| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMÄCKA smäk3a2, v. -er, -te, -t, -t (CIHallman 153 (1776: smäkte) osv.), i ipf. sg. i bet. 1 äv. (numera bl. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) smack smak4 (UUKonsP 2: 121 (1638: smak) osv.) ((†) ipf. sg. -ade Meurman (1847)). vbalsbst. -ANDE.
1) (utom ss. förled i ssgn SMÄCK-LÅS numera bl. vard. l. bygdemålsfärgat) ge ifrån sig l. åstadkomma (dovt) smällande l. klappande l. klatschande ljud; äv. opers.: ljuda med (dovt) smällande osv. ljud, säga ”smack”; äv. dels: fara l. falla (i ngt) med ett (dovt) smällande osv. ljud, så att det säger ”smack”, dels: klappa (i händerna); äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., särsk. om ljud: smällande. När Petrus intett wille .. dricka en skååll, begynte .. (han o. kamraten) ther om .. något tala, dock trätte the intet för ähn .. (vittnena) hörde slaget, att thett smak på munnen. UUKonsP 2: 121 (1638). Fötterna sjönko djupt ned, så att det smack i den leriga gyttjan. Hansson SlättbH 21 (c. 1885). Carlsson HelaSthm 517 (1912: i näfvarna). (En kullsprungen pojke) smäcker i golvet, så det gör ont långt in i själen på den som tittar på. Lieberath Knekt. 95 (1914). Vinden drog om pannan (under en cykelfärd), och senfärdiga insekter slog mot ansiktet med ett smäckande ljud. Karlzén BlåNov. 83 (1951). Hammenhög Torken 137 (1951).
2) (vard.) slå (kraftigt o. så att ett dovt smällande l. klappande l. klatschande ljud uppstår), smälla; vanl. med obj., i sht betecknande person: ge (kraftiga o. dovt smällande l. klappande l. klatschande) slag, daska; vanl. med bestämning inledd av prep. på, betecknande stället där slaget träffar. Du vore värd, att jag smäkte dig på din svampiga nos. CIHallman 153 (1776). Smäcka en på örat. Weste FörslSAOB (c. 1815). ”Du är just en fin arbetare, du!” utbröt Grels och smäckte honom på truten. Högberg Utböl. 2: 142 (1912). (Sv.) Smäcka ngn (t.) e(ine)n klapsen. Auerbach (1913). IllSvOrdb. (1955). — särsk. med avs. på fluga: slå ihjäl l. krossa; äv. i uttr. smäcka ihjäl, slå ihjäl. Kernell UtfGrönGob. 92 (1942: ihjäl). Han kunde smäcka flugor (gm att spotta på dem). Nilsson BombiNick 34 (1946).
3) (vard.) i fråga om att dänga (se DÄNGA, v. 6) ngn l. ngt i l. mot ngt o. dyl. l. knåda ngt, särsk.: (vårdslöst l. våldsamt o. med ett beledsagande dovt smällande l. klappande l. klatschande ljud) slänga l. slunga (ngn l. ngt i l. mot ngt); äv. oeg.; jfr 4—6. Han smäckade honom i smutsen. Meurman (1847). Karen stack ner sina bara armar i .. (lervällingen) och började smäcka stora göpnar mot husväggen (som skulle klinas). Lundquist Jensen HimmH 73 (1907). (Solens) strålknippen .. smäckte en glad färgklatt på varje tak. Essén Misst. 56 (1911). (Han) smäckte pistolen i hand på mig så att ett par ben höll på att krossas. Edlund Chandler EneDöd 101 (1952). — särsk.
a) med avs. på deg: kraftigt knåda (sådan l. sådan mellan händerna). Degen (som låg i en träskål) smäcktes smidig .. mellan .. (de bakande lapparnas) händer. Manker Jokkm. 117 (1928).
b) lossa (färdigbakad kaka) från form gm att vända upp o. ned på formen o. (upprepade gånger försiktigt) slå l. knacka denna mot bord o. d. (När mor bakade mandelmusslor) kunde vi .. (barn) få vara med och riva mandel, sätta i en form eller att smäcka dem, då de voro färdiga. Neander 70År 113 (1929).
4) [eg. specialanv. av 3] (vard.) i uttr. smäcka ngt fullt, (hastigt) proppa l. stoppa ngt fullt. Smäcka kappsäcken full. Meurman (1847). (Snöstormen) kom med buller och bång mot fönsterrutorna, smäckte glas och fogar fulla. Samzelius Björnsk. 104 (1921).
5) [eg. specialanv. av 3] i fråga om att glupskt sätta i sig mat o. d.; i den särsk. förb. SMÄCKA I.
