| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLUKA slɯ3ka2, v.1 -ade, äv. (numera nästan bl. i ipf.) sluker slɯ4ker, slök slø4k (slöko slø3kω2), slukit slɯ3kit2, sluken slɯ3ken2 l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -er, -te, -t, -t (pr. sg. akt. -ar 4Mos. 16: 30 (Bib. 1541: vpslukar) osv. -er Ordspr. 30: 20 (öv. 1536: vpsluker), Sundén (1891). — pr. sg. pass. -as CEnvallsson (1791) hos Kellgren (SVS) 5: 384 osv. -es Juslenius 109 (1745), VetAH 1753, s. 300. — imper. sg. sluk Schultze Ordb. 4541 (c. 1755), Modin Dikt. 101 (1878). — ipf. sg. -ade Schroderus Os. III. 1: 194 (1635) osv. -te Bliberg Acerra 51 (1737), Schiller SvSpr. 205 (1859). slök Schroderus Os. 2: 71 (1635) osv. — ipf. pl. -ade Isogæus Segersk. 554 (c. 1700) osv. sluko 1Mos. 41: 24 (Bib. 1541: vpsluko). -te Hab. 3 (”4”): 14 (Bib. 1541: vpsluckte), Gevaliensis Jos. B 5 b (1601). slöko Wetter-Bergh Penning. 471 (1847) osv. — sup. sluckit Lælius Bünting Res. 1: 196 (1588: vpsluckit). slukat Schroderus Os. III. 2: 192 (1635) osv. sluket Jer. 51: 34 (Bib. 1541: vpsluket). slukit Sylvius Curtius 358 (1682: inslukit), Östergren (1941; angivet ss. förekommande i vissa trakter). slukt Schiller SvSpr. 107 (1855), Därs. 205 (1859). — p. pf. slucken (-in) Drak. 42 (Bib. 1541: vpsluckne, pl.), Lælius Bünting Res. 1: 196 (1588: vpsluckin). slukad Laurelius Alb. 548 (1663) osv. sluken 2Kor. 2: 7 (NT 1526: vpsluken), Östergren (1941; angivet ss. förekommande i vissa trakter). slukt Sylvius Curtius 609 (1682), Schiller SvSpr. 205 (1859)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
1) snabbt o. glupskt l. hungrigt l. girigt äta upp l. förtära (ngt), särsk. gm att svälja det helt l. i stora stycken utan att tugga (tillräckligt); äv. dels refl., med objektiv resultativ predikatsfyllnad, dels med sakligt huvudord; äv. utan obj. Han slukade maten utan att tugga. Gäddan slukade abborren. Han slök allt som låg på fatet i ett nafs. Krokodilen (ormen) slök sitt byte helt. Helsingius Ee 4 a (1587). En slemmare (dvs. frossare) fyller i sigh med slukande, och swälgande. Schroderus Comenius 820 (1639; t. texten: Fressen). När Gäddan slukat sig mätt, plägar hon (osv.). Schultze Fisk. 50 (1778). Hagberg Shaksp. 1: 103 (1847; om mage, utan obj.). (Asa-Tor) slök 1 oxe, 8 laxar och 3 åmar mjöd. Wisén Oden 82 (1873). Musten ångar skönt från nykokt gröt / och klöverdoften ligger honungssöt / i köket över fyllda frukostfaten, / när alla tyst och girigt slukar maten. Viksten SkogSjung. 38 (1933). (Strömstaren) slök larven. FoFl. 1965, s. 139. — jfr FÖR-, IN-, NED-, UPP-SLUKA. — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv. Små fiskar slukas af de store. Rhodin Ordspr. 112 (1807). Sluka flugorna, och låta bien fara. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det var hårdsmält, sa hin, när han slök grytbenet. Östergren (1941).
b) (†) i uttr. sila myggen igenom och sluka själve den store kamelen, sila mygg och svälja kameler (se KAMEL 1 a). Kempe Krigzpersp. 74 (1664).
c) i jämförande uttr. betecknande att ngn intensivt o. länge betraktar ngn (särsk. lystet l. hotande); jfr 2 a. Han ser ut som han ville sluka mig. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Sv.) Det ser ut som han ville sluka dig (fr.): il a l’air de vouloir t’avaler. Schulthess (1885).
