| Publicerad 2005 | Lämna synpunkter |
TOFS tof4s, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Linc. L 3 a (1640) osv.) ((†) -er NJournD 1859, s. 69 (: snörmakeritoffser)); förr äv. DOFS, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Svensson SkånFolkdr. 346 (i handl. fr. 1748: silkesdofsar), BoupptVäxjö 1876), -er (BoupptVäxjö 1816), -or (KKD 5: 244 (c. 1711: silkes-dåfsor), Tiden 1848, nr 271, s. 4).
1) på människo- l. djurkropp: om mer l. mindre tätt sammanhängande tott l. flock av (i änden l. på toppen av ngt sittande) utstickande (o. förhållandevis kort) spretande hår; äv. oeg., om ngt som erinrar om l. liknar en tofs (i ovan angiven bet.). Lodjurets öron pryds av tofsar. Mellan trampdynorna finns tofsar av tunt hår. Knäfwelboren låta .. (männen) sittia quar, och en lijten topffz vth medh örona. Petreius Beskr. 5: 4 (1615). Straxt därefter kommo några Poikar, som klipte af mit hår, undantagandes en liten tofs. Säfström Banquer. Kk 1 a (1754). Är .. (palsternackan) tiock så skäres hon midt i tu och sedan skäres tätt i bägge ändar, så at det liknar en tåfs. Warg 12 (1755). Swansen är ibland med .. tofs, lik en pensel, Floccus. Brander NatH 8 (1785). Han var fräknig och hade rött hår med en envis tofs, som alltid stod rakt upp. Siwertz Pagoden 35 (1954). Beige kråsskjorta, där en tofs av håret på bröstet sticker upp. Expressen 20 ⁄ 1 2002, s. 54. — jfr ANAL-, HÅR-, RUMP-, SKÄGG-, SVANS-TOFS, m. fl. — särsk.
a) på vissa fåglar: (topp- l. solfjäderformig) samling av utstickande fjädrar (på huvud l. stjärt o. d.). När tofsen ligger lite bakåt är fågeln lugn. IErici Colerus 1: 9 (c. 1645). Hufwudet (på härfågeln var) försedt med en tåfs, hwars pännor woro gulbruna, på ändan swarta. Osbeck Resa 63 (1751, 1757). (Svartmeshanen) reste tofs, strupen rörde sig. Rosenius SvFågl. 1: 189 (1917). En märklig, blåsvart, stor fågel med två, långa, svarta, släpande tofsar längst ut på stjärtfjädrarna. DN 18 ⁄ 11 2001, s. E4. (Macaronipingvinernas) yviga, gula tofsar är Antarktis snyggaste frisyr. DN 24 ⁄ 2 2002, s. E4. — jfr ANK-, FJÄDER-, NACK-, PÅFÅGEL-TOFS, m. fl.
b) på mussla l. vissa fiskar o. d.: (samling av) hårliknande spröt o. d. Den understa (käften på fisken), hvilken hafver uti ändan på sig en fintrådig dofs. VetAH 1768, s. 351. Från .. Lophius piscator, är .. (fiskarten Lophius barbatus Montin) skild .. med den enstråliga pannefenan, med tofsarna under hakan. VetAH 1779, s. 195. Skrapa musslorna och dra bort den lilla tofsen. DN 27 ⁄ 4 2004, s. B32.
c) på växt: (toppformig) samling l. vippa av (utstickande) ax l. strån o. d.; särsk. om blomställning (se d. o. 2); äv. (ss. senare led i ssg) om växt som är försedd med sådan samling l. vippa. Långe och smale rööter som wäxa i toffzar. Linc. L 3 a (1640). Frö-Hampa, som .. utmärker sig igenom des bladiga tofsar. SamlRönLandtbr. 1: 210 (1775). Tofs .. (Corymbus) då alla blommor ha egna blomskaft, och stå i lika proportion om hwarannan. Fischerström 2: 119 (1780). I vackra tofsar vaggar gyllne kornet. Wirsén NDikt. 308 (1880). Tofsar av stelfrusna ris och grässtrån stickande upp ur en tunn isskorpa. Selander LevLandsk. 88 (1955). Mogen majs har mörk tofs och trubbig topp. DN 3 ⁄ 9 1996, s. C5. Om man stryker längs en strävsoppfot känns den sträv för att den har små tofsar som sticker ut. DN 27 ⁄ 6 1997, s. C2. — jfr BARR-, BLOM-, HÅR-, RÖ-, RÖR-, SKOGS-, SKÄGG-TOFS m. fl.
