| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMÄLLA smäl3a2, v. -er, smällde, smällt, smälld, ss. intr. äv. (utom i vitter stil, arkaiserande, o. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. i ipf. sg.) small smal4 (smullo smul3ω2), smullit smul3it2, smullen smul3en2 (pr. sg. pass. smälls Bååth Dikt. 53 (1879) osv. — ipf. sg. small Svart G1 137 (1561) osv. — ipf. sg. o. pl. smällde (-älde) Lucidor (SVS) 351 (1673) osv. smällte (-älte) 1Mos. 19: 6 (Bib. 1541), Bliberg Acerra 631 (1737). — ipf. pl. smullo (-e) Brahe Kr. 40 (c. 1585), Lampén HTvFinl. 15 (1919). — sup. smullit (-et) Tiällmann Gr. 214 (1696), Brate SvSpr. 146 (1898; angivet ss. nästan obrukligt). smällt (-äl(d)t) Schultze Ordb. 4579 (c. 1755) osv. — p. pf. smullen Höijer Martin 132 (1950: färdigsmullet, n.). smälld Weste FörslSAOB (c. 1815) osv. smält Schroderus Dict. 211 (c. 1635)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (tillf., AP 1953, nr 70, s. 6 (: påsksmälleri)), -NING (numera föga br., Lind (1738), Östergren 6: 894 (1942)); -ARE (se avledn.); jfr SMÄLL.
A. i fråga om icke viljestyrd handling.
1) ge ifrån sig ett kort (skarpt o. högt), knallande l. smattrande l. klatschande l. klapprande l. knäppande l. skrällande ljud l. en följd av sådana ljud, ljuda med sådant ljud; i sht i fråga om det ljud som uppkommer vid detonation l. explosion o. d.; äv. dels med bibegrepp av rörelse: med en smäll l. ett smällande ljud slå l. dunsa l. falla l. smattra l. klappra l. fara o. d., dels med bibegrepp av söndersprängning l. (sönder)bristande (se c); äv. dels opers., dels med obj. betecknande salut, skott, salva o. d. (se b), dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk (o. överförd) anv.; jfr 2 i. Gevären, kanonerna smällde. Boken smällde i golvet med en skräll. Det smällde i dörren. Dörren smällde i lås. Kyssarna smällde. Grinden stod och smällde för vinden. (I Ninive) skal man höra sweper (dvs. piskor) smella, och hiwl buldra, hestar skriya, och wagnar rulla (när fienden kommer). Nah. 3: 2 (Bib. 1541). (När den skadade) gick, small det i Hufwudet, som en små Kiäppar sönderbryta skulle: Och då han hastigt wille wända sig om, swartnade det för Ögonen. Tranæus Medewij 47 (1690). En gammal kutsk har lust, att höra Piskan smälla. Granatenflycht Penn. 31 (1698). Hundarna skälla, / Portarna smälla. Bellman (BellmS) 1: 54 (c. 1770, 1790). Derute föll höstregnet så stridt och smälde mot takplåtarne. Strindberg RödaR 229 (1879). Heidenstam Vallf. 22 (1888; i p. pr., om skor). Den sjuke bör (vid ”stöpning”) tänka på den person, som han antar ha vållat det onda. Stanna hans tankar på rätt person, så smäller blyet, då det kommer i vattnet. Landsm. VII. 9: 33 (1890). Om .. (din häst) gör ett kytt och du svimlar (dvs. svimmar) och smäller i backen, då blir (osv.). Lieberath Span. 84 (1916). (Åskådaren) förstod, vad .. (spelarna i det förlorande fotbollslaget) kände, när den fjärde ledningsbollen smällde i nättaket. IdrBl. 1924, nr 80, s. 3. På en av balkongerna högt över gatan smällde champagnekorkar. Fogelström FörvStad 286 (1966). — jfr AV-, IGEN-SMÄLLA. — särsk.
a) (†) i uttr. smälla lös, om skjutvapen, för att beteckna att ett skott avfyras l. går av. Bössan small löös i handen på hertigen. HH 20: 262 (c. 1640).
b) med obj. betecknande salut, skott, salva o. d.; äv. dels i förbindelse med adverbial angivande riktning, dels bildl. Nu smällde kanonen salut från Arboga stad, och ångbåten lade till vid högra stranden. Almqvist Går an 73 (1839). Kopparlock skrällde stridsfanfarer och dörrar smällde kanonskott (i köket). Berger Ysaïl 139 (1905). Vid en pulpet smällde en räknemaskin i väg en ilsken salva, som hastigt tvärstannade. Koch Timmerd. 241 (1913).
c) med en smäll brista; explodera o. d.
α) om krut l. raket o. d.: springa i luften med en knall, explodera; utom ss. ssgsförled o. i avledn. SMÄLLARE numera bl. mera tillf. Scherping Cober 2: 339 (1737). Tvättas .. (knallguld) aldeles rent, sedan det är præcipiteradt, så mister det sin smällande kraft. Wallerius Min. 463 (1747). En Raquet, som stiger, lyser och smäller. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 35 (1775). Detta krut smäller ej. Sundén (1891). Skulle dynamitkällarn smälla, sa storpojkarna, ja då vore det färdigsmullet. Höijer Martin 132 (1950).
β) med en smäll gå av l. sönder l. i bitar o. d.; utom i de särsk. förb. SMÄLLA AV, ITU, SÖNDER, ss. ssgsförled o. i avledn. SMÄLLARE numera bl. mera tillf. Them (dvs. för de tornerande) hölt inga staakar, ther brast och small thet art war. Svart G1 137 (1561); jfr ART 7 a α.
d) i fråga om det ljud som uppkommer då eld brinner i torr ved l. torrt virke o. d.: knastra l. knattra o. d. Sprakar och smäller elden rätt hårdt, betyder det, at man skal få höra någon wara död. Linné Gothl. 310 (1745). Elden ryckte fram med ett döfvande brak, det sprakade och small likt skott. Kongo 1: 174 (1887). Göth 5Stånd. 208 (1936).
e) i fråga om det ljud som uppkommer då vissa fasta kroppar av hård konsistens (t. ex. trä, is) på grund av temperaturförändring får sin volym förminskad (l. utvidgad): knaka, knäppa; jfr j η. När stor kiöld är och hon skal börja sachta sigh och een står och lysnar skal en höra .. huru thet smäller i trän i skoghen. Bureus Suml. 61 (c. 1600). Det är så kalt at det smäller i knutarna. Möller (1790). Det är .. hemtrefligt att sitta här inomhus, medan frosten smäller i knutarna. Heidenstam Alienus 3: 89 (1892). Det smäller och visslar i isen då nya sprickor uppkomma. Hedin ErövrTibet 74 (1934).
