| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÅP vå4p, sbst.2, n. (2SthmTb. 4: 91 (1570) osv.) ((†) m.//ig. Lindschöld Gen. A 4 b (1669), Lindfors (1824)); best. -et; pl. = (Botvidi Brudpr. 17 (1619, 1634) osv.) ((†) -ar Fernander Theatr. 282 (1695)); förr äv. VÅPER, m.//ig.
ss. nedsättande benämning på l. tillmäle till person som anses dum l. enfaldig l. tafatt o. d.: dumhuvud l. dumbom l. tok(a) l. fån(e) o. d.; särsk. (o. numera i sht) om kvinna l. flicka (jfr GÅS 1 b ε), särsk. med mer l. mindre framträdande bibegrepp av dels ängslighet l. räddhågsenhet l. hjälplöshet, dels tillgjordhet l. koketteri (jfr FJOLLA, sbst., SJÅPA, sbst.); förr äv. utan (mera framträdande) nedsättande bibet., om person med intellektuell l. kognitiv funktionsnedsättning (jfr IDIOT I 2). Effter thett hon war fåwisch och när ett halfft wåp. 2SthmTb. 4: 91 (1570). Ju större wååp, ju högre säthe. Grubb 405 (1665). Stor-Försten i Ryssland, den han berättade wara från sina sinnen .. Somlige af Ryssarne .. kalla honom på deras mål Durak, det är på Svenska et wåp. Dalin Hist. III. 2: 169 (1762). Storskrytaren, våpet (”dumma pojken”), den late äro gängse typer (i folksagorna). NF 4: 1564 (1881). Tro inte, att jag någonsin blir ett sådant lite sött våp till hustru, som bara säger ja och amen till allt, hvad mannen vill. Edgren Kom. 25 (1891). Ja, inte tar han dig, ditt dumma våp. Agrell SlavMyt. 188 (1929). Varför ska männen vara så betagna i det hönsiga? Fjollor och våp ska det vara. Karlzén BlåNov. 147 (1951).
VÅPAKTIG, adj. som liknar l. erinrar om ett våp; våpig; äv. i överförd anv. Wåpachtiga griller och påfund. Block Progn. 115 (1708). (Uttrycket ”dumt fårhuvud”) brukas och lämpas in på de fånote och wåpaktige, såsom en förwitelse eller skiälsord. Lundberg Paulson Erasmus 212 (1728). Det är svårt att hamna rätt som politikerfru eftersom det är enkelt att antingen framställas som ett våpaktigt bihang eller som en manhaftig räpa. GbgP 30/8 2012, s. 14.
Avledn.: våpaktighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara våpaktig. Dalin Arg. 2: 109 (1734, 1754). —
VÅPIG, förr äv. VÅPOT, adj. (-et 1605. -ig 1734 osv. -ot 1639–1741. -ug 1688) om person (numera i sht kvinna l. flicka): som uppträder l. beter sig ss. ett våp; dum l. enfaldig l. tafatt; ängslig l. räddhågsen l. tillgjord l. kokett l. sjåpig; äv. överfört, särsk. om sätt att tänka l. uttrycka sig o. d.; jfr våpaktig. En wåpet man. Hund E14 345 (1605). Tag hemligen bort the rotne Eggen, och stick några Ungar under henne, så täncker then wåpota Gåsen, at the äre krupne aff samma Egg. IErici Colerus 2: 169 (c. 1645). Är hon godsint, heter hon wåpig, är hon alfwarsam, heter hon arg. Dalin Arg. 2: 367 (1734, 1754). (I) domsluten öfver skön litteratur, musik och teater .. hör man dels våpiga omdömen, dels lexor ur jurnalerna litet hvarstädes. Snellman Tyskl. 365 (1842). Om hon varit slampig eller bara en smula frank .. hade hon sluppit gruva sig. Men hon var våpig och blyg. Aronson FjärdeVäg. 104 (1950).
Avledn.: våpighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara våpig. Skratta ut Gudsfruktan som wåpighet och bigotterie. KyrkohÅ 1920–21, s. 79 (1782). Föremålet för hans förälskelse .. är skönt befriad från all slags våpighet. Hon är smart, självsäker och viljestark. SödermNyh. 6/7 2012, Bil. s. 10.
Spalt V 1741 band 38, 2019