| Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÄRJA snær3ja2, v. -er, -de, -t, -d, förr äv. ipf. snarde, sup. snart, p. pf. snard; äv. (numera bl., ålderdomligt l. arkaiserande; i ipf., sup. o. p. pf. äv. att hänföra till snärja) SNÄRA snä3ra2 l. snæ3ra2, v.2 snär, snärde, snä3rde2 l. snæ3rde2, snärt snä4rt l. snæ4rt, snärd snä4rd l. snæ4rd. (inf. o. pr. pl. akt. snära Franzén Skald. 4: 180 (1832; i vers). snärja Ps. 1536, s. 27 (: besneria) osv. — imper. snär Brate SvSpr. 141 (1898; klandrat i PedT 1898, s. 402). snärj Schiller SvSpr. 179 (1859) osv. — pr. sg. akt. snär Kolmodinus Gen. C 5 a (1659). Bäckström DramStud. 216 (1870). snärar SalOrdspr. 29: 6 (öv. 1536: besnärar). snärjer Ordspr. 29: 6 (Bib. 1541: besnärier) osv. — ipf. snarde PErici Musæus 5: 93 a (1582), Lundell (1893). snärde Forsius Fosz 102 (1621: in) osv. snärjde Ferrner ResEur. 490 (1761) osv. — sup. snart Ernhoffer Ench. 54 b (1591), Lundell (1893). snärjat Dahlstierna (SVS) 345 (c. 1696), Creutz Vitt. 15 (1761; i vers). snärjt VexiöT 1814, nr 97, s. 4 osv. snärt Klag. 3: 52 (Bib. 1541: besnärdt) osv. — p. pf. snard Balck Ridd. C 5 a (1599), Botin Utk. 189 (1760). snärat GlHes. 13: 22 (Bib. 1541: besnärat, pl.). snärd Psalt. 9: 17 (Bib. 1541: besnärd) osv. snärjad Hemberg ObanStig. 106 (1896). snärjd Darelli Sockenapot. 152 (1760) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749)), -ING (†, Cellarius 204 (1729), Lind 2: 381 (1738, 1749: innansnäringar, pl.)), -NING, -SEL (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ARINNA (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr SNÄRJ, sbst.1
1) fånga (djur, i sht smärre djur, särsk. fågel l. fisk, företrädesvis gädda) med l. i en snara l. snaror l. nät o. d., snara (se SNARA, v.2 2); äv. utan obj.; äv. i uttr. snärja ngt i ngt (snara l. dyl.). Snärd fogell giör sitt band, iu mer han brytz, iu svårar. TRudeen Vitt. 316 (1700). Enholm Anm. 1: 44 (1753: snärjes uti .. garnen; om gäddor). Så länge rofdjur snärja / Vi ännu ej ha glömt, / Och Carl den tolftes värja / Vi qvar från Narva gömt. Böttiger 1: 113 (1856). Jättar med väldiga näfvar / bära darrande människobarn, / dem de vilse i vildmarken lockat / och snärjt i sina garn. Strix 1900, julnr s. 14. Här residerar Elias Anderson, som fiskar eller snärjer ripor, när han inte skördar eller gör ingenting. TurÅ 1908, s. 311. Engström Glasög. 143 (1911; utan obj.). Att snärja gäddor är en svårlärd konst. Moberg BerLevn. 40 (1968). — jfr IN-, KRING-, OM-SNÄRJA. — särsk.
a) i uttr. snärja höns, om lek varvid två deltagare binds samman med ett rep med öglor om fötterna o. skall försöka dra omkull varandra med repet. Dybeck Runa 1849, s. 34.
b) (numera föga br.) i utvidgad anv., refl., i uttr. betecknande att ngn hänger sig i en snara (se SNARA, sbst.1 1 a); äv. tr., om rep: strypa (ngn). Honn hade snartt sigh om halsenn medh sitt hårbandh. 3SthmTb. 6: 95 (1605). Gå bort och snärja sig uti förtwiflans tråd. Kolmodin QvSp. 2: 564 (1750). Ferrner ResEur. 490 (1761; om rep). (Ett rykte gick) att han, sviken af en op’radocka, / snärt sig om halsen alltför hårdt med flit. Sturzen-Becker 6: 102 (1868).
c) i fråga om att infånga (vild)renar medelst lasso l. snara o. d.; äv. med subj. betecknande lasso: infånga (o. dra åt); jfr SNARA, sbst.1 1 b. Somliga renar, isynnerhet de, som äro af vildrensras, låta ej lätt snärja sig. Castrén 1: 125 (1842). Den skyggaste vaja måste följa, när .. (den gamle lappens) lasso snärjer. Nordström Kåt. 16 (1916).
