| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OLADD, p. adj. (†)
1) om samvete: som icke tynges av ngt, lugn. Medh oladt samwett. PErici Musæus 3: Dd 2 b (1582; t. orig.: frölichem).
2) om skjutvapen: oladdad. BtFinlH 2: 235 (1588). Juslenius 170 (1745). Hallenberg Hist. 1: 79 (1790; efter handl. fr. 1611). —
OLADDAD, p. adj.
OLAG, sbst.1, r. l. f. l. m. (G1R 1: 296 (1523: Mong annen olag; möjl. n. pl.), OPetri 4: 303 (c. 1540) osv.) ((†) n. G1R 2: 221 (1525; i pl.), LPetri ChrPred. B 4 a (1561; i pl.)) [fsv. olagh, n. pl., jfr isl. ólǫg, úlǫg, n. pl.] (numera i sht i högre stil) motsv. lag, sbst.1 1 (j); i sg., förr äv. i pl.: olaglighet; lagstridighet; olydnad mot lagen; olaglig(t) beteende l. handling(ssätt); äv. övergående i bet.: dålig l. skadlig l. orättvis lag (jfr o- 2); företrädesvis i uttr. vari ordet står i direkt motsättning till lag. G1R 1: 296 (1523). Tå laghen bliffuer skadelighen så är thet icke mera lagh, vthan olagh. OPetri 4: 303 (c. 1540). När lag och rätt är dödh, så leffuer olagh och ogerningh. UrkFinlÖ I. 1: 54 (c. 1600). Then olag driffuer han olag niuter. SvOrds. C 5 a (1604). Olagh måste medh lagh rättas. Grubb 652 (1665). Att .. söka hindra olag och förtryck. BL 20: 211 (1852). Bergman TrAllt 19 (1931). särsk. (†) i uttr. tillfoga ngn olag, handla lagstridigt mot ngn (o. därigm tillfoga honom orätt). AOxenstierna 2: 149 (1613).
OLAG, sbst.2, n. (Chesnecopherus Skäl Ll 2 b (i handl. fr. 1595) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Lagerbring 1Hist. 2: 90 (1773)).
a) motsv. lag, sbst.3 6 b β, i uttr. i olag (jfr b), i odugligt l. icke funktionsdugligt skick l. i oordning l. ur gängorna l. ur lag o. d.; äv. mer l. mindre bildl.; i sådana uttr. som vara (förr äv. stå) l. komma l. råka (äv. gå) i olag l. bringa l. (för)-sätta (förr äv. föra l. ställa l. komma) ngt i olag; förr äv. i uttr. ställa ngt uti ngt olag, åstadkomma att ngt icke blir fullgott l. oklanderligt. Man skulle finne på nogot gott rådh, huru thet kunde komma i gott lagh igen, Som genom thette ringe mÿntet i olagh kommet är. 3SthmTb. 1: 121 (1593). Schroderus Sleid. 191 (1610: fördt). Ty sådant (som onödiga ord) ställer ochså Taalet vthi något olagh. Arvidi 24 (1651). Nu haar han så med galnu / Sin saak i olag stält. Hiärne (SvNatL) 207 (1665). BrölBesw. 378 (c. 1670: står). Komma något i olag. Lind (1749). Borg Luther 1: 528 (1753: sätta). Mitt lynne har varit .. något i olag. Tegnér (WB) 5: 371 (1825). På mindre än tre år hade .. finanserna råkat i olag. Siwertz Sel. 2: 112 (1920). NoK 113: 138 (1932: bringar). Har mekanismen gått .. i olag? Östergren (1933).
b) motsv. lag, sbst.3 6 b δ, i uttr. till olags, äv. i olag (jfr a), icke till lags l. till belåtenhet; nästan bl. (numera bl. tillf.) med indirekt personobj., i sådana uttr. som göra l. vara ngn till olags, äv. vara i olag för ngn, i sht förr äv. vara ngn i olag; äv. (numera knappast br.) i uttr. gå l. falla ngn i olag, icke vara l. bliva ngn till belåtenhet, väcka ngns misshag l. missnöje o. d. (Sv.) All ting är i olag .. för honom, (t.) er hat an allem ein Missfallen. Lind (1749). Nordforss (1805: är honom i olag). Ingenting går mig i olag, utan alt skickar sig efter min önskan. VexiöBl. 1823, nr 42, s. 3. Alltid är något i olag, (dvs.) alltid har han .. något att knota öfver, att påminna. Dalin (1853); jfr a. Han var .. rädd för att göra alla till olags. Strindberg TjqvS 1: 3 (1886). Högberg Frib. 67 (1910: faller).
