| Publicerad 1980 | Lämna synpunkter |
SNABEL sna4bel, r. l. m.; best. -n (Serenius Lll 2 a (1734) osv.) ((†) -elen Linné FörelDjurr. 117 (1748), Brander NatH 6 (1785); -len VetAH 1780, s. 195); pl. snablar.
1) beteckning på vissa smala, fram- l. utskjutande kroppsdelar hos vissa djur; i sht om förlängt nos- l. munparti; utom zool. o. entomol. företrädesvis i a; äv. om den förlängda överläppen o. nosen hos tapir (jfr a); jfr SNUT, sbst., SNYTE, TRYNE. (Mullvadens) Snabel gick smal och lång fram öfwer munnen, och öfra läppen, som på sidorna war tunn, som en hinna, hade en djup fålla, långs åt snytet, på undra sidan. Linné Sk. 352 (1751). Snabel .. (dvs.) Snut, nos, näf, näbb, spröt, tryne. Schultze Ordb. 4640 (c. 1755). I stället för öfverkäk och nos utgick från hufvudet (på den missbildade kalven), strax nedom ögat, en något uppåt krombögd och rörlig snabel. VetAH 1818, s. 162; jfr a. Nosen (hos desmannäbbmössen) är utdragen till en lång, af tvänne broskartade rör genomdragen snabel. NF 3: 1095 (1879). DjurVärld 14: 53 (1960; hos tapir). — särsk.
a) om den mycket förlängda kombinationen av överläpp o. nos hos elefantdjuren. Serenius Lll 2 a (1734). Elephanterna .. utmärka sig genom sin plumpa kropp, korta hals .. samt nosen, som är förlängd i en 3 till 4 alnar lång, rörformig och böjlig snabel. Hartman Naturk. 181 (1836). (Den med släpning av timmer sysselsatta indiska elefanten) rullar ihop snabeln som i kramp, så den kommer att likna en väldig snäcka, borrar sina bastanta fötter ner i den mjuka jorden, sätter i .. och går. Mörner Elef. 82 (1931). DjurVärld 13: 356 (1963). — jfr ELEFANT-SNABEL.
b) (†) om (lång o. tjock) fågelnäbb. Det Swenska namnet (”krävegås”) bär .. (pelikanen) af Kräfwan, eller snarare påsen, som hänger på nedom hans långa snabel. Oldendorp 1: 85 (1786). Tholander (1872). — särsk. i utvidgad anv., ss. benämning på fågel med näbb av visst slag; i ssgn KRUM-SNABEL.
c) (numera föga br.) hos kalkon: från ovannäbben nedhängande hudflik; äv. om liknande hudflik på halsen hos kasuarfågeln Casuarius casuarius Lin. (hjälmkasuar). Broman Glys. 3: 385 (c. 1740). (Hjälmkasuaren) har en snabel under hakan, som hänger på samma sätt som snabelen på kalkon hänger ofvanpå näbben. Linné FörelDjurr. 117 (1748). Kalkon (har) sin snafvel, upstående stjertfjädrar och barbette (dvs. borstlika fjädrar på bröstet), som saknas hos hönan. Westerdahl Häls. 389 (1764).
d) entomol. hos vissa insekter (t. ex. vissa flugor, vivlar o. fjärilar): långsmal utdragen spets av huvudet påminnande om en snabel (i bet. a) o. utgörande sug- l. stickredskap, sugsnabel l. snyte. Snabeln .. (hos gräsflyet) war krum ock sammanbögd. VetAH 1742, s. 45. Antennerne .. (hos vivlarna) sitta .. på en ifrån hufvudet utdragen Snabel. Därs. 1816, s. 44. 2NF 9: 309 (1908; hos fästing). DjurVärld 3: 298 (1963; om sugsnabel hos svärmare). Därs. 438 (1963; hos hus- o. stickfluga). — jfr RULL-, STICK-, SUG-SNABEL.
e) zool. hos vissa lägre djur (i sht snäckdjur o. ledmaskar): långt o. smalt kroppsorgan (som i sin ände uppbär munöppningen). VetAH 1793, s. 92. Snabeln (hos honan av ledmasken Bonellia viridis Rol.) är i spetsen delad i två i kanten något förtjockade flikar. DjurVärld 1: 497 (1960).