6) [eg. utvidgad l. bildl. anv. av 3] (vard.) i förb. med avd., i uttr. betecknande att ngn hastigt o. utan grundlighet o. utan hänsyn till utseende o. d. bygger l. uppför l. tillverkar ngt l. vid byggande osv. sätter i l. in ngt; äv. bildl.; i sht i de särsk. förb. SMÄCKA IHOP, UPP. Man störs av vissa billiga komiska inlägg (i Sjostakovitjs opera Katerina Ismajlova) som uppenbarligen smäckts dit enbart i akt och mening att behaga (ryska) propagandaministeriet. GHT 1935, nr 269, s. 3. — jfr UPP-SMÄCKA.
7) [delvis utlöst ur de särsk. förb. SMÄCKA I, SMÄCKA IHOP, SMÄCKA UPP, delvis utgående från 4, 6; jfr med avs. på betydelseutvecklingen SLÅ, v., SMIDA, SMÄLLA, v.] (vard.) sätta ihop l. duka upp l. hitta på (lögner, historier o. d.); ofta utan obj.: ljuga; äv. i (det äv. med huvudtrycket på i uttalade) uttr. smäcka ngt i ngn, slå l. smälla i ngn ngt, lura i ngn ngt. Smäcka för ngn. WoJ (1891). Smäkka dalgubbar (dvs. historier). Landsm. XVIII. 8: 37 (1900). Vem kan veta, när hon talar sanning och när hon smäcker? Wester Reymont Bönd. 2: 227 (1924). Smäcka (grova) lögner i ngn. Östergren (1942). Det som då hände tror du väl att jag smäcker, men (osv.). Arnér Verkl. 140 (1965).
SMÄCKA I10 4.
3) till 5; refl., i uttr. smäcka i sig ngt, sätta i sig ngt. En rågsiktskaka .. går det fort att smäcka i sig. Wassing GropSkog. 34 (1965).
4) till 7: slå i l. smälla i (ngn ngt); äv. i uttr. smäcka ngt i ngn, se smäcka, v. 7. Landsm. XVIII. 8: 37 (1900). Nu försöker allt Anderberg att smäcka i mig en hög! Nordström 15År 30 (1921). —
SMÄCKA IHOP10 04, äv. HOP4.
1) till 6: hastigt o. utan grundlighet tillverka l. sätta ihop (ngt). Forssell Handskom. 117 (1920; med avs. på skodon).
2) till 7, med avs. på lögn, historia o. d.: sätta ihop l. hitta på. Smäcka ihop historier. VL 1897, nr 189, s. 2 (med avs. på illa grundade påståenden). —
SMÄCKA PÅ10 4. (numera föga br.) till 2: puckla på (ngn). Jag smäckte på honom dugtigt. Weste FörslSAOB (c. 1815). särsk. [möjl. med anslutning till smäcka, v. 1] oeg., abs.: överösa fiende med (knallande) skott. NDA 1915, nr 15, s. 3. —
SMÄCKA TILL10 4.
1) till 1, i uttr. smäcka till i ngt, opers.: smälla till i ngt, säga ”smack” i ngt. (Under kräftfisket) hördes ett vrål från Vricklund (som blivit biten av en vattenråtta): — Biss du din djävel? Det smack till i en stor sten invid mig (när råttan som han slungade ifrån sig slog i). Nilsson Bombi 31 (1932).
2) till 2: slå l. smälla till (ngn l. ngt); äv. abs. Holmberg 2: 863 (1795). Ydström Tack 72 (1934; abs.). —
SMÄCKA UPP10 4, äv. OPP4. (vard.) till 6: hastigt o. utan grundlighet o. utan hänsyn till utseende o. d. (o. ofta av dåligt material) bygga l. uppföra (hus o. d.), smälla upp. Midt inne bland de gamla, förnäma husen smäcker man upp bullrande stenhus. VL 1908, nr 90, s. 9. jfr uppsmäcka. —
(1) -BLOMSTER. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = smäll-glim. AfhNaturv. 2: 95 (1831). Wiström VäxtnDal. 6 (1907). —
(1) -FOT. [sv. dial. smäckfot, klumpfot] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om djävulen (vars bockfot smäller när han går); vanl. behandlat ss. egennamn. Segebladh Maskgrop. 19 (1954). —
(1) -LÅS. (i vissa trakter) säkerhetslås med regel som på grund av fjädertryck skjuts fram med en smäll, när en dörr stängs; jfr patent-lås. Törnblom FolkSpad. 47 (1914).
Spalt S 7774 band 28, 1979