| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STILLA stil3a2, v.1 -ade (pr. sg. -ar Psalt. 65: 8 (öv. 1536) osv. -er RARP 1: 191 (1632), NorrlS 1—6: 77 (c. 1770). — ipf. stillade (-ede) Mark. 6: 51 (NT 1526) osv. stillde Læstadius 2Journ. 128 (1833). stillte (stelthe, stilte, -the, -tte) PolitVis. 158 (c. 1550), Tegel G1 1: 66 (1622: stiltes, pass.), Swedberg Lefw. 546 (1729: stiltes, pass.). — imper. 2 p. sg. still Wivallius Dikt. 105 (c. 1642). -a Bedlegr. 22 (1647) osv. — imper. 2 p. pl. stillen Kellgren (SVS) 2: 26 (1779, 1796), Smith Hägr. 64 (1902). stiller Balck Es. 139 (1603). — imper. 2 p. sg. o. pl. stilla Kellgren (SVS) 3: 252 (1785) osv. — sup. stillat (-et) Psalt. 46: 10 (öv. 1536) osv. still’t Tessin Skr. 125 (1764; i vers). stillt Rudbeckius KonReg. 348 (1618), ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 92 (om förh. i Jämtl. på 1800-talet). stilt (-dt) G1R 14: 169 (1542), SionSång. 1: 68 (1743). — p. pf. stild Stiernhielm Herc. 63 (1648, 1668), Amman 83 (1756: matstild). stillad (-adt, -at, -et) SvTr. 4: 11 (1521: forstülleth, n. sg.), 1Mack. 11: 50 (Bib. 1541: stilladhe, pl.) osv. stilld Schultze Ordb. 5054 (c. 1755). stillt Schroderus Os. III. 2: 118 (1635), Rudbeck Atl. 3: 708 (1698: stillte, pl.). stilt (-th) JönkTb. 109 (1524), Scherping Cober 1: 70 (1734: stilter, m.)). vbalsbst. -AN (†, ss. senare led i ssgn BLOD-STILLAN (HdlCollMed. 24/11 1741)), -ANDE, -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
I. tr.
1) med mer l. mindre konkret sakobj. som (normalt) befinner sig (l. tänkes befinna sig) i rörelse: bringa att (av)stanna l. hejdas l. hämmas i sin rörelse l. aktivitet, stoppa l. hejda l. hämma; äv. bildl. (förr särsk., utan obj., i uttr. stilla i bäcken, stämma i bäcken); numera nästan bl. i a, b. Dherföre wåre rådh, att bliffwe än nu stijlt j bäcken, för än ther kommer mere schade och fördärff vtaff. G1R 15: 364 (1543). Till sverdh och vapen kunne vi letteligen komma igen, men om de sedhen oter så snartt kunne stilless, vett jagh inte. OxBr. 5: 316 (1625). När K. Fridtiof begärade frid, stilte K. Vikar, sin här (som kämpade mot Fritiofs). Verelius Gothr. 30 (1664; fisl. orig.: stodvadi Vikar K. her sin). (Lat.) Futare .. (Sv.) Stilla, dämpa sjudande watten, medelst annat wattens påösning. Ekblad 140 (1764). Det höjde sig så mången hvirfvel i min själ, som Religionens strängaste öfningar under veckors tid knapt kunde stilla. Fahlcrantz Lessing Gal. 122 (1821). Rigtningen af fårorne bör (vid plöjning av flygsandsfält) vara vinkelrät emot den rådande vinden, hvarigenom dessa .. bidraga att stilla sanden. Björkman Skogssk. 152 (1868). — jfr AV-STILLA. — särsk.
a) med avs. på vind l. regn l. väder l. våg o. d.: göra stilla (se STILLA, adj. o. adv. 1 a, b); äv. mer l. mindre bildl. Tu stillar .. (havets) wågh tå the vphäffua sich. Psalt. 89: 10 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Regnet aff himmelen wardt stillat. 1Mos. 8: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: upphörde). Tå the vpwäckte Jesum, stilte han medh sitt taal Stormen. Schroderus Os. 1: 10 (1635). Under sin resa til Swerige, skal .. (ärkebiskop Rimbert) åtskilliga gånger hafwa på et underbart sätt stillat wädret. Lagerbring 1Hist. 1: 515 (1769). Hans vredes svallvåg hade nog sin stillande olja i hans känsla för Kate. Barcklind GladÄnk. 139 (1929). Diskussionens väldigaste vågor skall ha stillats av Blanche med .. ett påpekande av att toddyn kallnade. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 151 (1947).
