| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STACKIG stak3ig2, adj.2 -are. adv. -T; äv. (numera bl. ålderdomligt l. skämts.) STACKOT stak3ωt2 l. -ot2, adj. -are. n. o. adv. = (G1R 1: 158 (1523: förstackot, n.), LPetri 4Post. 3 a (1555; adv.) osv.), ss. adv. äv. (tillf., skämts.) -A (SvD(A) 1953, nr 306, s. 10 (i bet. 6)).
1) (numera nästan bl., ngn gg, i formen stackot) motsv. STACK, adj. 1, i fråga om utsträckning i rummet, = KORT, adj. 1; äv. allmännare, liktydigt med: liten (se särsk. b); jfr anm. 1:o. G1R 1: 153 (1523). 2 rör, thet ena långt, thet andre stackett. Hult KarlskrGrenadjRegH 1: 15 (i handl. fr. 1561). Hwar man .. skulle dragha stackot håår, och vptagha sijdha kiortlar. L. Paulinus Gothus Com. 88 (1613). Lin växer .. i stor myckenhet (i Egypten), dock stackot, som vårt. Eneman Resa 1: 205 (1712). När i är vocale, skrifwes thet stackot. När thet är consonans, settes thet longt j. Swedberg Gr. 10 (1772). Af en stackota rot uppvexer stundom ett lummigt träd. Topelius Fält. 4: 410 (1864). Ännu (har jag) spjärn med mina stackiga ben. Högberg JesuBr. 2: 234 (1915). Smeden smidde så ett jaktspjut, inte långt, ej heller stackot, / lagom långt var detta björnspjut. Collinder Kalev. 339 (1948). — särsk.
a) i ordspr.; jfr b, c. Lijtet kläde giör stackot kiortil. Grubb 462 (1665). Wijszdom haar långa Öron och stackot Tunga. Dens. 860. Stackig korf är ond at böja. Rhodin Ordspr. 114 (1807). Arg hund bör ha stackot band. ÖoL (1852).
b) i fråga om kroppslängd, = KORT, adj. 1 a; äv. liktydigt med: liten, särsk. i ordspr. Ther en stackot man wille settia sigh bort j een wråå, och söria .. huru han kunde warda lengre. LPetri 2Post. 245 b (1555). Ingen är så stackot han moste sig iw bucka. SvOrds. B 3 a (1604). Stackot hund och kullot koo och lithen man, the äre geft (dvs. jämt) högmodige. Därs. C 2 b. Archiatern och Ridd. von Linné var til växten stackig och undersetsig. JGAcrel PVetA 1796, s. 155. Han var stackot och ej stort större än en handdocka eller jungfru. Nilsson Bokh. 123 (1937).
c) om avstånd, väg(längd) o. dyl. l. förflyttning: icke lång; äv. ss. adv.: icke långt, ett kort stycke; särsk. i ordspr.; jfr KORT, adj. 1 i. Lithen hest gör stackott dagxledh. SvOrds. B 4 b (1604). Man ridher en hest är blackot, och tänckier longt, och kommer stackot. Därs. B 5 b; jfr språkpr. från 1665 under 2 e. Stackot är höne flycht. Därs. C 2 b. Att fatta mehningen som Phoebus (dvs. klarhetens gud) föreskrifwer / Det satte måhlet stedz för långt ell’ stackut blifwer. Düben Boileau Skald. 15 (1721). När retraiten (för en armé i försåt) skal ske på en stackot, men derhos swår wäg; så bör försåtet bestå af mera Infanterie, än Cavallerie. Wrangel Tact. 200 (1752).
d) i fråga om konsistens.
α) (†) om mer l. mindre degliknande massa: icke sammanhängande, skör; jfr KORT, adj. 1 o α. (Smöret) arbetades .. åter; men som det icke ville blifva sams, så slogs altsammans uti et käril, och de små gryn samblades til hopa och arbetades til en klimp, som då vog 432 Ass, men var nog stackot som det kallas. VetAH 1745, s. 176.
β) (†) om järn: skör l. spröd; jfr KORT, adj. 1 o β. Järnet slås .. (vid ett järnbruk i Sibirien) ej särdeles wäl, utan owuligt, stackut och tjokt. König LärdÖfn. 5: 251 (1747).
e) (i formen stackot) i vissa numera obrukliga (äv. bildl.) uttr.
α) få en stackot näsa, bildl.: bli obehagligt överraskad l. snopen; jfr NÄSA, sbst.2 1 d ϑ. Om i willen then Zedel (dvs. ett avlatsbrev) vpläsa, / Så skall han (dvs. munken, vars synd nämns i brevet) snart få een stackot näsa. Chronander Bel. C 8 a (1649).