2) [utvidgad anv. av 1] risig l. oredig l. tovig l. ullig tuss av hår l. (gräs)strån o. d.; jfr TAPP, sbst.1 4, TUFS. Emoot Swulnad vnder Sadelen .. tagh een lijten Tåffs Höö pincka ther på och lägg öfwer. IErici Colerus 2: 304 (c. 1645). Där war en duktig tofs, af ragg och swinehår. Livin Kyrk. 56 (1781). När jag vaknade på morgonen var kudden full av hår. Och i duschen lossnade stora tofsar. Expressen 29 ⁄ 5 2003, s. 24. — jfr HALM-TOFS.
3) om mer l. mindre långt huvudhår (l. längre djurhår) samlat (särsk. medelst hårband l. snodd o. d.) i (nedhängande) tott l. svans (se d. o. 4); äv. (i sht förr) dels i fråga om löshår, dels: pannlugg. Ha håret i tofs. Flicka med tofsar. Det långa håret lite slarvigt samlat i en tofs. Tofs i pannan, Christa capitis. Verelius 257 (1681). Slippa gie vth skatt för tåffsen och Peruken. Runius (SVS) 1: 216 (1712). En tofs af krusat getragg (Peruque), pellucidt lintyg lagdt i labyrinter och uthackat (mansketter) .. giöra en cavallier, den hwar lyffter hatten före. Linné Diet. 1: 88 (c. 1750). (Han) lade tillrätta en tofs av manen, som glidit över på andra sidan av den spetsiga manken. Agrell Tolstoj Kar. 1: 248 (1925). Beslöt att ha håret utsläppt i stället för i den vanliga tofsen. GbgP 24 ⁄ 3 2001, s. 31. Hussar och mattar .. fönade och satte upp tofsar på sina fyrbenta vänner. GbgP 7 ⁄ 1 2002, s. 8.
4) sammanfattande, om samling av trådar (av varierande material) som (i ena änden) hopfästs l. knutits till vippa l. plym, vanl. använd l. avsedd som (avslutande l. i änden l. spetsen sittande) prydnad l. dekoration till l. på ngt. Röd toppluva med tofs. Gardinomtagen pryds av tofsar. Schroderus Lex. 29 (1637). Himmel af rött Blom:t Sölf:r duk .. Ryggstycke af samma slagh .. medh silkes Litzer och tofsar Opbundet. Roth Kägleh. 27 (i handl. fr. 1686). Prägtig med tofs din blanka karpus / Lyser i fronten. Bellman (BellmS) 1: 112 (c. 1780, 1790). Gammeldags Selar, hvilka med Hängremmar och Tåfsar af Läder mycket äro utsirade. Johansson Noraskog 1: 61 (i handl. fr. 1785). I hörnen (på näsdukarna) hänga små tofsar. Idun 1890, s. 7. (Ryorna) väfvas så, att .. omväxlande med inslaget inplockas i varpen ”nockor” l. tofsar af ullgarn. 2NF 38: 92 (1925). En kvinna som hade lidit av blödningar .. kom bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel. Matt. 9: 20 (NT 1981). — jfr FRANS-, GULD-, HÄST-, HÖRN-, METALL-, MUFF-, POL-, REDGARNS-, RULLGARDINS-, SABEL-, SAMMETS-, SCHABRAK-, SILKES-, SILVER-, SKÄRP-, SNILJ-, SPJÄLL-TOFS m. fl.
