| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
a) abstr.: handlingen att klä(da) på ngn l. sig l. att sätta på ngn l. sig ett klädesplagg o. d. Somlige vaktade på Prinsens påklädning, somlige på hans afklädning. Dalin Arg. 1: 65 (1733, 1754). Wrangel Dikten 15 (1912).
b) (föga br.) konkret: klädsel (som ngn bär). Söderberg visste inte af, att hon .. i sin lätta påklädning stått ute i kölden. Geijerstam FattFolk 2: 22 (1889).
a) (numera bl. mera tillf.) abstr. Begagnades silfverkrona (av bruden), så fästes denna först ofvanpå (hår-)valkarne, hvarefter påklädningen af blommorna begynte. Fatab. 1906, s. 48; jfr 1. särsk. sjöt. motsv. påkläda 4 a slutet: (på)tackling. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 116 (1796). Platen Glascock 1: 10 (1836).
b) (numera föga br.; jfr dock slutet) konkret(are); jfr dräkt II 2 b, klädnad 5. Hvad som har af sig sjelf nog sinnlig fattlighet, behöfver ej ytterligare försinnligas genom allegoriska påklädningar. Leopold 5: 213 (c. 1820); jfr a. Rudin 1Evigh. 1: 183 (1871, 1878). särsk. (numera mindre br.) sjöt. motsv. a slutet: påkrängning (se på-kränga b). Roswall Skeppsm. 1: 42 (1803). Råns längd från påklädning till påklädning. Frick o. Trolle 63 (1872).
-docka. docka (se docka, sbst.1 2 a) avsedd att kunna påklädas olika dräkter l. kostymer; jfr kläd-docka, sbst.1 RådgHusHem 13: 186 (1897).
-rum, n. rum (i badhus l. gymnastikhus o. d.) avsett för (av- o.) påklädning; äv.: klädloge; stundom äv.: kapprum l. tambur; äv. i uttr. av- och påklädningsrum. Hagberg Shaksp. 1: 36 (1847; bildl.). Skolsal jämte af- och påklädningsrum. PT 1902, nr 20 A, s. 4. Östergren (1935; äv. om kapprum). —
a) abstr., = klädsel 1 a. Wingård Minn. 5: 31 (1847). särsk. (föga br.) i uttr. göra sin påklädsel, göra sin toalett; jfr klädsel 1 a slutet. Strindberg SvÖ 2: 300 (1883).
2) oeg. l. bildl., motsv. påkläda 4 a, b; särsk. konkret(are): dräkt (se d. o. II 2 b), klädnad (se d. o. 5). OoB 1896, s. 10. —
(I 15, III 2) -KLÖVJA, v., -ning. lägga l. placera (klövjebörda o. d.) på lastdjur; äv. med obj. betecknande lastdjur: lasta med klövjebörda o. d. När weden på klöfiades. VRP 1644, s. 30. SoldatinstrHäst. 1942, s. 90 (: Påklövjning). —
(I 13, 15, III 2) -KNYTA, v., -ning. (sätta på o.) knyta fast (ngt) på ngt l. ngn; äv. (särsk. i uttr. påknyta ngt med ngt) med obj. betecknande det varpå ngt fastknytes: gm fastknytning förse l. utrusta (med ngt); äv. i uttr. påknyta ngt på ngt l. ngn l. påknyta ngt l. ngn ngt. Crusenstolpe Mor. 6: 404 (1844). Låga skor påknutna med röda litzer. Freja 1881, s. 22. Skötarna med lösa, för varje gång påknutna stenar. Rig 1936, s. 203. —
(I 15, III 2) -KNÄPPA, v., -ning. särsk.: (sätta på o.) gm knäppning fästa (ngt) på ngt l. ngn, knäppa på; äv.: knäppa på sig (ngt); äv. i uttr. påknäppa ngt på ngt l. ngn l. påknäppa ngt l. ngn ngt. Polyfem påknäpper redan ridbyxorna. BrefNSkolH 240 (1811; i bild). Sömnadsb. 196 (1915).
Avledn.: påknäppbar, adj. [till -knäppa o. knäppa på] som kan knäppas på. SvD(A) 1928, nr 90, s. 7 (om manschetter). —
(III 2) -KNÖLA, v. (i vissa trakter, vard.) slå (ngn) kraftigt, damma l. knöla på (ngn). SvTyHlex. (1851, 1872). —
-KOM ~kom2, n.; best. -kommet; pl. =. [vbalsbst. till påkomma, v. I 2 b β, o. komma på I 4, 5 b; jfr sv. dial. åkom, åtkom, åkomma, anfall o. d.] (föga br.) anfall (se anfall, sbst.1 3 b) l. ryck (av ngt); jfr -komma, sbst. Dahlbäck Åb. 45 (1914). Därs. 105. —
-KOMMA, r. l. f. [till påkomma, v. I 2 b β o. komma på I 4, 5 b; jfr sv. dial. påkomma, åkomma] (numera föga br.) (plötsligt) påkommen lust l. idé l. sinnesstämning o. d., anfall (se anfall, sbst.1 3 b), ryck; nyck; förr äv. om händelse som (hastigt l. oförmodat) inträffar. Jag (har) haft all möda .. ospard, att .. vid en så hastig och bekymmersam påkomma (som danskarnas infall), sätta orten i allt möjeligt försvarsstånd. AdP 1789, s. 47. WoL 461 (1889). WoJ (1891; vard.).
Spalt P 2799 band 21, 1955