Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VISLIGEN vi3sligen2, förr äv. VISLIG l. VISLIGA l. VISLIGAN, adv. ((†) komp. -ligare, möjl. äv. att hänföra till VISLIG, adj.2, Syr. 20: 1 (öv. 1536), KyrkohÅ 1927, s. 238 (1842); superl. -ligest, möjl. äv. att hänföra till VISLIG, adj.2, Grubb 417 (1665)).
(ngt ålderdomligt) motsv. VIS, adj.1 3: på ett vist l. förståndigt l. förnuftigt l. klokt sätt; förståndigt l. klokt nog; särsk. i förb. med sådana verb som dels tala l. tiga, dels göra l. handla; förr äv. dels i (mer l. mindre pleonastisk) förb. med väl, dels i uttr. se sig visligen före ngt, ta sig i akt för l. vara försiktig då det gäller ngt (jfr SE SIG FÖR 1 e). G1R 1: 159 (1523). Och seer idher wijsliga fore ath wart folk icke forfordt warder. G1R 8: 34 (1532). J skolen wijsligha handla j alt thet j gören. 5Mos. 29: 9 (Bib. 1541). At wi giöra ganska wäl och wisliga, om wi ingenting i wår tid efftergifwa, som framdeles kunna lända wåra effterkommande til mehn och skada. 2BorgP 3: 509 (1726). Och tyckte Menigheten, att han talade visligen och föllgde hans råd. Botin Hist. 1: 276 (1789). Syster Emilie (hade) visligen lemnat reskassan i min vård. Blanche Bild. 3: 193 (1864). Han teg visligen. 3SAH 17: 174 (1903). — jfr FÅ-VISLIGA o. BRÅD-VISLIGEN.
Spalt V 1404 band 37, 2017