-AND. (numera föga br.) fågeln Aythya fuligula (Lin.), vigg. NordT 1898, s. 517 (i handl. fr. 1696). Tofsanden eller Wiggen har .. en stor, ljusblå näbb. Holmström Ström NatLb. 2: 56 (1852). —
(1) -ANTILOP. (numera bl. mera tillf.) antilop (med tofsprydd hjässa) tillhörande underfamiljen Cephalophinæ Gray, dykarantilop; i pl. äv. om denna underfamilj. Lönnberg AnfDjurr. 9 (1901). NE (1995). —
(1 c) -BLOMSTER.
1) (†) växt (av familjen korgblommiga växter) tillhörande släktet Gnaphalium Lin., noppor (se noppa, sbst.3). Hartman ExcFl. 116 (1846). Vigtigare (än mossorna) äro Nopp- eller Tofsblomstret. MosskT 1888, s. 360. Ekbohrn 527 (1936).
2) bot. prydnadsväxten Emilia coccinea (J. Sims) G. Don. (äv. benämnd E. sagittata (Willd.) DC). Hylander PrydnV 44 (1948). —
1) (†) fågeln Goura victoria (Fraser) (i ä. zoologisk systematik benämnd Columba coronata), kronduva. På Moluckiska Öarna i Östra Oceanen finnes .. Tofsdufwan, stor som en kalkon och med fjädertofs på hufwudet. Hartman Naturk. 198 (1836). Ahlman o. Forsman (1885).
2) zool. fågeln Geophaps lophotes (Temminck). 1Brehm 2: 358 (1875). En rödbrun fågel höjer sig för att lika hastigt slå ned. Det är den .. chokladbruna tofsdufvan. Ymer 1912, s. 426. —
(4) -FRANS. (numera mindre br.) jfr frans, sbst.1 1. KatalCronquist 1907–08, s. 13. Östergren (1958). —
(1 b) -GÄL. (†) i pl., om familjen Syngnathiformes, kantnålsfiskar; jfr -gälad. Nilsson Fauna 4: 682 (1855). Tofsgälarnes familj, Lophobranchii, utmärker sig genom tofsformiga gälar. Rebau NatH 1: 553 (1879). Cannelin (1939). —
(1 b) -GÄLAD. (numera föga br.) försedd med gälar som erinrar om tofsar; särsk. i uttr. tofsgälade fiskar, kantnålsfiskar; jfr -gäl. Tofsgälade fiskar .. benämnas sålunda, emedan deras gälar sitta .. i små runda knippen längs med gälbågarna. Holmström Ström NatLb. 3: 105 (1852). —
-HÖNA. (numera mindre br.) fågel av arten Gallus gallus Lin.; jfr -höns. Lind 1: 900 (1749). Det gifwes flere arter af Höns. Trollhönan .. och Tofshönan äro hos osz de bekantaste arter. Wahrman Manski o. Wolstein 266 (1807). Lundell (1893). —
-HÖNS. (numera mindre br.) om vissa hönsraser av arten Gallus gallus Lin. med tofs på huvudet; jfr -höna. Linné MethAv. 41 (1731). Paduaner .. tillhörande tofshönsen, med full, rund tofs, stort skägg (osv.). 2NF 20: 1227 (1914). —
(4) -KNAPP. (†) knapp försedd med tofs. 25. gross toffz knappar. BoupptSthm 11 ⁄ 12 1674, s. 1380 b. —
-LOM. (†) fågeln Podiceps cristatus Lin., skäggdopping. Mindre stjertlös Tofslom. VetAH 1817, s. 132. Podiceps cristatus – Toffslommen .. Öfver nacken en tudelad svart toffs. Ström SvFogl. 81 (1839). Björkman (1889). —
-LÄRKA. zool. om den till familjen lärkor hörande fågeln Galerida cristata (Lin.). Lind 1: 151 (1738). Toffslärkan .. skiljer sig från Sånglärkan deruti, att denna har toffs i hufvudet. Ström SvFogl. 90 (1839). En tofslärka slungar ut några klagande toner från plöjnaden bredvid. Holmström LändStränd. 1: 2 (1913). —
-MES. zool. om den till familjen mesar hörande fågeln Parus cristatus Lin.; jfr -mössa 2, -tita. Rudbeck D. Y. i 3ASScUps. VIII. 7: 11 (c. 1700). På avstånd .. höra vi den lille pigge tofsmesen högt ropa ”kirriritt kirriritt”. Kolthoff DjurL 19 (1899). —
(1) -MYGGA. zool. mygga (vars borstförsedda antenner erinrar om tofsar) tillhörande familjen Chaoboridae (stundom äv. kallad Corethridae); äv. i pl., om familjen. Tofsmyggor suger inte blod. BokNat. Liv. 315 (1951). Tofsmyggor, Chaoboridae, familj myggor som har världsvid utbredning och omfattar ca 80 arter, varav fem i Sverige. NE (1995). —
-MÖSSA.
