| Publicerad 1960 | Lämna synpunkter |
RUMPA rum3pa2 (uttalas vanligen: rå`mmpa Dalin (i bet. 1)), äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) ROMPA rom3pa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er TbLödöse 541 (1619), Franckenius Spec. C 1 b (1659)); äv. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) RUMP rum4p, sbst.2, l. ROMP rom4p, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) svans (på djur). Vifta (förr äv. flickra l. viska) med rumpan (förr äv. röra l. vrida l. viska rumpan) o. d., vifta med svansen. Sätta rumpan i vädret (förr äv. sätta upp rumpan), sätta svansen i vädret. Sätta l. sticka (förr äv. taga l. vika) rumpan mellan benen, sätta svansen mellan benen. Hunden .. flekradhe medh sijn rompo, språng och skickadhe sigh gladheligha. Tob. 11: 9 (Bib. 1541). Varghen när folk kåma åt honom vijker han sina rumpo millan benen. Bureus Suml. 223 a (c. 1600; hskr.). Jag sijr, att en hundh, som grinar emot, slipper snarare medh heelt skin, ähn den som tager rumpan emellan benen och till fötters. AOxenstierna 8: 687 (1633). Jag seer hur the (dvs. djuren) hvardera sätter / Sin rumpa millan been, till leek (dvs. parningslek) är ingen föhr (under vinterkylan). TRudeen Vitt. 217 (1687). (Varginnan) teer sigh meer än gladh, sigh kröker, röör sin rumpa. Achrelius Dan. E 2 a (c. 1690). Alt vältras utaf tidens slump; / Uti sitt gamla rum än sitter koens rump. Wallenberg (SVS) 2: 91 (1764). Viska med rumpan. Widegren (1788). Både lättfotade årskalvar och stabbiga och stelbenta kor satte sina rompor i vädret, skuttade kring som besatta. Moberg Rask. 289 (1927). TurÅ 1951, s. 187. — jfr EKORR-, GET-, HUND-, HÄST-, KALV-, KATT-, KO-, OX-, RÄV-, VARG-RUMPA. — särsk.
a) i en stor mängd ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (varav endast ett mindre urval här nedan anföres); jfr 2 a. Det är ingen ko på isen, så länge rumpan är på land o. d., se IS, sbst.1 3 d ε. Giff ey hunden medan han wrijdar rompon. Och ey heller barnet så oftha thet bedes. SvOrds. A 7 a (1604). Iu meer man stryker kattan på ryggin iu högre setter hon vp rumpan. Därs. B 3 b. Hunden får intet hwar gång han wiskar rumpan. Grubb 337 (1665). Räfwen kiännes aff rumpan. Dens. 703. Hade rumpan varit lös, hade hon längesen varit tappad. Granlund Ordspr. (c. 1880). Man sa i min barndom, när man svälte räv ..: Min räv och din räv ha lika långa rumpor. Bergman Mark. 135 (1919).
b) (†) i jämförelse, i följ. uttr.: Han gick bort som man hade hugget rumpan af en hund (dvs. skamsen l. dyl.). Lind (1749).
c) i mer l. mindre bildl. uttr., t. ex. sticka l. sätta rumpan mellan benen, inta en slokörad l. skamsen l. rädd attityd, sätta svansen mellan benen; binda l. knyta upp rumpan på ngn, stuka till l. tämja ngn, ”knyta upp svansen” på ngn; vifta på rumpan för ngn, vifta på svansen l. göra sig till för l. försöka ställa sig in hos ngn, ”svansa för ngn”. Knyta up rumpan på en. Serenius Kkk 1 a (1734). Att lilla Sturen kunde binda opp rumpan på den stora Trollen. Strindberg SRidd. 64 (1908). Sätt nosen lagomt i vädret, den dag kan komma, då du i stället får sätta rumpan mellan bena! Nordström Borg. 114 (1909). Såna jävla snobbar gåru (dvs. går du) å viftar på rumpan för, va? (säger fadern till dottern). Sjöman Lekt. 362 (1948). jfr (†): Burman rider af staden ut, / Han månde sin rompa kröka: / ”Jag fruchtar här kommer Olger Dansk, / Som allom plägar försöka”. SvForns. 1: 83.
