| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
frambringa l. avge ett klickande l. smällande l. klaskande ljud (i sht ett sådant ljud som åstadkommes med tunga l. läppar l. gm att ngt rör sig mot l. slår mot ngt fuktigt l. kladdigt l. gm att ngt lösgöres från ngt kladdigt o. d.).
a) om person (jfr b): med ett klickande l. smällande l. klaskande ljud (upprepade gånger) slå tungan mot gommen l. pressa l. hålla läpparna mot varandra (l. mot ngt annat) o. lösgöra dem med ett sådant ljud; i sht i fråga om att åstadkomma sådana (ss. oestetiska betraktade) ljud under ätande l. drickande o. dyl. (jfr SMASKA, v.) l. ss. uttryck för välbehag l. belåtenhet l. förtjusning l. förväntan inför mat l. dryck l. ngt angenämt överhuvudtaget; äv. dels i uttr. smacka med tungan l. läpparna o. d., dels om läppar o. d.; ngn gg äv. ss. anföringsverb: under smackning(ar) yttra (ngt); jfr SMASKA, v. a. Smacka inte (som en gris), när du äter! Hambræus Erasmus B 12 b (1620). Jag känner En som gör en mine och smackning af äkkel, när man nämner det Sublima. Thorild (SVS) 2: 81 (1784). ”Ni ä’ några underliga djur i alla fall”, smackade han (efter att ha druckit ett glas likör). Lundegård Prins. 175 (1889). Han tömde (vin-)glaset, smackade och räckte omedelbart fram det att fyllas på nytt. Bergman Mark. 155 (1919). Dens. JoH 101 (1926; i p. pr., om läppar). Från alla bord (på en restaurang där man åt kräftor) hördes sugande läten, små smackningar, ett framstönat: — Aah! Krusenstjerna Pahlen 2: 255 (1930). Fogelström Vakna 24 (1949: med läpparna). Jag samlar kokböcker. Och här har jag hittat en Escoffier i originalupplaga. Han smackade belåtet. Siwertz Pagoden 72 (1954). — särsk.
α) i fråga om att skynda på l. sätta i gång dragdjur (i sht häst) gm att smacka (särsk. gm att pressa samman läpparna o. under insugning av luft skilja dem åt); äv. i fråga om att på sådant sätt kalla på l. på annat sätt kommunicera med djur; äv. med bestämning styrd av prep. på l. åt (äv. efter) betecknande djuret. Smackning med munnen är et godt hjelpemedel til at upmuntra hästen, och få honom samlad. Ungern-Sternberg Bourgelat 69 (1752). Hon piper och smackar med munnen (medan hon matar sina burfåglar). Eurén Kotzebue Cora 57 (1794). Bonddrängen som körde .. smackade med läpparne åt de i smått traf framlunkande hästarne. CFDahlgren 4: 122 (1831). Så smackade den körande på sin häst. Nilsson HistFärs 10 (1940). Jag hör hur körkarlen smackar, / ser hur det rister i hästarnas länder, / hur remtygen spänns. Sjödin AspTält 38 (1959).
β) (numera bl. mera tillf.) i uttr. smacka på ngt, smackande äta på ngt; äv. i utvidgad anv., i fråga om att prövande säga ngt. Roos Verle 6 (1889; med avs. på karameller). Du föreställer dig att Gud (kupade sina händer medan han upprepade smakade smackade på ordet) Gud, att Gud bryr sig om på vilket sätt hans killingar vänslas? Arnér Finnas 34 (1961).
γ) (numera bl. mera tillf.) i fråga om att vid piprökning under (svaga) smackanden med läpparna i pustar (njutningsfullt) släppa ut rök ur munnen; i sht i uttr. smacka på pipa o. d.; ngn gg äv. med obj. betecknande rök: på sådant sätt släppa ut; jfr d β o. SMASKA, v. a β. Hållkarlen .. / Smackar så godt, utpustar en rök. Bellman (BellmS) 2: 161 (1775, 1791). Hertigen smackade ett par gånger på sin tobakspipa. Crusenstolpe Mor. 5: 4 (1843). Han .. smackade belåtet röken ur sin långa holländska pipa. Björlin Elsa 3 (1879). Klint (1906).