b) med avs. på (ur sår o. d. strömmande) blod l. blodflöde: stoppa l. hejda l. hämma (se d. o. b) l. stämma; äv. med objektsväxling, med avs. på sår: stilla blodflödet från; äv. med avs. på tårar. Een quinna .. fick tagha på Jesu clädhefåll, och strax stilladhes hennes blodgång. Luk. 8: 44 (NT 1526; Därs. 1981: upphörde). Een Salwa medh thet hwijta aff Ägget giordt aff Terra Lemnia (dvs. lera från Lemnos), och strukin på Ämnet och Tinningarna, stillar Näseblodh. Forsius Min. 3 (c. 1613). Kölden, igenom sin sammandragande kraft, tiente osz (sårade) at stilla bloden, och förhindrade thes vtflytande. Humbla Landcr. 558 (1740). Stilla dina tårar; du (dvs. mänskligheten) känner dina egenskaper; och du tror en Gud. Lehnberg Pred. 1: 150 (c. 1800). Helge bad dig (dvs. konungadottern Sigrun), / att drypande såren / du stilla skulle. Afzelius SæmE 161 (1818). Hon hittade daggkåpan, som stillade blodflöde. Moberg Rid 56 (1941). Många .. hade unika gåvor: någon kunde .. stilla blod med ramsor, mossa, spindelnät (osv.). Jersild CalvVärld. 7 (1965). — jfr BLOD-STILLANDE, sbst. o. adj., o. BLOD-STILLNING.
d) (†) med avs. på eld l. eldsvåda o. d.: (stoppa gm att) släcka. 2SthmTb. 2: 79 (1554). Ähr altså Elden ther stilladt sedan han från klåkan 12 om natten intill klåkan 10 om söndagen brunnit haffuer. Ekeblad Bref 1: 168 (1652; rättat efter hskr.). Lindfors (1824).
e) (†) med avs. på sekt (se SEKT, sbst.2 a): kväsa l. kuva l. slå ned. Schroderus Os. 1: 181 (1635).
2) med avs. på ngt (mer l. mindre) abstr. som är l. tänkes vara i verksamhet l. fortgång l. utveckling: få att (av)stanna l. minska styrkan l. våldsamheten l. livligheten o. d. hos, hejda l. stoppa l. hämma (se d. o. c) l. dämpa (se DÄMPA, v.2 3) l. tygla o. d.; äv. abs.; numera i sht i a, b slutet, f. Tå gick Pineas fram och forlijkte sakena, så wart plåghan stillat. Psalt. 106: 30 (öv. 1536; Bib. 1917: så upphörde hemsökelsen). Då stilte .. (kungen) det hoot medh höfligheet. Achrelius Vitt. 424 (c. 1690). Sedan sorgens första anfall var stilladt, föll hon till Drottningens fötter. Almqvist Parj. 56 (1817). Stilla din gråt, du svarte bror. / Gud han hjälper och Gud är stor. Ferlin Goggl. 74 (1938). — jfr AV-STILLA o. O-STILLAD. — särsk.
a) med avs. på sjukdom l. sjukdomssmitta l. smärta o. d.: hejda l. hämma l. stävja l. hindra l. mildra l. lindra o. d. Tu (dvs. Klas Horn) lather förstå, att then siukdom, eblandh vårt krigzfolk haffver vancket, ähr nu stillet. G1R 26: 413 (1556). Qweäpplen .. (dvs. kvitten) stilla Vpkastningh. Palmchron SundhSp. 61 (1642). Wallquist EcclSaml. 1—4: 191 (1711; i p. pf., om smitta). (Lat.) Reseda .. (Sv.) Ört som stillar swulnad. Ekblad 344 (1764). Stilla smärtan, (dvs.) lindra smärtan. Weste FörslSAOB (c. 1817). Värk var hon styv att stilla. Hon hade en slags barkgröt som man fick lägga på det onda stället. Berg Sjul 78 (1936). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv., om läkemedel: som stillar sjukdom l. värk l. smärta l. oro o. d. (särsk.: som stillar diarré); äv. i överförd anv., om kraft o. d.: som har stillande verkan; äv.: som stillar oönskad aktivitet hos ngt (i ssgrna HJÄRT-, NERV-STILLANDE). Darelli Sockenapot. 55 (1760; om dryck mot diarré). (Flugblomster) .. anses såsom något giftig, och äger en stillande, sömngifwande kraft. Linderholm 2: 53 (1803). Såsom stillande medel (mot kolik) har man .. brukat Dyfwelsträck, Kummin och Brännvin. Florman Hushållsdj. 113 (1834). (Sv.) Stillande pulver (t.) niederschlagendes Pulver. Klint (1906). Harlock (1944: medel). — jfr FEBER-, HOST-, KRAMP-, ORO-, SMÄRT-STILLANDE.