d) (numera bl. starkt vard.) oeg., om stjärt (hos fågel l. fisk l. kräldjur o. d.) l. stjärtfena hos fisk. Hoo som träder ormen på rumpan, han wänder honom huffuudet igen. SvOrds. B 1 b (1604). Tagh Ålen, losza Skinnet wedh Rumpan, och (osv.). Kockeb. D 4 b (1650). Schultze Fisk. 77 (1778; på rocka). — jfr HÅ-RUMP samt SILL-RUMPA.
e) i utvidgad anv., om det avdragna skinnet från ett djurs svans. Rompor(.) Mårdskinsrompor 5 timber. SkinnkamRSthm 1552, s. 22. En Sabbell Muff af Rompor. BoupptSthm 16/3 1658, Bil. VästmFmÅ 15: 49 (1925). — jfr EKORR-, HÄST-, MÅRD-, RÄV-, SOBEL-, VARGSKINNS-RUMPA. — särsk. (enst., †) om boa av svansskinn. Man (gör) af svantsarne (av sjubb) halsdukar eller rumpor, som äro rödacktige med svarta ringar, hvilka man hänger om halsen, då man reser om kalla vintern. VetAH 1747, s. 289.
2) (numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) om bakre partiet av människobålens nedersta del l. partiet omkring ändtarmsöppningen hos en människa l. (mera tillf.) motsvarande parti hos ett djur: bakdel, bak, ända, ”stuss”, stjärt, ”gump”, ”podex”. MLewenhaupt (1579) i SvAutogrT 2: 44. Rida elacha skinckmärar och få blemmor i rumpan. Rudbeck Atl. 4: 111 (1702). När .. (Gustav Vasa) stod i stufvon, ther ock the Danske voro, slår hustrun honom i rumpon med kakspilon. Swedberg Lefv. 20 (1729). (Skottarna) hafva inga byxor, utan täcker ett litet rutigt skärp deras blygd och rumpa. Ferrner ResEur. 279 (1760). På hemvägen korsade några babianer vår väg. Deras hårlösa rumpor skeno som blodapelsiner i solskenet. Lagercrantz SkandStorvOstafr. 75 (1930). (I älgjakten deltogo) Storslaktare och charkuterigrossörer .., breda över rumpan och med bukiga magar. Hellström Storm 43 (1935). Den lilla tösen (vågade) släppa sitt grepp (i lastbilsflaket) och hamnade lyckligt på rompen. GbgP 1957, nr 51, s. 18. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; delvis med anslutning äv. (o. i vissa fall möjl. urspr.) till 1. Staten effter ståndet. En tiock Rumpa wil haa en wijd brook (dvs. vida byxor). Grubb 118 (1665). Hwart man wänder sigh, så är altijdh rumpan baak. .. (Dvs.) Ehuru man bäär sigh åth så tryter altijdh något. Dens. 348. Iu högre apan stiger, iu mer synes honom rumpan. Hiärne 2Hskr. 194 (c. 1715); jfr APA, sbst. 1 b slutet. Han springer fort, som springer ifrån rumpan sin. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det som sägs på min bak, det svarar rumpan på. Därs.; jfr d.
b) (†) i uttr. anbjuda rumpan l. komma med rumpan föråt, om foster, ss. beteckning för sätesbjudning (vid havandeskap l. förlossning). Detta är det tredie Sättet som Barn kunna födas uppå, nemblig när det ligger dubbelt och kommer med Gumpen eller Rumpan föråth. Hoorn Jordg. 1: 198 (1697). Barnet anböd rumpan eller sätet. Därs. 2: 178 (1723).
c) [i vissa fall möjl. urspr. med anslutning till 1] i mer l. mindre bildl. uttr.; jfr motsv. uttr. under STJÄRT, SVANS, ÄNDA, sbst.
β) (starkt vard.) kyssa ngn i rumpan, symboliserande en motbjudande l. vanhedrande handling l. ett motbjudande fjäsk o. d.; särsk. i uttr. kyss mig i rumpan! o. d., ss. uttryck för (indignerat) avslag l. förnekande l. förakt; jfr KYSSA 1 h. Man kysser intet Kocken i rumpan för sodet (dvs. spadet). Grubb 645 (1665). Kyss mig i rumpan! Olsson BlåUndr. 64 (1932).
