| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SAVA sa3va2, v.1 -ade; l. SAVAS -as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) motsv. SAV 1: tappa sav av (träd); äv. med objektet ersatt av bestämning styrd av prep. i. Weste FörslSAOB (c. 1815). Han (har) bleckat och safvat i min vackra fimmelstång. — Fimmelstång? — Ja, den der björken skulle bli en fimmelstång. Strindberg SvÖ 1: 20 (1882). Vi (pojkar) snärjde gäddor tillsammans i ån, gjorde tallbössor, safvade björkar och spelade sten. Engström 2Bok 44 (1909).
2) motsv. SAV 2: avtaga l. avskala (i tidigt utvecklingsstadium befintligt) kambielager (o. savrika partier av barken) på (träd); ofta utan utsatt obj. Schroderus Comenius d 6 b (1639). Tå Tallen utslagit sina åhrs-skott eller Tallstruntar til 1/2 a 1 fingers längd, är rätta tiden at safwa. Linné Öl. 27 (1745). Ett annat göromål war att safwa. Då tallen lopp, afkläddes barken och safwan aftogs med messingstråd, ofta till 4 à 5 tums flisor. De utgjorde en läckerhet och woro hälsosama. Ödmann Hågk. 83 (c. 1805). Vi försummade icke att .. i ”Näsijuttes” skog, och till hans grufliga förargelse, fälla rakstammiga tallar för att ”safva” — en läcker, mig förut alldeles okänd traktering i långa, läskande skifvor. Lagus Pojk. 228 (1904). Linné Dal. 188 (1953). — jfr AV-SAVA.
1) om (del av) träd l. buske: (befinna sig i det tillståndet att det resp. den) genomströmmas av (uppåtstigande) sav, fyllas l. vara fylld av sav; stundom med särskild tanke på att barken under den tid som denna process pågår lätt lossnar l. avflänges; äv. opers., betecknande att sav stiger i l. genomströmmar träd o. d.; jfr LÖPA, v.1 VII 3. Arvidi 152 (1651). Uthi Majo när Tallen safwar. Rudbeck Atl. 3: 200 (1698). Sjelfva barknings-arbetet tvingas ej af kårt safvetid .., emedan Pilen safvar hela Sommaren öfver. Zethelius SvarVetA 33 (1767). (Vid röjning borthugges) barrskogen då den som bäst börjar at safwa sig. Gadd Landtsk. 2: 243 (1775). O, hur det safvar, sjuder från ofvan / nederst i rot. Jacobson Astr. 30 (1903). Ämnen till ”låtpipor” (skuros av sälg l. vide), så snart grenarna begynte safvas eller ”löpa”. Modin GTåsjö 37 (1916). I vårens och savningens tid satt hon i en backslänt och barkade vispris, hon skulle sälja vispar. Lo-Johansson Stat. 1: 57 (1936). — jfr HÖST-, VÅR-SAVNING. — särsk. (i sht i vitter stil) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om årstid: som är savningstid, då träd o. d. sava. Jag vänder och harvar var savande vår / min gula och steniga mark. Lundh NärTing 71 (1931).
b) i fråga om stark salivavsöndring; dels med subj. betecknande mun: ha riklig salivavsöndring, fyllas av saliv, dels opers.: rinna till, safta sig o. d. Gubbens gamla tandlösa käkar rörde sig som på en katt, när denne får se småfågel, ögonen runno och det riktigt savade sig i mungiporna. Sparre Björkhag. 9 (1914). Medan han talar, savar sig hans mun inför snusets och tuggtobakens lockande perspektiv. Engström 12Bok 7 (1919). Ju mer han tänkte på starkt, ju mer längtade han. Det började snart sagt liksom sava i mungiporna på honom. Larsson i By Sock. 67 (1923).
c) om hjärta o. d.: fyllas av (sjudande) livskraft o. d.; äv. om krafter o. d.: samla sig, ”rinna till” o. d. Mats gick nu på sitt nittonde år. Nya, okända krafter började sava sig också inom honom. Väring Frost. 244 (1926). Hugg ut en skog, den växer igen, / men det hjärta som ingen vårdar / det sjuknar i livets rot och kan / ej savas på nytt om våren. Bergman TrAllt 17 (1931).
2) om sår l. inskärning l. inhuggning i (del av) träd o. dyl. l. om (del av) träd med sår osv.: avge sav (som sipprar fram i såret osv.). Kärn-Stammarne böra vara i full växt, så att de safva lätt, då man på dem öppnar barken för att insätta oculagen. Lundström Trädg. 1: 137 (1831). (I en björk vigd till minne av en avliden) fanns i nävern inristat ett primitivt kors, som då och då savade sig på nytt, vittnande om okända händers redobogenhet att hålla det i helgd. Fatab. 1942, s. 29. Sedan undvek jag aspen hela sommaren men när jag gick förbi såg jag den vita skåran savas, gulna och så småningom läkas. Fridegård Här 11 (1942).
-TID. tid (på våren) då träd o. buskar sava, savtid, savstigningstid. EconA 1808, jan. s. 76. särsk. bildl., om ungdomstid; jfr sava, v.1 II 1 c, sav-år. Karlfeldt Tank. 31 (1930).
Spalt S 1255 band 24, 1965