b) med avs. på (fysiologiskt) behov l. (sinnligt) begär o. d.: hejda l. få slut på l. dämpa l. minska (dels gm att tygla det, dels, o. i sht, gm att tillfredsställa det). Barnet kunde aldrig stilla sin lystnad (sitt begär) efter godsaker. Kong Erich .. med egen hond först mörde .. her Nils Sture .. och icke kunde late sin blodgirughet ändhå ther medh blifve stilt. RA I. 2: 289 (1569); jfr slutet. Jag hörer tin siäl är vpfylter, tin begärelse stilter (då du lärt dig älska Gud mer än guld). Scherping Cober 1: 70 (1734). Stilla ett begär (dvs.) tillfredsställa el. ock quäfva ett begär. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det ideella behof, som gör sig gällande så snart de materiella blifvit någorlunda stillade, är .. skönhetslängtan. Person SvenskAmerikanskStud. 157 (1912). Kan jag rå för, att jag är road? Att det stillar ett begär djupt i mej? Isaksson KvHuset 21 (1952). — särsk. i fråga om att tillfredsställa hunger l. törst; företrädesvis med avs. på hunger l. törst: få att upphöra l. göra slut på l. minska gm att äta resp. dricka (med avs. på törst liktydigt med: släcka); äv. mer l. mindre bildl., i sht i fråga om att tillfredsställa bildningshunger. Hunger är snart stillad. Grubb 334 (1665). (Våra synder) vpwäckia i osz en brinnande heeta, hunger och törst, then ingen Menniskias medel och konst släckia och stilla kan. Emporagrius Cat. R 8 b (1669). Skänk mig en penning blott min törst att kunna stilla! Bellman Gell. 41 (1793). Ack att de stilla fått sin hetaste aptit! Fahlcrantz 7: 81 (c. 1835, 1866). Kosthållet var .. så klent, att det icke fullkomligt stillade min hunger. De Geer Minn. 1: 28 (1892). Det var i .. (farmors) bibliotek vi stillade vår läshunger under somrarna. Söderhjelm MVärld 1: 61 (1929). Aspenström Bäck. 33 (1958; i p. pf., om hunger). — jfr O-STILLAD.
c) med avs. på tvist l. oenighet o. d. som inte tar sig uttryck i fysisk strid; äv. med avs. på sak l. fråga varom tvistas l. ordväxling l. avvikande tro o. d. LPetri Kr. 72 (1559; i pass., om träta). Tå sadhe Mattz till Eskell: Hålt tu tin mun till, och der medh bleeff thet (dvs. ordbytet) stillat. BtHforsH 1: 150 (1625). Docentes skola .. Stilla i tidh, om nogon splijt yppar sigh. Botvidi Gymn. 17 (1633). Schroderus Os. III. 1: 143 (1635; med avs. på kätteri). Denna saaken gåår migh icke eenskylt ahn, vthan alla Sahl. Jöns Bossons arfwingar, ey heller kan dhet vthan på tinget stillas. VDAkt. 1663, nr 342. Nordforss (1805; med avs. på oenighet). Alla ville sitta närmast prästen, som dock till slut lyckades stilla bråket. SvFolksag. 1: 24 (1939). — jfr FÖR-STILLA.
d) med avs. på inrikes samhällelig oro (uppror l. upplopp l. strejk o. d.): få att upphöra, stoppa l. göra slut på l. kväsa l. kväva o. d.; äv. med avs. på slagsmål o. d., förr äv. med avs. på land: stoppa l. hejda samhällsoron i. Thå nw vplopet war stillat, kalladhe Paulus läryungana till sigh. Apg. 20: 1 (NT 1526; Bib. 1917: oroligheterna voro stillade). Ded wore till at önska at Frankrike wore stilladt. AOxenstierna Bref 4: 556 (1649). I Frankrike ähr mäst alt stilladt igenom Cardinalen mazarin, hwilken tillförene bleeff hållen för uprorisk. Ekeblad Bref 1: 261 (1653; rättat efter hskr.). ReglBrandvSthm 1729, § 20 (med avs. på slagsmål). Dessa gatuoroligheter (i Sthm 1864) blefvo stillade utan ingripande af militär. De Geer Minn. 1: 258 (1892). Till upplopps stillande må krigsmanskap användas. SFS 1948, s. 1038. — jfr FÖR-STILLA. — särsk. (†) i uttr. stilla till godo, se GOD 1 h β. OPetri Kr. 230 (c. 1540).
e) (utom i α numera föga br.) med avs. på krig: göra slut på, stoppa, hejda. Herremöte om ena dagtingan och friidh, som .. göris skulle, ath thz longlige örlig .. matthe bliffue stilth och affsath. JönkTb. 109 (1524). Man hoppas att medh Dannemark lärer altt stillas. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 145 (1700). Gif honom (dvs. K. XII) lycka snart få långa kriget stilla. Fånge 24 (c. 1710). — särsk.
