| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKANDINAVISK -na4visk, adj.; adv. -T.
som utgör l. tillhör l. finnes l. bor i l. härstammar från l. utmärker l. avser l. gäller Skandinavien (dvs. den halvö som omfattar Norge o. Sverige, oftast med inbegrepp av Danmark (o. Island), stundom äv. av Finland); som är skandinav l. tillhör l. härstammar från l. utmärker l. avser l. gäller en skandinav l. skandinaver; som består av skandinaver; om sammanslutning o. d.: gemensam l. avsedd för skandinaver; jfr NORDISK 3. Den skandinaviska halvön. De skandinaviska länderna, folken. Skandinaviska produkter. Skandinaviskt lynne. Skandinaviskt rekord i spjutkastning. Dessa scandinaviska nöjen (dvs. slädpartier o. d.) GJEhrensvärd Dagb. 2: 61 (1780). ”Se, detta är dock en stad!” utropar den Scandinaviske resande, som första gången, efter färden öfver Sundet, landar utanför Fredrikshamns Citadell (i Köpenhamn). Nicander Minn. 1: 18 (1831). Skandinaviska sjömanshemmet i London. Döss o. Lannge 541 (1908). Det finns bäver i Sverige, vild, fri, skandinavisk bäver, sedan den 6 juli 1922 kl. 3.30 f. m. SvJägarefT 1922, s. 274. Finland tillhörde (efter 1920) åter den skandinaviska syskonkretsen. Wilhelm Episoder 226 (1951). — jfr FORN-, INTER-, MELLAN-, NORD-, SAM-, SYD-, VÄST-SKANDINAVISK. — särsk.
a) om språk: nordisk; jfr SKANDISK slutet. Götrek Snabbskr. III (1847). Under unionstiden tycktes ett gemensamt skandinaviskt riksspråk vara på väg att utveckla sig. Cederschiöld Skriftspr. 30 (1897). SvUppslB 20: 72 (1934).
b) övergående i bet.: skandinavistisk; jfr SKANDINAV 2. NordT 1895, s. 112 (1844). Skandinaviskt sällskap kallas de föreningar, som de senare åren blifvit ingångna så väl inom som utom Skandinavien, för att verka i och för den för Sverige, Norrige och Danmark gemensamma nationalitetens utbildande. SKL (1850). (O. P.) Sturzen-Beckers värksamhet under detta kvartsekel (dvs. 1844—1869) var främst egnad den skandinaviska idén. Sylwan SvLit. 331 (1903). jfr ANTI-SKANDINAVISK. —
2) skandinaviskt språk; särsk. dels om sådant språk modifierat för att lättare förstås av skandinav(er) som icke har (ha) ifrågavarande språk ss. modersmål l. (ofta skämts.) om blandspråk med beståndsdelar från två l. flera av de nordiska språken, dels sammanfattande, om nordiska språk. SöndN 1865, nr 44, s. 3 (om blandspråk). Ahlqvist Kult. 6 (1871; sammanfattande). NordT 1884, s. 201 (om skandinaviskt språk i motsats till franska). SvD(A) 1960, nr 286, s. 12. —
SKANDINAVISKHET, r. l. f. (numera bl. tillf.) om egenskapen att vara skandinaviskt inriktad; särsk. till b. NordT 1895, s. 113 (1844). —
Spalt S 3490 band 26, 1970