2) gm att slingra l. sno sig om (ngn l. ngt) binda l. fasthålla honom resp. det (äv. i uttr. snärja om ngt); gm att slingra l. sno ngt (snöre l. band o. d.) om (ngn l. ngt) binda l. fasthålla honom resp. det (äv. i uttr. snärja ngn l. ngt i ngt); numera i sht om ngt sakligt, företrädesvis om växt som fasthåller ngn l. ngt med slingrande växtdelar (särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.); äv. i uttr. snärja ngt om ngt, lägga ngt runt ngt för att fasthålla det; stundom svårt att skilja från 3. Du (dvs. Habor) har nu några gånger / Stådt för min säng i reep och hårda kädjor snärdh. Leyoncrona Vitt. 144 (c. 1685). Ett streck att snärja sakerna på N. Herrens wagn. HdlÅgerupArk. 2/9 1742. TT 1878, s. 107 (: snärjas om). Öfverallt hängde snärjande lianer ned, medan taggiga buskar sträckte sina grenar i hvarje riktning. Janson CostaN 2: 43 (1910). Den långa kjolen kunde klacken snärja, / .. det lyste till en skymt af smala ben. Österling Fränd. 1: 43 (1912). Slingerväxter snärjde våra ben. Ashton-Wolfe OndTjusn. 108 (1931). — jfr HOP-, IN-SNÄRJA o. SAMMAN-, SJÄLV-SNÄRJD. — särsk.
a) i uttr. snärja ngn i sina armar l. sitt famntag, lägga l. linda sina armar kring o. fasthålla ngn; äv. om armar: omfamna o. fasthålla (ngn). Han mig i sina armar snärde. Widström Vitt. 14 (1799). Krusenstjerna Pahlen 1: 219 (1930: famntag).
b) (i vitter stil) i p. pr. i utvidgad anv., om väg ngn färdas: full av snärjande växter l. rötter o. d. Sätherberg Dikt. 1: 90 (1862).
3) sno l. slingra l. linda (ngt om l. kring o. d. ngn l. ngt, i sht så att en trasslig härva bildas); äv. (om växt): medelst (ngt) sno l. slingra sig; äv. följt av prep.-uttr. inlett av prep. i, betecknande att ngt snos l. trasslas in i ngt; ofta refl.; äv. dels i sådana uttr. som snärja sig fast, sno sig fast, dels i uttr. snärja om ngt, sno sig om ngt, dels i p. pf., om tyg o. d.: som snott sig om ngt; jfr 2. Ehrenadler Tel. 186 (1723: snärde armarna .. om hwarandra). Det gräs, som lian fällt, af solen torkadt var, / I räfsans uddar snärdt, man bördan sammandrar. JGOxenstierna 2: 43 (1796, 1806). Dens. 4: 124 (1815: drufvan .. snärjde sina rankor). Gräset sig vänligt kring rötterna snärjer. Östergren Dikt. 6 (1871). Varsamt snärjer han (hund-)kopplet kring en enkvist. Knöppel SvRidd. 132 (1912). Skägglaven, som snärjde sig fast överallt. Didring Malm 1: 81 (1914). Östergren (cit. fr. 1919, i p. pf., om flaggor). Han ville springa undan, men någonting snärjde om hans ben. Wilhelm BerByn 67 (1929). Snårvindan har snärjt sig omkring plantorna. SvHandordb. (1966). — jfr KRING-, OM-SNÄRJA o. SAMMAN-, SJÄLV-SNÄRJD. — särsk.