f) i fråga om ljudet av flagga l. segel l. tåg o. d. som slår för vinden o. d. Smällande segel, flaggor, vimplar. När wädrets rif och risp i tyg och takel smäller. Frese VerldslD 4 (1715, 1726). Seglen veno och smällde. Koch AntHav. 186 (1918). Hängd till torkning mellan träden / tvätten fladdrade och smällde. Rickson JerB 3: 95 (1928). Flaggor smällde i blåsten. Gustaf-Janson SommVind. 33 (1970).
g) (numera bl. mera tillf.) om klocka, puka, trumpet o. d.: ljuda högt o. kraftigt. (Med likpredikan) blef begrafningen all, / Djäknarne söngo och (kyrk)-klåckan small. PolitVis. 231 (1612). Nu smäller en signaltrumpet i Ess ifrån Artilleri-gården. (Lundin o.) Strindberg GSthm 4 (1880). Lampén HTvFinl. 15 (1919; om pukor).
h) om finger, lem o. d.: (på grund av inflammation i sena l. senskida) ge ifrån sig ett knäppande l. smällande ljud, då det (den) böjs; företrädesvis (med.) i p. pr. i adjektivisk anv. Smällande finger. Wid sådan ängslig syn han sina händer wred, / Hwar finger smälde så som han gådt utur led. Livin Kyrk. 80 (1781). Smällande extremiteter. Hygiea 1921, s. 409.
i) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; det i α nämnda uttr. förekommer i dial. äv. med enbart förstärkande innebörd] med förstärkande bibet. l. (i utvidgad anv.) enbart förstärkande innebörd.
α) opers., i uttr. göra ngt o. d. så (att) det smäller (efter det), övergående i bet.: göra ngt med kläm l. ordentligt. (Den misslynte tjänaren) satte en tallrik på bordet så det smällde efter det. Cavallin Kipling Kung 133 (1897). (Han) slog hufvudet i bordskifvan, så det small. Lundegård DrMarg. 1: 9 (1905).
β) [jfr α] i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., närmande sig l. övergående i bet.: kraftig, väldig, våldsam, rasande o. d.; äv. i adverbiell anv., särsk. i fråga om färg: knallande. På min troo, iag är .. ret smellende full. Holof. 48 (c. 1580). (Hon) tryckte en smällande kyss på hans läppar. Runeberg (SVS) 7: 93 (1836). Tsaren .. (gav närmast sittande) man en smällande örfil. Heidenstam Karol. 2: 242 (1898). Sten VadÅsn. 81 (1930; om huvudvärk). Det var några dagar före jul och smällande kallt. Bergfors KartMogn. 77 (1948); jfr e. Det gula huset blev (i det skarpa solljuset) så gult, de röda barackerna .. så smällande röda. Hedberg VKind. 313 (1954).
γ) [jfr α; den förstärkande anv. utgår sannol. väsentligen från ssgr ss. SMÄLL-FET, -KALL] ss. förled i ssgr, närmande sig l. övergående i rent förstärkande bet.
j) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr b); i sht opers. Grefvar giftas med mamseller / kejsare gå i arest. / Och som man somnar in som bäst / en nyhet uppå örat smäller. CAEhrensvärd Brev 2: 88 (1795). Alla smeknamn, som en kvinnlig fantasi kan skapa, smällde mot mina trumhinnor. Engström 1Bok 35 (1905). Förekomsten (hos vissa rika personer) af .. (vasaorden) var naturligtvis resultatet af en målmedveten sträfvan, .. en ädel välgörenhet, som det dånat och smällt och smattrat om. Dens. Bläck 60 (1914). — särsk.
α) opers., betecknande att ett skott går av l. att ngn skjuter l. att skjutning pågår l. att krig o. d. börjar l. bryter ut l. pågår. Ett steg till och det smäller! G1R 24: 415 (1554). När det begynner smälla emellan England och Frankrike. Posten 1768, s. 274. ”Verda”, ropade .. (den gamle kaptenen) med krigisk stämma (o. höjde pistolen). ”Svara eller smäller det.” Eurén Kotzebue Orth. 1: 25 (1793). (En viss underofficer) var .. alltid tillstädes, då det small. Lilljebjörn Minn. 31 (1874). Nu smäller det som bäst där borta utanför Tripolis. Janson Lögn. 238 (1912). VFl. 1933, s. 79.
β) (vard.) opers., betecknande att slagsmål bryter ut l. att ngn får smörj o. d. Håll dig lugn, annars smäller det! Jag låter intet länge narras med mig förr än det smäller. Modée FruR 89 (1738). Två (dans)-par ha törnat ihop; männen bli stående och rulla vitögat mittemot varandra … Jag .. ger mig på jakt efter .. (min vän) för att underrätta honom om att det nu kan smälla när som helst. Hellström Malmros 236 (1931).
γ) (vard.) opers., betecknande att någon råkar ut för en olycka l. en katastrof l. kommer i knipa o. d. Sen fick jag mej en ann flicka, som står i mantal, om det smäller. Jolin Kom. 103 (1845). Har kapten Malm gjort konkurs? frågade en .. herre … — Ja, det small sista (tjänstgörings-)dagen. Hedenstierna Marie 49 (1896). Jag hoppas få tillfälle att ta av .. (det hjärtstärkande medlet), innan det smäller (dvs. innan hjärtattacken gör slut på mig). Hedberg Räkn. 15 (1932).
δ) [jfr α] (†) opers., i uttr. smälla på ngn, betecknande att man ger sig på l. angriper ngn. Akta er för arbetarföreningarna, ni, sade snickarn (till två societetsfruar). Det har smällt på kungarne nu i ett par hundra år, men nu har vi upptäckt, att det inte är deras fel (att de fattiga lider nöd); nästa gång smäller det på alla sysslolösa som lefver på andras arbete; då ska’ ni få se på satan! Strindberg RödaR 216 (1897).
ζ) (vard.) i sådana uttr. som smälla lika högt, vara lika mycket värd l. gälla lika mycket l. komma på ett ut l. vara likgiltig, smälla högre, vara mera värd o. d. Du vet la, att en pöjk mä’ ett par linnböxer å e flecka mä tusan daler smälla lika höjt. Aldén Getapul. 38 (1883). Det finns något, som förmenas smälla högre än klasskampen och det är ”ideerna”. SDS 1918, nr 341, s. 6. Redigera (tidningen) Sanna Magasinet eller stå i ett kappmagasin, det kunde ju smälla lika högt. Gustaf-Janson KungVank. 321 (1963). Jag tror inte att en juridisk examen från Uppsala smäller så högt (på Saint-Barthélemy). Widding 1812 311 (1970).
η) ss. beteckning för att det (plötsligt) blir (smäll)kallt l. kallare; i de särsk. förb. SMÄLLA PÅ, TILL; jfr e.
ϑ) (vard.) opers., betecknande att ngt (inom kort) kommer att ske l. bli av l. gå av stapeln l. påbörjas l. förverkligas l. avgöras o. d. I morgon smäller det öfveralt i Socknestugorne rörande det kära Bränvinet (dvs. beslutas för l. emot brännvinsarrende). Lidén FörtrBr. 339 (1787). I dag smäller det .. i eftermiddag blandar du dina tårar med den öfverlyckliga brudens. Blanche Våln. 609 (1847). Tiden var lämplig .. (för en strejk). Kanske det smällde redan i morgon. Fogelström BarnStad 249 (1962).