γ) (starkt vard.) springa l. dyl. som om man hade (haft) eld i rumpan, springa med våldsam fart (”som om man hade eld i stjärten”); ofta ss. beteckning för jäkt. Väring Längt. 90 (1941).
ε) (†) stryka ngn på rumpan, behandla ngn på ett sätt som är honom till lags, fjäska för ngn l. dyl. (Tilly) hadhe kunnat bruka sina Jesuitische pussar, sincerat Churfursten, strucket honom på rompan, luget honom full. SthmMag. 1781, s. 320 (1631; rättat efter hskr.).
ϑ) (starkt vard.) ta sig i rumpan efter ngt, förgäves leta efter ngt, se sig om efter ngt; jfr d. De svagaste fingo nog ta sig i rumpan efter sin rätt (om staten upphävdes). Förbundet 1913, nr 8, s. 4.
ι) (†) hugga på rumpan med ngn, oroa ngn med smärre attacker (möjl. med särskild tanke på överfall bakifrån) l. dyl. Atj (dvs. att I) icke leffre them nogon slackting för än j bliffue starckere, vtann hugge ellies på rumpann med them. G1R 10: 13 (1535).
d) (mera tillf.) med tanke väsentligen på l. om ändtarmsöppningen (anus); äv. mer l. mindre bildl. Är ock gott twetta ändatarmen eller rumpon medh Malört watn. BOlavi 73 a (1578). Borgaren (hade) swarat (då man av misstag begärde kåda av honom), om iagh är Jöran Ressie, så tagh kåda uthur rumpan på migh. ConsAcAboP 2: 459 (1663). Bure Häst. 7 (1821; hos häst). VLitt. 2: 359 (1902).
3) oeg. l. bildl., om ngt som i ett l. annat avseende liknar l. ansetts likna en svans.
a) (i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter) om lång (o. smal) o. böjlig växtdel (i sht en axliknande, lång, böjlig blomställning); äv. (i sht i ssgr) om växten i dess helhet. Swart Tåtol medh månge swarte rumper. Franckenius Spec. C 1 b (1659). VetAH 1749, s. 190 (hos landhavre). Equisetum arvense .. (kallas) Rumpor .. (i) Orsa. Kröningssvärd FlDal. 62 (1843). — jfr GRISA-, HÄST-, KALV-, KATT-, MUS-, RÄV-RUMPA.
b) (i sht bygdemålsfärgat i vissa trakter) om annat föremål än växtdel; särsk. om lång o. smal redskapsdel som sticker ut som svansen på ett djur. (Gåta:) Svart som jorden, / rundt som solen / asar en lång rompa efter sig. (Dvs.) Pannjärnet. FoF 1915, s. 85. — jfr KO-RUMPA.
c) skogsv. om det sista partiet timmer som flottas vid flottningssäsongens slut; äv. rumpning. Rumpan eller slutflottningen hade just kommit ned till .. edan. Hülphers HerrHäst. 41 (1907). HbSkogstekn. 402 (1922).
d) (numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) om grupp av personer l. enstaka person som följer efter l. ständigt åtföljer ngn l. som ngn ständigt har i sitt släp, svans; ofta med särskild tanke på denna person ss. underordnad l. allmänt obetydlig resp. denna grupp ss. bestående av sådana personer. 2SthmTb. 4: 289 (1573). När någon kommer med stort föllie, eller någon Officerare eller annan Herre. Då seya .. (bönderna), nog skall iag tillsee, att Hufwud skall få äta, men Rumpan råder iag intet med att fylla. Rudbeck Atl. 3: 235 (1698). Den behöfver intet gå til rumpan, som kan gå til hufvudet. Bark Bref 1: 43 (1703). Kungens rumpa, som han (dvs. länsmannen) stundom kallades öborna emellan, såg . mäkta självförnöjd ut. Månsson Rättf. 1: 127 (1916). (När en person vunnit ett mål) kunde det bli en försvarlig rumpa som följde triumfatorn till närmaste ölkafé. Ahlin Markn. 32 (1957).
e) om händelser l. förhållanden som ngt drar med sig; i ordspråket: Krijgh haar en lång rumpa. .. (Dvs.) Dhet slääpar mycket ondt effter sigh. Grubb 430 (1665).
f) (†) metonymiskt för: person; jfr d. Hela dagen sitta trumpan, / Då man ey är främsta rumpan, / De Rangsiukas proprium. Tessin Skr. 133 (1767).
