| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VILL vil4, adj.2, förr äv. VILD, adj.2 -are (tillf.); utom ss. senare led i ssgr numera nästan bl. adj. oböjl. l. övergående i adv.; adv. -O (†, Jer. 8: 4 (Bib. 1541)), -T († utom ss. senare led i ssgr, OPetri Tb. 83 (1525), Bælter JesuH 5: 286 (1759)). Anm. 1:o Den i ack. sg. m. böjda formen villan förekommer inte sällan i ä. tid, i sådana uttr. som på villan stig l. väg (se 1 b). 2:o I bet. 1 (b) kan ordet i ä. språkprov inte alltid klart avgränsas från det etymologiskt identiska VILD, adj.1
1) som har kommit vilse, vilsen; äv. (o. i sht) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr VILSEN 2), särsk. dels liktydigt med: förvirrad l. bortkommen l. osäker l. villrådig (äv. närmande sig bet.: främmande l. hemlös (jfr a)), dels med sakligt huvudord (se särsk. b, c); särsk. (o. utom ss. förled l. senare led i ssgr numera bl., ngt ålderdomligt) i predikativ ställning. Wille wandrare som färdas genom itt fremmande land. Balck Musæus C 4 a (1596). Jag har varit uppehållen af vårt fiäs til sent, så at hufvudet är vilt på mig. Bark Bref 1: 40 (1703). Sedan .. de gemene woro från oss skilde, gingo wi officerare som willa får uti zarens stora läger. Roland Minn. 4 (c. 1748). Med bödlar uti mina spår / I eget Fosterland jag vild och fridlös går. Envallsson GEricsson 13 (1784). Eftervärlden skall icke tveka, där vi stå villa och tvehågsna. GHT 1898, nr 123 B, s. 1. Hade vi varit fullständigt vill, skulle vi glatt oss över att av allt att döma vara i bebodda trakter. TurÅ 1949, s. 345. Jag kunde inte fatta vad det betydde och blev alldeles vill. Ahlin GillGång 186 (1958). — jfr HJÄRN-, HUVUD-, RÅD-, SYN-, TAL-, TANKE-, TRYN-, VECKO-, VÄG-VILL m. fl. — särsk.
a) ss. senare led i ssgrna BO-, BÄNKE-, GÅRDE-, HUS-, RUM-VILL m. fl., betecknande att ngn saknar det som anges i förleden (särsk. i fråga om plats att bo l. uppehålla sig på); jfr LÖS 17.
b) (numera föga br.) i överförd anv., om väg l. stig o. d.: som leder vilse l. fel, felaktig l. orätt; äv. om färd o. d.: irrande; särsk. mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om moraliskt felaktig väg osv. (särsk. i sådana uttr. som vill stig (se STIG, sbst.5 1 c β slutet)); jfr VILD, adj.1 1 a ζ. Vish. 5: 7 (Bib. 1541). Hwad är wäl nödigare .. för en resande på en willan Wäg, än at han får en Wägwijsare? JReenstierna hos Columbus BiblW a 2 b (1687). Oss .. försee medh en gudz ordz man som upbyggelse vedh hiorden giöra kan, och syndaren sin villa väg rätta. VDAkt. 1708, nr 429. Underbara röster locka pilten längre, längre fram, / Villare blef färden. Wirsén Vint. 6 (1890). Östergren (1967).