α) (i sht i vitter stil, fullt br.) bildl., med avs. på svärd (l. vapen o. d.) ss. symbol för krig l. strid o. d. (När blodet rann i floder i striden) då kom Kungen till mig (dvs. den fabulerande skräddaren) och sa’ Tinnerholm, Tinnerholm, stilla ditt blodiga svärd, ja! SvAnekd. 1: 57 (1837). Ljunglund Frest. 60 (1936).
β) (†) i överförd anv., med avs. på land: befria från krig, göra slut på krig(et) i, pacificera; äv. i uttr. stilla (land) från ngra, i l. gm krig befria (land) ur ngras våld. Sedan Carthago war stillat .. wordo .. (romarna) mäcktige. Schroderus Sleid. 38 (1610; lat. orig.: Carthagine pacata). (J. III) Swerige effter sitt förmågh / Från Danske och Ryssar stilte; / Och sin Son til Pålandh hylte. PolitVis. 338 (1649). HC11H 6: 66 (c. 1700; i p. pf.).
f) med avs. på känsla l. sinne l. sinnesförfattning l. egenskap hos ngn: lugna (se LUGNA, v. II 3) l. dämpa (se DÄMPA, v.2 4) l. hämma (se d. o. d) l. mildra o. d.; äv. övergående i bet.: avlägsna l. undanröja (ngt); äv. i fråga om att lugna osv. ngt gm att tillfredsställa det. Stilla sitt sinne, lugna sig. Stilla nu din otålighet! Aldrig kan vår längtan stillas. Stilla sin nyfikenhet, sin sensationslystnad. Uttalandet stillade tills vidare allmänhetens farhågor. Nå, så är den sorgen stillad! Synderne äre fleere än the godha gerningana .. ther medh lychtas thet at wij aldrigh kunna stilla samwetet mz wora gerningar. OPetri Hb. D 3 b (1529). (Jesus) hafwer stillet sin himmelske Fadhers wredhe medh sitt eigit dyrbare blodh. Carl IX Cat. H 1 b (1604). Min twekan är stild, / Min frihet förspild. Runius (SVS) 2: 264 (c. 1710). Ej någon fruktans plåga / Kan hos oss wäxa opp; / En helig gudoms låga / Har stillat alt wårt hopp. Nordenflycht (SVS) 1: 10 (c. 1740). Horatio. O Stilla för ett ögonblick er häpnad / Och låna mig ert öra. Hagberg Shaksp. 1: 287 (1847). Det artade sig till nytt buller. Danjel manade de sina att stilla sina sinnen. Moberg Utvandr. 189 (1949). — jfr O-STILLAD o. ORO-, SINNES-STILLANDE. — särsk. i ordspr. Itt togligit swar stillar wredena, men itt hart ord kommer harm åstadh. SalOrdspr. 15: 1 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). jfr: Sachtmod stillar wreede. Grubb 706 (1665). jfr äv.: Ett mjukt svar stillar vrede. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det är ett gammalt ordstäf .. att den större sorgen stillar den mindre. Bååth Grette 159 (1901). Hårda ord stilla ingen vrede. Östergren (1946).
g) (mera tillf.) med avs. på färgnyans o. d.: dämpa (se DÄMPA, v.2 5 b). Ljuset (från fönstren) .. stillar väggbonadernas, öfverdragens bjärtare toner. Hahr ArkitH 301 (1902).