B. i fråga om viljestyrd handling (o. därmed analogt uppfattade anv.): åstadkomma att det smäller (i bet. 1) l. få ngt att smälla (i bet. 1); (ljudligt) slå l. kasta o. d.
2) åstadkomma att det smäller (i bet. 1), åstadkomma ljud som smäller (i bet. 1); särsk.: med skjutvapen åstadkomma en knall l. en följd av knallar, stundom övergående i bet.: skjuta; äv. med (jämförelsevis svagt) bibegrepp av rörelse: klatscha l. knäppa l. klappra l. åstadkomma smällande (i bet. 1) ljud gm att slå; äv. med obj. (se b, f); jfr 3, 4. Smäll inte i dörren! Smälla med fingrarna. The Danske begynte at skiuta fort / Opå the Swenske m(ed) welle (dvs. med kraft). / Så tenchte Baggen (dvs. J. Bagge) vti sitt sinne: / Wele the slikan leek begynne, / Wij moste opå them igen smelle. Hund E14 44 (1605). Castañiolas kallades 2 swarta nästan aflånga träbitar, som Fruntimren med et band fäste wid tummen at smälla med när de dansade. Osbeck Resa 36 (1751, 1757). Jöns smäller med piskan, för att underrätta om att det är förspändt. Strindberg SvÖ 2: 156 (1883). Fiskörnen .. står raklång i sitt risiga bo och smäller med vingarna. Heidenstam Skog. 4 (1904). Sjögren TaStjärn. 49 (1957). — jfr AV-SMÄLLA o. PÅSK-SMÄLLANDE. — särsk.
a) (†) i uttr. smälla löst, avfyra ett skott, skjuta; äv. bildl. Jag sade: Är du galen, som wil skiuta Haren med Pistol; men han brydde sig intet derom, utan smälde löst och lade Haren der. Knöppel Förtret. 26 (1740). Borg Luther 2: 557 (1753; bildl.).
b) med obj. betecknande skott l. salva l. klatsch o. d.; ofta i förbindelse med adverbial angivande riktning. Smäll nu i luften ett skott af pistoln. Bellman (BellmS) 1: 197 (c. 1773, 1790). Kusken smällde en klatsch. Rydberg Frib. 309 (1857). De smälla i väg en skur av skott (mot en flock änder). Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 266 (1932).
e) i förb. med bestämning inledd av prep. med, betecknande tunga l. läppar (förr äv. mun); särsk.: smacka (kraftigt). Smälla med tungan. Holmberg 1: 369 (1795). (Sv.) Smälla med tungan el. läpparna, (t.) schnalzen. Heinrich (1814). (Sv.) Smälla med munnen: (lat.) sclopum, poppysmum edere. Lindfors (1824). Papegojan smällde med en tjock tunga, utan att röra på sig. Krusenstjerna Pahlen 1: 70 (1930). IllSvOrdb. (1955).
f) (numera bl. tillf.) med en l. flera smällar träffa l. slå mot (ngt). Då smäller jernklack gården. Postbud räcker / ett korsband. Heidenstam Vallf. 196 (1888).
g) (numera bl. tillf.) om fisk: slå l. plaska (så att smällar hörs i vattenbrynet). Gäddor smälla / Kring din brygga, köhl och år (dvs. åra). Bellman (BellmS) 11: 152 (1792).
h) (tillf.) i uttr. smälla med näsborrarna, om hund: (för att få vittring) häftigt dra in luften i näsan med ett snörvlande ljud, så att näsvingarna slår mot näsbrosket med ett smällande (i bet. 1) ljud. Forsslund Djur 84 (1900).
i) [sannol. åtm. delvis utgående från 1] ss. beteckning för att ngn förflyttar sig under smällande (i bet. 1) ljud; äv. i utvidgad anv., ss. beteckning för hastig förflyttning; särsk. i uttr. smälla i väg o. den särsk. förb. SMÄLLA ÅSTAD. Jag .. smällde i väg så det sjöng och skallrade (vid trätofflornas snabba slag mot stenläggningen). Fröding ESkr. 2: 56 (1892). Duvorna flögo undan, smällde med vinande vingslag en liten bit och slogo ner på gatan längre bort. Koch Arb. 101 (1912).
j) (†) bildl., i uttr. med pock smälla för ngns öron, betecknande att ngn skarpt o. hotfullt tillrättavisar ngn l. tar ngn i upptuktelse l. talar hotfullt till ngn o. d. När theras (dvs. bröllopssvennernas) goda ord hos mig (dvs. Simsons hustru) ei kunde gälla, / Begynte the med pock för mina öron smälla. Kolmodin QvSp. 1: 285 (1732).
3) [jfr sv. dial. smälla öronen, oroligt lyssna, dra öronen åt sig; sannol. utvidgad anv. av 2] (†) i uttr. smälla (med) öronen, om person: spetsa öronen. Lind (1749). Smälla wid något med öronen. Dähnert (1784). (Sv.) Han smällde öronen därvid .. (t.) er spitzte die Ohren dabey. Möller (1790, 1807).
4) [jfr 2] (vard.) få (ngt) att l. låta (ngt) smälla (i bet. 1 c); särsk. med avs. på kassaskåp: spränga; jfr 5. GbgP 1956, nr 104, s. 10.
5) [sv. slang smälla, göra av med, låta gå upp i rök, sälja (Bergman SkolpSlang 120 (1934; från Gbg); sannol. bildl. anv. av 4] (vard.) göra av med l. öda bort (pengar o. d.); äv.: sälja (ngt). Jag har smällt 100 kr på lotter. Jag smög mig (som pojke) på billiga söndagsmatinéer för medel som jag skaffat genom att ”smälla” skolböcker hos Gubben i Haga. GHT 1943, nr 13, s. 10.