a) refl.: fastna gm att sno l. trassla in sig i ngt; äv. med bestämning bestående av prep.-uttr. inlett av prep. i (i sht förr äv. på), betecknande det varmed l. vari man trasslar in sig. Hästen har snärt sig. Lind (1749). (Kapduvan) fångades lätt med en .. lina som uthängdes från akterspegeln, på hvilken hon själf snärde sig fast med vingarna. (Bladh o.) Hornstedt 90 (1783). Tömmen snärjde sig i svansen. Viksten SkogSjung. 40 (1933).
b) (†) i fråga om att lida av vissa sjukdomstillstånd varvid en slinga (under krampartad smärta) bildas av en tarm i magen l. som uppfattas som om en tarm l. tarmarna vrides l. snor sig (i krampartad smärta).
α) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om tarmbråck: inklämt (se IN-KLÄMMA 2 a slutet); äv. ss. vbalsbst. -ning, i fråga om tarmbråck: inklämning. Acrel Chir. 166 (1759; i p. pf.). Därs. 284 (1775: snärningen). ÖoL (1852; i p. pf.). — jfr IN-SNÄRJA o. INNAN-SNÄRJNING samt TARM-SNÄRNING.
β) i fråga om (krampartad) kolik; äv. ss. vbalsbst. -ing l. -ning i konkret(are) anv.: (krampartad) kolik; (krampartat) kolikanfall (l. om likartad smärta); jfr SNÄRJA, sbst. 5. Schroderus Lex. 19 (1637: Snärning, om kolik). Cellarius 204 (1729: snäring). Wid fortfarande snärningar (vid rödsot) kan .. en Risgrynssoppa med Saleb, eller med upplöst Körsbärskåda wara nyttig. Alm(Sthm) 1813, s. 42. Snärjningar i magen, i tarmarne. Tholander Ordl. (1872); möjl. (delvis) att hänföra till α.
4) (i sht i högre stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1—3 (i sht av 1); företrädesvis i fråga om att på ett listigt l. förslaget sätt fånga ngn i en snara (se SNARA, sbst.1 2) l. ett nät l. en fälla o. dyl. l. i fråga om att binda l. fasthålla ngn l. ngt (särsk. gm lockande l. förtrollande makt o. d.; se särsk. a) l. i fråga om att trassla in sig l. trassla in ngn i ngt som är svårt att komma ur o. d. (se särsk. b). Snärjd i lustans (syndens, högmodets) garn. Snärjd i sina fienders nät, i sin tids fördomar. Låta snärja sig med list. Snärja ngn med ränker. Denna gång undgick tjuven att snärjas i polisens garn. (Han) snarde sigh .. medh sina egna tanckar. PErici Musæus 5: 93 a (1582). The, som vthi theras Willfarelse snarde äre. Schroderus Os. 1: 671 (1635). (Man) lärer .. få lof at skrifwa på manfolkens räkning, den weklighet, som snärjer dem uti olyckeliga giftermål. Posten 1769, s. 878. När dåren envist klättrar / På lyckans hala klot, / Se dessa gyllne fjettrar, / Solen snärjas kring hans fot. Valerius 2: 27 (1809). Sjöar och elfvar hade i två veckor legat snärjda i vinterns bojor. Topelius Vint. I. 2: 123 (1867, 1880). Hans tankar sprattlade som fiskar i nätet och slutade med att snärja sig. Strindberg TjqvS 3: 42 (1887). Med tusen vindlande och snärjda mönster (av rimfrost på fönsterrutan). Wilhelm Selene 80 (1922). Ruin Drömsk. 20 (1951; i p. pr., om vanföreställningar). — jfr GÄLD-, IN-, INNE-SNÄRJA o. SJÄLV-SNÄRJD. — särsk.
a) i fråga om att locka ngn till kärlek. Hon snärjde honom i sina garn. SkrVSocLd 20: 64 (1697; med avs. på ngns håg o. kärlek). Det är ju skam at höra, / Hur den där usla karn / Er snärt i sina garn. Envallsson Slått. 24 (1787). Mokanna nog förstår att hjertan snärja. Arnell Moore LR 1: 62 (1829). Pupillens solväf, flätans bruna lock / mig hjälplöst snärjt i dina fina giller. Levertin NDikt. 96 (1894). En åldrad kokotts snärjande ömhetsbetygelser. Krusenstjerna Pahlen 7: 138 (1935). Gyllensten Grott. 308 (1973; utan obj.).