3) med personobj.; äv. dels med obj. betecknande djur (jfr 4), dels med obj. betecknande ngns hjärta l. själ o. d. (jfr 2, särsk. 2 f).
a) (utom i slutet numera föga br.) (väsentligen) med tvångsmedel (fysiskt våld) hejda l. stoppa l. hindra l. stävja (ngn) i hans aktivitet l. verksamhet, hejda l. stoppa l. kuva l. kväsa (ngn); förr äv. i uttr. stilla ngn från ngt, hindra ngn från ngt; jfr STILLA, adj. o. adv. 1. Saa widerfars allom lag oc ret oc skalca stilles met theris olidne oc vpstotningh (dvs. olydnad och uppror). G1R 1: 263 (1524). Höffwitzmannen wille förwara Paulum och stilte them (dvs. knektarna som avsåg att döda honom) frå thet rådhet. Apg. 27: 43 (NT 1526; Därs. 1981: hindrade dem). Stracs fördis til h. f. N. härtig Karl tidender, att wi wässgiötter skule wara oproriske, och .. hade h. f. N. för ten skuldh welet drage här nedh medh en hop och fålk til att stile os oproriske. RA I. 4: 666 (1598). När gambla Moor böriar skumpa, så är hon intet at stilla. Grubb 595 (1665). GT 1787, nr 138, s. 2 (med avs. på soldater som gjort myteri). — jfr BE-STILLA. — särsk. (fullt br.) med avs. på djur: bringa att stanna, stoppa, hejda. Wildåsznen .. löper, at ingen kan stilla honom. Jer. 2: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: stävja). BL 18: 276 (1850; med avs. på skenande häst).
b) (väsentligen) i fråga om att med psykiska medel (i sht gm tal l. övertalning) göra ngn stilla (se STILLA, adj. o. adv. 3 a) l. lugna (se LUGNA, v. II 3) ngn l. få slut på l. minska l. dämpa ngns oro o. d.; förr äv. övergående i bet.: göra (ngn) tillfreds gm att ge honom det han vill ha, tillfredsställa (ngn); jfr 2 f. Thå stilladhe canceleren folkit och sadhe (osv.). Apg. 19: 35 (NT 1526; Bib. 1917: lugnade). OPetri 2: 65 (1528; med avs. på hjärta). Hwilken som wille stilla .. (bråkmakaren) den samma skiöt han sin koos. UUKonsP 14: 16 (1680). Eld ej släcker en eld; hårdt ord ej stillar en argsint. Nicander GSann. 64 (1766). Stilla sina kreditorer. Nordforss (1805). Polyfem II. 11: 3 (1810; med avs. på hungrig o. tjutande hund). Barnen gräto högt (skrämda av slädens höga fart), och modern / Sökte dem förgäfves stilla. Elmblad SDikt. 206 (1886). Bengtsson Silv. 94 (1931). — särsk. göra ngn lugn (se LUGN, adj. 4), lugna (se LUGNA, v. II 3); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. speciellare: som fått sin hunger i viss grad stillad (se 2 b slutet), tämligen mätt l. halvmätt (äv. i uttr. stillad i sin hunger); jfr 4. Widekindi KrijgH 625 (1671). Nu är (floden) ”La Meuse” en lugn och stillad matrona, hvars breda barm icke mera häfver sig i lidelsefullt uppror. GHT 1897, nr 252 B, s. 2. Snabbt stillade i sin hunger sjönko (fågel-)ungarna med en matt rörelse samman vid hvarandra. Segerstråle Tusch 94 (1916). Räven (är efter en måltid på myror) i sin helhet någorlunda mätt eller åtminstone stillad. Martinson Midsomm. 72 (1938).
4) [eg.: stilla hungern hos (se 2 b slutet), lugna (se LUGNA, v. II 3) gm att fodra; jfr 3, 5, 6] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med obj. betecknande (hus)djur: fodra (se FODRA, v.1 1) l. utfodra; äv. utan obj.; äv. dels i oeg. l. överförd anv. (särsk. ss. senare led i ssgn PÅ-STILLA: förse (ngt) med behövligt material). En dräng har dagligen ”stilt” hästarne. Johansson Noraskog 2: 281 (cit. fr. 1557). En Piga, som stillar boskapen eller desz wederlike, bör hafwa i ett för alt till lön om året 30 Dal. Stiernman Com. 4: 1002 (1687). (Ek-)löfven tjena till kreaturs stillning, om de tagas i Juli eller Augusti månader. Ström Skogsh. 40 (1830); jfr slutet. Kanske Johan fick tid hjälpa henne att stilla? Sjödin StHjärt. 280 (1911). En gris som vägde under 100 kilo var (enligt ä. tiders uppfattning) dåligt stillad. ÖgCorr. 26/10 1966, s. 10. — jfr MAT-, UPP-STILLA o. O-STILLAD. särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., dels om enskild gång då utfodring sker, dels konkret: foder (se FODER, sbst.1 1) l. foderportion (jfr FODER, sbst.1 3). Till stillning skall .. (gåsen) hafwa 2 Måhl om Dagen en Näfwa Sädh hwar gång. Rålamb 13: 70 (1690). Wi redom på en betning eller stillning ända til Hamburg. Lind 1: 767 (1749). Kgl. Gardets Stall, der Hafra, som bekant är, användes till stillning åt hästarne. BotN 1842, s. 136.
