| Publicerad 2006 | Lämna synpunkter |
TOSING tω3sing2, m. ⁄ ⁄ ig.; best -en; pl. -ar.
(vard.) (mer l. mindre raljerande l. förklenande) om person som beter sig l. handlar l. talar enfaldigt l. som en tosa; jfr TOKING, TOSSING. Hans moder och flere andre willia giöra Karin till een Tosing och phantast, och säga hoon liuger. VDAkt. 1689, nr 1331. Iacob swarade att det war en Stolle och Tosinge som kom(m)er skrijar och ropar. VRP 15 ⁄ 12 1722. ”Kan du inte se det, din tosing!” var murarens vresiga svar, i det han med ena ögat bligade på den frågande. Blanche FlStadsg. 43 (1847). ”Sådana tosingar!” utropade hon småleende. ”De äro då i stånd att skämta med allting.” Hillman Palacio Valdés DJulR 130 (1912). Frun ville ge henne pengar, men hon ville inte ta dom, tosingen. Ydström Tack 213 (1934). På somliga håll låser man in tosingarna och ser noga till att de icke gå lösa. GHT 1936, nr 93, s. 7. (Skogsägarna) anställde mest svenskar och finländare, eftersom dessa .. jobbade som tosingar veckor i sträck. DN 26 ⁄ 4 1970, 1: 6. — jfr HALV-, SPETALS-TOSING.
Spalt T 2160 band 35, 2006