b) i fråga om att överlista ngn gm att locka honom till att trassla in sig i tvetalan l. självmotsägelser o. d. (o. sålunda beslå honom med osanning l. vederlägga honom o. d.; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i sht om fråga: som avser att överlista gm att locka till tvetalan osv.); äv. i fråga om att trassla in sig i sina egna uttalanden (gm självmotsägelse l. brist på logik l. sammanhang o. d.; särsk. refl.). Han förhörde och utfrågade osz allenast på det han måtte snärja osz i wårt taal. Ehrenadler Tel. 51 (1723). Han snärjer sig i sina svar. Crusenstolpe 1720 122 (i handl. fr. 1790). Och så hade jag den där polisen på mig, som frågade och snärjde. Strindberg Kamm. 2: 16 (1907). Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?” Luk. 10: 25 (Bib. 1917; NT 1526: frestadhe honom seyandes). Hans far hade tyckt att han såg lite blek och konstig ut och började ansätta honom med snärjande frågor, tills han slutligen bekände. Heerberger Dag 179 (1939). Anthony Hämn. 88 (1979).
c) (†) i uttr. snärja (olika saker) inbördes, sammanblanda olika saker; äv. i uttr. snärjas inom varandra, sammanblandas. Brunkman SvGr. 96 (1767). Adlerbeth Æn. 124 (1804: inom).
d) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: buktande, slingrande. Turnus i bugtad flykt, förvirrad, med harmen i hjertat, / Irrar, och hit och dit sig kastar i snärjande krokar. Adlerbeth Æn. 339 (1804). De snärjande slingornas bladlika utväxter (på gravvårdar). Fornv. 1945, s. 30.
e) (tillf.) refl., i fråga om tal: sno sig, slingra sig. När jag frågade henne var hon hade varit, försökte hon snärja sig och komma med undanflykter. Zetterström MNamnAlexJ 112 (1929).
f) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om frihet: inskränkt. Bellman (BellmS) 1: 175 (c. 1775, 1790).
g) (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om trängsel: som man fastnar i l. inte kan komma ur. Atterbom SDikt. 2: 182 (1814, 1838).
5) refl. l. i pass. närmande sig deponentiell anv., om tråd l. garn l. härva o. d.: trassla sig, bli oredig; förr äv. tr.: trassla till (garnhärva), göra (garnhärva) oredig. Grubb 338 (1665; i pass., om garn). Runius (SVS) 2: 304 (1712; om katt, med avs. på garnhärva). Tråden vill snärja sig. Östergren (1943).
6) (†) om växt: bilda snår, växa trassligt; äv. i p. pf., om vildmark: bevuxen med snår, snårig, trasslig. En villmark, öfverklädd med barrskog utan heder, / Som, vresig, snärd och låg, ej timrets hopp bereder. JGOxenstierna 2: 81 (1796, 1806). Den vida sand, der nu blott törnen snära. Franzén Skald. 4: 180 (1832).
7) i fråga om att förena trådar i vävnad l. fästa ihop klädesplagg.
a) vävn. i fråga om teknik vid vävning: för hand inplocka inslag utgörande mönstertråd(ar) i (vävnad); äv. med obj. betecknande inslag l. mönstertråd(ar) l. mönster o. d.: för hand inplocka (i vävnad); ofta ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., dels om tekniken, dels om inslag utfört med denna teknik. QvinlHemsl. 57 (1880; med mönster ss. obj.). (Knuten i vissa ryor) har varannan snärjning gjord med ögla, varannan med enkel tråd. Rig 1934, s. 214. Till snärjda vävnader med skyttlad botten hänföra sig dukagång, krabbasnår, halvkrabba, flossa och snärjvävnad. HantvB I. 8. 2: 135 (1940). Form 1956, s. 29 (: snärjning; om tekniken).
b) (tillf.) i utvidgad anv., med avs. på klädesplagg: provisoriskt snöra ihop (med ngt). (Tösens kjol var så sliten) att hvarken knapp eller häkta kunde få fäste däri, utan måste snärjas med segelgarnståtar bak i ryggen. Ullman FlickÄra 69 (1909).