c) (†) i annan anv. (jfr 2), om förhållandet l. tillståndet att ngt (l. ngn) icke är som sig bör l. i gott skick o. d.; dåligt l. icke funktionsdugligt skick; oordning; bristfällighet; äv. övergående i bet.: olägenhet. Luth Astr. 66 (1584). Kommer tu nu någet wed .. (kvarnen) Tå Får honn olagh. HammarkDomb. 22/1 1600. (Häxan skall använda en viss läsning m. m.) så ofta hon tycker någon koo hafwa olagh. BtFinlH 2: 292 (1666). Allt det olag, som vidlåder det enskilda menskliga Jaget. Skandia 7: 67 (1819, 1836). Kring jorden ett handelsbolag / inrättade fantasin / och forslade utan olag / sitt tropiskt glödande vin. Tavaststjerna Morg. 127 (1884). Hjälps den arme af de rika, / skall allt olag hädan vika. Bååth WagnerS 3: 79 (1905).
2) [jfr 1 c] (numera knappast br.) olat l. oart (hos djur); jfr lag, sbst.3 11 a, ävensom o- 2. Serenius (1741). En Häst, som .. haft det olaget at han flöjar. HushBibl. 1756, s. 610. Hästen har det olaget, att den slår bakut. Östergren (1933).
Avledn.: olaga, v. [sv. dial. olaga, ulaga] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: bringa (ngt) i olag l. oordning; fördärva; äv. mer l. mindre bildl.; särsk. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som är i olag l. icke fungerar o. d.; jfr för-olaga. Stiernman Com. 2: 486 (1647). När ett hiul (i ett urvärk) blifwer olagat, så (osv.). Isogæus Segersk. 424 (c. 1700). Intil des .. (hebreiskan) genom det 70. åhra fängelset olagades, och blandades med Chaldeiskan och Syriskan. Hiärne Orth. 18 (1717). Tessin Bref 1: 319 (1753). Levander DalBondek. 1: 18 (1943). —
OLAGA, adj. oböjl.; adv. (numera föga br.) = (HC11H 10: 218 (1655), UNT(A) 1941, nr 268, s. 3). (olaga 1529 osv. olag(h)e 1523—1635) [fsv. olagha] icke lagenlig l. laglig, olaglig, lagstridig; i sht förr äv. om person: som icke har laga befogenhet. Olaga jakt, fiske. Olaga tid (i sht för jakt o. fiske). Olaghe kiøp. ArbogaTb. 3: 339 (1523). Olage läkere. PrivSvStäd. 3: 633 (1588). Olaga spritservering. Moberg Rosell 176 (1932). särsk. (numera föga br.) ss. adv.: icke lagligen, olagligen. HC11H 10: 218 (1655). Böte dubbelt den olaga något skiuter. PH 1: 371 (1723). UNT(A) 1941, nr 268, s. 3. —
OLAGAD, p. adj.
1) (†) icke iordningställd l. iordninggjord; som icke gjorts lämplig för sitt ändamål; jfr laga, v. 2. (De ville icke) bruka den ringesta Höfwel på något Bräde till heela Huuset .., utan så orena och olagade som de (dvs. bräderna) wore, kastadt dem på Taket. VDAkt. 1696, nr 82. Gubben var vid hemkomsten .. onder at vidfås, emedan alt var olagat, som hon borde hafva i sitt skick. Björner Vols. 112 (1737).
3) icke återställd i gott skick, icke reparerad, icke lagad (se laga, v. 10). FörarbSvLag 4: 409 (1696); möjl. till olaga, v. Swedberg Ordab. (1722). Tiselius Huxley Fyrv. 240 (1931). —
OLAGBJUDEN, p. adj. (-buden) (†) om fastighet: icke (i enlighet med äldre lagbestämmelser) hembjuden åt ägarens släktingar före försäljning. G1R 24: 136 (1553). —
OLAGD, p. adj. [fsv. olagdher, varav avgäld icke fastställts (Arfstv. 74)] särsk.
1) (i fackspr.) om golv l. gata o. d.: icke täckt l. belagd med ngt; icke stenlagd; jfr lägga, v. I 7. PH 2: 1255 (1735; om gata). TT 1897, Byggn. s. 74 (om golv).
2) (†) om (åker)jord o. d.: icke skattlagd; jfr lägga, v. I 17. MeddNerFmF 1: 116 (1553). (Lindberg o.) Johansson Karlskoga 65 (cit. fr. 1559).