c) (†) om ngt sakligt: oriktig l. felaktig, särsk. i uttr. ta vilt, missta sig l. ta fel; äv. mer l. mindre liktydigt med: svår l. besvärlig. Th(et) (var) wilt wpa taga ept(er) th(e)r wo(re) jngh(e)n skel wpa jnge sidone (i rättegångsmålet). OPetri Tb. 83 (1525). Thet kan henda, at en haffuer taghit wilt, eller meent thet wara sitt som hans icke war. OPetri 4: 309 (c. 1540). En will och oclar rekenskap. G1R 15: 11 (1543). Att icke våre eke- och masteskogar bliffva uthödde och för ett vildt prijss bortsålde. RP 7: 506 (1639). Et vrwerk, som går wildt. Rydelius Förn. 77 (1720, 1737). särsk. i sådana uttr. som det är vilt (att osv.), det är fel l. tokigt l. galet (att osv.). Weise 87 (1697). War det icke wildt förr, så blef det wärre sedan. Polhem Invent. 48 (1729). Visserligen är det bedröfligt att behöfva ideligen göra om lagar som nyss gjordes. Men det är också dumt och vildt och skamligt att tvinga dertill genom missbruk af all frihet. Leopold (SVS) II. 5: 85 (1812).
2) [eg. specialanv. av 1] (utom ss. förled i ssgr numera bl. ngt ålderdomligt) i förb. med rörelseverb i sådana uttr. som dels fara l. gå (se GÅ VIII 2 q α) l. komma vill, fara resp. gå resp. komma vilse, dels leda l. föra (ngn) vill, leda resp. föra (ngn) vilse; äv. (o. i sht) mer l. mindre bildl., i fråga om dels att ta miste l. fel, missta sig (jfr VILSE I 2), dels att leda l. föra (ngn) fel; numera bl. ss. adj. oböjl. l. övergående i adv. Om en me(n)niskia hadhe hundradha fåår, och it aff them fore wilt. Mat. 18: 12 (NT 1526; Bib. 1999: kommer bort). Hålla dhe .. för Frijheet at lefwa uthan Wänn, / Så fara dhe myckit wild. Lindschöld Gen. E 1 a (1669). Eliest fahr man will hela wägen. Lindestolpe Skörb. 28 (1721). J hafven redan erfarit hvad det hafver med sig, att fara ville om den rätta gudaktighetens väg. Wallin 1Pred. 2: 397 (c. 1830). Den i en historisk ordbok intagna härledningen (kan bli) så knapphändig, att den .. kan leda vill. NordT 1892, s. 600. Det är .. tydligt, att hans sparsamhetskänsla, i förening med en mindre klar uppfattning af realstudiets behof, här fört honom vill. 3SAH 17: 70 (1902). På framsidan hade Karl Oskar med rödkrita präntat ägarens namn och bestämmelseort .. Nu kunde inte kistan bli förbytt mot någon annan eller komma vill. Moberg Utvandr. 250 (1949).
(2) -FARA, v.1 (v.2 se villfara, v.2), -else (se -farelse), -ning (†, SvTr. 4: 1 (1521)) [fsv. vilfara, villefara] († utom i slutet o. avledn. villfarelse) fara l. komma vilse; äv. bildl., dels: missta sig l. ta fel, dels: handla orätt l. oriktigt; ss. vbalsbst. -ning särsk. konkretare. Hwadh oplop och viilfarnynghe, opresninghe, som almoghen haffwe gyorth. SvTr. 4: 1 (1521). Een bär granriset heem, .. lång wägh strör utom porten, / Att de kommande gäster ey wilfara. 2Saml. 35: 220 (1662). Det är .. klart, at ingen ädel Man menar något orätt, fastän de ädlaste kunna vildfara. Thorild (SVS) 4: 119 (1794). särsk. (numera bl. ngt ålderdomligt) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har farit vilse, vilsen l. vilsekommen; särsk. bildl. AOxenstierna 10: 43 (1633). Utan twifwel willfaren aff Heidriks och Eiriks nampns lijka lydelse. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 363 (1689). En villfaren räv. Petre KonstJakt 20 (1935). —
1) (†) som far l. har farit l. kommit vilse, vilsen; som irrar omkring, kringirrande; särsk. i jämförelser (i sht om får (jfr får, sbst.1 1 d β)); äv. oeg. l. bildl., om ngt sakligt konkret (särsk. om stjärna (jfr irr-stjärna)), äv. dels: som har kommit bort l. på avvägar, dels (om mark l. skog o. d.): som leder vilse l. som man lätt går vilse i. (Irrlärare) äro så som .. willfarande stiernor. Judas 13 (NT 1526). Hwarföre han så bedröffuat vthi thenna wilfarande marcken omfoor och reeste. Petreius Beskr. 2: 83 (1614). Hon .. (går) här i gårdarna såsom itt willfarande fåhr, och torss intet til .. (sin man), ty han haffwer sagt, hwadh stund hon kommer skal han slå armar och been söner på henne. VDAkt. 1674, nr 192. (Vi) rådslogo .. huru man widare borde förhålla sig, i fall flere uproriske skälmar skulle från skeppet kom(m)a till öen at upsöka sina wilfarande kamrater. DeFoë RobCr. 108 (1752). Äfven skulle Ni kanske kunna ge mig någon upplysning om min villfarande cylinderhatt, hvilken fanns någonstädes i sterbhusvåningen. Fröding 2Brev 1: 144 (1889).
2) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) om (uttryck för) uppfattning l. föreställning l. åskådning o. d.: som leder l. har lett vilse l. fel, orätt l. oriktig l. felaktig (förr särsk. i uttr. villfarande samvete (se samvete 4 b β)); särsk. (o. i sht) i fråga om förment felaktig l. falsk religiös uppfattning osv.: kättersk l. irrlärig; äv. om person med sådan uppfattning osv., äv. substantiverat; jfr -farig. Ther then Christeliga läran .. icke rett och reen är, såsom ibland the Påueska, Rytzar, oc annor sådana wilfarande partij. LPetri 1Post. Förspr. 2 b (1555). (Han) blef för ingenn annan orsak skulld förwijst landet, än för sin willfarande påwesche lära och religion skulld. 3SthmTb. 13: 97 (1622). Skulle Kyrkioherden förspörja, at någon .. woro råkad i någon willfarande mening om Salighetenes grund och medel; Så bör han .. utur Guds ord öfwertyga den willfarande om sin willfarelse. PH 2: 1230 (1735). Frukten af en villfarande och inbillad kunskap. Wikner Lifsfr. 1: 46 (1865). Om du återtager dina villfarande tänkesätt .. så förkunnar jag dig nåd och tillgift för vad du har förbrutit. Moberg Utvandr. 118 (1949). —
-FARELSE. (vill- 1528 osv. ville- 1547–1557) [fsv. vilfarilse, villefarilse; vbalsbst. till -fara l. till uttr. fara vill]
1) (†) om förhållandet l. tillståndet att fara l. ha farit vilse; äv. bildl., i fråga om ngt sakligt. Wij gingo alle vthi wilfarelse såsom fåår, hwar och en sågh vppå sin wägh. Jes. 53: 6 (Bib. 1541). Willfarelse på Siön genom storm. Verelius 104 (1681). Blotta blodets häftiga updrifwande åt hufwudet, .. Gyllenådrans hinder och willfarelse .. kunna kasta personer i omtalta wåldsamma Nervsjukor. VDAkt. 1793, nr 202.
