| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRÄMMA skräm3a2, v.2 -er, skrämde, skrämt, skrämd, förr äv. -ade; o. SKRÄMMAS skräm3as2, v. dep. skräms, skrämdes, skrämts (pr. sg. akt. -ar Serenius EngÅkerm. 141 (1727). -er Gustaf II Adolf 38 (c. 1620) osv. pr. sg. pass. -es Grubb 833 (1665) osv. pr. sg. pass. o. dep. -s Adlerbeth Buc. 91 (1807) osv. — ipf. -ade Runius (SVS) 2: 9 (1724). skrämde UpplDomb. 3: 109 (1541) osv. — sup. skrämt RA I. 2: 326 (1569) osv. — p. pf. skrämd 2SthmTb. 8: 284 (1591) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -ELSE (†, Phrygius MRosengren C 8 b (1608)), SKRÄMNING (numera nästan bl. i vbalsbst. till verb med skrämma ss. senare ssgsled, Schultze Ordb. 4384 (c. 1755), Ehrengranat Ridsk. II. 2: 5 (1836: uppskrämning) osv.); -ARE (se avledn.); jfr SKRÄM, SKRÄMSEL.
I. tr. o. refl.
1) injaga rädsla l. skräck l. ängslan i (person l. djur l. ngns sinne o. d.); gm att injaga rädsla osv. förmå (person l. djur) att bege sig (till l. från en plats l. på flykten o. d.); äv. med saksubj.; äv. abs.: injaga rädsla, vara skräckinjagande; jfr II. Skrämma barn med l. för sotaren. Det skrämde honom att se fadern hjälplös. Tystnaden skrämmer. Bli skrämd av, förr äv. över ngt. Skrämma i väg ngn, förr äv. skrämma ngn till vägs. Anfallet skrämde fienden på flykten. Trollen skrämdes till skogs av kyrkklockorna. Therfore är wor N(ådige) Herris wilie att .. (de svenska sändebuden i Danmark) icke wele latha Skräma szeg, .. vtan staa ther hartt och fast på. G1R 10: 179 (1535). GBanér (1597) i HB 2: 315 (: till wägz). Blifva skrämd öfver något. Widegren (1788). Detta (dvs. att han blivit sjuk) skrämde honom tio gånger mer än andra, emedan han var så helt och hållet ovan därvid. Cederschiöld Riehl 1: 2 (1876). En planlös flykt, som när kycklingar skrämmas. Hallström Than. 38 (1900). Ej må någon utan lov skrämma eller mota .. villebråd från annans jaktområde. SFS 1938, s. 535. (De åtalade i nürnbergprocessen) kommer att stå där som spöken och gengångare, spöken, som inte längre skrämmer. Zetterström Dag 71 (1946). — jfr AV-, BORT-, FÖR-, HJÄRT-, PÅ-, UNDAN-, UPP-, UT-SKRÄMMA. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Prydd Krijgzman skrämmer ingen fiende. Grubb 673 (1665). Straffet skrämmer skalken. Dens. 766. Tiufwen är snart skrämder. Dens. 809. Pockhansar skräma the froma. Celsius Ordspr. 12: 245 (1714). Den rädde skrämer intet många. Därs. 547. Ingen rädd skrämmer mig, ock ingen dålig dänger, ock kommer det en stark, så springer jag. Landsm. XI. 2: 36 (1896).
b) (†) i uttr. skrämma danskar l. jutar l. juten l. judar, i fråga om l. ss. namn på en burlesk (jul)-lek varvid deltagarna sätta sig parvis (man o. kvinna) i rad på golvet o. ett strumpeband l. dyl. bindes om de angränsande fötterna hos varje par, varefter någon kommer in o. låtsas skrämma de sittande, då männen kasta upp fötterna i luften; se äv. DANSK, sbst. b, JUTE, sbst.1 2 a; jfr SKRÄMMA BORT 2. Dahlstierna (SVS) 126 (1698). Arv 1947, s. 91 (1865).
c) med obj. o. predikativ: gm att skrämma göra (ngn sådan l. sådan); äv. med obj. o. annan bestämning betecknande resultat (särsk. i uttr. skrämma ngn till döds l. skrämma ihjäl ngn, gm att skrämma ta livet av ngn). CAEhrensvärd Brev 1: 149 (1788: ihjel). Lindfors (1824: till döds). Icke .. skall du (efter döden) irra / ljudlös kring som gast och krama / bygdens tärnor eller skrämma / deras tappra fästmän lama. Fröding Eftersk. 1: 114 (c. 1890, 1910). — jfr IHJÄL-SKRÄMMA. — särsk.