2) (vard. l. skämts.) om (lång o. stor l. krokig) näsa hos person. Weste FörslSAOB (c. 1815). Att mycket han supit, det syns på hans snabel. Laurén Råmat. 55 (1897). (Juden) har då sin snabel i allt. Grebst Bröd 153 (1917); jfr NÄSA, sbst.2 1 c α β’. — jfr ELEFANT-, KROK-SNABEL.
3) om (del av) föremål som mer l. mindre liknar en (böjd) snabel (i bet. 1 a); i sht förr äv. om den snabelliknande del av hjärnbalken som bildar dess ändpunkt o. ligger under dess huvuddel, rostrum. Glashattar med snabel (Alembici). Retzius Pharm. 5 (1769). Florman Anat. 2: 78 (1830; om del av hjärnbalken). Några karlar hemta upp vattnet i lädersäckar, försedda med en kort snabel, genom hvilken vattnet pressas ut i en splittrad stråle (vid bevattning). Hedin Beskickn. 291 (1891). Snabel, (dvs.) främre del av platin. PrelTextilteknOrdl. (1957). Anfångsöppningen på en kupdegel (dvs. täckt degel) kallas ”snabeln”. Hermelin Glas 14 (1966). — jfr ELEFANT-SNABEL. — särsk.
a) (i skildring av ä. förh., i sht under antiken) = ROSTRUM, sbst.2 3. UB 7: 325 (1874). — jfr SKEPPS-SNABEL.
b) uppåtböjd lång skospets; i sht i fråga om förh. under senare medeltid. Broderade skor med långa krumböjda snablar. Scholander I. 2: 168 (c. 1870; i skildring av förh. på 1400-talet). Han bar finnpjäxor med spetsiga snablar på fötterna. Schildt Hemk. 271 (1919). I Erfurtkrönikan för 1480 skrives: ”Då blev de långa snablarna på skorna omoderna, sedan kommo de breda skorna, som kallades komular och som hade kragar.” Jäfvert Skomod 28 (1938).
c) (numera föga br.) asymmetriskt böjt (om en elefantsnabel påminnande) vred på vattenkran (särsk. kikkran). HufvudkatalSonesson 1920; 5: 126.
d) (†) om den ombildade arm hos hannen av vissa bläckfiskar (Dibranchiata), med vilken spermatoforerna överförs till honans mantelhåla (äggledare), tentakel. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 179.
(1) -ANTILOP. (föga br.) antilop tillhörande endera av arterna Pantholops hodgsoni Abel (chiru, orongo) l. Saiga tatarica Lin. (saigaantilop), vilka kännetecknas av förlängd, tjock nos, saigadjur, saigaartad antilop. SvUppslB 1: 1235 (1929). IllSvOrdb. (1955). —
(1 d) -BAGGE. [djurets huvud är förlängt till ett snyte] (†) skalbagge tillhörande familjen Curculionidæ, vivel; förr äv. allmännare, om skalbagge tillhörande överfamiljen Rhynchophora, snytbagge; anträffat bl. i pl., om familjen resp. överfamiljen. Rebau NatH 1: 597 (1879; i pl., om överfamiljen). 2NF 32: 348 (1921; i pl., om familjen). —
(1) -BJÖRN. (numera föga br.) näsbjörn. Rebau NatH 1: 108 (1879; i pl., om släktet). Hammar (1936). —
(3) -BÄGARE. arkeol. bägare kännetecknad av snabelliknande ihåliga påläggningar kring sin nedre hälft. Seitz Glas. 41 (1933). —
(1 a) -DJUR. (numera föga br.) djur tillhörande ordningen Proboscidea, elefantdjur; i pl. äv. om ordningen. Thorell Zool. 2: 119 (1861; i pl., om ordningen). IllSvOrdb. (1955). —