2) (förment) oriktig l. felaktig l. falsk uppfattning l. föreställning (om visst sakförhållande), missuppfattning l. missförstånd; vanföreställning; inbillning l. illusion; äv. abstraktare, om förhållandet l. tillståndet att hysa sådan uppfattning osv.; särsk. dels (jur.) i uttr. faktisk villfarelse, felaktig föreställning om faktiska omständigheter, dels i fråga om religiös uppfattning osv. (se slutet). Sväva l. leva i den villfarelsen att (osv.). Wår förmaning war icke til wilfarelse. 1Tess. 2: 3 (Bib. 1541). När thet sig så förholler (att man överbevisas), moste wi låta the gamla myndiga, när the hafwa skiäl med sig, osz vti wår ostadighet, owiszhet och wilfarelse, säija och retta. Swedberg Gr. 112 (1722). Det är en stor willfarelse, då folk tror att hwit arsenik skulle wara nyttig för hästar och nötkreatur. Berlin Lsb. 298 (1852). Om man hade tänkt, att det skulle råda bättre arbetsförhållanden på en annan arbetsplats, blev man snart tagen ur denna villfarelse. Järnbruksminn. 69 (1952). 63-åringen kan .. , enligt rätten, ha befunnit sig i ”faktisk villfarelse” om fartgränsen. ÖgCorr. 21/4 2011, s. B14. jfr grund-, rätts-villfarelse. särsk. (numera i sht i skildring av ä. förh.) om förment felaktig l. falsk religiös uppfattning l. åskådning, närmande sig l. övergående i bet.: kätteri l. irrlärighet; kättersk lära l. irrlära. Religiösa villfarelser. OPetri 2: 299 (1528). Månge .. falla .. ifrån wår retta religion och till de Jesuviters willfarelse. RA II. 2: 263 (1617). At hålla Religionen obesmittad ifrån willfarelser, ankommer wäl förnämligast på underwisningswärket. Berch Hush. 41 (1747). Vi finner .. klagomål på prästernas okunnighet, som störtar folket i villfarelsens avgrund. KyrkohÅ 1958, s. 207 (om ä. förh.). jfr djävla-, religions-villfarelse. —
-FARIG, adj.1 (adj.2 se villfarig, adj.2). [jfr sv. dial. villfari, som farit vilse; till -fara l. till uttr. fara vill] (†) jfr -farande 2. Någon Papistisk eller annor kättersk och villfarig lärdom. HSH 12: 165 (1599). Nordenskjöld Oneir. 1: 127 (1783). —
-FYR. (†) fyr (se fyr, sbst.1 7) avsedd att vilseleda sjöfarande; jfr -eld. Den sed, som för föga mer än hundra år sedan var öflig vid vissa västerns kuster, att med villfyrar locka skeppen i fördärfvet, för att efter deras förlisning plundra dem. Svensén Östas. 11 (1910). —
-FÄRD. (vill- 1897 osv. villo- 1875 osv.) färd som för l. har fört vilse; äv. bildl. VLitt. 1: 75 (1875). Filosofiska och religiösa villfärder. 2NF 19: 976 (1913). —
-GÅNG. (vill- 1640–1866. villo- 1744–1759) (†) om förhållandet att gå l. ha gått vilse (jfr irr-gång 1); äv. (o. i sht) konkret, liktydigt med: labyrint l. irrgång (se d. o. 2), äv. mer l. mindre bildl. (jfr -gård). Linc. O 3 a (1640). När Ulyss kom tillbaka / Ifrån sin tijo åhrig villgång och besvär. CGripenhielm Vitt. 284 (c. 1685). Hwarest mycket buskar wäxa, kan man inrätta willgångar och fogelfängerie. Broocman Hush. 4: 4 (1736). (Rättvisan) blef en villgång, där man utan behörig clave och hjelp nödvändigt måste famla i mörkret, och irras om både väg och utgång. Gagnerus Stjernhjelm 22 (1776). AB 11/1 1866, s. 3. —
-GÅRD. (vill- 1651–1736. villo- 1615) (†) labyrint l. irrgång; äv. bildl.; jfr gård, sbst.1 4 a, o. -gång. Sin bedröfwelses fahrlige willogård. Georgii Rosenhane 5 (1615). Willgårdar, them man giör af vnga bookträn, win eller krusbärsbuskar och dylikt; til at förwilla them wid vtgåendet, som icke gifwit ackt på huru the gådt therin. Broocman Hush. 4: 5 (1736). —