6) (med flata handen l. klatschande redskap, äv. med knytnäve l. massivt redskap) slå l. slå till l. piska l. rappa (ngn, äv. djur) l. ge (ngn) stryk; ofta med bestämning inledd av prep. på l. i (äv. om), betecknande stället där slaget träffar; äv. i abs. anv. (se särsk. a); äv. med saksubj. betecknande regn o. d.: slå l. piska (ngn i ansiktet o. d.); äv. bildl. Smälla ngn på fingrarna, kinden, munnen. Smälla ett barn på l. i stjärten. Smäll Canaljen — ge’n några rapp. Bellman (BellmS) 1: 211 (c. 1771, 1790). Petrus .. gick vid sidan av slädan, / Skjutande på, och med tömmarna smällde han skymmeln på länden. Runeberg (SVS) 3: 94 (1832). Ni ser, jag är stygg, käre Wales—smäller (dvs. ger gliringar) åt alla sidor. Nyblom Hum. 32 (1874; eng. orig.: hitin all sides). Zachris mamma blev riktigt ond och smällde honom om öronen med den våta strumpan. Lagerlöf Top. 33 (1920). (Efter tvagningen) få .. (barnen) gå och lägga sig på (bastu-)laven och till sist smälla varandra med lövruskorna. BygdFolk 1: 22 (1927). Regnet, som smällde oss i ansiktet. Östergren (1942). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) abs.: ge stryk l. smäll. Vincentio. Det låter bra när barnen äro snälla. Lucentio. Men styggt när qwinnor wilja slå och smälla. Hagberg Shaksp. 7: 234 (1849).
b) [sv. slang smälla tass] (i sht i Finl., numera mindre br.) med obj. betecknande hand: skaka. Guffar (väckte) mig ur mina drömmar och sade: — Juijo! kom nu och smäll hand. Hertzberg Reijonen 10 (1885). Si, det är ju Kusti! — Så är det, herr officer, svarade jag, och så smälde vi tass. Arkadius Pakkala 131 (1895). (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 94 (1958).
d) (vard.) med obj. betecknande typ av slag, i sådana uttr. som smälla ngn en örfil, äv. smälla en örfil på ngn, ge ngn en örfil. Holmberg 2: 727 (1795). (Redaktören) störtade upp från stolen med ett anskri och smälde en örfil på korrektur-gossen! Strindberg RödaR 307 (1879). Och så smällde hon mig en örfil med sin lilla nätta hand. Wester Lěskov Förtroll. 36 (1929).
7) (i sht vard.) med obj. betecknande ngt (äv. ngn) som försätts i rörelse: (med en smäll l. med kraft l. häftigt l. vårdslöst) slå l. kasta l. slänga l. stöta (ngt resp. ngn i l. mot ngt o. d.) l. komma (ngt resp. ngn) att förflytta sig (till l. ur visst läge o. d.); äv. i fråga om att (med en smäll) fästa ngt (se a) l. slå igen l. stänga ngt (se b) l. slå sönder ngt (i de särsk. förb. SMÄLLA ITU, SÖNDER); äv. med saksubj.: (med en smäll) slå (en av sina delar i l. mot ngt); i sht förr äv. i uttr. smälla ngt för skallen, (med en smäll) slå ngt i skallen (på ngn); jfr 8. Smälla näven, korten i bordet. Smälla ngn i backen. Öpna din trut, / För ta mej tusand! (jag) smäller til slut; / Buteljen för skallen så vettet går ut. Bellman (BellmS) 2: 149 (c. 1770, 1791). Ni har hållit mig vaken hela natten, och om ni gör det om igen, så tar jag och smäller den der tingesten (dvs. ett dragspel) i planeten på er. Nyblom Twain 2: 124 (1874). Ur kistorna alla han bottnarne smälde, / Och godt var virket. Bååth Dikt. 81 (1879). Båten smällde sin breda botten i de krabba vågorna, så att vattnet yrde. TurÅ 1915, s. 289. (Han) smällde fötterna mot varandra för att skaka av snö. Agrell Tolstoj Kar. 1: 510 (1925). — särsk.
a) i fråga om att (med en smäll) fästa ngt; särsk. i uttr. smälla fast ngt; jfr 9. Anna hade medan hon pratat försett brefvet med adress. Frimärket smälde hon fast, och så sprang hon på dörren. SDS 1904, nr 53, s. 3.
b) ss. beteckning för igenslående (i lås) l. ljudligt stängande av dörr. o. dyl. l. tillslutande av lås l. regel o. d.
γ) i annan anv.
α’) (numera föga br.) med avs. på dörr: smälla igen (se SMÄLLA IGEN 2); förr äv. med avs. på hus: låsa l. stänga igen. Re’n Bonden med sin spada / Vändt ryggen åt sitt fält / Och re’n tillbommad smält / Sin hvita dörr och lada. Bellman (BellmS) 10: 212 (1789). (Pojken) smällde dörren efter sig. KalSvFolkskV 1904, s. 64. Ni förer .. ett stilla vackert lif där inne ..; aldrig hör jag en röst höjas eller en dörr smällas. Strindberg Kamm. 1: 18 (1907).
β’) (†) i uttr. smälla lås för (en dörr o. d.), hastigt (så att en smäll uppstår) låsa (en dörr osv.); äv. bildl., i uttr. som betecknar att ngn sätter ”munlås” på ngn. (Sv.) Han smäller Låås för Wisthuuset, (lat.) penarium obserat. Verelius 46 (1681). För wispot (dvs. lättsinnig) tungo man ett lås med rätta smäller. Kolmodin QvSp. 1: 187 (1732). (Sv.) Smälla lås för en dörr .. (Fr.) Appliquer une serrure à une porte. Nordforss (1805).
γ’) (†) i uttr. smälla regeln, skjuta regeln för dörren (med en smäll). Lenngren (SVS) 1: 345 (1781).
δ) (†) i utvidgad anv., i uttr. som betecknar att ngn stänger in ngn med en smäll. Jag (dvs. Cupido), som med mina tömar styrt Naturens stora wagn, / Och alla stålta sinnen in om kärleks bommen smälde. Nordenflycht (SVS) 1: 101 (1736).
c) oeg. l. bildl.; särsk.: (utan betänkande) försätta (ngn i konkurs). Jag har i många år från vissa håll hört ideligen upprepas, att .. (Jönköpings juridiska byrå) är .. ”qvick att smälla folk i konkurs”. Cronholm 10År 19 (1901).
8) [eg. utvidgad anv. av 7] i fråga om att glupskt förtära (mycket) mat o. d.; i den särsk. förb. SMÄLLA I.
9) [huvudsakligen utvidgad anv. av 7 a] i förb. med adv., i uttr. betecknande att ngn hastigt sätter l. fäster upp ngt l. hastigt o. utan grundlighet o. utan hänsyn till utseende o. d. bygger l. uppför l. tillverkar ngt (eg. med slag medelst hammare o. d.); i de särsk. förb. SMÄLLA IHOP, SAMMAN, UPP o. ssgn UPP-SMÄLLA.
10) [jfr 7, 8] ss. beteckning för att ngn slår i ngn lögner l. ljuger.
b) (vard.) i annan anv.: ljuga, ”smäcka”, ”valsa”. Stå inte och smäll för oss. Sandberg GHusH 160 (1897). Lisa lät inte lura sig (av sin kavaljers lögner). — Ånej, försök inte, sade hon. Nu smäller du allt, Pelle. Nordström Sven 36 (1929). IllSvOrdb. (1955).