d) i fråga om drickande l. sväljande av vätska: hälla i sig l. störta i sig (ngt) l. häftigt o. i stora mängder svälja (ngt). Brudgummen mäst dock är frij ifrån rus, ty han bränwjn ej bru[kar] / När han skall supa de öfriga till, utan vatn då slukar. Strand NeliSuec. 61 (1753). Vi (dvs. några som var nära att drunkna) slök vatten som regntunnor. Malm Roberts Arund. 345 (1939). Under det vi slöko våra groggar. Östergren (1941).
e) (vard. l. i fackspr.) i utvidgad anv., i uttr. sluka väder, häftigt andas in luft; i sht om krubbitare. Wrangel HbHästv. 157 (1884; om häst). (En groda sade:) ”Jag måtte väl kunna blifva lika stor som denna oxe.” Därpå slukade hon så mycket väder, hon förmådde. LbFolksk. 10 (1890).
f) i p. pr.; särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv.: glupsk. Serenius (1734; under devour). Grefve Zeyton är en elak man, såsom ett slukande rofdjur. Almqvist TreFr. 2: 21 (1842). — jfr ROM-, RÅ-SLUKANDE.
2) i överförd l. oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. i uttr. betecknande att ngt försvinner ngnstädes (särsk. i ngt som liknar ett stort gap) l. att ngn absorberas helt av ett intresse l. sitt arbete o. dyl. l. att ngns tid mer l. mindre fullständigt åtgår till ngt o. d.; ofta liktydigt med: uppsluka. Arbetet slukade all hans tid och kraft. Han slukade intensivt alla intryck under resan. Hon är helt slukad av politiken. Industrin har slukat en stor del av den arbetskraft som frigjorts från jordbruket. Ah Wällust, Wällust .. / Tu äst thet Agn på Kroken sätz / Tå man tigh slukar thet aldrigh förgätz. Rudbeckius Starcke B 4 a (1624). Måtte stormen, som upgår, sluka oss båda på en gång. Björn Paul 45 (1794). Kruhs UndrV 474 (1884; om svärdslukare, med avs. på värjor o. d.). Vinscharna sänker sig över kolvagnarna, bökar i kolet, slukar en gigantisk munfull .. för att (osv.). Boye Ast. 26 (1931). (På en gammal vind) fann jag en bok, som slök allt mitt intresse. ENorlind i NärSuttoBänk 190 (1941). Vi (dvs. tidningen som behövde större lokaler) slukade butiker, kontor, privatvåningar och restauranger i vårt grannskap. DN(A) 1964, nr 1, s. 2. — särsk.
a) med subj. betecknande person l. öga l. blick o. d., i fråga om att intensivt (o. länge) betrakta ngn l. ngt (med åtrå l. lystenhet l. längtan o. d.); ofta i uttr. sluka ngn (l. ngt) med ögonen l. blicken o. d.; äv. i hyperboliska uttr. betecknande att ngn mycket hotfullt l. bistert betraktar ngn; jfr 1 c. Allt närmre tränger Jätten. / Han står på fjellens spets, och ögat slukar slätten. Tegnér (TegnS) 2: 54 (1811). Jag glömmer aldrig de (hotfulla) blickar de kastade på mej .. jag trodde att de skulle sluka mej der jag satt på stolen. Blanche Våln. 635 (1847). Pojken grep skorpan .. och förde den till munnen. Han slukade den med sina ögon, .. men han bet icke i (den). Topelius Fält. 3: 313 (1858). Man finner .. (hos den erfarne hästkarlen som granskar en häst) säkerheten, det hastiga slukandet af helhet och detaljer, ögon som funktionera med kodakplåtens fart och känslighet. NTIdr. 1899, julnr s. 3. Han böjde sej behagfullt över Ulla och slök henne med ögonen. Ahlberg o. Lundquister Fåg. 201 (1936). Siwertz Tråd. 104 (1957).