5) med avs. på ljud frambringat medelst talorgan (l. ngt som yttras o. d.): hejda l. minska, få att upphöra l. avta, tysta l. tysta ned; äv. allmännare, med avs. på ljud överhuvud; äv. (med anslutning till 1) med avs. på mun l. tunga ss. talorgan: stoppa, få att tystna, tysta (ned); äv. bildl.; jfr STILLA, adj. o. adv. 2. Läraren lyckades inte stilla stimmet i klassen. (Peder Sunnanväder må ställas inför rätta) tiil ath stilla thet rycthe, szom elless motthe föras kringh om landit .. Ath wppe hoss edher (dalkarlar) beskyddas .. en sliigh stemplare. G1R 1: 277 (1524). En stor dygd är thet säger iagh försant, / Att en quinna sin mun stilla kan. DrSimon 5 (1627). Sådan Sup, väl bränd och sjunken, / Stillar magens buller och dön. Bellman (BellmS) 1: 195 (c. 1775, 1790); jfr 2 b slutet. Collinder Kalev. 63 (1948; med avs. på jämmer).
6) [jfr 2 b slutet, f, 3 b, 4, 5] (numera föga br.) med avs. på ammat barn (dibarn): trösta l. lugna (se LUGNA, v. II 3) l. få tyst gm amning (gm att det får dia), övergående i bet.: ge mat l. mätta o. d.; äv. om sugga: dägga (smågris), låta (smågris) dia sig. (Sv.) Stilla ett barn (t.) einem Kinde die Brust reichen. Heinrich (1814). Stilla ett barn, (dvs.) gifva det bröstet. Dalin (1854). Möller Jordbr. 36 (1881; om vildsvinssugga). — jfr MAT-STILLA.
II. refl.
1) motsv. I 1; företrädesvis motsv. I 1 a, om vind l. hav o. d.; lägga sig (se LÄGGA, v. II 1 b γ α’). (Jesus) steegh vp til them j skipit, och wädhrit stilladhe sigh. Mark. 6: 51 (NT 1526; Därs. 1981: vinden lade sig). När han (dvs. Jesus) man påkallar / Så moste Haafwet stilla sig. Vultejus Post. C 2 a (1686). (Konungen) lät .. med blåsande gifwa tekn, at härarne skulle stilla sig. Peringskiöld Sogubr. 31 (1719). Om färska sår skulle blöda hefftigt, och blodet intet wille stilla sig, så (osv.). Roberg Beynon 59 (1727). Nu tystne de klagande ljuden / Och stille sig tårarnas flöden! Wallin FörslPs. 324 (1816). Schröder Timmermärk. 133 (1893; om oväder). Lilla Anna kunde .. stilla sig någon timme på dagen, hon kunde leka i dockskåpet .. Men se Greta, hon flängde omkring som en annan vildkatt. Beskow Greta 54 (1901).
2) motsv. I 2; om ngns samvete o. d.: bli stilla (se STILLA, adj. o. adv. 3 b) l. lugn, lugna sig; om vrede o. d. liktydigt med: lägga sig (se LÄGGA, v. II 1 b γ α’). Samwetet kan aldrigh stilla sich, och wara til fridz medh .. (goda) gerningar (ss. syndabot). OPetri 1: 89 (1526). Skole Dommarenar, tå the äre vptände aff Wrede, icke dömma eller slijta nogon Saak, för än theras Wredhe haffuer stillat sigh, och är förswunnen. Schroderus Waldt 13 (1616). Dock stillade sig omsider mine förvirrade tankar, och mit sinne feck lugn. Brelin Resa 71 (1758). Fahlcrantz Lessing Samps. 46 (1822; om ngns längtan efter ngn). Förmodligen blir det stämning till tinget, försåvitt icke det heta blodet stillat sig till dess. VästerbK 1927, nr 155, s. 4. — särsk.
a) motsv. I 2 a, om grasserande sjukdom l. värk o. d.: upphöra l. minska (i häftighet l. omfattning o. d.). Hvar siukdomen uthi Upsale icke vill stille sich, achter Hans N. skicke tijt (till Arboga) någre aff the kunstenärer ther (i Uppsala) äre. G1R 26: 779 (1556). Lindh Huuszapot. 6 (1675; om huvudvärk). Så ofta febern stillade sig, fortsatte jag .. oförtöfvadt min resa. Castrén Res. 2: 418 (1848). När Hedin kom fram till den världsberömde specialisten, hade hans nervsmärtor redan stillat sig. OoB 1936, s. 141.
b) (numera föga br.) motsv. I 2 d, om uppror l. om oro i folkmassa o. d. Schroderus Os. III. 2: 255 (1635). Oron (bland folkmassan) stillade sig. Stjernstedt Minnesbl. 83 (1912).
