oligo- | SAOB

Publicerad 1950

OLIGO- ol1igo- l. ωl1– l. å1– l. ω1-, l. -gå- l. -gω-, l. 010—, l. (i ssgn OLIGO-FRENI) 101—.

Etymologi

[jfr t., eng. o. fr. oligo-; av gr. ὀλιγο-, ssgsform av ὀλίγος, ringa (till antalet), liten, sannol. i avljudsförh. till λοιγός, fördärv, olycka, död]

i ssgr, för att beteckna att den egenskap o. d. som efterleden uttrycker förefinnes bl. i ringa grad.

Ssgr [i allm. med motsvarigheter l. förebilder i t., eng. o. fr.]: OLIGO-CEN -se4n, adj. o. sbst. r.; ss. adj. med adv. -t; ss. sbst. best. -en. [av t. oligozän, först använt av den tyske geologen H. E. Beyrich (1815—1896); bildat till gr. καινός, ny (jfr kainit, sbst.2, kainozoisk), med syftning på att perioden är något äldre än miocenperioden. — Jfr eocen, miocen, pliocen] geol. o. paleont.

I. adj.: som tillhör l. har avseende på den epok i tertiärperioden som kommer närmast efter den eocena. Rebau NatH 3: 139 (1879).

II. sbst.: den epok i tertiärperioden som kommer närmast efter eocen; etage från denna period. Rebau NatH 3: 139 (1879). SydsvGeogrSÅb. 1926, s 151.

Ssgr (till oligocen I, II; geol. o. paleont.): oligocen-bildning. i sht konkret; jfr -lager. Rebau NatH 3: 139 (1879).

-lager, n. Nathorst JordH 916 (1894).

-tid(en). Nathorst JordH 913 (1894). —

-FREN -fre4n, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. sbst. best. (tillf.) -en, pl. -er. [till oligo-freni] (i fackspr.)

I. adj.: psykiskt undermålig; sinnesslö. Nilsson AbnBrottsl. 33 (1924).

II. sbst.: psykiskt undermålig person; sinnesslö person. Nilsson AbnBrottsl. 33 (1924). —

-FRENI -freni4, r.; best. -n l. -en; pl. (om olika arter) -er. (äv. -phre-) [jfr nylat. oligophrenia; av gr. ὀλιγοφρενία, ringa förstånd, till φρήν, mellangärde, sinne, förstånd (jfr frenesi)] (i fackspr.) sammanfattande benämning på idioti, imbecillitet o. lättare grad av psykisk undermålighet (debilitet); sinnesslöhet. Gadelius Själsl. 1—2: 446 (1921). SvUppslB (1934). —

-KLAS -kla4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er. [av t. oligoklas, först använt av den tyske mineralogen J. A. F. Breithaupt 1826; bildat till gr. κλάσις, sönderbrytande (jfr kataklas), med syftning på att bärgarten ansågs spalta mindre väl än albit] miner. ett slags fältspat hörande till gruppen plagioklaser; äv. om enskilt stycke av dylik fältspat. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 183. Gertz o. Grönwall Min. 36 (1923).

Ssgr (miner.): oligoklas-gnejs. gnejs vari ingår oligoklas. GeolFF 1873, s. 178.

-granit. jfr -gnejs. ASScF XIX. 18: 5 (1893).

-porfyr. jfr -gnejs. Erdmann Bergart. 153 (1855). —

-TROF -trå4f, adj. [ytterst av gr. ὀλιγότροφος, föga närande, äv.: som äter litet, till τρέφω, när, föder (jfr atrofi)] bot. om växt: som trivs på l. föredrager en på mineral fattig mark; äv. (limnol.) om sjö(vatten): fattig på (för växter behövliga) näringssalter. 2NF 7: 1104 (1907; om växt). FoFl. 1922, s. 105 (om sjö). SvUppslB 8: 1069 (1931; om sjövatten).

Spalt O 579 band 19, 1950

Webbansvarig