| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLOG slω4g, r. l. m. (Schultze Ordb. 4497 (c. 1755) osv.) ((†) n. Möller (1790), Heinrich (1828)); best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. sloge, Hiärne 2Anl. 62 (1702) osv.) ((†) -er, möjl. att hänföra till sg. sloge, Wasenius NorrlBoskSk. 43 (1751)); l. SLOGE slω3ge2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (se ovan), förr möjl. äv. -er (se ovan); äv. (numera mindre br.) SLOGA slω3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (MosskT 1891, s. 429) ((†) -er (se ovan)); äv. (numera mindre br.) SLO slω4, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. -ar (Schulze Emigr. 114 (1930)).
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, samt i vitter stil)
1) slående av gräs l. hö, höbärgning l. höskörd; äv. om tiden då gräs l. hö slås o. bärgas; slåtter(tid). Wänstra armen .. håller här under orfet, men intet ofwan på, såsom then högra, efter andra orters bruk wid slåtten eller slogan. Broman Glys. 3: 40 (c. 1730). En dryg vecka efter ordinarie tid .. kunde man ta itu med slogen. Vi 1951, nr 34, s. 12. jfr HACK-, HÖ-, SJÖ-SLOG.
2) om den mängd gräs l. hö som (vid ett o. samma tillfälle) slås l. är slaget (på en äng o. d.); äv. (o. numera företrädesvis) i utvidgad anv., dels: (naturligt) växande gräs- l. högröda, dels: gräsbeväxt område (av viss bestämd storlek, särsk. naturligt sådant) vars gröda (kan) slås o. bärgas l. som förr slogs o. bärgades, slåtteräng (i sht skogs- l. myräng), dels allmännare: mark (se MARK, sbst.1 3 c) som (till övervägande del) består av gräsbeväxt(a) område(n) av angivet slag. Lyberg GPprFalunDal. 1: 134 (i handl. fr. 1628). Fä-bodar äro flere, som ligga 2 a 3 mil ifrån byarne, der är et godt boskapsbete, och äfwen någon slog. Hülphers Dal. 62 (1762). Slog (dvs.) .. Så mycket hö man slår i sender. Weste FörslSAOB (c. 1815). 0. 348 kappland reducerad slog i Vasslarängen. PT 1891, nr 143 B, s. 1. Efter en timmes promenad kommo vi till en ”slo”, ett sumpigt ställe, bevuxet med högt gräs. Strömberg MannNeg. 141 (1915). Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde / om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog. Andersson Vis. 203 (1917). Från mitten av juli till långt fram på hösten vistades befolkningen (i trakten av Älvdalen) vid sina slogar och fäbodar långt från bygden, ty största delen av vinterns foderbehov för kreaturen måste insamlas i skogarna och på myrarna. ÅbSvUndH 12: 21 (1924). Slogen på åkerrenarna skulle tillfalla ägaren till den åker, som den låg närmast. SagSed. 1932—34, s. 57. jfr HACK-, HÖ-, KÖL-, MYR-, RUPPEL-, SJÖ-, SKOGS-, SLÅTTER-, UT-, ÄNGS-SLOG.
(1, 2) -BOD. (primitiv) koja belägen vid slog(ar) l. avsedd att nyttjas av slåtterfolk under slogen, slåtterkoja. Schröder 2Jagtm. 42 (1891). —
-MARK.
1) (numera föga br.) om visst avgränsat markområde utgörande en slog, slog (se d. o. 2). PT 1898, nr 242, s. 3.
2) om mark (se mark, sbst.1 3 c) som (huvudsakligen) består av en slog l. slogar l. som är av det slag som kännetecknar en slog; jfr -land. SvLantmät. 2: 168 (1928). —
-TÄKT. (inhägnat) område (i skog) som utgör slog l. där slog finns; jfr -hage. Skogvakt. 1893, s. 160. —
Spalt S 6718 band 27, 1977