4) [specialfall av 3] (†) ss. terräng- l. landsdelsnamn.
a) (romp) [jfr fsv. rumpa o. sv. dial. råmp, rumpa i motsv. anv.] om långsmalt jordstycke l. terrängområde l. om jordstycke osv. som utgör en svansformig utlöpare av ett större jordstycke osv. l. om smal landtunga l. rev l. dyl. (Han) kom (med skeppet) i Calmare skären in vnd[er] Wåldö romp. 2SthmTb. 6: 80 (1579). Det säges at denna bank med en romp sträcker sig til Langedyk. Montan Segl. 16 (1787).
b) om avlägsen landsända l. avkrok l. dyl.? För edra breff .. tackar jag eder mycket och förnimmer iagh, att man gör sigh så glad ther neder i rompan. Ekeblad Bref 1: 79 (1651; rättat efter hskr.).
-DRAG. (rump- 1923. rumpe- c. 1685—1923) (bygdemålsfärgat i vissa trakter, skämts.) Sij slachtarn kommer här / Med sin dräng och alt gewär, / Yxa, knif och rompedrag. Moræus Schonæus 440 (c. 1685). Rumpe-drag kallas thet, ther med Slachtaren, ehwad han betienar sig vthaf yxeskafftet, eller en annan staka, drager skinnet vthaf rumpon på kreaturet, när han thet slachtat. Och effter ther til icke behöfwes nogot serdeles instrument, plägar man narra poikar, när man wisar them bortt at låna Rumpe-drag. Quapropter, gå effter Rumpe-drag, idem e(st), ac, Löpa April. Ullenius Ro § 377 (1730). Söte goe Gustav, han ska va snäll å låna oss ett rumpedrag, för Sammel i Hyra ä hemma å ska slakta baggen å han har glömt sitt rumpedrag. Engström Adel 39 (1923). —
(2) -DRYG. [sv. dial. rompadröj; jfr d. rumpedrøj] (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) bred över ändan. Nordforss (1805). —
-FENA.
-HUGGA, -ning. (vard.)
1) hugga av l. stubba svansen på (djur); särsk. i p. pf. Se ut som en rumphuggen hund. Granlund Ordspr. (c. 1880). (Han) kom .. hem lika skamsen som en rumphuggen hund. Moberg Rask. 339 (1927).
2) bildl.: hugga l. skära av nederdelen av l. (allmännare) stubba l. stympa l. förkorta l. beskära l. inskränka (ngt) o. d.; äv. med saksubj. Européer .. i sina löjliga små byxor och rumphuggna rockar .. araber i vackra veckrika dräkter. Cederschiöld Maghreb 195 (1918). Skamfilade plank rumphugga utsikten. SvD 28/7 1935, Söndagsbil. s. 5. Folkmeningen är .. alldeles otvetydigt emot denna rumphuggning av häradsnämnden. LD 1958, nr 155, s. 5. särsk. i p. pf. i vissa adjektiviska anv.
a) om språklig(t) framställning(ssätt): stympad; korthuggen o. d. (Han yttrade) med sin sons rumphuggna syntax: ”Har varit. Skall dit igen.” Widerberg Erot. 89 (1957).