3) motsv. I 3, om person (äv. om djur l. om ngns hjärta o. d.): bli stilla (se STILLA, adj. o. adv. 3 a) l. lugn, lugna sig; återfå sitt (normala) sinneslugn o. dyl. l. (för)hålla sig stilla (se STILLA, adj. o. adv. 3 a γ) l. lugn l. ta sig samman; äv. närmande sig bet.: låta sig nöja; ngn gg äv.: bli stilla (se STILLA, adj. o. adv. 3 c). Så mosten j stilla idher, och intit orådhelighit företagha. Apg. 19: 36 (NT 1526; Därs. 1981: hålla er lugna). En aff Hararna (vilka alla tänkt dränka sig) .. sadhe: Stiller edher käre Brödher, och görer edher icke siälffue nogen skadha til liffuet. Balck Es. 139 (1603). (A. Oxenstierna till Kristina:) Min Drottning! stilla er: förqväf ert raseri. Kellgren (SVS) 3: 252 (1785). På landet ville (de mot Kristian II upproriska) bönderna alldeles icke stilla sig. Fryxell Ber. 2: 258 (1826). Stilla dig, gamla hjärta! Det dröjer ej så länge, förrän du får svar på alla varför. HCOuchterlony (1909) hos Petri Ouchterlony 468. Efter .. predikan stillade sig mötet en stund i bön. VästerbK 1927, nr 151, s. 5. SvD 13/8 1957, s. 9.
4) (numera mindre br.) motsv. I 5, om ljud: upphöra l. tystna. Upsteg öfwer hela Riddarehuset et starkt gny och murmel, som åter stillade sig. Tilas Ant. 3: 291 (1770). Stillen er, J klagande suckar! Wallin Rel. 4: 549 (1838).
III. intr.
1) motsv. I 1, betecknande att ngt hejdas l. stoppas l. hämmas i sin rörelse l. aktivitet; numera nästan bl. om vind (äv. om regn): avta l. minska i styrka l. häftighet, lägga sig, bedarra. Den bullrande bröllopsskaran har aftroppat, vinden har stillat, alla foglar hafva tystnat utom den ensliga ängknarren. Santesson Nat. 65 (1880). Regnet hade för ögonblicket stillat, men några tecken på att vädret skulle klarna upp funnos likväl ej. Rosberg Granö Altai 1: 223 (1919). Äntligen stillade stormen, så att roddarna kunde fortsätta färden. Ahnlund i 3SAH LXV. 2: 147 (1955). — särsk. (i vissa trakter) i det (äv. med betoningen på partikeln uttalade) opers. uttr. det stillar på, vinden avtar l. bedarrar, det mojnar. Om det stillar på. Björkman (1889).
2) motsv. I 3 b, betecknande att ngn l. ngt åstadkommer lugn l. frid l. stillhet ngnstädes l. hos ngn l. mellan ngra o. d. (förr äv. i uttr. stilla till rätta); förr äv.: stilla sig (se II 3); numera bl. (mera tillf.) i p. pr.: som åstadkommer lugn, lugnande. Ibland när the drucke och någon wille träta, så slog (värdshus-)werden medh sin pryl i bordet it slagh; then som icke tå stillede måste gifwa 5 snüben, thet är 5 groschen. Bolinus Dagb. 32 (1668). Roman Holbg 124 (1746: til rätta). I sängen där de låg blev mörkret stillande skönt och gott. Moberg Sedebetyg 413 (1935).
1) (†) till I 1 a: få (vind) att dämpas, stilla. Herren .. / .. stilte stormen af. Rosenfeldt Vitt. 145 (c. 1690).
2) [möjl. eg. närmast samhörigt med stilla, v.2 (jfr etymologisk parentes vid avstilla)] (†) till I 2: hejda l. stoppa l. hämma l. dämpa (ngt). Æhra och loff alswoldigh Gudh, / som gerna hielper j nödhe / han stiltte wthaff hans (dvs. Christian II) hetzskelige trwg (dvs. hot). PolitVis. 158 (c. 1550).
3) (†) till I 3 a: kuva l. kväsa (upproriska personer). UrkFinlÖ I. 2: 31 (1597; i handl. rör. klubbekriget).
