| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STELNA ste3lna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
I. intr.: bli stel o. d.; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som stelnat (i sht förr äv. i uttr. bli stelnad, stelna, bli stel). — jfr FÖR-, TILL-STELNA.
1) motsv. STEL, adj.1 1: bli fast l. stel; bli till en l. bilda en fast l. stel massa l. en skorpa o. d. (äv. i uttr. stelna till ngt); koagulera; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Slaggen tappas ur masugnen och stelnar. Fernissan, limmet, geléet stelnar. Stelnad lava. Kakan ställs att stelna. Cementen börjar stelna. Forsius Phys. 129 (1611). Ijstret steelnar icke lijka så hårt som talgen: Ty thet är smultare. Schroderus Comenius 422 (1639). Förwäll .. det öfriga kiöttet allenast så mycket at det blifwer stelnat. Warg 97 (1755). När jorden efterhand började swalna, så stelnade den först utanpå, och fick der en skorpa af berg eller sten. Berlin Lsb. 263 (1852). (Blodet) stelnar (utanför kroppen) .. till ett gelé. NF 2: 693 (1877). Pennan mot papperet raspar, / och orden bli stelnat bläck, / som handla om vindsus i aspar, / om sländor vid porlande bäck. Gullberg FrämStad 75 (1927). Flickan Maria skrapade upp ostslammet ur koppen och knep in skeden mellan läpparna. Nu hade grumset med det goda sockret i hunnit stelna i botten. Aronson FjärdeVäg. 74 (1950). — jfr AV-, HALV-, SAMMAN-STELNA. — särsk.
a) i fråga om isbildning; särsk. (numera i sht i vitter stil) liktydigt med: frysa till is l. frysa (till), äv. i uttr. stelna till is; jfr STEL, adj.1 1 a. Block MotalaStr. 58 (1708). Drifvan knarrar under skon, / Vädret vildt från Norden ryter; / Strömmen stelnar under bron, / Vandrarns näsa flyter. Lenngren (SVS) 2: 307 (1793). Till slut kommer natten, och bäckarna stelnade stå, / och isiga vindar kring furorna suckande gå. FGrafström Dikt. 148 (c. 1875). Han har .. förtalt om landet Thule norr om Britannien, nära ett stelnat hav. Andersson SvH 21 (1943). Fjällbäcken som i den skarpa kölden stelnat till is, stelnat i sitt lopp. Östergren (1946).
b) (i sht i vitter stil) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om natur l. landskap l. växtlighet (under vintern): kall o. frostig l. frusen (o. försänkt i dvala); äv. i överförd anv., dels om vinter, dels om folkslag: som bor i ett frostigt l. kallt land l. dyl.; jfr a o. 2 samt STEL, adj.1 1 j. Men si thet samma (dvs. som med fågel Fenix) skeer ju Åår från Åår med Jorden / När hon om Wintertjd är död och steelnad worden. Spegel GW 133 (1685); jfr STEL, adj.1 1 c. Ingen mask får sitt lif ther icke warmen giör rörelsen, som sker om sommar och wåhr: om winteren är sådant dödt och stelnadt. Swedenborg RebNat. 3: 307 (1718). Hwem räds Parterna? hwem stelnade Scyter? Adlerbeth HorOd. 149 (1817; lat. orig.: gelidum Scythen); jfr 3 a. Tundran med .. sin frodiga sommarvegetation och sin torra och stelnade vinter bredde sig nu över Skåne. Andersson SkånH 1: 13 (1947).
c) om död kropp, motsv. STEL, adj.1 1 l α; jfr 5 a. (Sv.) Stelna .. (t.) kalt und steif werden, wie eine Leiche. Möller (1790). Liket är stelnadt. Weste FörslSAOB (c. 1817). Cannelin (1939).