δ) (numera bl. mera tillf.) åstadkomma en l. flera kyssar som kännetecknas l. åtföljs av ett smackande, åstadkomma en l. flera smällkyssar; särsk. i fråga om slängkyss(ar); jfr d α o. SMASKA, v. a α. Möller (1745). (Kuplettsångerskan hade) lärt sig att .. kyssa ut i luften … Herrarna .. smackade emot hennes utströdda luftiga ynnestbevis. Hallström Händ. 154 (1927).
ε) i utvidgad anv.: slå l. föra (ngt till en plats o. d.) med ett smackande ljud; i särsk. förb.
b) (numera bl. tillf.) om person (jfr a): syssla med ngt kladdigt l. smetigt l. slaskigt (som säger ”smack” när man hanterar det); kladda l. slaska o. d. Björkman (1889).
c) om djur (i sht ekorre): frambringa ett l. en serie av ljud som liknar smackanden (i bet. a) l. (med näbb l. röstorgan) åstadkomma ljud som erinrar om ett smackande (i bet. a); äv. dels i uttr. smacka med näbben o. d., dels om gristryne o. d. (Korpar) skola .. tijn öghon vthacka, / Och öffuer tigh blancka (sannol. felaktigt för klancka) och smacka. Gevaliensis Jos. 21 (1601). (Bönderna) likna grodor: då den ena smackar, så smackar den andra med. BL 1: 224 (i handl. fr. 1747); jfr a. Grinar någon åt .. (javanska markattor), bli de arga och smacka. Osbeck Resa 99 (1751, 1757). (Braxen) skyr (under leken) hvarje buller utom det, som han sjelf åstadkommer med sitt smackande och piskande i vattnet. NF 2: 1079 (1878). Forsslund Djur 111 (1900: med näbben; om starar). Den stora svinstian, där rosiga trynen bökade och smackade i väldiga tråg. Sjöberg Kvart. 299 (1924). En ekorre smackade ilsket åt henne från en grantopp. Fridegård Offerrök 273 (1949).
d) med sakligt subj.; i sht i fråga om ljud frambringat (frambringade) av vatten som slår mot ngt l. då ngt (en yta o. d.) lösgöres från l. rör sig mot ngt fuktigt (i sht sugande dy l. gyttja o. d.); äv. i utvidgad anv., dels: slå l. träffa med sådant ljud, dels tr., med obj. betecknande ljudet. Vattnet smackade i skorna vid hvarje steg. Antarctic 2: 344 (1904). Så skrider tåget vidare i kolmörkret genom gyttjan, som klafsar och smackar under kamelernas trampdynor. Hedin Indien 1: 508 (1910). (Den kastade lerklumpen) smackar rakt i nacken på gamla mor Vessinglag. Blomberg Bab. 17 (1928). Utmärkta vägar! sade han med en glimt i ögat till Ebba, när leran smackade feta kyssar omkring (bil-)hjulen. Edqvist Kamr. 253 (1932). Yxhugg smackade på Vellamsmon. Lindström Österhus 280 (1952). BonnierLM 1954, s. 60 (om kork som uppdrages ur vinflaska). — särsk.
α) (tillf.) med subj. betecknande kyssande, ss. beteckning för att ett av smackande ljud kännetecknat utdelande av (släng)kyssar äger rum; jfr a δ. Carlsson 4711 82 (1921).
β) om rökpipa, betecknande att den avger smackande ljud då ngn smackar på den (se a γ). (Med) sin evinnerliga smackande rotpipa i munnen. Sparre SkeppSöd. 95 (1917).
γ) i p. pr. i vissa anv.