b) om person: som gör ett intryck av ngt stympat; stympad; ofta: tillstukad, snopen, löjlig l. dyl. Skall jag också bli sådan? .. En klump av död kunskap, en rumphuggen kverulant? Siwertz Eld. 311 (1916). Han såg så ledsen och förvirrad ut, så patetiskt rumphuggen, att Margit .. ångrade sig (över vad hon sagt). Gustaf-Janson GodVänn. 367 (1955). —
(2) -LAPP, r. l. m. (numera bl. bygdemålsfärgat) tyglapp som lägges under stjärten på ett spädbarn för att uppta exkrementer o. d., stjärtlapp. Hygiea 1842, s. 507. —
-LÖS, adj. (rump- 1805 osv. rumpe- 1603—1868) [fsv. rumpolös; jfr dan. o. nor. rumpeløs, eng. rumpless] (numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) svanslös. En Rumpelös Räff. Balck Es. 189 (1603). —
(1 e) -MÖSSA. (rump- 1687—1689 (: Plyes Rump Myssor). rumpe- 1673—1689) (†) mössa tillvärkad av l. prydd med det avdragna skinnet av djursvans (särsk. mårdsvans). BoupptSthm 1674, s. 216 a (1673). Därs. 1689, s. 691 a. —
(3) -PARLAMENT. [efter eng. rump parliament] hist. benämning på det till numerären starkt reducerade engelska parlament som var kvar, sedan independenterna i armén 1648 från detta utdrivit alla de parlamentsmedlemmar som de räknade ss. opålitliga; äv. om andra beslutandeförsamlingar som utsatts för liknande reducering (gm ledamöternas hemresa l. gm utrensning av icke önskvärda element l. dyl.). Dalin FrSvLex. 1: 285 (1842). Held o. Corvin 3: 350 (1852). Det skall bli intressant att se, huru det rumpparlament blir sammansatt som på onsdag .. (d. 18 juni, sedan nästan alla riksdagsmän rest hem) går att avgöra denna (fråga). GHT 1919, nr 136, s. 10. —
-SKATT. (rump- 1734 osv. rumpe- 1559—1905. rumpo- c. 1540) [fsv. rumpo skatter; jfr d. rumpeskat] hist. (skämtsam l. föraktfull benämning på) en av drottning Margareta enl. medeltida historiografisk tradition påbjuden skatt som boskapsägare hade att erlägga för varje boskapsdjur som han ägde; jfr klöv-skatt. OPetri Kr. 157 (c. 1540). Drotning Margretas rump-skatt. Dalin Arg. 2: 185 (1734, 1754). Fryxell Ber. 2: 128 (1826). —
(2) -SLICKARE. (vard., mera tillf.) nedsättande, om inställsam o. fjäskig person, ”stjärtslickare”. (N. N.) är .. opålitlig och hållningslös, en rumpslickare hos dem som makten hava. Holmgren Liv 1: 263 (1959). —
(3 a) -STARR. (†) halvgräsarten Carex remota Lin. (med spensligt, vekt strå), skärmstarr. Liljeblad Fl. 39 (1792). —
(2) -STEK, r. l. f. [efter eng. rumpsteak] kok. stek av bakre partiet av ett slaktdjurs kropp l. av fransyskan. 2UB 4: 358 (1899; med bild). Siwertz Förtr. 177 (1945). —
-STYCKE. (rump- 1738—1891. rumpe- 1684) särsk.
1) [jfr d. rumpestykke] (†) till 1; på sele: del av svansrem l. med svansremmen förbunden kavle l. dyl., som lägges runt svansroten. BoupptSthm 1684, s. 133 b, Bil. Lind (1749). WoJ (1891).
2) [jfr nor. rumpestykke, köttstycke från ett slaktat djurs bakdel, samt -stek] (†) till 2; om ena halvan av bakdelen på slaktat l. skjutet fyrfota djur, bakfjärding. Lindfors (1824). —
-TAGEL. (rump- 1681. rumpe- 1663) (numera bl. bygdemålsfärgat) tagel från ett djurs svans. Stiernhielm WgL 104 (1663). Verelius 105 (1681). —
(1 d) -TROLL. (rump- 1774—1889. rumpe- 1934) [sv. dial. rumpetroll (jfr Hof DialVg. 238 (1772)); jfr d. rumpetrold, nor. rumpetroll] (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) grodunge i stadium med ännu bevarad svans, klumpmask. Bergman Jordkl. 2: 490 (1774). Han skruvade sig fram (mellan bänkraderna) .. och rörde sig så oemotsägligt likt ett grodyngel, eller vad vi från västra Sverige kalla ”rumpetroll”, att (osv.). PojkJulb. 1934, s. 34. —
-TÅNGE, äv. -TÅNG, förr äv. -TÅNGA. (rump- 1681—1929. rumpe- 1690—1789)
1) om raden av svanskotor l. det gm svanskotornas sammanväxning bildade benet hos människa resp. hos däggdjur.
a) (numera föga br.) hos människa: svansben. Hoorn Jordg. 1: 23 (1697). Vid ändan af korssbenet hänger rumpetången, som öfverst är bred, men åt ändan smal och inböjd ..; består hos ungt folk af 3. och ibland af 4. eller 5. små ben. Rosenstein Comp. 63 (1736). Cederschiöld QvSlägtl. 1: 20 (1836). Alla tre (barnen) hade en stor blå fläck alldeles vid rumptången. Engström Milst. 88 (1929).
b) (i fackspr.) hos däggdjur. Rumptången består af 17 eller flera aftagande Kotor, som ha leder med korsbenet och sins emellan, samt ha ofvantil en utgropning i stället för märgholet. Hernquist Hästanat. 13 (1778). Dalin (1855).