(1, 1 a) -FISK. [jfr t. schnabelfisch] (†) om knölvalen (puckelvalen), vars böjda gom- o. käkparti ansetts påminna om en snabel; äv. om den utanför Sydamerikas kuster förekommande fisken Callorhynchus callorhynchus Lin., vars nos är snabellikt svängd; äv. dels om fisk tillhörande det utanför Asiens o. Australiens kuster förekommande släktet Chelmo Oken, vars arter har snabelformigt förlängt huvud (i pl. äv. om släktet), dels i pl., om snabelålarna. Holmberg 1: 1107 (1795; om valen). Weste (1807; om valen o. fisken Callorhynchus callorhynchus). Snabelfiskarne (Chelmon) skilja sig från .. (klippfiskarna) hufvudsakligen genom sin långt utdragna, snabelformiga nos. 1Brehm III. 1: 214 (1876). Stuxberg Fisk. 62 (1894; i pl., om snabelålarna). Stuxberg (o. Floderus) 2: 242 (1902; om Chelmo rostratus Lin.). —
(1, 1 b, 3) -FLÖJT. [jfr t. schnabelflöte, fr. flute à bec] mus. spaltflöjt (med näbbformigt munstycke); äv. om blockflöjt. Jeanson (o. Rabe) 1: 52 (1927). SohlmanMusiklex. 1: 537 (1948; om blockflöjt). —
(1, 1 a) -FORMIG. [jfr t. schnabelförmig] som har snabelform; äv. ss. adv. Thomson Insect. 230 (1862; ss. adv.). 2NF 13: 772 (1910; om pip på kärl). —
(1 d) -FÅRA. entomol. om den fåra under buken hos skinnbaggarna, där snabeln i vila ligger; jfr -slida. Boheman ÅrsbVetA 1843—44, s. 117. —
(1) -HUND. zool. springnäbbmus tillhörande släktet Rhynchocyon Pet.; särsk. i pl., om släktet. 4Brehm 5: 251 (1923). SvUppslB (1935; i pl., om släktet). —
(1, 1 e) -IGEL. zool. igel tillhörande underordningen Rhynchobdellæ, vilkens arter kännetecknas av att deras farynx kan stjälpas ut o. då bildar en snabel; i pl. äv. om underordningen. Stuxberg (o. Floderus) 1: 582 (1901; i pl. best., om underordningen). DjurVärld 1: 489 (1960; i pl., om underordningen). —
(1) -KROKODIL. [jfr t. schnabelkrokodil] (numera föga br.) krokodil tillhörande familjen Gavialidæ, som kännetecknas av smalt o. utsträckt nosparti, gavial; i pl. äv. om familjen. NF 5: 954 (1882; i pl., om familjen). Östergren (1942). —
(1, 1 a) -LIK. som liknar en snabel, snabelliknande. Retzius Djurr. 192 (1772; om munnen hos maskar o. blötdjur). Nosen (hos lädersköldpaddan) är snabellikt utdragen. SvUppslB 25: 248 (1935). —
(3) -LILJA. bot. tropisk lilja tillhörande släktet Curculigo Gaert., fam. Amaryllidaceæ, vars arter kännetecknas av snabelformigt böjda frön. Svensson Kulturv. 97 (1893). —
(1, 1 a) -MANET. zool. manet tillhörande familjen Geryonidæ, som har lång, rörlig stam (magstjälk); särsk. om maneten Geryonia proboscidalis Forsk.; jfr -sjökalv. 4Brehm 15: 640 (1931). —
(1) -MUS. zool. springnäbbmus tillhörande släktet Petrodomus Pet.; i pl. äv. om släktet, förr äv. allmännare, om familjen springnäbbmöss; jfr -näbbmus, -råtta. 1Brehm 1: 291 (1874; i pl. best., om familjen). DjurVärld 11: 275 (1960; i pl., om släktet). Därs. (: stora snabelmusen; om arten Petrodomus robustus Thomas).