1) (†) till 1 a: tofsmes; jfr mössa 4 a. Linné MethAv. 70 (1731). Utom det officiella namnet kallas .. (tofsmesen) också tofsmössa. Ericson Fågelkås. 2: 23 (1907).
2) till 4: mössa försedd med tofs. Stickad tofsmössa. Weste (1807). Då teknologerna sätter på sig sina tofsmössor. Hufvudstadsbl. 7 ⁄ 5 1999, Bil. s. 2. —
-PINGVIN. zool. pingvin (med gula tofsar på huvudets sidor) tillhörande släktet Eudyptes Vieill.; i pl. äv. om detta släkte. 4Brehm 9: 473 (1926). Macaronipingvinerna .. har långa, svajande gula ögonbryn och tillhör därmed släktet tofspingviner. DN 10 ⁄ 1 1999, Bil. s. 4. —
(1–4) -PRYDD, p. adj. prydd med tofs(ar); jfr -beprydd. Lodjurets tofsprydda öron. Knäbyxorna af skinn, sammanhållna med de toffsprydda banden vid de hvita ullstrumporna. Holmberg Skand. 24 (1849). —
-SKARV. (†) fågeln Phalacrocorax aristotelis (Lin.), toppskarv. Rundt omkring på bergafsatserna sutto orädda tofsskarfvar. Kolthoff DjurL 138 (1899). FoFl. 2: 97 (1907). —
(1 c) -SKIVLING. bot. skivling (med fjällig hatt o. fot) av släktet Pholiota (Fries) Kumm.; i pl. äv. om detta släkte. Finflockig, fjällig, slemmig tofsskivling. Tofsskiflingarne .. hafva rostfärgadt fröstoft, ring på foten och vanligen fjäll eller hårtofsar på foten och hatten. Fries Svamp. 30 (1863). —
-TITA. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tofsmes. Linné Fauna nr 239 (1746). Tofstitan .. som jag sedt smyga sig inuti visthus och äta kött. Fischerström Mäl. 174 (1785). Ericson Fågelkås. 2: 23 (1907). —
-VIPA. zool. om den till familjen pipare hörande fågeln Vanellus vanellus (Lin.) (i ä. zoologisk systematik benämnd V. cristatus Mey.); jfr topp-vipa. Vanellus cristatus – Toffsvipan .. hufvan svart, med långa, tillbakaböjda, smala toffsfjädrar. Ström SvFogl. 54 (1839). Tofsvipor singlade omkring i luften .. allt under upphäfvande af sitt kända skarpa varningsrop ”kii-vitt”. SvNat. 1912, s. 16. —
(1 c) -ÄXING. bot. gräs (med täta vippor) av släktet Koeleria Pers.; särsk. om arten Koeleria glauca (Spreng.) DC; i pl. äv. om släktet; jfr tofsing 1. Stor, grön, fin tofsäxing. Tofsäxingen trivs bra i sand. Fries BotUtfl. 3: 226 (1864). K(oeleria) gláuca (DC.), Tofsäxing, ett tuvadt, grågrönt gräs med nästan borstsmala, kortludna blad. Nyman FanerogFl. 35 (1873). Tofsäxingar .. är medelstora gräs med smal .. axlikt hopdragen vippa med två- till flerblommiga, blanka småax. NE (1995).
Spalt T 1873 band 34, 2005