1) till 1.
a) om skjutvapen, skott o. d.: avlossas l. brinna av l. gå av; äv. opers. (Bössan) small aff. ConsAcAboP 2: 366 (1662). Därs. 11: 397 (1725; opers.). Almqvist DrJ 198 (1834; om skott).
b) (numera bl. mera tillf.) till 1 c α: explodera. (Han) tände raketen, som hväsande slingrade sig upp och smälde af i luften. Blanche Våln. 337 (1847).
c) (vard.) till 1 c β: med en smäll gå av l. bräckas o. d. Weste FörslSAOB (c. 1815). Det .. (har) inträffat, att, af onödig våldsamhet vid armbrytning, tjocka öfver-arms-pipan smullit tvärt af. SvLekar(GAAkad.) 1: 71 (c. 1860).
2) till 2; särsk. till 2 b, c, med avs. på skott l. skjutvapen o. d.: avlossa l. avfyra; äv. utan obj.: avlossa skott l. sitt vapen, skjuta; äv. bildl. Se här, (fänrik) Pistol! jag laddar dig med ett glas sekt; smäll nu af på (dvs. salutera med en skål) min wärdinna. Hagberg Shaksp. 3: 297 (1848). Bondeson Glimm. 118 (1892; med avs. på skott). Fru Göta Nilsson smällde av sin fastspikningsblick, en lång, djup, rannsakande blick. Hedberg VackrTänd. 214 (1943). särsk. (numera mindre br.) i uttr. smälla av med ngt, med en smäll skjuta av (se skjuta av 2 b) ngt. Linné Bref I. 2: 158 (1750; oeg.).
3) till 7, i uttr. smälla av ngt ngt, gm att smälla avlägsna ngt från ngt. Några korn (snus), som han smällde av fingrarna, blev små prickar i den vita snökanten. Johnson Här 7 (1935). jfr (†, ordlekande): Smäll dig af ur wårt sällskap, Pistol. Hagberg Shaksp. 3: 298 (1848). —
SMÄLLA I10 4.
2) till 2; särsk. i uttr. smälla i med (fötterna o. d.), betecknande att ngn med kraft sätter fötterna o. d. i marken så att smällar hörs (äv. oeg. l. bildl.). Smäll nu i med fötterna (o. dansa)! Heidenstam Folkung. 1: 45 (1905). Ur den hårda gatan stiger ett ändlöst, entonigt slammer av .. (fabriksarbetarnas) steg (då arbetsdagen börjar), en dov och tungsint sång, som .. smäller i med klackjärn utanför portarna. Koch Arb. 7 (1912); jfr a. särsk.
a) (vard.) om orkester: klämma i. Just som orkestern (på cirkus) smäller i: bomba, bomba .. och hästarna kommer in. Stiernstedt VisJungfr. 89 (1931).
b) (vard.) bildl.: med iver l. kraft o. d. sätta igång (med att göra ngt). (Han) såg bort på .. (sin sovande kamrat) med en blick, som om han velat smälla i och gråta. Hedenvind-Eriksson Hjul. 149 (1928).
3) till 7: med en smäll slå l. dänga (ngt) i (ngt); äv. till 7 b β, med avs. på dörr o. d.: smälla igen. Han smällde i dörren i ilskan. Smälla i huvudet i en dörrpost. IllSvOrdb. (1955).
4) (vard.) till 8; refl., i uttr. smälla i sig ngt, hastigt l. glupskt förtära ngt, kasta i sig ngt; äv. bildl.: plugga l. slå in ngt. Han smällde i sig sex smörgåsar. ÖgGrenadjär. 1945, nr 1, s. 34. Smälla i sig multiplikationstabellen. SvHandordb. (1966).
5) (vard.) till 10 a: slå i (ngn ngt); äv. i uttr. smälla i ngn, inbilla ngn l. duka upp historier för ngn o. d. Smälla i ngn en otrolig historia. Gud, vad de smällde i oss! Nordström Amer. 26 (1923). Du vill väl ändå inte försöka smälla i mej att du nånsin haft så kallade sexuella hämningar? Hedberg SnällBarn 74 (1958). —
SMÄLLA IGEN10 04. [fsv. smälla igen (i bet. 2)]
1) till 1: slå igen med en smäll (särsk. om dörr l. lås o. d.: gå igen l. stängas med en smäll). Fönstret smällde igen. Låta et lås smälla igen. Möller 1: 54 (1782). De långa käkarna (på den sårade alligatorn) öppnade sig och smällde igen. Lewenhaupt Reddy 218 (1907).
2) till 7: slå igen (ngt) med en smäll; särsk. till 7 b β, med avs. på dörr o. d.: stänga med en smäll. Lot .. smelte dörena igen effter sigh. 1Mos. 19: 6 (Bib. 1541). Marianne smällde igen romanen, gick och satte sig vid skrivbordet. Hedberg Räkn. 220 (1932). särsk. bildl.; särsk. (vard.) abs., om firma, affär o. d.: slå igen, upphöra. Cavallin Stevenson o. Osbourne 9 (1898). Hon visste att Stormdals smällt igen. Johnson Kommentar 101 (1929). —
SMÄLLA IHOP10 04, äv. HOP4.
1) till 1: med en smäll fara l. fällas ihop. (I en filmscen) dyker .. (Chaplin) plötsligt ner i en trossring .., som hade hela karlen varit en chapeauclaque som smällt ihop! Ruin SjunknH 70 (1956).
2) till 1: med en smäll törna ihop o. d.; äv.: med en smäll förenas l. haka ihop o. d. (särsk. bildl.). Bilderna (i G. Herweghs dikter), uttryck eller ej för ingifvelsens rikedom, smälla ofta hop som rimmen; de äro ett slags tankerim i stil med bibelversens tankeassonanser. Hallström i 3SAH 24: 252 (1910). Bilarna smällde ihop. SvHandordb. (1966).
3) till 7: med en smäll slå ihop l. samman (ngt); äv. med en smäll vika l. fälla ihop (ngt). Han smällde ihop boken, klackarna. Med ljudande gapskratt / Smällde han händren ihop. Runeberg (SVS) 3: 91 (1832). Solfjädrar, som fläktades, smäldes ihop och slogos ut igen, alltid i rörelse utan rast eller ro. Lundgren MålAnt. 1: 266 (1870). Engström Lif 134 (1907).
4) (vard.) till 9: hastigt o. utan grundlighet tillverka l. sätta ihop (ngt), smälla samman, smälla upp. IllSvOrdb. (1955).
5) (vard.) till 10 a, med avs. på lögn, historia o. d.: sätta ihop l. hitta på l. ljuga ihop. IllSvOrdb. (1955). —
SMÄLLA IN10 4. till 7: slå l. trycka in (ngt); förr äv. i utvidgad anv. (motsv. smälla, v. 7 b δ), refl., i uttr. smälla sig in, låsa sig inne. Klockarn i Solna, som var sysselsatt med at igensmälla det dubbla kyrko-låset på stor-dörren .. (då några vagnar med hög fart närmade sig), smälde sig in i hvalfvet. Bellman (BellmS) 9: 164 (1782). Tag granaten i högra hand, ryck av hylsan med vänster, smäll in fjädern och så i väg me’n. Cederschiöld Väntan 84 (1915). särsk. (sport.): med kraft skjuta in (boll l. puck o. d.) i mål. IdrBl. 1924, nr 22, s. 2 (i fråga om bandy). —
SMÄLLA ITU10 04.