-REDA, förr äv. -REDO. [jfr d. vilderede, nor. villrede] (vill- 1671 osv. villa- c. 1710. ville- 1652–1769. viller- 1662. villo- 1659–1828) (numera mindre br.) oreda l. villervalla (jfr villa, sbst.1 2 g); villrådighet l. förvirring; förr särsk. i sådana uttr. som den sista villredan blir värre än den första (jfr villa, sbst.1 2 a); jfr reda, sbst.1 6 a. Elliest bliffuer dän sista willereda(n) werre än dän forsta. VDAkt. 1652, nr 119. Huru Riket måtte komma ur den willreda, som nu swäfwade öfweralt. Lagerbring 1Hist. 4: 198 (1783). Så köper de i ett slags villreda även de blommiga tallrikarna som ju egentligen hör samman med den blommiga terrinen. Aurell NBer. 36 (1949). —
-RUNA. (vill- 1689 (: Willrunebokstäfwer) osv. villo- 1832–1967) [jfr isl. villurúnir, pl.] lönnruna; i sht i pl.; särsk. (o. numera nästan bl.) ss. beteckning för (av C. von Linné under hans resa till Västergötl.) ss. lönnrunor felaktigt uppfattade naturliga sprickbildningar i berget. Œdman Bahusl. 308 (1746). Bokstäfwerne stodo innom linier .. hwilka linier sträkte sig långsåt en flat och sluttande bärgs-klippa .. Om denna skrift ej måtte wara Willrunor, wet jag icke, hwad den skal kallas. Linné Vg. 144 (1747). Innan deras lösning war funnen kallade man .. (hälsingerunorna) willrunor. Widmark Helsingl. 1: 56 (1860). De s k villrunorna .. Det rör sig icke om några ristade runor utan om naturbildning som uppkommit genom vittring av kvarts som i gångar funnits i berget. GbgP 12/4 1986, Bil. s. 7.
-RÅDA, r. l. f. (†) villrådighet. Lagerbring 1Hist. 1: 15 (1769). Det är klart at denna mångfaldighet (av bestämmelser i kyrkoordningen) bereder willråda hos Embetsmän af alla Stånd, i frågor om Kyrkans angelägenheter. Wallquist EcclSaml. 1–4: T 4 b (1790). DN 13/8 1977, s. 5. —
-RÅDA, äv. -RÅDE, adj. oböjl.; adv. =. (vill- 1536–1934. ville- 1526–1778. villo- 1594) [fsv. villeradha] (†) vilse l. vilsen; som saknar ngnstans att ta vägen, hemlös; särsk. i uttr. fara l. gå villråda, bli vilsen l. hemlös; äv.: villrådig l. förvirrad. Wppaa thet wij icke schulle fara willeraadha nær wij her (dvs. från Gripsholms kloster) affsagde wore bödh hans nadhe oss iwletha closther ighen. G1R 3: 385 (1526). (Israels folk) moste gå willerådha jbland Hedhninganar. Hos. 9: 17 (Bib. 1541). Hwarföre jag .. war willeråda, och wiste ei säkert hwar han behagade blifwa qwar. VDAkt. 1761, nr 392. Min willeråda och Sinnesswaga SwärMor. VDAkt. 1778, nr 56. AB 10/4 1934, s. 10. —
-RÅDD, p. adj. (vill- 1717–1884. ville- 1705. viller- 1756. villo- 1753) (†) villrådig l. obeslutsam; äv.: förvirrad l. bortkommen. At barnen medh sina föräldrar icke skola lefva så villerådda och confunderade. VDAkt. 1705, nr 235. Edert ädelmod gör mig helt willrådd; men jag skal eftersträfwa at blifwa det wärd. Ekelund Fielding 20 (1765). Strindberg Sömng. 33 (1884). —
-RÅDIG. (vill- 1746 osv. villo- 1767) [ombildning av -råda, adj., med anslutning till rådig] som har svårt att l. inte förmår besluta sig för i viss situation l. visst sammanhang lämpligt l. tillrådligt handlande l. agerande, obeslutsam l. tvekande (jfr rådvill); osäker l. oviss; äv. närmande sig l. övergående i bet. dels: förvirrad l. bortkommen, dels: handfallen l. hjälplös; äv. överfört, i fråga om (uttryck för) själstillstånd l. själsegenskap o. d.; jfr -råda, adj., -rådd. En villrådig blick. På söndagarne, då bönderne wid sine kyrkior woro församlade, brydde och willrådige hwad de företaga skulle, stod Gustaf uti sin bonde-drägt i hopen och upmuntrade dem. Celsius G1 1: 62 (1746). Et willrådigt samwete. Rydén Pontoppidan 441 (1766). Söker man upplysning af philosopherne, så skall man endast stanna villrådig bland olika systemer. 2SAH 7: 295 (1815). Georg blef rädd och var ett ögonblick villrådig, om han skulle säga sanningen. LbFolksk. 3 (1890). Kalle tittade sig villrådigt omkring åt alla håll. Lindgren MästBlomkv. 38 (1946).