α) gm att skrämma förmå (person l. djur till ngt l. att göra ngt o. d.) l. avskräcka (person l. djur från ngt l. att göra ngt o. d.) l. väcka (person l. djur ur sömn). Skrämma ngn till lydnad. Konung Erich .. ville .. med heta tenger, glödh pannor, reckebenker och andra plågor skrämt velbemelte her Oluff til at bekenne. RA I. 2: 326 (1569). Menniskiorna .. blifwa .., genom .. (i lagen) förestelte Straff, skrämde ifrå Synd och odygder. L. Paulinus Gothus MonPac. 601 (1628). (Man skulle) aff måtelige .. hiellper, som icke skrembdhe follket att byggia landet (dvs. Livl.) .., lätteligen kunne (osv.). AOxenstierna 5: 654 (1630). Ett rytande som skrämde barn ur sömn. Hallström Than. 35 (1900). Han var ytterligt mager och så ilsket ful, att han kunde skrämma hästar att skena. Söderström Upps. 330 (1937).
β) i uttr. skrämma ngn från vettet l. förståndet, skrämma ngn så att han förlorar vettet l. förståndet; stundom äv. (i vitter stil) i uttr. skrämma ngn från livet, skrämma ngn så att han förlorar livslusten; jfr γ. Serenius (1741). (Sv.) skrämmas från förståndet, (eng.) be frightened .. out of one’s wits. Björkman (1889). Har jag skrämt dig från lifvet, Artus? Hedberg Grim 137 (1897). Jag skrämde dem från vettet, förklarade (hon). Krusenstjerna Pahlen 1: 168 (1930).
γ) i sådana uttr. som skrämma vettet l. talförmågan l. livet ur l. från l. av ngn, skrämma ngn så att han förlorar vettet l. talförmågan resp. så att han dör (jfr β); stundom äv. med indirekt obj., i sådana uttr. som skrämma ngn hjärtat ur bröstet, skrämma ngn så att han blir modlös. Skräma wettet från en. Serenius (1734; under fright, v.). Skrik inte så, du skrämer lifvet af Grefvinnan. Björn Okände 46 (1791). Bit dig i din tunga / Som kallar den för feg, hwars bistra blick / Dig mången gång skrämt hjertat utur bröstet. Hagberg Shaksp. 5: 24 (1848). Skrällen i dörren hade skrämt talförmågan ur honom. Didring Malm 2: 304 (1915). jfr VETT-SKRÄMMA.
δ) med obj. betecknande sjukdom l. missfall o. d., i sådana uttr. som skrämma feber l. missfall på ngn, skrämma ngn så att han får feber resp. (i fråga om kvinna) så att hon får missfall. Holmberg 1: 861 (1795). Cavallin (1876). särsk. i uttr. skrämma slag(et) på ngn, se SLAG.
ε) i uttr. skrämma ngn på sin sida, gm att skrämma förmå ngn att övergå på ens sida. Hallenberg Hist. 1: 317 (1790).
ζ) (ngt vard.) refl., i uttr. skrämma sig till l. från ngt, gm att skrämma tilltvinga sig resp. befria sig från ngt; i vissa språkprov möjl. att fatta ss. särsk. förb. När de resande ej woro i stånd att skrämma sig till qwarter och de flere behof, blefwo de obarmhärteligen afwiste. Botin Hem. 2: 96 (1756). (Kryparen) vill tigga .. (översittaren) skrämma sig från et förakt, som de känna sig förtjena. Kellgren (SVS) 5: 256 (1793). Det är helt naturligt, att då man utifrån gång på gång vunnit den erfarenheten, att man gent emot oss (svenskar) kan skrämma sig till snart sagdt hvad som helst, så praktiserar man med förkärlek en så billig metod. VL 1906, nr 245, s. 2.
d) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: hota (med ngn l. ngt); jfr c ε. Bleff beiaket, att .. Simon skall bliffue skremdh medh bödelen, att han honom pina skall til att bekenne sanningen. 2SthmTb. 8: 284 (1591). Utom många fördelar, som honom (dvs. den polske fältherren Sieniawski) låfwades, skulle han ochså skrämjas därmed, at .. (K. XII) skulle med en stoor armée turckar och tartarer innan kort inbryta i Pohlen. KFÅb. 1913, s. 269 (c. 1730).
e) (†) i uttr. skrämma på ngn, skrämma upp (se SKRÄMMA UPP 2) ngn (gm att yttra ngt o. d.); åtm. delvis sannol. att anse ss. särsk. förb. Att H:r DomProbsten behagade skrämma på den skamlöse H:r Birgerum Klinth i gränna. VDAkt. 1688, nr 213. (J. Thomander hade före prästernas bortvotering av vissa räntor) skrämt på (biskop) Heurlin och sagt, att det ej ginge an utan skulle öka oviljan hos bönderna emot Presteståndet om man bara lassade på dem skatter utan att i någon punkt lätta dem. Liljecrona RiksdKul. 213 (1840).
f) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som inger rädsla l. ängslan, fruktansvärd o. d.; ofta i adverbiell anv. Skrämmande framtidsutsikter. En skrämmande utveckling. Serenius (1734; under bugbear). På hemvägen mulnade det skrämmande hastigt. Norling Mänskl. 11 (1930). Förlusterna i människoliv och tonnage (inom vår sjöfart under 1940) ha varit skrämmande. SvFl. 1941, s. 41. Fröskogs socken i Dalsland visar en skrämmande hög tuberkulosprocent. MorgT 1948, nr 259, s. 1.
g) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. (äv. i substantivisk l. adverbiell anv.); särsk.: som vittnar om rädsla l. skräck l. ängslan; jfr h. Muræus Arndt 2: 84 (1648). Den skrämde intages af liflig fruktan för en fara, den han likväl anser undviklig. Lidbeck Anm. 328 (1798). Hur skrämdt dess (dvs. en skuggas) dunkel såg din blick jag färga. Levertin NDikt. 140 (1894). Den skrämda, späda stämman lärde sig befalla och göra sig åtlydd. Hedenstierna Marie 174 (1896). — jfr DÖDS-, LÄTT-, SKAM-SKRÄMD. — särsk. (numera bl. tillf.)
α) om person: rädd, ängslig. (Det) säges .., att (den ryska) eskadern gått till Nordsjön. .. Köpmännen i Stockholm och Göteborg äro mycket skrämde för sin handel. Rosenstein 3: 301 (1788). Posse BrokFrih. 229 (1932).
β) om djur: lättskrämd, skygg; äv. (o. numera nästan bl.) om djurs rörelse o. d.: som vittnar om l. ger intryck av skygghet. Loxiæ (fågel-)släkte, som är mycket talrikt, .. visar sig vara mycket dumt samt mindre skrämdt, än andre Sparfvar. VetAH 1784, s. 286. Rosenius SvFågl. 1: 21 (1913; om vingrörelser). Anm. till I 1 g. P. pf. i adjektivisk anv. förekommer stundom äv. med gradböjning. Den som fick ett par de skrämdaste, mest bedjande ögon i sig, det var jag (vid ankomsten till ett fågelbo). PT 1896, nr 59, s. 3.
h) mer l. mindre bildl.; äv. motsv. g, i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Fort! fullfölj (att mörda)! än är natt; at solen, blek och skrämd, / Må ljunga opp i blod. Lidner (SVS) 1: 291 (1781). Öfwerdådet kan skrämas från synden; men det skrämes aldrig till Gud. Ödmann AnvPred. 24 (1807); jfr c α. Det sista solskimret (hade) skrämts högt upp i trädkronorna. Johansson RödaHuv. 2—3: 175 (1917). — särsk. (†) avlägsna l. göra slut på (ngns makt). Åm grepet mitt (dvs. Venus’ plan att få Psyche att bryta mot Cupidos föreskrift) går an, skal Iag däss (dvs. Psyches) makt (över Cupido) snart skräma. LejonkDr. 83 (1689).