SMÄLLA NED10 4 l. NER4. (numera bl. mera tillf.) särsk.
1) till 1: dunsa l. fara ned med en smäll. Ordensskattmästaren följde sin brorsdotter till vagnen, fotstegen smällde ner, .. flickan smög .. i vagnen .. och (osv.). Wetterbergh Sign. 188 (1843).
2) (vard.) till 7: med personobj.: slå ned (se slå ned 6 a). Rutström Schiller Röfvarb. 60 (1799). —
SMÄLLA PÅ10 4, äv. UPPÅ04.
1) (numera mindre br.) till 1: ge ifrån sig högt smällande ljud l. höga smällar o. d. (Den nya) böszan sköt iag mödomsskåtet wr i dag, smäller bra på min san. Ekeblad BrClEkeblad 166 (1654).
2) till 1 j η: om kyla o. d.: inträda l. sätta in (så att det smäller i knutarna); äv. opers. Hedin Transhim. 1: 222 (1909).
3) (vard.) till 2: hålla på o. smälla l. skjuta (knallande skott), brassa på; äv. (numera föga br.): avlossa (knallande) skott mot (ngn l. ngt), äv. abs.: brassa i väg ett l. flera skott. Om .. någon är tilreds .. med laddad bösza och smäller på them (dvs. skadegörande kråkor) .. i wädret, kan man .. fälla några af them. Aken Landap. 125 (1747). (Jägaren) såg tjädern .. på lagom håll och smälde på. Skogvakt. 1891, s. 144. Vi hörde hvartenda skott, för .. (vinden) var mäst ostlig, och .. (engelsmännen och fransmännen) smällde inte på måttligt (vid intagandet av Bomarsund). Engström 1Bok 18 (1905).
4) (vard.) till 6: slå l. smälla till (ngn); äv.: ge (ngn) stryk l. smäll o. d.; äv. ge (häst l. annat djur) piskrapp; äv. (o. numera nästan bl., mera tillf.): mana på (djur, i sht häst) med piskrapp o. d. (Sv.) Smälla på någon, (lat.) Verberare aliquem. Schultze Ordb. 4580 (c. 1755). När man smäller på domaren. GHT 1896, nr 246, s. 2 (rubrik). (Sv.) Smälla på hästen (t.) dem Pferde e(ine)n Peitschenhieb versetzen. Auerbach (1913). Smäll på ungen, om han ä trotsig! Östergren (1942). Smälla på hästen. IllSvOrdb. (1955).
5) i bildl. anv. av 3 l. 4.
a) (vard.) dra l. klämma till (med ngt). Svagdricka, tvi faen, sade Östman. — Ska du ha bröllop, efter du smäller på med så starka saker till jul? Engström Glasög. 15 (1911).
b) (†) skälla l. klanka på l. klandra (ngn). (Sv.) Smälla på .. någon .. (lat.) calumniari; accusare; vituperare. Lindfors (1824). —
SMÄLLA SAMMAN10 32 l. 40. (vard.) särsk. till 9, = smälla ihop 4. SvD(B) 1947, nr 27, s. 5 (med avs. på diktsamling). —
SMÄLLA SÖNDER10 40.
1) till 1 c; dels till 1 c α: om raket o. d.: explodera, dels till 1 c β: gå sönder med en smäll. Tiselius Vätter 1: 73 (”103”) (1723; om glasbutelj). Barn se med öppen mun en raket upstiga, och skratta då han smäller sönder. Eurén Kotzebue Span. 6 (1797).
SMÄLLA TILL10 4.
1) till 1, 2; i sht opers.: ge till ett smällande ljud. Det small till som ett kanonskott. En gammal skuta nere vid Islandet (i Uppsala) hördes .. (på valborgsmässoafton) hvar femte minut smälla till ett skott ur en liten, försigtigt laddad nicka. Sturzen-Becker Sexorall 12 (1834). Han är pigg och vaken, sade direktörn (då han presenterade den anställde för hans nye chef). Då small det till i skallen. Så lät det. Den pigga och vakna gossen tyckte han förlorade sin värdighet nu. Johnson Se 135 (1936). särsk.
a) till 1 j η, om köld o. d.: inträda l. sätta in (så att det smäller i knutarna); äv. opers. SöndN 1876, s. 205 (opers.). I två dagar var det slask, men så smällde kylan till igen. Bäckström FastPunkt. 171 (1919).
b) bildl.; särsk. opers., betecknande att ngt (inom kort) kommer att ske l. bli av l. gå av stapeln l. påbörjas l. avgöras o. d. (jfr smälla, v. 1 j ϑ). Jag .. har inte haft tillfälle .. (att lära mig spela piano). Inte heller vet jag, hvilken lärare jag skall ta ännu. Men snart skall det smälla till! Hallström VilsnF 41 (1894). Lieberath PojkHornb. 74 (1929).
2) till 6; i fråga om att plötsligt o. med kraft utdela slag: ge (ngn) en smäll o. d., slå l. drämma l. klämma till (ngn); äv. utan obj. Holmberg 2: 863 (1795). Jag blef så flat som om någon smällt till mig. FRuneberg (1838) i FoU 17: 213. I .. (hans) enkla själ finns inte plats för något krångel, får han syn på en falsk själ, så smäller han genast till. Koch Timmerd. 316 (1913). särsk. (vard.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv., särsk.: göra slag i saken l. slå till o. d. Wägner KvartO 91 (1919). Om vi kan smälla till på en gång (med ett visst inbringande företag) så är vi utan konkurrens. Ahlin Markn. 114 (1957). särsk. α) i uttr. smälla till med ngt, dra till l. klämma till med ngt; äv.: med kraft gripa sig an med ngt. Strindberg Brev 2: 143 (1880). När Du (dvs. Carl Larsson) smäller till med 1600-talet (dvs. börjar illustrera avdelningen om 1600-talet i Svenska folket) så var snäll och medtag .. Skolgossen och Studenten. Därs. 3: 6 (1882). Så är väl snart processen .. utagerad i rappet. Då smälla vi till med lysningen. Högberg Frib. 359 (1910). Han som aldrig varit med sin fot i Chicago! Det smällde han bara till med för att stuka Isak. Widegren Släkt. 137 (1940). β) (†) skälla l. klanka på l. klandra (ngn). (Sv.) Smälla .. till någon .. (lat.) calumniari; accusare; vituperare. Lindfors (1824).