b) i fråga om att ivrigt l. ”glupskt” l. ”hungrigt” o. snabbt läsa ngt (särsk. förströelselitteratur); äv. med subj. betecknande blick o. d. Snellman ElCurs 1: VI (1837). Carlén Repr. 11 (1839; om blickar). Bäcken studerade icke, han slök kirurgi. Topelius Fält. 1: 4 (1853). Hela Shakspeare slök .. (ynglingen) i Hagbergs öfversättning. Strindberg TjqvS 1: 205 (1886). (Fru Stenbäck sade till sina döttrar:) ”Ack, att ni engång skulle läsa bibeln med sådan ifver som ni nu slukar romaner!” Aspelin Stenbäck 28 (1900). (Ch. Chaplins memoarer) är en fascinerande bok, tjock och innehållsrik, och jag (dvs. kåsören Eld) slök den på två nätter. DN(A) 1965, nr 2, s. 12. — jfr ROMAN-SLUKANDE.
c) i fråga om att ”glupskt” l. begärligt l. med spänd uppmärksamhet o. d. lyssna till ngt som säges (jfr d); äv. i uttr. sluka ngt med öronen. Du lyssnade (ss. barn) af hjertans grund / På sagorna om deras (dvs. kämparnas) tåg kring jorden, / .. Från dina ögonlock förviste Du Jon Blund / Och slukade begärligt orden. Stagnelius (SVS) 3: 121 (1822). Cavallin (1876: med öronen). Jag slukade vad .. (Levertin) hade att säga, men ännu mer det sätt varpå han sade det. Malmberg StyckVäg 94 (1950).
d) i fråga om att kritiklöst (o. beundrande) tro l. anamma ngt sagt l. skrivet; jfr c. FSparre (1761) hos Castrén Creutz 48. Den stora massan av troende, som utan reflexion slukar kristendomen med hull och hår. Lidforss UtrikVyer 35 (1900). Utan .. (litteraturhänvisningar) är min artikel mindre värd för fackmannen, som .. måste kunna kontrollera mina uttalanden och inte får och vill sluka dem oprövade. KBWiklund i PåSkid. 1928, s. 7. (Okritiskt) sluka vilka skepparlögner som helst. Östergren (1941).
e) i fråga om att låta ngn l. ngt försvinna i hav l. vågor o. d. CEnvallsson (1791) hos Kellgren (SVS) 5: 384. Hafvet, som flottor slukar. Runeberg (SVS) 3: 328 (1844). Vattnet slök, öppnade sina käftar i glufs och sväljande. Johnson HNådT 39 (1960).
f) i fråga om att låta ngn l. ngt begravas i jorden l. fara ned i underjorden o. d. Förr önskar jag (dvs. Dido) dock, att den remnande jorden mig slukar, / .. Än jag en blygsam pligt och dess heliga fordran förgäter. Adlerbeth Æn. 80 (1804). Se, jorden slukat mina (dvs. Capulets) barn; blott hon (dvs. Julia) / Är qwar, mitt enda hopp, min enda arfwing. Hagberg Shaksp. 10: 147 (1850). (Kristus till Birgitta:) Skrif påfven till, fast stor han tror sig vara, / Att han till afgrundsdjup kan nederfara / Mer djupt än det, som förra påfvar slök. Wirsén Vis. 131 (1899). Som slukad av jorden. Östergren (1941; angivet ss. mindre vanl. än uppslukad).
g) i fråga om att låta ngn l. ngt försvinna i mörker l. skugga o. dyl. l. försvinna i dödens mörker. Himlars starke bloss! hvad mörker sluker Er? Lidner (SVS) 3: 98 (1788). Det sista fortets dystra silhuett slukas af mörkret. Nyblom Golfstr. 10 (1911). Långt efter det att vår generation har slukats av mörkret och tystnaden, skall (osv.). Segerstedt Händ. 24 (1923, 1926). Werin Ekelund 2: 283 (1961).
h) (numera bl. tillf.) med personsubj. o. obj. betecknande kapital l. pengar o. d. (jfr i slutet), betecknande att det åtgår en stor summa pengar åt ngn l. att ngn rovgirigt lägger beslag på mycket pengar; äv.: slösa bort (arv). Lindfors (1824; med avs. på arv). I Wien slukar öfversättaren 3/4 af arfvodet. Strindberg Brev 6: 105 (1886).