8) (i vissa trakter i Finl.) repa (enris från enbuske l. enkvist; se REPA, v.2 II 1); äv. utan obj. Gå du öfver berget, sad’ han, så kan du med detsamma snärja litet enris åt mor. Topelius Läsn. 1: 45 (1865). Bengts Vargt. 124 (1915).
9) (vard.) skynda (sig), ha bråttom; arbeta ivrigt o. brådskande (under snoende hit o. dit), gno (se d. o. I 4) l. jäkta; äv.: skynda l. sno omkring (o. snoka). Lundell (1893). Jag har infört ett system med nummer och betyg på hvar ritning .., och följden är att det ”snärjes” lika mycket här (dvs. vid universitetet i Tai-Yuan), som man brukade göra på Teknis. Nyström NKina 1: 213 (1902, 1913). Hon gnodde ikring och snärjde öfverallt (i klostret, som hon besökte). Cederström Minn. 75 (1913). Kontorsflickorna snärja i väg med sina smörgåspaket för att hinna i tid till det förfärliga jobbet. GHT 1934, nr 290, s. 15. SvFl. 1941, s. 176. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. snärja reda på ngt, gm att energiskt (använda många olika sätt l. vägar) sno omkring hit o. dit ta reda på ngt. I Singapore snärjde jag till slut reda på befälhafvarens namn å den svenska briggen. Trolle Duvall 2: 278 (1875).
b) i utvidgad anv.: på krokiga vägar l. dyl. ta sig fram; i den särsk. förb. SNÄRJA SIG IN.
SNÄRJA IHOP10 04. till 3, refl., i uttr. snärja ihop sig (förr äv. snärja sig ihop), trassla ihop sig (o. fastna). Spegel 224 (1712: sig ihoop). Lagerkvist Dvärg. 180 (1944). —
1) till 2, 3, = insnärja 1; äv. refl., i uttr. snärja in sig, äv. snärja sig in. Forsius Fosz 102 (1621). (Silkesmasken) spinner så lenge, tils han snerjer sig .. i sin wäf så in, at (osv.). Swedberg SabbRo 1293 (1691, 1712). En lång blekröd serpentin virvlade genom luften och snärjde in honom i sina ringlar. Boye Ast. 87 (1931). Vildvinet och kaprifolen .. snärjde in sig i lövsågeriernas snirklar och hål. Hedberg Räkn. 288 (1932). särsk. mer l. mindre bildl.; jfr snärja, v. 4, in-snärja 2. RP 8: 453 (1641: snärja sig in). De Lifländske Riddare .. hade .. så snärt sig in i sina inbördes miszhälligheter, at annat knapt kom uti deras sinne. Celsius G1 2: 316 (1753). Menniskor snärja sig så in med detta werldsliga, att (osv.). Thomander Pred. 1: 227 (1849). Form 1951, s. 29. särsk.
a) motsv. snärja, v. 4 a. I gossar, kommen hit till dans och kommen för att sjunga, / Hur kärleken förhåller sig att snärja in de unga. Sander Ros 63 (1876).
b) motsv. snärja, v. 4 b. När Mag:r Utter eftersinnade detta spörsmål, utlät han sig, at jag ville snärja honom in. ELencqvist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 169. Snärja in sig i motsägelser. Auerbach (1913). (Den anklagade) snärjde in sig och fick en ny skopa tillsägelser. Segerstedt Spalt. 15 (1927, 1933).
2) (mindre br.) till 9 b, refl., i uttr. snärja sig in, på krokiga vägar ta sig in (ngnstädes). Små och grundgående fartyg, hvilka .. förmå att snärja sig in i alla våra trånga farleder. Hedin 1Varn. 62 (1912). —
SNÄRJA OMKRING10 04. (vard.) till 9: sno omkring, brådskande fara omkring (hit o. dit). VL 1893, nr 224, s. 3. —
SNÄRJA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032.