β) ha stackota fötter, bildl.: icke kunna förflytta sig långt; anträffat bl. liktydigt med: vara kortlivad (jfr 2). Det som aldeles är osant, plägar icke längre wahra eller härda, men förswinner af sigh sielft, hafwandes lögnen altid stackota fötter, så at ehuru hon i förstone löper och fijker, ändtligen af sigh sielf måste twärstadna. Hiärne 2Anl. 389 (1706).
γ) rida stackot, rida med korta tyglar? (Tartarerna) rijda stackot, och sittia krokot och luta vthi Salen. Petreius Beskr. 1: 93 (1614).
f) [delvis möjl. utgående från 2] bildl. (jfr e): ringa l. obetydlig; äv.: otillräcklig. (Fvn.) Lagr, (lat.) Humilis, (sv.) Låg, stackut. Verelius 151 (1681). Fast man wet, at Gud har låfwat bistånd i alla nöd, så är man dock icke nögd dermed .. här .. är hon (dvs. tron) för stackot och ostadig. Borg Luther 1: 273 (1753; t. orig.: zu kurz).
2) (numera nästan bl., ngn gg, i formen stackot) i fråga om utsträckning i tiden.
a) motsv. STACK, adj. 2 a, om tid l. tidsavsnitt, = KORT, adj. 2 a; jfr anm. 1:o. Innan en stackot tidt. G1R 2: 129 (1525). Hösten och wåta Stackotta dagar tilstunda. BtÅboH I. 8: 100 (1636). Dock räckte sämjan stackig tid. Lundegård DrMarg. 1: 17 (1905). Han (hade) en stackot stund .. utgivit sig för vad han inte var. Aurell Skill. 129 (1943). jfr (övergående i ssg): H:r Doct:r Rudbeck tillstood .. att 2 eller 3 månader, den tijden som stackotte-dagar äro, så plär han låta klockan gåå något senare om sön- och fredagarna. UUKonsP 20: 24 (1691). — särsk. (†) i uttr. innan stackot, inom kort (se KORT, adj. 2 a β). Jagh sender honom med min äldste sohn innan stackot till fremmende landh. JSkytte (1632) i OxBr. 10: 326.
b) motsv. STACK, adj. 2 b, om liv l. regering l. händelse o. d., = KORT, adj. 2 b. Tenk vppå huru stackot mitt lijff är. Psalt. 89: 48 (öv. 1536). (Herrar o. furstar) skola tenkia, at the haffua itt ostadught och stackot herradöme. OPetri Kr. 155 (c. 1540). Mosis ansichtes hudh (blev) aff thet stackotta åskodelse, omgänge och samtaal, som han hade medh Gudh på Bärget Sina .. starckt lysande. Phrygius HimLif. 90 (1615). Stackot frögd haar långan ånger. Grubb 758 (1665). Hafva de, som medelst för stackug efftertänksamhet velat befläcka mitt arbete dermed, sölat sitt eget boo. Polhem ESkr. 1: 26 (c. 1723). Huru stackot är icke vårt liv! IllSvOrdb. (1964).
c) (†) motsv. STACK, adj. 2 c, om språkljud l. stavelse o. d., = KORT, adj. 2 d; jfr anm. 1:o. (Lat.) Accentus .. (sv.) Röstens förandring på it ord, antingen til långt eller stackot. Linc. A 5 a (1640). Ett stackot, e, uthslutasz icke allenäst för een voc. uthan och under stundom, för een cons. Pourel de Hatrize 23 (1650). De Dactyliska fötterna, som .. (Stiernhielm) nödgats skapa, ibland af en lång, en stackug och åter en lång, och ibland af twå långa och en stackug stafwelse. SamlVersSv. 4: 121 (1753).
d) (†) = KORT, adj. 2 e. Käre brödre .. lathe oss strax bekomme .. suar .. igen effter tijdenn är stackedt. ESparre (1597) i HB 2: 322. Hielp Gud, hvad är, som våller, / Att alt hvad fagert är måst haa så stackot ålder? Lagerlöf Vitt. 46 (1676).
e) (†) pregnant, i uttr. som betecknar att ngns livstid blir (alltför) kort; särsk. i uttr. bliva ngn allt för stackot före, opers.: ngn dör oförmodat; jfr anm. 1:o. Som .. (konung Egil) nu genom sin flijt och stoora omak hadhe kommit rijket något på fötterna, och var än tå bättre i våhnom, blef honom alt för stackot före. Ty man säger at een affvetta eller rasande tiuur .. stångade honom till döds. LPetri Kr. 45 (1559). Man rijder en Häst är blackot, täncker långt, och blifwer stackot .. (dvs.) Man haar intet snöre på Lijffztijden. Grubb 502 (1665); jfr språkprov från 1604 under 1 c.
f) (i formen stackigt) (†) ss. adv.: under kort tid; jfr STACK, adj. 2 d. Stränge herrar hafwa stackigt att befalla. Cavallin (1876).