3) till 7.
a) slå till o. därigm försätta (ngt) i rörelse; äv. abs., särsk.: slunga med kraft; äv. i utvidgad anv., med avs. på skott i fotboll o. d.: skjuta. Han smällde till bollen, så att den for i väg. Han (tog) opp en stor sten och smälde till, så mycket han orkade. Stenen träffade .. (hunden) på ena benet. Geijerstam MPojk. 49 (1896). Hansson lade fram en markboll till Persson, som smällde till ett praktskott. IdrBl. 1924, nr 80, s. 3.
b) till 7 b β: med en smäll slå igen l. stänga (dörr, lås o. d.). Mennena .. smelte dörena til. 1Mos. 19:10 (Bib. 1541). —
SMÄLLA UPP10 4, äv. OPP4. (vard.)
1) till 1: gå upp l. öppnas med en smäll. Gamla dörrar smällde upp och igen (i en storm). Knorring Axel 1: 3 (1836).
3) till 7: slå upp l. öppna (dörr o. d.) med en smäll; äv. bildl. Sextonde våningen, skrek hisspojken (när hissen stannade) och smällde upp gallerdörrarna. Berger Ysaïl 118 (1905). Hon hade inget rum som var hennes eget. Alltid kunde hon riskera att .. (fadern) kom hem och smällde upp dörrarna till hennes oberoende. Sjöman Lekt. 28 (1948).
4) till 9.
a) hastigt sätta upp l. fästa upp (affisch o. d.); äv. bildl., särsk. i fråga om att ge tidningsartikel, nyhet o. d. stor o. framträdande plats: slå upp (ngt). Feta på rubrikerna och smäll upp något extra på löpsedeln. SvD(A) 1931, nr 308, s. 8. Anslag (med upplysning om vår andaktsstund) smälldes upp och vi var rätt spända på hur många som skulle komma. DN(A) 1957, nr 277, s. 40. Smälla upp en affisch. SvHandordb. (1966).
b) i fråga om att hastigt o. utan grundlighet o. utan hänsyn till utseende o. d. göra ngt, särsk.: hastigt o. slarvigt bygga l. uppföra (hus o. d.); äv. mer l. mindre bildl. Nordensvan Figge 17 (1885; om skiss). (Inför en jamboree) hade pojkarna .. smällt upp marketenteriet av gamla billådor. Radiolyssn. 1927, nr 20, s. 8. SvD(A) 1931, nr 335, s. 26 (bildl.). Ganska många byggmästare smällde upp sina kåkar billigt och fort. Gustaf-Janson SommVind 45 (1970). —
SMÄLLA ÅSTAD10 04, vard. äv. STA4. (vard.)
1) till 2, i uttr. smälla åstad med (ett skott o. d.), hastigt skicka i väg (ett skott osv.). Rosen Kap 173 (1912).
2) till 2 i: skynda i väg l. åstad med smällande (se smälla, v. 1) ljud; äv. bildl., betecknande att ngn handlar hastigt (o. överraskande). Nordensvan Lek 65 (1887). Professorn smällde oförtrutet åstad med sina lädergaloscher. Fröding ESkr. 2: 151 (1893). Smälla sta å förlova sej. Östergren (1942).
(1 c β) -BLOMSTER. (†) smällglim; äv. om släktet Viscago Moench (till vilket smällglim förr hänfördes). Lilja SkånFl. 194 (1838). Därs. 285 (1870; om släktet). —
(1, 2) -BÖSSA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) gevär, skjutvapen. Strindberg SvÖ 2: 225 (1883). —
(1 c α) -CIGARR. (i sht förr) cigarr som har en dold smällare o. som därför exploderar då den tänds. Hellander Teat. 21 (1898). —
(1 i γ) -FET3~2, äv. (emfatiskt) 4 4. (äv. skrivet i två ord) [urspr. sannol. om djur: så fet att fläsket smäller kraftigt vid slag o. dyl. l. sprickfärdigt fet] (vard.) mycket l. väldigt fet, smäckfet, sprickfet; i sht om djur; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Dalin Vitt. II. 6: 111 (1740; om häst). Hr Viktor Niklasson var ganska smällfet. Strix 1904, nr 4, s. 5. Den smällfeta självbelåtenhetens hybris, som en gång var regeringspolitikens kännemärke. GHT 1947, nr 36, s. 7. —
-FIKON. [möjl. med anslutning till -fikor] (numera knappast br.) smällande l. rungande slag l. örfil o. d.; äv. bildl.; jfr fikon 3 b. Lind (1749). (Vid ridderskapets o. adelns plenum) fingo Herrar Electorerne någre smällfikon för oriktig numer och antal af ledamöter (i ett visst utskott). Tilas Ant. 20 (1765). Blott en gång hade .. (hunden) fått smaka karbasen, eller som gubben uttryckte sig, fått smällfikon. CFDahlgren 5: 5 (1832). Cannelin (1939; angivet ss. skämtsamt ord). —
-FJÄDER.
1) (om ä. förh.) till 1, i smällås: fjäder (se d. o. II 1) som påverkade snedkolven så, att dörren kunde slås igen (med en smäll) utan att handtaget trycktes ned. PåJärnFastGr. 73 (1946).
2) (numera bl. tillf.) till 1, 2: fjäder som smäller när fågel flyger l. som fågel smäller med då den flyger; jfr -penna. Sundevall Zool. 47 (1835). Det är blott vingpennor, och bland dessa blott några bland de så kallade smällfjädrarne i hvar vinge, som kunna begagnas till goda (skriv-)pennor. Åstrand 2: 278 (1855). —
(1 i γ) -FULL3~2, äv. (emfatiskt)4 4. (äv. skrivet i två ord) [sv. dial. smällfull] (vard.) proppfull; jfr smockfull. Hund E14 214 (1605). —
(1 c β) -GLIM. bot. växten Silene vulgaris (Moench) Garcke (vars starkt uppblåsta blomfoder lätt brister med en smäll), tarald; jfr -blomma, -blomster, -fikor, -kål, -ört o. smäck-blomster samt smälla, sbst.2 2. Normfört. 29 (1894). Weimarck SkånFl. 286 (1963). —
(1 c β) -GUMMI. [barn brukade tugga gummit o. forma små blåsor av det, vilka exploderade med en smäll, när man tryckte på dem] (förr) ett slags radergummi; jfr -karutscha, -kautschuk. Johnson NSkämth. 149 (1892). Han .. köpte och kursade med skolböcker, pennstift och smällgummi. Samzelius Gränsm. 171 (1915). —
(1 i γ) -HET3~2, äv. (emfatiskt)4 4. (äv. skrivet i två ord) (vard.) stekande het. Wranér HelgdHvard. 191 (1893). —
(1 i γ) -KALL3~2, äv. (emfatiskt)4 4. (äv. skrivet i två ord) (vard.) bistert kall (så att det smäller i knutarna); äv. bildl. En smällkall vinterdag. Mitt i smällkalla vintern. Swedberg Lefw. 529 (1729; i superl., om vinter). Wallengren LyckLex. 17 (1896; bildl., om toddyvatten). —