i) om ngt sakligt, i uttr. betecknande att det åtgår mycket av ngt för ngts räkning l. att ngt förbrukar l. kräver stora kvantiteter av ngt. Paris slukar dagligen 1/4 million kubikmeter vatten! Oscar II 3: 267 (1867, 1889). Hur kriget (på K. XII:s tid) slukade tropp på tropp, / Ej spordes knot eller knyst. Snoilsky 2: 75 (1881). Proportionsläran, som vid våra lärovärk slukar så mycken dyrbar tid. PedT 1890, s. 202. Kronobrytningen ensam slukade (vid Sala silvergruva på 1500-talet) kring 10000 stavrum gruvved. Lindroth Gruvbrytn. 1: 97 (1955). — särsk. med obj. betecknande pengar l. kapital l. förmögenhet o. d. (jfr h), i uttr. betecknande att det åtgår mycket pengar till ngt l. att ngt kräver mycket stora summor (ofta betecknande att ett kapital o. d. helt förbrukas för ett ändamål). Företaget har redan slukat ofantliga summor. Skatterna slukar nu nära hälften av medborgarnas inkomster. Det Skånska kriget .. torde hafva slukat statskassans alla tillgångar. Crusenstolpe Tess. 1: 99 (1847). Och så denna sommarvilla, som hustru min ändtligen skulle ha mig att bygga och som bokstafligen slukar pengar. Roos Skugg. 336 (1891). I justitierevisionen plägade .., då ljuspenningarna utföllo, tillställas .. en storartad sexa, som kallades talgkalaset, emedan det ungefär slukade hela årsinkomsten. De Geer Minn. 1: 60 (1892). Lindroth Gruvbrytn. 1: 140 (1955).
j) i fråga om tal, betecknande att ngt som säges uttalas otydligt så att det endast delvis l. inte alls hörs; i sht med avs. på ord l. stavelse o. d.; äv. om språkljud: (gm assimilation) komma (annat språkljud) att försvinna. Weste FörslSAOB (c. 1815; med avs. på ord). Landsm. 1: 56 (1879; om språkljud). Tyst, karl! Tig! — Löjtnant Bianchellis beskedliga flickstämma darrade, hans tig! slukades till hälften af en häftig hickning. Janson Lögn. 49 (1912). Östergren (1941; med avs. på ord o. stavelser).
k) om person (l. ben o. d.) l. (vanl.) fordon (särsk. bil) l. fordonshjul o. d.: snabbt (o. ivrigt) tillryggalägga (sträcka, i sht vägsträcka, särsk. kilometer l. mil). (Bilen) slukar kilometer efter kilometer med en aldrig sviktande aptit. Aminoff StPtbg 284 (1909). Vännen slök alla trapporna i några språng. Norlind Fönsterlj. 28 (1912). Våra utvilade ben trängtade efter att på nytt sluka kilometrar. Blomberg Landsv. 115 (1927). Vi kom i samtal om tidsföreteelserna, medan bilhjulen slukade mil. Martinson BakSvenskv. 74 (1944).
l) betecknande att ngt fyller upp ngt helt; äv. o. numera i sht betecknande att det åtgår mycket av ngt för att fylla upp ngt. (Rummet) nästan slukas af ett bokskåp, en liten soffa, en fåtölj och ett stort skrifbord. Lundin NSthm 409 (1888). Väggytorna .. slukade massor af fotografier. Öberg Makt. 2: 5 (1906).
m) (numera bl. tillf.) betecknande att ngt (mycket lätt) rymmer ngt. Redikyler .., som slöko den storstiliga psalmboken, snusdosa, näsduk och glasögonfodralet som ett intet. Wetterbergh Penning. 471 (1847). Sex skräddarben kan en af deras (dvs. ett par flickors) strumpor sluka. Lundquist Wessel Kärlek 38 (1888).
n) (numera föga br.) i uttr. få sluka den gamla visan, betecknande att ngn får höra ngt som ofta brukar sägas. NNordenskiöld (1839) hos Berzelius Brev 11: 216.
