| Publicerad 1948 | Lämna synpunkter |
NÖDGA nöd3ga2, förr äv. NÖDIGA, v. -ade; l. (i bet. 2 a) NÖDGAS -as2, v. dep. -ades. vbalsbst. -AN (†, HSH 36: 183 (1579: till nödigenn), Höpken 2: 390 (1757)), -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749)); -ARE (se avledn.).
(i sht i skriftspr.)
1) (utan användande av yttre våld) förmå l. tvinga (ngn) att göra ngt som han icke vill l. har tänkt sig o. d.; äv.: enträget bedja l. krusa l. truga l. söka övertala (ngn); äv. abs.; numera företrädesvis (jfr dock d) i uttr. nödga ngn till ngt l. (till) att göra ngt, äv. nödga ngn (ngn gg ngt) göra ngt, förr äv. till göra ngt, med böner l. maktspråk o. d. förmå ngn till (att göra) ngt resp. åstadkomma att ngt nödvändigt gör ngt; jfr NÖDIG 1. Gack vth på wäghana och gårdharna, och nödga them til ath komma här in. Luk. 14: 23 (NT 1526). The nödgadhe honom seyandes, bliff när oss. Därs. 24: 29 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Bureus Suml. 40 (c. 1600: til äta). Hans hälsa blef ett rof för hans sorger, och han nödgade sin Sol skynda til nedergången. Mörk Ad. 1: 386 (1743). Bremer Fad. 91 (1858; abs.). Petri Ouchterlony 452 (1924: till). — jfr AN-, AV-, FÖR-, PÅ-NÖDGA. — särsk.
a) (†) (söka) tvinga (ngn till ngt) med användande av yttre våld. J alla synagogonar pinadhe iach (dvs. Paulus) .. offta (de kristna), och nödhgadhe them till hädhilse. Apg. 26: 11 (NT 1526).
b) (numera knappast br.) i uttr. nödga ngn till ngt (jfr d), med avs. (icke på en handling l. värksamhet, utan) på ngt konkret(are), t. ex. föda, försäljningspris, Guds ord o. d.: tvinga l. truga l. mot ngns vilja förmå ngn att intaga (föda) l. bestämma (ett pris) l. mottaga (Guds ord) o. d. G1R 1: 84 (1523; i fråga om pris). Såsom ingen .. kan nödgas til gudz ordh. OPetri Ors. B 3 a (1531). Det är äfven en förderfvelig sed, att nödga de sjuka till mat och dryck. Wåhlin LbLandth. 57 (1804).
c) (†) refl., i uttr. nödga sig till ngt (jfr h), tvinga l. förmå sig till ngt. Han skal dricka warmt Watn .., sedan Fingeren i Halsen, och sig till upkastning nödiga. Lindh Huuszapot. 284 (1675).
d) med sakligt subj. (jfr e, f): tvinga l. förmå (ngn l. ngt till ngt l. att göra ngt); särsk. utan utsatt direkt obj., i uttr. nödga till ngt l. nödga att göra ngt, nödvändiggöra ngt resp. göra det nödvändigt att göra ngt. Pfeif DeHabitu 276 (1713). Kuren (i mälthuset) var .. med sitt serskildta tak försedd, som nödgade den uppstigande värmen att göra desto längre tjänst. Barchæus LandthHall. 64 (1773). En sjukdom, som snart nödgade honom intaga sängen. Atterbom Minnest. 2: 240 (1849). Dock nödga de små absoluta talen (i statistiken) till större knapphet (i framställningen). Fahlbeck Ad. 2: 125 (1902). (†) (Han fick kopporna) hvilka efter några dagars sjukdom nödgade honom at lemna detta timmeliga. Kalm VgBah. 185 (1746).
