Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
ODÖRT ω3d~œr2t, r. l. f.; best. -en.
den mycket giftiga växten Conium maculatum Lin.; förr stundom äv. om den därmed nära besläktade giftiga växten Cicuta virosa Lin. VarRerV 59 b (1579). Iagh kenner well krutit, sade käringn när hon åth odyrthen. SvOrds. B 2 b (1604). IErici Colerus 1: 36 (c. 1645; i råttgift). Bruno Gumm. 27 (1762; i medel mot värk). Schützercrantz Tissot 426 (1764; om Cicuta virosa Lin.). Ursing SvVäxt. 302 (1944). — jfr VATTEN-ODÖRT. — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som spräcklig l. fläckig odört, odört den större, C. maculatum Lin.; äv. i uttr. odört den mindre o. d., Aethusa cynapium Lin. Rudbeck HortBot. 30 (1685). Brander NatH 77 (1785). Lovén Anv. 103 (1838).
b) (tillf.) om dekokt på odört. En domning nått / var nerv, som om jag druckit odört nyss. Hallström LevDikt 127 (1914).
c) (i vitter stil) bildl., om ngt farligt l. olycksbringande. O du förderffwelige Wällust, tu äst .. alla Dygders Odört. Fernander Theatr. 263 (1695). De dunkla trakter, / där synden och brottet sin odört så. Levertin Leg. 137 (1891).
-FRÖ. (-ört-) särsk. (förr; farm.) koll.: frö av odört (använt ss. drog). SFS 1906, nr 114, s. 13. —
-PLÅSTER. (-ört- 1835—1930. -örts- 1698 osv.) (förr) farm. = mjält-plåster. ApotT 1698, s. 22. Gentz Lindgren 125 (1930). —
-PULVER. (-örts-) farm. pulver berett av torkad odört. Berlin Farm. 2: 314 (1851). Lindgren Läkem. (1902). —
-SAFT. (-örte- 1650. -örts- c. 1645 osv.) (numera bl. tillf.) IErici Colerus 1: 168 (c. 1645). Zilliacus Solur. 74 (1926).
B (†): ODÖRTE-SAFT, se A.
Spalt O 237 band 18, 1949