o) (†) om betselstängerna på ett betsel, betecknande att de lägger sig bakåt o. därigm omsluter hästens käft, varigm deras verkan förtages. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 17 (1829, 1836).
p) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., motsv. 1 f, särsk.: glupsk, hungrig, lysten l. dyl.; äv. motsv. a, om blick. EP 1792, nr 21, s. 4 (om hovmän som kostar mycket). Ett slukande, säkert och orubbligt minne. JournLTh. 1811, s. 711. (Känslor liknande) dem en sjösjuk passagerare erfar, då han .. med slukande blickar betraktar den närliggande hamnen. Gosselman Col. 1: 300 (1828); jfr a. En slukande hunger efter att få tillbringa åtminstone ett halfår eller en vinter i Köpenhamn. CSäve (1850) i MolbechBrevveksl. 3: 54. Oscar II I. 1: 13 (1858, 1885; om bölja). — jfr KAPITAL-, ROMAN-SLUKANDE m. fl.
1) till 1; äv. motsv. 1 d. Kräseligh maat och drick the (dvs. klosterfolk) brwka, / Thet the alla daghar i sigh sluka. Rondeletius 101 (1614). Fernander Theatr. 23 (1695; utan obj.). Aborrens skarpa Rygg-fäna hindrar ej Gäddan, at fram ifrån sluka den i sig. SvSaml. 3—6: 254 (1765).
2) till 2; äv. motsv. 2 h, i. (På krogarna) stå .. Borden dukade, Stolar och Skijfwor tilredde, lijka såsom .. inbiuda dem framomgående, och med öpet Gap, sluka uti sig deras Penningar. Fernander Theatr. 21 (1695). Så berömma sig wåra tiders Swärme-andar, såsom de der hafwa slukat i sig den Helga Anda hel och hållen. Borg Luther 2: 317 (1753). Han slukade i sig förtjensten. Sahlstedt (1773). Hedenstierna Fideik. 232 (1895; utan obj.). —
SLUKA IN10 4. (numera föga br.) till 1, 2: sluka (ngt), sluka i sig (ngt); särsk. till 2. G1R 16: 727 (1544). jfr insluka. —
SLUKA UPP10 4, äv. OPP4. [fsv. sluka up] sluka o. äta upp l. förtära (ngn l. ngt).
1) till 1; äv. motsv. 1 d. Schroderus Os. 2: 71 (1635; med avs. på blod). Herren sände en stor fisk, som slukade upp Jona. Jona 2: 1 (Bib. 1917).
2) till 2; äv. motsv. 2 e, h, j; förr äv. med avs. på speglosa: hålla till godo med, ”svälja”, ”äta upp”. ÖB 42 (1712; med avs. på speglosor). Tu rike! slukar vp penningen. Scherping Cober 1: 347 (1734). Floden Liris slukas upp af den djupa gyttjan. Lindfors (1824). Det hände mångengång att en rätt intressant roman slukade upp hela natten för professor emeritus (G. Geitlin). ASScF 10: Minnestal 1: 23 (1872, 1875). Schulthess (1885; med avs. på ord). Helena Westermarck, hvars palett lofvade så ymnigt och friskt, hon slukades upp af sociala och kvinnofrågor, af romanskrifning (osv.). Ahrenberg Männ. 2: 222 (1907). —
SLUKA ÅT SIG10 4 0. (numera bl. tillf.) särsk. till 2: gm att roffa åt sig sluka (ngt). (Påven Nicolaus III) slöök .. åt sigh en Deel aff thet Romerske Rijket. Schroderus Os. 2: 732 (1635).