(1) -NÄBBMUS~02 l. ~20. zool. individ l. art tillhörande familjen Macroscelididæ (springnäbbmöss), som kännetecknas av starkt förlängd nos. FoFl. 1910, s. 53. —
(1, 1 d, e) -ORGAN. (numera bl. tillf.) kroppsorgan utgörande l. innehållande snabel. Thorell Zool. 2: 434 (1865; hos plattmask). —
(1 b) -PAPEGOJA. (†) papegojan Kakatoe tenuirostris Kuhl, som har extremt lång övernäbb, näskakadua. 1Brehm 2: 239 (1875). Rebau NatH 1: 386 (1879). —
(1) -PUNGDJUR~02 l. ~20. zool. pungdjuret Tarsipes spenseræ Gray, som har starkt förlängd nos. 4Brehm 5: 361 (1923). —
-RÖR.
(1, 1 a) -SJÖKALV. (†) maneten Geryonia proboscidalis Forsk., vars stam (magstjälk) rör sig snabellikt, snabelmanet. VetAH 1791, s. 262. —
(3 b) -SKO. (i sht i skildring av förh. under senare medeltid) sko med snabel. Hägg Fotbeklädn. 55 (1873; om förh. på medeltiden). Den turkiska snabelskon. Stiernstedt Vollard KonsthM 83 (1938). Lappjäxan, som i viss mån närmar sig en snabelsko. Östergren (1942). —
(1 d) -SLIDA. entomol. hos skinnbagge: snabelfåra; äv. hos mumiepuppa: slida som omsluter bl. a. sugsnabeln. Thomson Insect. 110 (1862; hos skinnbagge). Trägårdh Skogsins. 114 (1914; hos tallsvärmarens puppa). —
(1) -SLID-MUS. zool. individ l. art tillhörande familjen Solenodontidæ, som kännetecknas av snabelformigt utdraget huvud o. en djup skåra (slida) på insidan av de båda mellersta framtänderna i underkäken; äv. i pl., om familjen. 4Brehm 5: 146 (1923). Därs. 147. —
(1) -SLINGA. (†) daggmasken Stylaria lacustris Lin. (Nais proboscidea Müll.), som har ett snabelformigt huvud, tungad naid, tungad vattenslingrare. VetAH 1798, s. 124. —
-SPETS. spets på snabel; särsk.
(1 d) -SVÄRMARE. [svärmarfjärilarna har lång sugsnabel] entomol. svärmarfjäril tillhörande släktet Pergesa Wkr. Allmänna (äv. större) snabelsvärmaren, svärmarfjärilen Pergesa elpenor Lin. Lilla snabelsvärmaren, svärmarfjärilen Pergesa porcellus Lin. 2NF 6: 27 (1906: lilla). Därs. (: allmänna). VäxtLiv 3: 368 (1936: större). BokNat. Liv. 336 (1951; om P. elpenor).
(1) -SÄL. [djuret har en förlängd nos] (†) sjöelefant. UB 3: 584 (1873). Rebau NatH 1: 190 (1879). —
(3) -TÅNG. [jfr t. schnabelzange] (förr) av fältskärer använd tång med snabelformigt förlängda skänklar, varmed döda benbitar uttogs. KFÅb. 1912, s. 130 (c. 1700). —
(1, 1 a) -ÅL. zool. fisk tillhörande familjen Mastacembelidæ, vars arter kännetecknas av snabelformigt förlängd o. fritt rörlig överkäke; jfr -fisk. 2SvUppslB (1953; i pl., om familjen).
-SNABLA, v. [jfr d. snable, med snabel förflytta o. d., t. schnabeln, schnäbeln] (numera bl. tillf.) till 1: med snabel vidröra l. förflytta (ngt); i särsk. förb.
Särsk. förb. (numera bl. mera tillf.): snabla i sig. med snabel sätta i sig (mat o. d.); särsk. oeg.: skovla i sig (mat o. d.). Pfeiffer (1837).
SNABLAD, p. adj. [jfr d. snablet, t. geschnabelt] till 1: försedd med snabel. Retzius Djurr. 214 (1772; om mussla). jfr besnablad. —
SNABLAS, v. dep. [jfr dan. o. nor. snables]
1) (†) till 1 b, om fåglar: smeksamt beröra varandra med näbbarna. Wadman Saml. 2: 86 (1835; om duvor).
Spalt S 7934 band 28, 1980