2) (†) refl. (jfr 1 c ζ): bli rädd l. ängslas (över ngt); äv. i uttr. skrämma sig av ngt, bli rädd för ngt. Lagerström Molière Tart. 24 (1730). Skräm eder intet. Jag skal intet göra eder någon förtret. Dens. Molière Gir. 99 (1731). (Barnen) tystna i en hast (med sin sång), och när de henne (dvs. den beväpnade Hermini) se, / Sig af dess vapens glans, för dem ovanlig, skrämma. JGOxenstierna 5: 195 (c. 1817). För dem som i våra dagar äro fallne för att skrämma sig öfver främmande inflyttningar .. kan det vara lärorikt att ihogkomma, huru fullt vårt fädernesland vid .. (karolinska tiden) var af utländingar. Samtiden 1872, s. 72.
II. dep., betecknande att ngn (avsiktligt l. oavsiktligt) gör ngn rädd: inge rädsla o. d. Skogen är obebyggd samt menniskotom, och stora sträckor deraf äro uppätna af mask. .. Det ser ut, som djefvulen stundom ville skrämas. Unge Dal. 1: 56 (1829). Kersti (tittade) in och studsade förfärad tillbaka: ”Jösses, fröken, så hon skrämdes!” Eklundh Folk 161 (1918). Britta sa, att det var farligt att skrämmas, för blodet kunde stelna i ådrorna. Lindgren AllBarn 66 (1946).
1) skrämma o. därigm driva bort (person l. djur); äv. (motsv. skrämma, v.2 I 1 h) mer l. mindre bildl. UpplDomb. 3: 109 (1541). De heliga ljuden (från kyrkklockorna) skrämde bort ovädren och afvände storm och åska (enl. medeltida uppfattning). Kruhs UndrV 609 (1884).
2) (†) i uttr. skrämma bort juten, i fråga om en (jul)lek, = skrämma, v.2 I 1 b. En Domare-dants wi begynna, / Wi skräma bort Juten, för wattn bruks win / Ej någon får bruka okynne. NJuhlVijs. 2 (1772). —
SKRÄMMA FRAM10 4. skrämma o. därigm förmå (person l. djur) att komma fram. Weste (1807). 2) refl., i uttr. skrämma sig fram, gm att skrämma ta l. tvinga sig fram; äv. (motsv. skrämma, v.2 I 1 h) bildl. UrKorrCronholm 23 (1856; bildl.). —
SKRÄMMA IFRÅN10 04.
1) i uttr. skrämma ngn ifrån sig, skrämma o. därigm driva ngn ifrån sig. Borgerskapedt skriffuer vth Handtwercksmän (till krigstjänst) och der medh skrämer dem ifrån sigh och gör Städerne öde. RARP 3: 163 (1641).
2) gm att skrämma ta ifrån (ngn ngt). Då anföllo wi twå er fyra och skrämde, kort och godt, ifrån er ert byte; det är i wåra händer. Hagberg Shaksp. 3: 169 (1848). —
1) skrämma o. därigm förmå (person l. djur) att bege sig upp (från en plats o. d.), särsk. dels med avs. på villebråd som förmås att lämna bo l. gömställe l. viloplats o. d., dels med avs. på fågel som förmås att flyga upp; äv. bildl. (äv. närmande sig 2), särsk. i uttr. skrämma upp (person l. djur, äv. ort o. d.) ur (ett tillstånd), skrämma o. därigm förmå (person osv.) att lämna (ett tillstånd). När nu biörnen .. blifver updrifven, tager Jägmästaren straxt hvalfva (dvs. ring) på honom, när han stadnar och lägger sig till hvila, hvarefter man .. vacktar sig, at man icke må skräma honom up på nytt. Hillerström Biörnf. 23 (1750). Hvem skrämde villan upp ur elysisk ro, / Ur stilla skönhetsdrömmen, hon njöt så säker? Snoilsky 5: 114 (1897). Magdeburgs rykande grushögar hade äntligen skrämt upp sachsarnas kurfurste från ölkruset. Heidenstam Svensk. 2: 81 (1910). Från själva vägbanan skrämde vi upp en tjäderhöna med kycklingar. Böök ResSv. 198 (1924).
