Publicerad 1943   Lämna synpunkter
MEJSEL mäj3sel2, r. l. m.; best. -n; pl. mejslar.
Ordformer
(meis(s)el 1705—1897. mejsel (-ä-) c. 1755 osv. mejtzel 1772. mesel 1679—1807. messlar, pl. 1683. misel 1698. mäszyl 1698)
Etymologi
[liksom d. mejsel av t. meissel, av fht. meizil, motsv. nor. meitel, isl. meitill; till stammen i germ. maitan (se META)]
kilformigt värktyg av stål med härdad ägg (l. av järn med stålad ägg) varmed man dels bearbetar l. sönderdelar metaller, sten o. d. (medelst slag på skaftet resp. huvudet), dels skruvar in l. lossar skruvar med spår i huvudet (skruvmejsel); äv. arkeol. om liknande redskap av flinta, ben, horn o. d. för bearbetning i sht av trä. BoupptSthm 29/3 1679, Bil. Nilsson Ur. I. 1: 3 (1838). Med tillhjelp af mejseln hugger man sönder jernstänger och tjocka bleckplåtar. UB 6: 23 (1874). Stenhuggaren (slår) med en träklubba .. på en mejsel (vid arbete i lösare stenarter). ArbB 113 (1887). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 79. — jfr BRED-, BÄNK-, DIKT-, FALS-, FIL-, GRAD-, HOLK-, HUGG-, HÅL-, IS-, KALL-, KRYSS-, PUTS-, RÄT-, SKAFT-, SKROT-, SKRUV-, SMAL-, STEN-, VARM-MEJSEL m. fl. — särsk.
a) om dylikt värktyg som användes av bildhuggare; äv. ss. symbol för bildhuggare l. bildhuggarkonsten. Mejselns herre. Snellman Tyskl. 7 (1842; om Thorvaldsen). Greklands yppersta mejslar. Rydberg RomD 108 (1874, 1877). jfr BILDHUGGAR(E)-MEJSEL.
b) bärgv. om borrmejsel; jfr HUGGARE 5 b. TT 1872, s. 259. JernkA 1880, s. 589. jfr BORR-MEJSEL.
c) (mera tillf.) i utvidgad anv., om mejselliknande tand. (Han) hade två stora, breda mejslar i öfverkäken som en gorilla. Strindberg TrOtr. 2: 58 (1890).
Ssgr: (b) MEJSEL-BORR. bärgv. borr som är försedd med mejselägg. Rinman 1: 170 (1788). —
-FORMAD, p. adj. KrigVAH 1884, s. 282. —
-FORMIG. Meiselformig tand. Marklin Illiger 146 (1818). —
(a) -FÖRING. [jfr pänsel-föring] konst. om bildhuggares förande av mejseln l. sätt att föra mejseln. Upmark Lübke 15 (1871). —
-HAMMARE. (i fackspr.) hammare avsedd för slag på mejsel l. borrmejsel; äv. om pneumatisk hammare försedd med mejsel; förr äv. om skaftmejsel. Eneberg Karmarsch 2: 260 (1861). HufvudkatalSonesson 1920, 1: 532. —
-HUGG. hugg som en mejsel gör vid ett slag på den; äv. om den skåra som därvid åstadkommes. VDAkt. 1772, nr 613. Kasserade projektiler förses med kassationsmärke i form af två hvarandra korsande .. mejselhugg midt på lifvet. SFS 1889, Bih. nr 63, s. 29. —
-HUGGA. (i fackspr.) hugga (se hugga, v.1 8 b, c) med mejsel; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., till a: huggen av bildhuggares mejsel. Två mejselhuggna gudabilder. Wirsén Dikt. 144 (1876). 2NF 37: 846 (1925). —
-SKAFT. GHT 1897, nr 281, s. 4. —
-SKÄR, n. (i fackspr.) skär l. ägg på en mejsel. JernkA 1873, s. 140. —
-SLAG. slag på en mejsel; äv. om mejselhugg. Fredin Dan. 112 (1885). 2NF 23: 1258 (1916). —
(a) -VÄRK, n. (i vitter stil) om stenskulptur. Rydberg RomD 22 (1877). —
-ÄGG, r. l. f. Fornv. 1908, s. 220.

 

Spalt M 703 band 17, 1943

Webbansvarig