e) (numera bl. tillf.) i uttr. nödga ngn ngnstädes l. så l. så långt, tvinga l. övertala l. (mot ngns vilja) förmå ngn att bege sig ngnstädes resp. att gå så l. så långt; äv. med sakligt subj., motsv. d; äv. oeg. l. bildl. Om någhor nödhgar tigh ena milo, så gack twå medh honom. Mat. 5: 41 (NT 1526). Göromål nödga mig i förmiddag till staden. MoB 2: 187 (1800). (Strindberg) vill .. tvinga sitt högmodiga tvivel i stoftet och nödga tron upp i högsätet. NordT 1931, s. 347.
f) i icke omskrivet pass.: tvingas l. mot sin vilja förmås l. övertalas; numera nästan bl. motsv. d: (på grund av ngt visst sakförhållande o. d.) tvingas (till ngt, i sht förr äv. (till) att göra ngt); förr äv. med utsatt agent; stundom svårt att skilja från 2 a α. Hwar munkar icke finge almusor och gåffwor thå nödhgades the til at öffuergiffua theras lögn och bedrägerij. OPetri Clost. D 4 b (1528); jfr 2 a α. Lagförsl. 118 (c. 1609). Lättlig nödgas then, som sielf at löpa lyster. Kolmodin QvSp. 1: 207 (1732). Sahlstedt (1773: at). Då .. (don Pedro) i Rio Janeiro nödgades af Brasiliens demagoger begifva sig till hamnen för att inskeppas till Europa. Atterbom Minnest. 2: 195 (1853). (Höijer) nödgades .. till detta antagande därföre, att (osv.). Nyblæus Forskn. I. 2: 516 (1875).
g) [jfr motsv. anv. i t.] (†) med avs. på kvinna: tvinga till samlag. The .. nödga quinnonar j theras kranckheet. Hes. 22: 10 (Bib. 1541).
h) (†) i uttr. nödga sig (till) ngt, tilltvinga sig ngt (med våld l. gm envist framställda krav o. d.). At H. F. N. icke medh trug och wåld haffuer nödget sigh til Rijksens Konunglige Regering. Stiernman Riksd. 502 (1600; möjl. särsk. förb.). Skulle någon Landt-Mätare .. nödgat sig betalning för Chartors uprättande på Boställen, kan sådant å vederbörlig ort angifvas. PH 2: 1149 (1734).
i) (numera bl. ngn gg i ålderdomlig stil) i p. pr. i adjektivisk anv.: enträgen, i sht förr äv.: tvingande. Nödgande omständigheter. Järta ÅmVetA 1831, s. 14. En varm, nödgande anbefallning. Ahnlund SvNord. 59 (1943).
j) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: tvungen, nödsakad; äv. ss. predikativt attribut: därtill (nödd o.) tvungen; numera nästan bl. i uttr. (vara l. bli o. d.) nödgad till ngt l. (till) att göra ngt; förr äv. med sakligt huvudord: som beror av tvång, framtvungen, nödtvungen. Doch wille iach intit göra vtan thin samtyckio, på thet ath titt godha icke skulle wara nödgat, vtan sielffwiliogt. Filem. 14 (NT 1526). Regeringen gaf nödgad sitt samtycke. Malmström Hist. 4: 329 (1874). Jag var halvt villig, halvt nödgad att antaga anbudet. Saxon Handelsb. 8 (1932). jfr ONÖDGAD.
2) med förbleknad bet.: icke kunna slippa ifrån l. underlåta; vara l. bli tvungen l. nödsakad; stundom äv. i utvidgad anv., med sakligt subj.; i pr., ipf. o. sup. ofta liktydigt med: måste resp. måst (se MÅSTE, v. 3); nästan bl. i förb. med en inf. av annat verb (vanl. utan inf.-märke).
a) ss. dep.
α) [jfr motsv. anv. av fsv. nöþghas] i personlig konstr.; utan bestämd avgränsning från 1 f. Wij .. nödgas borga ok læna af körkior och klosther. G1R 1: 101 (1523). Detta på tre band beräknade verk, hvaraf det tredje nu (gm författarens död) nödgas framträda endast såsom (nära) halffullbordadt. Atterbom Minnest. 2: 244 (1849). Man (hade) .. alla utsikter att nödgas dragas med honom under ytterligare många år. Hellström Malmros 9 (1931). särsk.
