Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
ODUKTIG. (†) oduglig, inkompetent; undermålig, värdelös, kassabel. Hjelt Medicinalv. 1: 219 (i handl. fr. 1654). En intet odyctigh .. präst. Cavallin Herdam. 5: 8 (i handl. fr. 1687). Gewehr ducktigt och oduktigt. KKD 10: 349 (1703). Wallenberg (SVS) 1: 224 (1771). —
ODUNKEL. (tillf.) icke dunkel; äv.: tydlig, klar. Odunkla aningar. Strindberg SvÖ 4: 154 (1891). Anm. I följande språkprov synes ordet användas i bet.: dunkel; jfr o- 3 anm. Sedan wi .. ej odunkelt tilkänna gifwit, at det wid denna slutna friden ej blifwa kan. HC11H 2: 26 (1664). —
Spalt O 227 band 18, 1949