3) (†) motsv. STACK, adj. 3, om andedräkt o. d., = KORT, adj. 3 a; jfr 6. Om stackot andedrägt. BOlavi 40 b (1578). Medh flåsande Mun och stackotta Andedragh. Sylvius Curtius 247 (1682). Stackig andedrägt. Cavallin (1876).
4) (numera nästan bl., ngn gg, i formen stackot) motsv. STACK, adj. 4, i fråga om framställning i tal l. skrift, = KORT, adj. 4; särsk. i fråga om svar (äv. övergående i bet.: tvär l. brysk l. avvisande; jfr KORT, adj. 5 a). Euangelium må wara it stackot taal, och it långt taal, och then ene må bescriffua thet stackot och then andre lengre. FörsprNT 3 a (1526). När jagh för en tijdh sedhan bödh till at förlijka mig medh D(omi)no Canuto, så gaf han migh stackot swar, och badh migh dragha till helwetes. VDP 8/2 1621. Stackot wijsa är snart qwäden .. (dvs.) Lijtet förråd är snart förtärdt. Grubb 758 (1665). Wårt lif en stackot fabel är. Kolmodin QvSp. 2: 125 (1750). (Sv.) Svara stackigt, (fr.) répondre sèchement, par monosyllabes. Weste (1807). För denna gång får man hålla till godo med ett så stackigt bref. Ekelund Brev 1: 87 (1907). Det har blivit ett långt kapitel om H. C. Andersens triumfer; men själv skulle han med rätta ha funnit det stackot, stympat och ofullständigt. Böök HCAndersen 265 (1938). — särsk. (i formen stackot) (†) i uttr. med stackota ord, kortfattat o. bryskt, tvärt; äv. i uttr. med stackota ord l. med stackot sägande(s), kort sagt; jfr KORT, adj. 4 a. Om tu än hadhe alla iomfruers kuskheet, all martirelse och (medh stackot seyande) alla godha gerninga. OPetri 2: 152 (1528). Thet är (medh stackot ordh seyandes) j få här syndernes forlatelse. Därs. 418 (1531). När man .. öfwerwåld hoos Konungen .. beklagadhe, Tå blef man afwister medh stackotte och förtreetlige ord. Chesnecopherus Skäl Z 3 a (1607).
5) (i formen stackot) (†) om persons sinne: lättretad, vresig, hetsig; äv. om person, i uttr. stackot till sinnes, lättretad l. vresig l. hetsig till sinnet; jfr KORT, adj. 5 b. Man pleghar seya ..: Quinfolck haffua långtt håår och stackott sinne. LPetri Œc. 24 (1559). Otroligh och stackot til sinnes. PErici Musaeus 3: O 4 b (1582; t. orig.: zu kurtz gegürtet). BtHforsH 1: 197 (1633).
6) [jfr motsv. anv. i d.; sannol. utgående från (3 o.) 4; dock möjl. påverkat av STACKATO] i fråga om sätt att föredra musik l. sätt att tala l. läsa: hackig, stötig, stackato; äv. om skriven text: sönderhackad, hackig; äv. ss. adv. Sitter i ett hörn utan ögonfägnad, men med mycket för öronen, neml. av en stackig Misericordias Domini af Mozart, en ytterst komisk ’Simfoni’ (Bdur) af Haydn. Edholm C15T 128 (1865). Af hans (dvs. E. G. Geijers) stora rykte hade jag väntat något vida mer (då jag hörde en föreläsning av honom). Föredraget var stackigt och vårdslöst. Böttiger 6: 110 (c. 1875). Jag (dvs. förf.) citerar det näst sista stycket (om Ansgar i ”Berättelser ur Fäderneslandets historia”), som af brist på sammanhang blifvit mycket stackigt. PedT 1890, s. 210. Under de bugnande taken (i en jylländsk by) gå lugna människor och tala sin stackota och ljudknappa dialekt i tysta stugor. Holmström LändStränd. 1: 30 (1913). Endast Nilsa läser stackigt och mödosamt. Nordström Kät. 247 (1916). Hennes röst var som förvandlad, orden kom lätt och flytande och inte stackigt nervöst som eljes. Hultenberg Zweig HjärtOro 174 (1939). Försynt och litet stackota berättar han om sina närmaste skrivarplaner. SvD(A) 1953, nr 306, s. 10.
