| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÄFSA räf3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. RÄFS, sbst.2, r. l. f.
1) handredskap (särsk. bestående av ett vid ändan av ett skaft vinkelrätt fastgjort trä- l. metallstycke försett med pinnar av trä l. metall) väsentligen avsett dels för skördearbete (hopsamling l. vändning av slaget hö l. hopsamling, i sht förr äv. vändning av skuren säd o. d.), dels för hopsamling av löv l. skräp o. d. som skall avlägsnas från ett område; äv. i mer l. mindre utvidgad anv. (jfr c), om liknande redskap avsett för annat ändamål, särsk. (i vissa trakter) om kratta använd vid trädgårdsarbete (t. ex. för uppluckring av jord); jfr HARV, sbst.1 1, RIVA, sbst.2 Aschaneus HwsRegl. 15 (1614). Fröen nederrifvas genom måssan med en hacka, räfsa eller järnharf. Linné Gothl. 243 (1745). (Som pojke) fick man (vid slåttern) nöja sig med att sköta räfsan, som annars var kvinnfolksgöra. Slotte Solskensf. 15 (1923). Räfsan av japansk typ, liknande en solfjäder på ett långt skaft är bättre (vid hopsamling av löv o. d. i trädgård) än krattan med sina livsfarliga ståltaggar. Buergel Goodwin LKat. 113 (1928). Räfsa .. (dvs.) handredskap, som numera kommer till användning mest vid trädgårdsskötsel för luckring, finfördelning och utjämning av jorden samt för hopsamlande av löv och liknande renhållningsarbeten. 2SvUppslB (1952). Nästa dag vändes (den skurna) säden med räfsa. Mattisson Skörd. 88 (1953). — jfr BLOMSTER-, HAND-, HÖ-, JÄRN-, KOLA-, ÅKER-RÄFSA m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om redskap avsett l. använt att reda ut o. breda ut ngt hoptrasslat o. d. med. Med långa harkor eller räfsor, med trädpinnar till tänder, redes ull, bomull, fjäder m. m. frie från alla tofvor och knutar och jämt utbredas. VetAH 1818, s. 50 (vid rökning av lasten på fartyg i karantän).
b) i uttr. en räfsa full, ss. beteckning för den mängd hö o. d. som kan tagas med ett drag av en räfsa; jfr c. (Fr.) Râtelée .. (sv.) En räfsa full. Holmberg 2: 576 (1795). Harlock (1944).
c) i utvidgad anv., ss. beteckning för den mängd hö o. d. som kan tagas med ett drag av en räfsa; jfr b. Dalin (1855). Östergren (1937).
2) lant. av häst l. dyl. draget redskap avsett att räfsa ihop hö l. säd o. d. med. Brauner Åker 181 (1752). Räfsan drages af en häst. 2NF 12: 187 (1909). Svenska räfsor äro vanligen självavläggande och balanserande. LmUppslB 507 (1923). S. k. sidavläggande räfsor, som dragas av traktor och föra materialet åt sidan, så att det samlas i en kontinuerlig sträng. 2SvUppslB 26: 615 (1953). — jfr BALANS-, HJUL-, HÄST-, HÖ-, SLÄP-RÄFSA.
3) maskindel som till utseende o. funktion liknar en räfsa (i bet. 1); särsk. (i sht förr, lant.) på vissa skördemaskiner (s. k. självavläggare): var o. en av de rörliga delar som ha till huvudsaklig uppgift att lägga av den på ett bord bakom skärapparaten uppsamlade skurna säden i högar lagom stora att bindas till kärvar. (En viss axel i en skördemaskin) uppbär på sin öfre ände afläggareapparaten, hvilken utgöres af fyra räfsor. TT 1874, s. 138. Maskinen (dvs. ett slags hövändare) hvilar på två hjul, från hvilka rörelsen medels utväxling öfverföres till en axel, som uppbär de två armkorsen till räfsorna. Dessa äro inalles 10. LB 4: 365 (1906). Räfsan (på skördemaskinen) står upprätt, då den passerar intill kusksitsen. LmUppslB 1005 (1923). Från skärmaskinen faller (bet-)snitseln på en .. transportör .., vanligen bestående av i en plåtränna .. gående ”räfsor” .. av järn. TeknVet. Kem. II. 1: 172 (1931). Mot slutet av 1860-talet tillkom avläggningsapparat med rörliga räfsor. Mattisson Skörd. 82 (1953).