(1 c β) -KARAMELL. karamell inlagd i (vanl. avlångt, cylinderformat) pappersomslag jämte två sammanklistrade pappersremsor beströdda med explosivt stoff som exploderar när de båda remsorna dras i sär; äv. bildl. Tholander Ordl. (1872). Nu ä vi allt vackert fast .. om inte den här lilla smällkaramellen hjälper oss, mumlade William .., flängde loss karbinen och (sköt mot förföljaren). Lieberath Knekt. 169 (1914). De yngre .. / .. köpte en smällkaramell (på marknaden) / och hade så hjärtans roligt / när de åkte på karusell. Ferlin Goggl. 11 (1938). —
(1 c β) -KARUTSCHA. (förr) = -gummi. Heidenstam Dag. 114 (1897, 1909). Lilljebjörn Skolm. 126 (1924; om förh. c. 1860). —
(1 i γ) -KNUT. (i sht i Finl.) hårt åtdragen knut; råbandsknut. Han .. drog .. en smällknut på säckbandet. Topelius Läsn. 7: 118 (1891). Matti knöt försigtigt säckbandet i en smällknut, kastade säcken på ryggen och gick till qvarnrännan. Därs. 8: 86 (1896). 2NF 14: 415 (1910). —
-KORK. (numera bl. tillf.) om champagnekork (som springer i luften med en smäll då flaskan öppnas); äv. bildl., om champagne. Sköna banketter med bålar och glas, / Smällkork och svamp-rariteter! Sehlstedt 3: 62 (1864, 1867). En finare middag, där smällkorkarna hagla och de äldsta årgångarna tömmas i botten. Hedin 1Varn. 25 (1912). Han ska bli en stor syndare på gamla dar, dricka smällkork och älska sköna hetärer. Bergman Chef. 260 (1924). —
-LJUD. (numera föga br.) om språkljud (konsonant) som uppstår l. karakteriseras av ett smällande ljud l. en explosion, explosiva, klusil; förr äv. om nasal o. affrikata. Svahn Välläsn. 22 (1882). Bergqvist Dövst. 180 (1911). —
(1 i γ) -LJUS3~2, äv. (emfatiskt)4 4. (äv. skrivet i två ord) (vard.) mycket ljus l. klart skinande o. d. Mittpå smälljusa dagen. Martinson Midsomm. 113 (1938). —
-LÅS. [fsv. smällelås] (smäll- 1600 osv. smälle- 1549 osv.) (om ä. förh.) med fjäderpåverkad klinka o. i änden avfasad snedkolv försett lås som smäller, då dörr o. d. stängs. BtFinlH 3: 238 (1549). Låsmekanismen (hos ett sengotiskt dörrlås) är av typ ”smällelås”, d. v. s. kolvens inre ända ligger an mot en rörlig arm, påverkad av en fjäder, så att kolven automatiskt tryckes ut så snart den inte påverkas av nyckeln eller genom tryck på det mot insidan utskjutande handtaget. Kulturen 1958, s. 129. —
(1 i γ) -MÄTT3~2, äv. (emfatiskt)4 4. (äv. skrivet i två ord) (vard.) mycket mätt, ”jättemätt”. Lewenhaupt Reddy 189 (1907). —
(1, 2) -PISKA. (smäll- 1739 osv. smälle- 1739 osv.) piska använd att smälla l. klatscha med, klatschpiska; äv. bildl. VDAkt. 1739, nr 584. Då den store Hus-Bondan af gamla Wasa-Knasa-Slägten gjorde rent hus med Smäll-Piskan och satte Sig i Hög-Sätet. SwarBrFördelaktSät. A 2 a (1771). Den som will plöja med hundar, skall gå före med bröd och efter med smällpiska. Rhodin Ordspr. 15 (1807).
Ssg: smällpisk- l. smällpiske-rock. [sv. dial. smällpiskrock] (om ä. förh.) benämning på ett slags livrock som urspr. jämte smällpiska ss. värdighetstecken bars av (förnämare) husbonde. BilHuvudliggNordMus. FörtecknDräktLagunda (1929). Fatab. 1931, s. 245. För .. (hantverkarna i Tranås omkr. år 1900) var Trettondagsbalen hos bryggare Bergström höjdpunkten (på julfirandet). .. Sme-Johan, uppklädd i smällpiskerock med skört .. stod för dansmusik .. så lång kvällen var. ÖgCorr. 1965, nr 282, s. 21. —
(1 c β) -SPIREA. bot. (prydnadsväxt tillhörande) släktet Physocarpus (Camb.) Maxim. (vars uppblåsta frukt brister med en smäll vid tryck), blåsspirea; särsk. om P. opulifolius (Lin.) Maxim (särsk. i uttr. vanlig smällspirea) o. P. amurensis (Maxim.) Maxim. (särsk. i uttr. koreansk smällspirea). PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 44. Smällspirea .. är ett släkte som omfattar ett fåtal arter i Nordamerika och Amur. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 373 (1947). Hylander PrydnV 60 (1948: koreansk). Därs. (: vanlig). —
(1 i γ) -VARM3~2, äv. (emfatiskt)4 4. (äv. skrivet i två ord) (vard.) mycket varm, stekande varm. Barthel Atl. 212 (1931). —
(1 c β) -VEDEL. bot. växten Astragalus penduliflorus Lam. (vars uppblåsta balja brister med en smäll vid tryck). BihVetAH VI. 14: 7 (1881). TurÅ 1934, s. 135. —
(1 c β) -VEDLA. (föga br.) = -vedel. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 326 (1901). Lyttkens Växtn. 675 (1908). —
(1 c β) -ÖRT. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -glim. Nyman VäxtNatH 1: 396 (1867). Bolin Åkerogräs. 95 (1926).
B (numera bl. mera tillf.): SMÄLLE-KYSS, -LÅS, -PISKA, se A.
1) till 1: smällande redskap l. inrättning; förr särsk. om en (för åstadkommande av skakning i såningsmaskin gjord) T-formad anordning som var fäst vid skalmen (se skalm 1 a) o. vars utpekande del slogs till av ekrarna, då hjulet var i rörelse (varvid ett smällande ljud uppstod). VetAH 1745, s. 229.
2) till 1 c α, om ett slags fyrverkeripjäs som vid tryck l. slag o. d. exploderar med en knall l. smäll; särsk. i uttr. rysk smällare, se närmare rysk, adj.2 f. Det är knallsilfver, som brukas i så kallade Ryska smällare. Åkerman KemTechn. 2: 7 (1832). Smällare förekomma oftast i form af små cylindriska kapslar af styft papper med bottnar af silkespapper, invändigt bestrukna med gummi och knallsilfver samt fyllda med grof sand. VaruförtTulltaxa 1: 457 (1912). Adelborg Djung. 94 (1936). jfr drag-smällare.
3) till 1 c β, ss. förled i ssg betecknande växt vars starkt uppblåsta blomfoder lätt brister med en smäll.
Ssg: smällar-gräs. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till smällare 3: smällglim. Wiström Helsingl. 12 (1874: smällergräs).
Spalt S 7794 band 28, 1979