Avledn.: villrådighet, r. l. f. om tillståndet l. egenskapen l. förhållandet att vara villrådig; äv. (numera bl. tillf.) konkretare, om enskilt tillfälle av sådant tillstånd osv.; jfr vill-reda, vill-råda, sbst. Jag .. (är) i villrådighet, om icke Borgareståndets Extr. bör bifallas. 2RARP 18: 317 (1752). Utan dig, utan att förtro mig till dig i mina sorger, min glädje, mina förhoppningar, mina villfarelser och villrådigheter, så blir det onda – ondare, och det goda oändligen mycket mindre. Knorring Cous. 1: 30 (1834). Den villrådighet, förvirring och inkompetens som rådde också på denna nivå. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 93 (2009). —
(1 c) -STRUPA. [sv. dial. villstrupe] (†) vrångstrupe; jfr strupe 1 f β. Schroderus Dict. 30 (c. 1635). —
-STRÅ. [jfr nor. villstrå] (numera mindre br.) i fråga om ä. folktro, i sådana uttr. som komma på villstrå l. trampa på (ett) villstrå, gå i l. trampa på förtrollat gräs o. därigm komma vilse; jfr villgräs. Högström Lapm. 33 (1747: komma på wildstrå). Då man händelsevis råkar trampa på ett sådant villstrå .. måste man gå vilse. Sydow Folksag. 112 (1941).
B (†): VILLA-REDA, se A.
C (†): VILLE-FARELSE, se A. —
-KULLA. [jfr kulla, sbst.2, 8] i förb. med prep. i vissa uttr., särsk. dels komma på villekulla, komma vilse l. hamna fel (äv.: komma i nöd l. trångmål, bli hemlös), dels ligga på villekulla, vara i nöd osv., vara hemlös, dels prata i villekulla, yra. (Den fattiga prästen meddelade att) alt synes böjas för honom til een svår vinter och komma at liggia på villekulla utan föda, utan kläder och värma. Carlquist Herdam. II. 7: 629 (cit. fr. 1720). Brefvet .. måtte ha kommit på villekulla, ty d. 3 December var det ännu ej anländt till min hustru. 3SAH XLVIII. 2: 76 (1840). Angående .. (den dödsdömde ladufogdens) lefnadsöden är det upplyst, att hans fader äfven mördat sin hustru, och att han som enda barn derigenom kom på villekulla och blef såsom sådan och icke för okynne intagen på Råby räddnings-institut. FolkRöst 25/5 1853, s. 3. Jag inbillade mig att jag var vid full sans, men måtte ha pratat litet i villekulla, efter vad jag sedan förstod. Malmberg FörfLiv 167 (1952). —
-REDA, -RÅDA, -RÅDD, se A.
D (†): VILLER-REDA, -RÅDD, se A.
E: VILLO-ELD, -FÄRD, -GÅNG, -GÅRD, -REDA, -RUNA, -RÅDA, -RÅDD, -RÅDIG, se A.
Spalt V 1094 band 37, 2017