Anm. 1:o I ä. tid uppträder ssgn FÖR-STACKIG l. FÖR-STACKOT [fsv. forstakkotter; förleden är FÖR, adv.4; ssgn har sannol. anslutits till fsv. förstäkkia, förkorta (jfr FÖR-STÄCKA, v.2); se närmare Johannisson VerbPostverbPartKomp. 268 ff. (1939); jfr FÖR-STÄCKOT (se STÄCKIG)]. I nysv. har ssgn anträffats dels i en icke närmare specificerad bet. ”alltför kort” i vissa ordböcker (Schenberg (1739: Förstackot), Schultze Ordb. 5026 (c. 1755: För-stakkot)), dels i följande bet. 1) motsv. STACKIG, adj.2 1: alltför kort. Böxorna sönder och förstakiga .. bröstlapen förstakug. GenMRulla 5/10 1711. 2) motsv. STACKIG, adj.2 2. a) i uttr. varda l. bliva ngn förstackig, bli alltför kort för ngn. α) om tid; jfr STACKIG, adj.2 2 a. Tidhen worde mich förstackot när iach förtelia skulle om Gedeon. Hebr. 11: 32 (NT 1526). β) [jfr motsv. anv. av mlt. tō kort werden] pregnant, betecknande att ngns livstid blir alltför kort, äv. övergående i bet.: ngn dör (oförmodat); dels opers., dels i uttr. Guds försyn bliver ngn förstackot; jfr STACKIG, adj.2 2 e. Om gudh förbiwdhe hans Naadhe (dvs. G. I) förstackot worde ther förinnan At saken (dvs. fördrivandet av Kristian II:s anhängare) tiil bestaandt förændat wore Skole wij (dvs. rådsherrarna) hans ærfwingha beskydda oc beskærma. G1R 1: 158 (1523). Hwar och så hende att oss (dvs. G. I och rikets råd) Gudtz försyn hende förstackott bliffua, dhå wele och skole (de män som erhållit slottsloven på Sthms slott) .. holle thetta .. Slott och Stadt Stocholm .. Frue Drötning Margereta .. tilhonde. Därs. 14: 233 (1542). Ett testamentis breff, ther han någre gode männ, som i samme breff uprechnäs, hvar honom förstackott bleffve opå alle sine ägodeler bådhe i löst och fast till att utskipthe, fulmynduge giorttt haffver. Därs. 21: 314 (1550); möjl. icke ssg o. att föra till 2 e. b) motsv. STACKIG, adj.2 2 c: alltför kort. Prosodia bekläder .. det Ämbetet, at wij lärom stafwelsernas rätta vthförande, huru wij dem vthsäija skolom, icke dragandes them förlånga, icke heller förstackoge. Wallenius Proj. A 4 b (1682). 3) [jfr mlt. (it) schǖt ēnem tō kort] i uttr. ske ngn förstackot, opers.: ngns rätt trädes för nära l. ngn förorättas; jfr KORT, adj. 7 a β. Thet wij (dvs. ett antal riksråd) skulle benepnes til sligh stycker (dvs. nämnas ss. tillhörande Daljunkerns parti) kienne gudh oss ther j forstackedt sker. G1R 4: 414 (1527).
2:o Ordlekande används formen stackot med anslutning till STACK, sbst.1, o. STACKA, v.1, i nedanstående språkprov i bet.: som har samband med att lägga i stack l. stacka. När blommorna blifvit hö, hopsamlas de i stackar. De beklagansvärda menniskor, som hafva detta stackota yrke, kallas stackare. Wallengren EnHvarProf. 18 (1894).
1) till 2 b. Menniskiones Leffuernes stackotheet, bewijsar ock himmelrijket wisserligha wara til. Phrygius HimLif. 44 (1615).
2) till 4; äv. övergående i bet.: tvärhet l. bryskhet o. d. (Sv.) Sta´ckighet .. (fr.) sécheresse. Weste (1807).
3) till 6: hackighet, stötighet. Det fanns .. tillfällen, då ett starkt patos kunde frigöra Bismarcks röst från dess svårigheter .. då den stackighet, som stundom vidlådde hans föredrag, var alldeles försvunnen. Ottelin OffentlTal. 2: 8 (1913).
Spalt S 10693 band 30, 1986