1) till 3: sno samman (ngt, till en trasslig härva); äv. refl., i uttr. snärja sig tillsamman(s), trassla ihop sig; äv. bildl. (motsv. snärja, v. 4). Ström Skogsh. 101 (1837: tillsammans; om växtrötter). Hedenstierna FruW 92 (1890; bildl.). jfr samman-snärjd.
2) vävn. till 7 a: för hand sammanplocka (inslag o. d.). KultHM 2: 103 (1897). Thorman TextilK 226 (1944). —
SNÄRJA TILL10 4. till 4, bildl., refl., i uttr. snärja sig till l. snärja till sig ngn l. ngt, lura till sig ngn l. ngt. Så skall man snäria till sig wackra karlar. VDAkt. 1670, nr 93; jfr snärja, v. 4 a. Han gjorde flera försök att snärja sig till en sann upplysning, men (osv.). Ahlin Markn. 193 (1957). —
SNÄRJA ÅT10 4.
1) (tillf.) till 3: linda sig kring o. snöra åt (ngt). Tusen små repor af convolvolus, som snärjde åt och förkväfde lavendeln. Norlind Hell 1: 162 (1912).
2) (i vissa trakter i Finl.) till 8, refl., i uttr. snärja åt sig, gm repning skaffa sig (enris). Bengts Vargt. 124 (1915).
2) vävn. till 7 a: medelst snärjning framställt band (se d. o. 29). TextBildv. 56 (1925). (Särken) bars .. som enda klädnad jämte ett rött snärjband om livet. Därs. 80. —
(9) -EXERCIS. (sjömil., vard.) snärjig exercis (se snärjig 2); särsk. om sådan exercis avsedd att rycka upp manskapet. VFl. 1928, s. 51. —
(4 b) -FRÅGA. (snärj- 1805 osv. snärje- 1749 osv.) snärjande fråga. Lind 1: 1598 (1749). Landtman Kant 120 (1923). —
(1, 4) -GARN. (snärje- 1676—1760) (numera föga br.) särsk. bildl.: snärjande garn. Columbus BiblW K 4 a (1676). Satans snärje-garn. Bælter JesuH 6: 362 (1760). —
(3) -GRÄS. (snärj- 1784 osv. snärje- 1638 osv.) [växterna har slingrande stjälk]
1) om snärjande växt l. växtlighet; i sht förr särsk. dels om växten Galium aparine Lin., snärjmåra (förr äv. i uttr. lilla l. lille snärjegräs), dels om växten Galium spurium var. Vaillantii DC., dels om växten Galium verum Lin., gulmåra. Franckenius Spec. A 3 b (1638; om snärjmåra). Bromelius Chl. 8 (1694: Lilla). Brander NatH 72 (1785; om gulmåra). BotN 1896, s. 6 (om G. spurium var. Vaillantii DC.). Som ett snärjgräs hängde hon kring Nils, tills dansen var slut. Ljungquist NDacke 71 (1927). Där står vattnet svart invid stranden och tyst, / där står snärjgräs och näckros och säv. Lo-Johansson Gen. 621 (1947).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växt tillhörande släktet Cuscuta Lin.; särsk. dels om växten C. europæa Lin., nässelsnärja, dels om växten C. epilinum Whe, linsnärja; i sht i uttr. gult (förr äv. gul) snärjegräs; jfr snärja, sbst. 2. Franckenius Spec. B 4 a (1638: Guul; om linsnärja o. nässelsnärja). AfhNaturv. 1: 168 (1830: Gult). LfF 1843, s. 250 (om linsnärja). Fries Ordb. (c. 1870: Gult; från Dalarna; om nässelsnärja).
3) (†) växten Asperugo procumbens Lin., paddfot, riva; i sht i uttr. stort (tyskt) l. stor l. tysk snärjegräs. Franckenius Spec. A 3 a (1638: Stoor). Alysson Plinij. Snäriegräs. Rudbeck HortBot. 6 (1685). Därs. (: Tysk). Lindestolpe FlWiksb. 3 (1716: Stort). Serenius Kkkk 1 a (1757: stort tyskt).