4) till III 1, om vind, = stilla, v.1 III 1; äv. bildl., om munterhet o. d. SvFlH 1: 520 (i handl. fr. 1644). Nu hade munterheten småningom stillat av. Nylander Sjöfolk 4: 168 (1921). —
1) med avs. på boskap: gm riklig utfodring ge gott hull, göda (upp); jfr fodra upp 1. KKD 3: 88 (c. 1740). Auerbach (1913).
2) med avs. på foder: gm utfodring förbruka l. göra slut på. En försigtig hushållare, som wid gården stillar up all halmen, som af plogland wankas .. hinner .. der af få (osv.). Brauner Åker 134 (1752). Saken är den, att man alltid får gödsel i förhållande till det foder som stillas upp. Langlet Husm. 766 (1884). SvKulturb. 3: 96 (1930). —
STILLA UT10 4. sjöt. till III 1, om vind: avta, bedarra, dö ut (se dö ut 3 e), mojna; äv. med opers. subj. Under dagens lopp hade det nära nog stillat ut. GHT 1896, nr 225, s. 1. TurÅ 1899, s. 97. —
(I 2 a) -FRÖ. (still- 1755 osv. stille- 1736) [växternas frön har i sht förr använts ss. medel mot rödsot hos boskap o. mot diarré] bot. (frö från) växten Descurainia sophia (Lin.) Prantl. (Sisymbrium sophia Lin.), dillsenap; äv. om bockhornsfrö; i sht förr äv. om (frö från) växterna Lepidium campestre (Lin.) R. Br. (Thlaspi campestre Lin.), fältkrassing, l. Turritis glabra Lin., rockentrav, l. Epilobium montanum Lin., bergdunört; förr äv. om (frö från) växt tillhörande släktet Thalictrum Lin. (jfr ruta, sbst.1 2 c). Gif .. (boskap som har utsot) i miöldrick af kornmiöl ny sönderstött tegelsten och stillefrö. Broocman Hush. 3: 15 (1736). Linné Fl. nr 575 (1755; om L. campestre; från Östergötl.). Därs. nr 595 (om D. sophia; från Närke). Därs. nr 606 (om T. glabra; från Smål.). Sisymbrium Sophia .. (dvs.) Hunddill, stillfrö .. Br(ukas) i diarrhee och stenpaszion. Aken MedApothVäxt. 25 (1764). VetAH 1767, s. 282 (om frön från E. montanum; ss. medel mot ”utsot” hos kreatur). Liljeblad Fl. 241 (1792; om frön från T. glabra; från Smål.). (Sv.) Stillfrö, (fr.) Thalictron des boutiques. Weste Tillägg (1807). I Småland strödde man, när liket utburits, ’stillfrö’, (frö av Turritis glabra) utanför dörren. Fornv. 1928, s. 348. Krook Handköpsben. 137 (1951; om bockhornsfrö). Weimarck SkånFl. 355 (1963; om D. sophia).
Ssgr (†): stillfrö-gräs. växten Descuriainia sophia (Lin.) Prantl. (Sisymbrium sophia Lin.), dillsenap. Thunberg FlStrengn. 39 (1791).
(I 4) -KVINNA. (still- 1600. stilla- 1599. stille- 1601—1621) (†) kvinna med uppgift (bl. a.) att fodra kreatur; ladugårdspiga l. dyl.; jfr -piga. VästeråsDP 15/3 1599. Rudbeckius MemPubl. 85 a (1621). —
(I 4) -PIGA. (still- 1928. stille- 1747) (om ä. förh.) piga (se d. o. 3) med uppgift (bl. a.) att fodra kreatur, ladugårdspiga; jfr -kvinna. Boding ÅngermHush. 29 (1747). Enström Järnv. 25 (1928). —
(I 1 b) -ÖRT. [växten användes förr för att stilla blodflöde] (†) växten Lathraea squamaria Lin., vätteros. Rudbeck HortBot. 8 (1685).
B (†): STILLA-KVINNA, se A.
C (†): STILLE-FRÖ, se A. —
-GRÄS.
-KVINNA, -PIGA, se A.
Ssg (†): stillans-gröna. [senare leden syftar sannol. på växtens gröna holkblad] växten Allium sativum Lin. (som förr använts ss. diarréstillande medel), vitlök. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Serenius Iiii 4 a (1757). —
STILLARE, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m.
2) till I 4; person (man) som fodrar (hus)djur; i ssgrna boskaps-, ko-, ox-stillare; jfr stillerska. —
STILLERSKA, f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 4: kvinnlig ”stillare” (se d. o. 2). NorrlArbL 44 (1764).
Spalt S 11800 band 30, 1989