d) i p. pf. i överförd adjektivisk anv., om tillstånd; liktydigt med: hårdnad l. frusen. Jorden befinner sig alltjämt till sin ojämförligt största del i ett icke stelnat tillstånd. Elander JordLiv 5 (1921).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr STEL, adj.1 1 n). Jord öpna den stelnade famn / Åt Cora, åt Cora, är ämnad! Eurén Kotzebue Cora 86 (1794). Orientens yta af en stelnad ålder (kan) i sjelfva verket dölja en bevarad ungdom. Geijer I. 5: 206 (1819). En makt jag känner, vida öfver min, / .. Jag ofta velat nämna den; men blott / Vid tanken på det namnet, re’n mitt hår / Står upp, och orden stelna på min tunga. Atterbom LÖ 2: 67 (1827). Om icke min hetta satte lif i eder köld, så skulle alltsammans stelna och stanna af. Fryxell Ber. 6: 134 (1833). Flavius. .. Med mulen blick .. / .. och kylig nickning, / De fingo tungan i min mun att stelna. Timon. .. Ej deras blod kan rinna, det har stelnat. Hagberg Shaksp. 7: 42 (1849); jfr STEL, adj.1 2 b. Hon ser i ljuflig dröm / stelnad, kristallren, tidens ström. Rydberg Dikt. 2: 21 (1891). Kring öppnade munnar låg stelnadt ett skri. Hallström Purpur 168 (1895). Jag hör som ett stelnadt rop af fasa, hvari jag igenkänner Marys röst. Geijerstam Medus. 295 (1895). Det stelnade ett drag af hårdhet kring de smala, sammanbitna nästan hvita läpparna. Heidenstam Karol. 1: 95 (1897); jfr 4. Västerut stelnade branta sandvågor, den ena bakom den andra. Janson Lögn. 289 (1912). Härlighet som överhöljs av jorden, vilar i mörkret, en stelnad våg av dans och lust. Lundkvist Spegel 13 (1953). Det var en av dessa gigantiska bayerska ölhallar med skurade långbord och med en luft stelnad i korv- och ölos. DN(A) 1958, nr 31, s. 3. — särsk.
a) i fråga om synintryck; särsk. om pose l. gest l. språng o. d.: bli fixerad l. fryst i en synbild l. dyl.; äv. i p. pf. i adjektivisk anv. Gistställningarna tecknade sig mot den djupblå rymden som underliga magermän som stelnat till orörlighet i de mäst bisarra och hotfulla åtbörder. UNT 2/1 1924, s. 4. Kapplöpningsbanans leksakshästar står / i stelnat språng, och över vit narciss / står segelbåtarna med fällda rår / i pappersvågens blånande kuliss. Lagercrantz EndSomm. 52 (1937). Den ena (riktningen inom porträttkonsten) .. arbetar med en ceremoniös och högtidlig stil, där figuren uppträder i en stelnad pose. Kulturen 1945, s. 8. När jag bar hem dig över vita gator / blev allt så tyst, slogs alla bromsar till. / De röda bussarna kröp in i sina skal. / Polisens händer stelnade i luften. Aspenström Skrik. 16 (1946).
b) bli känslokall; fastna i visst maner l. viss form o. d. (jfr d).
α) förlora sin mänskliga värme l. livlighet l. spontanitet l. sitt andliga l. själsliga liv o. d.; bli känslokall l. stel (se STEL, adj.1 1 n δ); äv. (utan klar avgränsning från β) i uttr. stelna i ngt, förlora sin mänskliga värme osv. o. bli till ngt l. låta sig präglas av ngt. (Predikanten) hafwer upwäckt thet sofwande samwetet, och upwärmt thet eljest stelnade hiertat. Spegel Pass. 108 (c. 1680). (Man ger ogärna upp inrotade vanor.) Så stelnar lynnet, under et slaviskt tvång af bibragta meningar. LBÄ 5—6: 26 (1797). Hans känsla visade sig lika mycket stelnad som hans blick. Gumælius Bonde 9 (1828). Harm i hans anlet låg, / Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn. Runeberg (SVS) 3: 293 (1844). Hvad är en i engelsk styfhet stelnad amerikanare jämförd med en .. (finsk) bondson. AFSoldan (c. 1850) hos Aho Soldan 206. Efter hand försvann själva behovet av ånger (över dråpet på Teit), .. (Olav Audunsson) stelnade i sin förhärdelse. Böök 4Sekl. 238 (1928). Äldre kvinnor med feta ansikten som stelnat i kyliga veck. Lundkvist FlodHav. 127 (1934). — särsk.