β’) (numera bl. tillf.) med inf. av annat verb utelämnad l. underförstådd; särsk. i förb. med prep.-uttryck l. adv. (Riksdagsböndernas) medel ähro förterde, altså nögdes hem. 1BorgP 176 (1676).
β) [jfr motsv. anv. i fsv. (MP 4: 263), ävensom motsv. konstr. vid HOPPAS (se d. o. 1 b), MINNAS (se d. o. 1) m. fl.] (†) i opersonlig konstr. med personobj. För sådenn tumult nödgades honom afkårthe Predican. SthmTb. 28/7 1599. VDAkt. 1694, nr 232.
b) [jfr HOPPA, v.2, MINNA, v.1 2] (†) i aktiv form. Sädes kornet, som wij fatige männ hafue spart til såningen, nödgom nu till förbe:de Knechtars .. borgleger vtgöre. SUFinlH 2: 7 (1603). (Han) nödgade sin hela öfriga lifstid hjelpa sig fram med kryckor. BL 2: 251 (1836).
Anm. Enstaka förekommer ordet (ss. p. pr. i den finlandssvenska formen nöuinde; jfr FinlB 145 f. (1894)) i uttr. ngt bliver icke nödgande [sannol. närmast utgående från den ovan under 2 anförda användningen o. eg. betydande: det blir icke nödvändigt med ngt], det är ingen fara med ngt. Om hand wijl bliffue wid gamel sanndingen, tho forhoper mig at halssen bliffuer jnnthet nöuinde. BtFinlH 4: 365 (1568).
NÖDGA IN10 4.
2) (numera knappast br.) refl., eg.: tvinga sig in; anträffat bl. oeg. l. bildl., dels i fråga om att tvinga l. pocka sig till en tjänst l. ett ämbete o. d., dels om tanke: tränga sig på. Thet är fast annat, at begära någhot embete, och annat är, at trengia eller nödga sigh in. Falck Und. 127 b (1558). Thomander Pred. 2: 450 (1849; om tanke). särsk. (†) i uttr. nödga sig in på ngn, tränga sig inpå livet på ngn. Att Erich kornman hade .. nödget sigh in på Oloff, och hade sielff wared wållendes till sin dödh. 3SthmTb. 1: 233 (1594; möjl. särsk. förb. med inpå).
3) med avs. på sak: tvinga in; nästan bl. oeg. l. bildl. Jag (har) helt plötsligt måst nödga tankegången in i de der sakerna. Rydberg Brev 1: 232 (1872). —
NÖDGA MED SIG10 4 0. tvinga l. truga (ngn) att följa med sig. 2Mack. 15: 2 (Bib. 1541). Kolmodin QvSp. 1: 207 (1732). —
NÖDGA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. tvinga l. truga på (ngn ngn l. ngt); äv. refl., särsk. om tanke l. fråga o. d.: tvinga sig på (ngn), förr äv. om kvinna: truga l. hänga sig på (en man). Tu skalt .. icke nödhga någhra Suenska Messor vppå them. LPetri DialMess. 79 a (1542). UpplFmT 23—25: 154 (1602; refl., om kvinna). Frey 1844, s. 556 (refl., om fråga). Vi behöfva inte nödga vår dotter på någon. Wranér SkStug. 15 (1886). jfr pånödga. —
NÖDGA TILLSAMMAN. (†) tvinga l. förmå (personer) att hålla samman mot deras vilja; anträffat bl. i pass. VDAkt. 1689, nr 21. —
NÖDGA ÅSTAD10 04. tvinga l. truga l. förmå (ngn) att bege sig åstad mot sin vilja. G1R 25: 538 (1555).
Spalt N 1250 band 18, 1948