2) skrämma o. därigm göra (ngn) uppjagad l. ängslig l. orolig; äv. refl., i uttr. skrämma upp sig, l. (i vitter stil) i sådana uttr. som skrämma upp sitt blod, försätta sig i ett uppjagat l. oroligt tillstånd, intala sig ängslan l. skräck. Nordforss (1805). Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod. BEMalmström 6: 35 (1839). Skräm inte opp flickan (som kläds till brud) .. med ditt enfaldiga prat (om äktenskapets sorgligheter). Börjesson C12 71 (1858). Pojken stod och skrämde upp sig för .. trollen, så att han nästan glömde att spana efter rävarna. Lagerlöf Holg. 1: 148 (1906). —
2) gm att skrämma uttvinga (ngt från ngn). (Brackan) rigtigt gläder sig, då han hittar en rik yngling, som han kan inleda i affärer, eller en fattig, från hvilken han kan skrämma ut den sista skärfven. Wetterbergh Past. 43 (1845).
-GARN. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på not: närmast rack (se rack, sbst.4) befintlig notslinga som har stora maskor o. som vid uppdragandet av noten skakas för att skrämma fisken in i kolven; jfr rack-slinga. Schultze Fisk. 137 (1778). —
-HISTORIA. (numera bl. tillf.) skrämmande l. avskräckande berättelse o. d.; jfr skräck-historia. Den gängse uppfostringsmetoden, som med sagböcker och skrämhistorier uppfostrade barnen till barn i stället för till män. Strindberg Hafsb. 50 (1890). —
-ORD. (skräm- 1806 osv. skrämme- 1639)
1) (†) yttrande l. uttalande framfört i avsikt att skrämma; jfr ord, sbst.2 1. Tu mechtige Konung Hiskia, skal icke meena thet bod jagh (dvs. Jesaja) til tigh bär, wara något skrämmeord aff migh, at jagh bär tigh dödsens bebodelse, vthan thet är Herrans egit ordh. JPGothus NMånsson A 4 a (1639).
-SKJUTA. (†) avlossa skrämskott. Efter några dagars skrämskjutande mot murarna dagtingade polackarna och uppgåfvo staden. Fryxell Ber. 11: 190 (1843). —
-SKOTT. skott (se skott, sbst.2 2 a) avsett att skrämma; äv. konkret, om löst skott (se skott, sbst.2 2 b α) avsett att skrämma med. Osbeck Resa 261 (1751, 1757). TurÅ 1910, s. 237 (konkret). särsk. mer l. mindre bildl., om ngt (särsk. handling l. verksamhet l. påstående) som är avsett att skrämma l. som bl. skrämmer (utan att ha annan effekt), tom hotelse o. d. VDAkt. 1781, nr 588. Jag anser §. (103 i regeringsformen) förnärmande för lagens anseende; ty när lagen är sådan, att han icke kan utöfvas, så blir han slutligen ett tomt skrämskott. Tegnér (WB) 6: 264 (1829). Uppfordran, att, om ett fäste ej gåfve sig, skulle intet lif skonas, var .. (i början av 1700-talet) och äfven långt senare, vanligt skrämskott, som lyckligtvis ej alltid öfvergick till verklighet. Beskow i 2SAH 40: 325 (1865). —
-SPÖKE. spöke som skrämmer l. är ägnat att skrämma; numera i sht bildl. Möller (1790). AB 1899, nr 104 A, s. 2 (bildl.). —
-TYG. anordning avsedd att skrämma; äv. koll.; numera bl. (i sht om ä. förh.) om skrämmande jakttyg (se jakt-tyg 1). Ekman Dagb. 116 (1789; koll., om träkanoner). I stället för (jakt-)lappar begagnades som skrämtyg ibland fågelfjädrar, om sommaren hvita, om vintern svarta, eller i brist på bättre granspånor och papperslappar. Keyland NordMJakt. 27 (1911).
B (†): SKRÄMME-ORD, se A.
SKRÄMMERI, n. (†) skrämmande. L. Paulinus Gothus ThesCat. 144 (1631). Lappar, som sigh uthu Fiellen skocketals begifwa uth på landzbygden, (äro) folk till stort beswär medh tiggerij, widskepelse, signerij, trulldom och skrämerij. KOF II. 2: 381 (c. 1655). —
SKRÄMSAM, adj. [jfr nor. skremsom] (föga br.) ägnad att skrämma, skrämmande. (Ögonen) voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf och skrämsam. Fitinghoff BarnFrostm. 33 (1907).
Spalt S 5176 band 26, 1973