4) i bildl. anv. av 1.
a) meteor. instrument för bestämning av molnens rörelse, bestående av en vridbar lodrät stång i vars övre ända sitter en vågrät tvärslå försedd med ett antal lodrätt uppstående pinnar (av vilka en är placerad över den lodräta stången), molnräfsa. Det numera vid fasta meteorologiska stationer mest använda (nefoskopet) torde vara den af Besson konstruerade räfsan. 2NF 19: 719 (1913). 2SvUppslB 20: 1108 (1951). jfr MOLN-RÄFSA.
c) (vard., föga br.) hand, näve. Minns du hur romm i Rio kan verka / Gurgel och slagsmål, räfsor i lugg? Sander (o. Flodman) 26 (1871).
-AXEL. lant.
(3) -BANA, r. l. f. (i sht förr) lant. i självavläggare: bana (se bana, sbst.1 6 a) som reglerar räfsornas rörelse (gm att en vid varje räfsas arm fäst rulle löper i den). LB 4: 343 (1905). —
(1, 2) -BORR. (räfse- 1698—1753) (förr) borr varmed man borrade upp hål för räfspinnar i räfskam; jfr -navare. VDAkt. 1701, nr 147 (1698). —
(1, 2) -FABRIKANT. LB 4: 360 (1906; i fråga om hjulräfsor). Palm Kvinn. 119 (1919; i fråga om handräfsor). —
-FAMN. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) beteckning för den mängd hö som kan tas mellan vänstra armen o. räfsan; jfr famn II 4 b. FolklEtnSt. 4: 109 (1931; från Finl.). —
-HUVUD.
-KAM.
1) till 1, om den del av en handräfsa i vilken pinnarna äro fästade; jfr kam, sbst.2 1 c ε, o. -huvud 1. Trozelius Rosensten 242 (1752).
2) lant. till 2, om den del av en (häst)-räfsa i vilken pinnarna äro fästade, pinnbalk. Arrhenius Jordbr. 3: 385 (1861). särsk. med inbegrepp av räfspinnarna; äv. med inbegrepp av skaklar o. d., ss. benämning på förr använd släpräfsa med pinnar av trä. Den gamla hästräfsan med träpinnar, ”räfskam”. Holmström Naturl. 2: 124 (1889). En s. k. balansräfsa, vilkens kusksits är anbragt på gaffeln, som är ledbart förenad med och motväger räfskammen. LmUppslB 507 (1923).
3) lant. till 3, om den del av en räfsa i vilken pinnarna äro fästade; särsk. (i sht förr) i fråga om självavläggare. LB 4: 346 (1905). —
(2) -KLO, r. l. f. (numera bl. tillf.) på hjulräfsa: var o. en av de bågformiga, elastiska järnpinnar som uppsamla räfset. 2UB 4: 98 (1899). —
(2) -KORG. lant. i fråga om hjulräfsa: sammanfattande benämning på de bågformiga, elastiska järnpinnar som uppsamla räfset. MeddJordbrTeknF 65: 29 (1940). —
(1—3) -PINNE. (räfs- 1790 osv. räfse- 1897—1953) pinne (av trä l. metall) i räfsa. Möller (1790). (Han) täljde med en knif på en räfspinne. Lönnberg BlSkär. 29 (1876). TT 1899, M. s. 58 (i hjulräfsa). LB 4: 365 (1906; i räfsa på hövändare). —
(3) -REGLERING. (i sht förr) lant. abstr. o. konkret; särsk. konkret, om anordning som reglerar räfsornas gång i en skördemaskin på sådant sätt att de med bestämda mellanrum lägga av den skurna säden. Automatiska räfsregleringar. LB 4: 345 (1905; under bild). —
-TAG. tag som göres med en räfsa för att samla ihop säd l. hö o. d.; äv. konkret, om den mängd säd osv. som tages med ett tag av en räfsa. Björkegren 2291 (1786). Hon sjöng en visa i takt med räfstagen. Alving Brita 140 (1904). —
-TAND.
-TINNE. (räfs- 1749 osv. räfse- 1585) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) räfspinne. Brahe Oec. 94 (1585; uppl. 1920).
Ssg: räfstinne-spett. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) trästycke avsett till virke till räfspinnar. I taket hängde storhyllan, där rävstinnespetten lågo på tork. Väring Frost. 118 (1926; från Västerb.). —
(1—3) -TYP. Bland de många olika räfstyper, som tillverkas, är .. Tigertypen ännu mycket allmän. TT 1899, M. s. 58 (i fråga om hästräfsa).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RÄFSE-BLAD. (†) = räfs-kam 1; jfr blad 3. Ett vapen med gul sköld hvari är ett räfse blad med otta pinnar. BtFinlNF 38: 123 (c. 1750). —
-BORR, -KÄL, -NAVARE, -PINNE, -SKAFT, -TINNE, se A.
Spalt R 3737 band 23, 1961