| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PONERA pωne4ra, äv. pon-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br.; Vannérus Metaf. 60 (1914), Östergren (1935)).
vid en slutledning l. ett resonemang o. d. antaga (ngt) ss. på förhand givet (o. utgå därifrån), förutsätta, antaga, tänka sig. RARP 9: 100 (1664). Jag vil nu ponera, at en kropp är tyngst, när han är Sphærisk eller rund som en kula. Triewald Förel. 1: 92 (1735). Ponera det fall att du verkligen velat ha mig att spela angivare. Siwertz Förtr. 79 (1945). — särsk. (tillf.): antaga (ngt) ss. ngt möjligt l. sannolikt o. d., tänka sig. Emellertid, vi ha all anledning att ponera det bästa för vår framtid. Strindberg RödaR 148 (1879).
Spalt P 1458 band 20, 1953