2) [jfr ä. d. rumpetang] (†) om den av kött o. ben bestående delen av svansen (dvs. svans med undantag av dess hårbeklädnad) svanstånge. Rålamb 13: 187 (1690). Broman Glys. 3: 162 (c. 1730). Mostulne Kor skäres .. i rumpetången, och något litet af denna blod gifves in på litet bröd åt Koen. Linné Vg. 235 (1747). Marklin Illiger 177 (1818).
(3) -ULKE. (i vissa trakter) fisk. ett slags skrapa för ostronfångst, skave. SkrGbgJub. 19: 246 (1923). SvFiskelex. 418 (1955). —
-ULL. (†)
2) bildl., om växten Trichophorum alpinum (Lin.) Pers., snip, ullsäv. Linné Fl. nr 51 (1745, 1755). Dalin (1855). Ahlman (1872). —
(1, 2) -ÖPPNING. [jfr d. rumpeåbning] (†) ändtarmsöppning, anus. Wistrand Husmed. 120 (1840). Dens. HelsBarn 12 (1871).
B (numera bl. i -stjärna): RUMPA-JORD, se C. —
(3) -STJÄRNA. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) om komet. Anno 1580 den 8, 9, 10 okt. om kvällen syntes en liten rumpastjärna i söder och vände kvasten i öster och gick himmelens lopp omkring. JulhälsnLinköp. 1915, s. 113 (c. 1605). Olsson Herdam. 2: 201 (1947).
C (numera bl. starkt bygdemålsfärgat): RUMPE-DRAG, se A. —
-FÄLL. (†) om det avdragna skinnet (med kvarsittande hårbeklädnad) av svansen på ett djur (l. möjl. fäll av sådana skinn); anträffat bl. i ssgn mårdskinns-rumpefäll. KlädkamRSthm 1560 H, s. 16 b. Därs. 1565 A, s. 144 a. —
-FÄLLE, sbst. [senare leden möjl. en tillf. bildning till fäll, sbst.1] (†) om avdragna svansskinn. Innan-Såle-läder eller Rumpe-fälle sällies. SthmStadsord. 1: 105 (1654). —
(4 a) -JORD. (rumpa- 1555. rumpe- 1545—1765) [fsv. rumpo iordh] (†) om långsmalt jordstycke l. jordstycke som utgör en svansformig utlöpare till ett större jordstycke l. (allmännare) om utjord. G1R 17: 488 (1545). Thenne breffvisere, Lasse i Hälla, haffver her för oss berättedt om en rumpejordh, som udi hans ååker ligger vid för:ne hemmen, hvilken han begärer att löse till sig. Därs. 26: 683 (1556). LandtmFörordn. 35 (1765; om ä. förh.). —
(2) -KROK. (bygdemålsfärgat l. vard.) i uttr. hugga rumpekrok, namn på viss lek (se vidare hugga, v.1 9 i). LandsmFrågel. 28: 13 (1930). Ett par (av de yngre fiskarna) lade sig på däcket och högg rumpekrok. Hasslöf SvVästkustf. 100 (1949). —
-LÖS, -MÖSSA, -SKATT, se A. —
-SKUTA. (†) eg. om varelse (med ”rumpa”) tänkt ss. en skuta med vilken man färdas; i uttr. lägga stad med rumpeskutan, ge sig i väg till häst. Thz (som jag blev ombedd att göra) will iagh och nu beställa fort. / Med rompeskutan iagh lägger stad medh hast / Så behöffwer iagh ey ligga borgfast. Rondeletius 34 (1614). —
-STYCKE, -TAGEL, -TROLL, -TÅNG, se A. —
D (†): RUMPO-SKATT, se A.
Spalt R 2936 band 23, 1960