α’) om ögon l. blick o. d.: förlora sin livlighet o. rörlighet o. öppenhet; jfr 3 c, 4 b o. 5 a α. Hennes blick var inte längre ung, den hade stelnat, mörknat. Nu visste hon sin plats i världen. Eriksson ÖmhHung. 106 (1948).
β’) (i sht i vitter stil) om leende l. löje o. d.: bli krampaktig o. spänd o. inte förmedla glädje l. lycka o. d. Perdikkas’ löje stelnade ej en minut. Hallström Brilj. 208 (1896). Hennes rodnad mörknade och leendet stelnade. Hon slog plötsligt händerna för ansiktet och skyndade bort mot sin dörr. Siwertz Pagoden 118 (1954).
β) i uttr. stelna i l. till ngt, (förlora sin flexibilitet l. förmåga till förnyelse l. sin egenskap l. förmåga att anpassa sig l. (jfr α) sin livlighet o.) fastna i ngt (dvs. visst maner l. viss form l. vana o. d.); äv. utan förb. med prep.-uttr.: (förlora sin flexibilitet osv. o.) fastna i visst l. vissa maner l. i slentrian o. d. Förgäfves flöto Mexikos guldådror genom den stelnade statskroppen. Geijer I. 1: 111 (1818). Sturzen-Becker SvSkönl. 163 (1845: i ett .. manér). Ej i formen / Af en stelnad lagens bokstaf, / Ej i trånga dogmers hölje. Wikner Vitt. 213 (1861); jfr STEL, adj.1 5 a. Kyrkan sjelf stelnade i ett system af döda former. Dens. Lifsfr. 2: 10 (1871). Det hade jag nu (dvs. gm harhistorierna) fått klart, att haren stelnat i den oförståndiga vanan att springa i en krets. Strindberg Blomst. 52 (1888). Barbusse var en fin gammal herre, en grånad veteran i striden för mänskliga ideal, kanske något stelnad i rollen som sådan. Stiernstedt Ryskt 143 (1935). Vid den tid det här gäller (dvs. 1770-talet) verkade .. (filosofen C. Wolffs tankar) stelnade, skolastiska. Holmberg Leopold 1: 73 (1953). — särsk. om språk l. framställning, särsk.: bli stereotyp l. dyl.; äv. i fråga om att ett språk upphör att förändras o. (ss. enbart lärt språk) stannar i en viss grammatisk form o. d.; jfr d. (Vältaligheten) skulle falla från sin höjd, såsom fri konst, och nedsjunka till samma enformighet och afdöda tillstånd, som t. ex. embetsspråket, hvilket är alldeles stelnadt. Rydqvist i 2SAH 12: 435 (1827). (Med avseende på språkläran må det) vara ett företräde att Latin är ett dödt språk, att således språkformationen satt sig och är fast och stelnad för alltid. Tegnér (WB) 6: 190 (1828). Den .. stelnade framställning, som de för naturens studium rent främmande filosoferne lemnat af sina systemer. Agardh Bot. 1: 82 (1830).