3) (†) om äga: icke fixerad med hänsyn till gränserna; jfr lägga, v. I 18. HellestadDomb. 14/9 1605. —
OLAGE, se olaga, adj. —
OLAGFAREN, p. adj. (†) icke lagfaren. Tegnér (WB) 6: 284 (1829). FörslStadgUnderdomstol. 1868, s. 29. —
OLAGLIG, adj.1; adv. -a (†, G1R 1: 47 (1523), RB 10: 27 (Lag 1734)), -en (VgFmT II. 2—3: 91 (1552) osv.), -t. (o- 1523 osv. u- 1552. -lag- (-gh-) 1523 osv. -lag(h)e- 1609—1680. -lager- 1840. -lig (-gh) 1523 (: olagliga, adv.) osv. -lik 1526 (: olaglika, adv.). -lug 1539 (: olaglugt, n. sg.). -ligit(t), n. sg. o. adv. 1586—1771) [fsv. olaghliker, adj., olaghlika, adv.]
1) som är i strid med lagens föreskrifter; icke godkänd av l. tillåten i gällande lag; om (rättslig) handling o. d.: icke utförd i enlighet med gällande lag; icke laglig (se d. o. I 1). Olaglige hambner. G1R 1: 228 (1524). Olagligh beskatning. OPetri 4: 302 (c. 1540). Olagliga lotterier. Wägner Norrt. 69 (1908). särsk.
a) om person (l. samling av personer): som icke innehar l. erhållit sin befattning l. värdighet o. d. i enlighet med lagens föreskrift l. stadgande; i sht förr äv. övergående i bet.: som icke har laglig befogenhet. En olaglig regering. The monge olaglige köpmen, som (osv.). RA I. 1: 436 (1545).
b) ss. adv.: icke i enlighet med gällande lag; i strid med gällande lag. G1R 1: 47 (1523). 1809 års regeringsform kom olagligt till. Liljecrona RiksdKul. 80 (1840).
d) [jfr lat. improprius] (†) mat. oeg.: om bråk: oegentlig (se d. o. 3 a); jfr 4. Brandt Math. 73 (1718; klandrat i JournSvL 1801, s. 96).
2) (†) språkv. som icke är i överensstämmelse med språkets lagar, icke lagenlig. Nordvall Modersm. 55 (1863). Tegnér HemOrd 27 (1881).
4) [jfr sv. dial. olagli, adv., omåttligt, oerhört] (†) icke av normal storlek, onormalt stor; ss. adv.: onormalt l. omåttligt. LBenedicti Lijkpr. 17 (1616). Ett olagligen stort (vildsvin). Dryselius Måne 281 (1694).
Avledn.: olaglighet (ola´glighet Weste), sbst.1, r. l. f. [fsv. olaghlikhet] till 1; äv. konkretare, om olaglig handling l. åtgärd o. d. Schmedeman Just. 398 (1664). (Tvister) om olagligheter vid Prästeval. PH 5: 3535 (1753). —
OLAGLIG, adj.2 (-elig 1743—44. -lig 1745 osv.) [till laga, v. 10] (numera bl. tillf.) som icke kan lagas, omöjlig att laga. HusgKamRSthm 1743—44, s. 1213.
Avledn.: olaglighet, sbst.2, r. l. f. (numera bl. tillf.) om egenskapen l. tillståndet att icke kunna lagas. Murberg FörslSAOB (1791). GHT 1896, nr 62 B, s. 3. —
OLAGOM, adj. [jfr sv. dial. olögom, adv., opassande, omåttligt] (†) opassande, oläglig. Schroderus Dict. 181 (c. 1635). —
OLAGRAD, p. adj.
1) (mindre br.) geol. om bärgart o. d.: icke förekommande i form av lager; icke avsatt i lager l. skikt, icke sedimentär, oskiktad. Holmström Geol. 46 (1877). Hammar (1936).
2) om vissa varor: som icke legat på lager under viss tid (för att erhålla vissa önskade egenskaper). Olagrad ost. LAHT 1887, s. 222 (om mjöl). Olagrat vin. Östergren (1933). —
OLAGSAM. [sv. dial. olagsam] (†) svår att göra till lags. PoetK 1815, 2: 24. Atterbom LÖ 2: 36 (1827, 1854). —
OLAGVUNNEN, p. adj. (†)
2) icke lagligen överbevisad om brottslighet l. förklarad skyldig till ngt, icke lagvunnen. (Fogden) lät fängsla honom olagvunnen. NorrlS 1—6: 323 (1586). BL 6: 209 (1840). —
OLAND. (i sht i vitter stil) oländigt l. svårframkomligt område; obygd; jfr o- 2, ävensom omark. Almqvist Fattigd. 63 (1838). Svåra oland gjorde färden mödosam för ryttaren och vandraren. Ekholm Odal 33 (1930).
Spalt O 569 band 19, 1950