4) (i vitter stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2. MarkallN 2: 31 (1821). Gellerstedt Hemtr. 4 (1905). —
(2, 3) -KLÄTTRARE. bot. klätterväxt som medelst (grenar med) hakformade hår l. taggar fäster sig vid sin värdväxt l. annat stödjande föremål. Lindman NordFl. 3: 48 (1901). 3NF (1932). —
(2) -KOPPEL. (i fackspr.) bomkoppel bestående av två i bomslanorna fästa, korta kättingar o. en med dessa förenad längre kätting lagd ett varv kring änden av vardera bomslanan. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 339. —
(2, 3) -LIAN. (lian utgörande) snärjklättrare. Tärnlund TropUrskog. 16 (1927). Granvik Centralafr. 63 (1927). —
(3) -MÅRA. (snärj- 1847 osv. snärje- 1792 osv.) [växten har vek, snärjande stjälk o. styva, hakliknande, snärjande borst] bot. växten Galium aparine Lin., snärjgräs (se d. o. 1); äv. i uttr. vanlig snärjmåra. Liljeblad Fl. 64 (1792). Nyman VäxtNatH 1: 87 (1867: Vanliga). —
(4 b) -ORD. (snärj- 1857. snärje- 1864 osv.) (numera bl. tillf.) snärjande ord. Beskow i 2SAH 30: 152 (1857). —
(2) -SÖM. sömn. om ett slags kastsöm varvid tråden vid varje stygn bildar en slinga. SvSlöjdFT 1927, s. 59. En krage, där man har kastat fast en rutig remsa med snärjsöm. MärthaskolHb. 259 (1941). Då rockar syddes, skedde detta först med stråksöm och efteråt, för att tyget icke skulle rispa sig, med snärjsöm. Levander DalBondek. 2: 253 (1944). —
(2) -TRÅD. (snärj- 1953 osv. snärje- 1732 osv.) (i högre stil) snärjande tråd; äv. bildl. (motsv. snärja, v. 4). Kolmodin QvSp. 1: 537 (1732; bildl.). TurÅ 1953, s. 10. —
(2) -TÅNG. bot. tången Chorda filum (Lin.) Stackh., som med sina klubbliknande utväxter lätt snärjer in fiskredskap o. d., sudare; äv. i uttr. luden snärjtång, om den långsmala slingrande tågen Chorda tomentosa Lyngb. Ursing SvVäxt. Krypt. 498 (1949). Därs. (: Luden). Där småbåtsägaren söker lä för natten får han snärjtång i draggen. TurÅ 1964, s. 243. —
(7) -VÄV. vävn.
(7) -VÄVNAD. vävn. snärjvävd vävnad; vanl. abstraktare: snärjteknik. TextBildv. 7 (1925). Thorman TextilK 213 (1944; om tekniken). —
(7) -VÄVNING. (snärj- 1925. snärje- 1914 osv.) vävn. vävning varvid snärjteknik användes; vanl. abstraktare: snärjteknik. TextBildv. 7 (1925; om tekniken). —
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SNÄRJE-BAND, se A. —
-FRÅGA, -GARN, -GRÄS, se A. —
-MÅRA, -ORD, se A. —
-TRÅD, se A. —
-TÄCKE, -VÄVNING, se A.
I. om person; särsk. bildl., till 4, om person som lägger en snara l. snaror för ngn. Serenius Ff 2 b (1734). Forss Mañan. 149 (1937). Den lede snärjaren av själar. Östergren (1943).
SNÄRJARINNA, f. [jfr snärjare] (mera tillf.) till 4: kvinnlig snärjare (se d. o. I). Östergren (1943). —
SNÄRJERSKA, f. [jfr snärjare] (mera tillf.) till 4: kvinnlig snärjare (se d. o. I). Östergren (1943). —
SNÄRJSEL, n. (numera föga br.) till 3, om snår (som bildar ett virrvarr l. sammelsurium l. dyl.). Grebst 1År 26 (1912).
Spalt S 8332 band 28, 1981