Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STURKEN, p. adj. -knare. adv. -KET.
Ordformer
(förr äv. -ck-)
Etymologi
[sv. dial. sturken, sturrken, sorgsen, bedrövad, som ej kan tala för gråt l. låta bli att gråta, äv.: modfälld, gråtfärdig, tårdränkt; sannol. eg. biform till STORKEN (möjl. uppkommen under påverkan av STUR o. STURSK)]
(†)
1) halvkvävd av ilska, ytterst ilsken; jfr STORKEN 1. Turken / Slogs tum för tum, förbittrad, blek och sturken. CWAStrandberg 5: 60 (1862).
2) = STORKEN 2. Tholander Ordl. (1872).
Avledn. (till 1; †): STURKENHET, r. l. f. (uppträdande präglat av) egenskapen att vara halvkvävd av ilska l. ytterst ilsken; jfr storken 1 o. harm-storken. Den sturckenheet och geensträfwigheet, samt otillbör(lig)e Comportamente .. som .. (U. Hiärne) mig (dvs. överståthållaren C. Gyllenstierna) i mitt Embete Ehrwist. HdlCollMed. 5/2 1704, s. 1154.

 

Spalt S 13329 band 31, 1993

Webbansvarig