α’) om ljud l. läte o. d.: som utgöres av l. påminner om det ljud som uppstår då ngn l. ngt smackar. VetAH 1855—56, s. 58 (om smackljud i hottentotska). Med regelbundna uppehåll hördes .. det smackande ljudet, då de små kortlapparne slogos ut på .. bordskifvorna. Roos Norrsk. 179 (1897). (Halsbandsflugsnapparen) låter höra .. ett smackande teck, teck, om han blir .. orolig. Rosenius SvFågl. 2: 254 (1924). Blev det tyst för ett ögonblick vid bordet (under måltiden) hördes ett pinsamt smackande läte från hans plats. Krusenstjerna Fatt. 2: 174 (1936).
β’) (tillf.) förstärkande: överdådig, storståtlig o. d.; jfr SMACK, interj. o. adv. II. (Han bjöd på) en dundrande, smackande sexa. Blomberg Uvd. 72 (1917).
γ’) bildl. Böök 4Sekl. 177 (1925, 1928). Den av välbehag smackande refrängen (i P. J. de Bérangers visa Le roi d’Yvetot). BonnierLittH 4: 55 (1930).
e) opers., betecknande att det höres ett smackande ljud (se d γ α’). Törnewall E 3 a (1694). Han hörde huru det smackade vid bordet (där osynliga varelser kalasade) liksom grisar hade ätit der. Kalm VgBah. 99 (1746). (Han) grabbade tag i sin kärestas fot och nystade omkull henne, så att det smackade i snön. Sällberg Långv. 139 (1894). Det hällregnade och snöade då vi drogo bort. Det kippade och smackade efter hästhovarna i den mjuka marken. Hedin ErövrTibet 114 (1934).
SMACKA I SIG10 4 0. till a: smackande förtära l. stoppa i sig (ngt); äv. bildl. Sjöman Lekt. 68 (1948). Fogelström Vakna 290 (1949; bildl.). —
SMACKA PÅ10 4. till a α: gm att smacka mana på l. sätta igång (häst); äv.: gå på l. fortsätta med att mana på (häst); äv. abs. SvLekar(GAAkad.) 1: 87 (c. 1860). Han .. satte sig upp (i släden) med tömmarna i hand och smackade på. Lindqvist Herr. 359 (1917). —
SMACKA TILL10 4. avge en (kort) smackning; särsk. till a α, d. Kusken hade redan smackat till, då värdinnan kom (för att avstyra åkturen). Ahrenberg Männ. 5: 63 (1910). Martinson Kap 49 (1933; om trasig bälg på dragspel). —
SMACKA TILLHOPA. (†) till a ε, med avs. på personer, bildl.: föra tillsamman, slå ihop (i ett enda sällskap). Almqvist TreFr. 3: 122 (1843). —
SMACKA UPP10 4. (numera föga br.) till d, i uttr. smacka upp med (ett utrop), om mun: öppnas med ett smackande ljud o. ge till (ett utrop). Törneros (SVS) 2: 337 (1828).
-LJUD. ljud uppkommet gm smackande; i sht [jfr t. schnalzlaut, eng. click] språkv. till a, om språkljud uppkommet gm l. liknande en smackning, klickljud (företrädesvis om sådant ljud i buschmäns o. hottentotters språk). Björling Klangf. 102 (1880; om språkljud i sydafrikanska språk). Nog är det skönt, när folk äter snyggt och utan smackljud, men (osv.). Bolin UngVi 78 (1938). Collinder Språket 141 (1959; hos buschmän o. hottentotter).
SMACKIG, adj. [möjl. äv. (delvis) att hänföra till smack, sbst.2—3] till d, om väg o. d.: som smackar när man färdas där, dyig l. gyttjig l. moddig o. d.; äv. i utvidgad anv.: kladdig l. smetig o. d. Björkman 1007 (1889). Strindberg Brev 12: 201 (1897; om manuskript). SD 1928, nr 317, s. 18 (om väg i regn). En liten grönmålad fiskekutter .. med däcket smackigt av valkött och helgeflundra. Blomberg Hjält. 94 (1932).
Spalt S 7408 band 28, 1979