(1) -FISK. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisk som (slukar andra fiskar l.) brukar sluka betet helt; jfr rov-fisk, svalg-fisk, svälj-fisk. (Laxen) är en snål sluk-fisk (häldst då Nors eller Sik-ungar brukas til bete). Porthan BrSamt. 1: 82 (1783). Som agn på krok och en viktig foderfisk för slukfiskar är .. (löjan) af stort värde. Stuxberg Fisk. 515 (1895). —
(2 f) -HÅL. (i fackspr.) hål (spricka l. öppning) i mark o. d., där vatten rinner ned (o. som bildar ingång till ett underjordiskt lopp för ett vattendrag); särsk. om sådan öppning i kalkstensformation (i sht i karstområde); jfr sluk, sbst.1 2, sluk, sbst.2 2, sluka, sbst. Schulthess (1885). Vid Lummelunds bruk .. går den underjordiska strömmen i dagen — 1300 meter från slukhålen vid Martebo myr. TurÅ 1957, s. 87. —
(1) -KROK. fisk. krok (se d. o. 1 c) använd vid fiske av slukfisk o. avsedd att fästa i fiskens inälvor; jfr -slant. Hammarström Sportfiske 221 (1925). —
(2) -MALM. (†) malm som ansågs förstöras vid upphettning o. bidra till förstöring av metalliska ämnen. Holmberg 2: 568 (1795). Weste FörslSAOB (c. 1815). —
(2 f) -RÄNNA. (i fackspr.) ränna bildad i mark l. glaciär av smältvatten som från landis runnit ned under resp. genom spricka i istäcket. GeogrAnn. 1945, s. 51. LexNatGeogr. (1973). —
(1) -SLANT. fisk. om slantkrok använd vid slantfiske efter ”slukfisk”; jfr -krok. Hammarström Sportfiske 248 (1925). —
(1) -ÅL. (numera i sht i vissa trakter) benämning på sådana exemplar av fullvuxen europeisk ål (Anguilla anguilla Lin.) som har brett o. trubbnosigt huvud (o. som biter på krok). Nilsson Fauna 4: 663 (1855). SvFiskelex. (1955). —
(2 f) -ÅS. (i fackspr.) i fråga om landis: ås av föga sorterat material, bildad i sprickor inuti l. på isen under dess avsmältning. GeogrAnn. 1945, s. 63.
SLUKARE, sbst.1, om person m.||(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m. [fsv. slukare; jfr d. sluger, nor. sluker, mlt. slūker (lt. sluker)] om person l. djur l. sak som slukar l. brukar sluka.
I. om person.
1) till 1; om person som slukar l. brukar sluka maten; frossare, storätare. Linc. (1640; under gluto). IllSvOrdb. (1955).
2) till 2; företrädesvis till 2 b, om person som slukar böcker o. d.; utom i uttr. slukare av ngt i sht ss. senare led i ssgr. Gubben, som själf var en riktig slukare af romaner, lånade Ivor den ena boken efter den andra. Humble Hemm. 110 (1903). jfr bok-, eld-, poäng-, roman-, sabel-, svärd-slukare.
II. till 1, om djur. Collan Kalev. 2: 318 (1868; om sik). Rydberg Myt. 2: 105 (1889; om ormdemon); jfr I. jfr rom-, slam-slukare.
III. till 2, om ngt sakligt; i sht ss. senare led i ssgr. Eld den heter bland människor, / men bland asarne flamma, / vanerna kalla den våg, / jättarne slukaren. Brate Edda 85 (1913). jfr mil-, stor-slukare. —
SLUKEN, adj. [sv. dial. sluken; jfr d. slugen, nor. sluken; med avs. på bildningssätt jfr fiken, adj.] (numera i sht i vissa trakter) till 1: glupsk; äv. oeg. l. bildl. Strand Tidsfördr. 1: 111 (1763; om fisk). Den stackars potatiskastrullen blev .. noga vaktad av fyra par slukna ögon. TurÅ 1952, s. 294. —
SLUKERSKA, f. [jfr slukare]
I. till 1, 2: kvinnlig slukare (se slukare, sbst.1 I); i sht ss. senare led i ssgr. Östergren (1941). jfr man-, roman-, stor-slukerska.
II. till 1, om slukare (se slukare, sbst.1 II) av honkön l. betraktad ss. varande av honkön. Här i granen hade ugglan, den slukerskan! efter sista nattjakten suttit och kastat upp hälften av sitt byte. Johansson RödaHuv. 1: 190 (1917).
Spalt S 6766 band 27, 1977