c) [delvis möjl. utgående från 5] om tankar, själsliv, stark känsla, sång o. d.: avta l. tyna av l. dö bort l. förintas; äv.: lägga sig l. ”frysa (till is)” l. dyl. Hem han gick med sorgset sinne, / Glädjen stelnat i hans bröst. Gumælius Engelbr. 52 (1858). Blott jag vore riktigt säker på att all förnimmelses lif är stelnadt inom dem (dvs. stenarna) — jag har ibland mina tvifvel derom .. tänk om de kunna känna. Munthe Nap. 95 (1885). Inom henne hade tankar och stämningar liksom stelnat. Krusenstjerna Fatt. 3: 379 (1937). När trädet slumpat bort sin gula schal / förfaller svampen hastigt i sin skog / där stumma granar skyla frusen dal. / Då stelna drillarna som trasten slog. Martinson GräsThule 16 (1958).
d) betecknande att ngt förlorat karaktären av beståndsdel av ett levande system o. d., i sht närmande sig bet.: bli fixerad; i sht i p. pf. i adjektivisk anv.; särsk. om böjningsform hos ord l. språklig konstruktion l. språkligt uttryck o. d. (jfr b β slutet). Schiller SvSpr. 95 (1855; om suffixvokal). Är epithetet väl valdt, stelnar det snart nog till ett namn i detta ords vanliga mening. Rydberg Myt. 2: 442 (1889). Till .. (kronans) ordinarie inkomster höra i främsta rummet den s. k. ordinarie räntan, tionden och mantalspenningarna eller de senast under 1600-talet stelnade skatterna. Hildebrand Statsförf. 644 (1896). AntT XX. 7: 47 (1919: stelnade prepositionsuttryck). Stelnade bildliga uttryck. (Elfstrand o.) Gabrielson 61 (1945).
3) motsv. STEL, adj.1 2: bli stel. Trumslagaren stelnar i armen. För lathet stelnar hon, kan knapt sin leder röra, / Man måst med hugg och slag til arbet henne köra. Runius (SVS) 1: 230 (1712). Då älgen åter skall hjelpa sig med flygten, aro hans fötter och senor (som skadats av skaren) så stelnade, att han omögligt kan slippa undan (vargen). Nordholm Djurf. 30 (1749). Fingrarne stelna. Weste FörslSAOB (c. 1817). Mänskor .. Ni tro eder lefva — / .. Sällsamma väsen .. små dvärgar ock dockor; / platta ock insjunkna bröst, midjor som stelnat ock snörts. Forsslund Arb. 56 (1902). — jfr HALV-STELNA samt STOCK-STELNAD-STYVER. — särsk.
a) motsv. STEL, adj.1 2 a. Mången (som klättrade i de snötäckta Alperna) tänckte, han wore snart vppe, så stälnade Händren på honom, at han wältrade neder igen. Weise 64 (1697). Kroppen stelnar af köld. Sahlstedt (1773). (Jungfrun kommer in med ved:) Herrskapet ska väl inte stelna till is heller! Ullman FlickÄra 211 (1909); jfr 1 a. (Stenbalustraden) kom faktiskt hans händer att stelna. Siwertz Sel. 2: 106 (1920).
b) motsv. STEL, adj.1 2 c. När man blir gammal kan lederna stelna. Fingrarna stelnade stå. Frese VerldslD N1 (1715, 1726). Hans kropp, som mäst til hälften stelnad var, / Hans hufvuds darrande och andetrutna svar, / .. Mer än all tale-konst på hjertat borde vinna. Bellman Gell. 41 (1793). Hon låg i sängen i lillkammarn tills hon blev liten i kroppen som ett barn, hon stelnade fast i alla leder. Koch Timmerd. 45 (1913).
c) motsv. STEL, adj.1 2 b; i sht i p. pf. i adjektivisk anv., om blint öga; jfr 2 b α α’, 4 b o. 5 a α. Men sångaren lyfte mot himmelens prakt / sitt stelnade, glanslösa öga, / betagen af sångens gudomliga makt. Jensen FjStig 120 (1893).
4) motsv. STEL, adj.1 3: bli stel. Stelna av fasa. Öfwer thesza orden (dvs. en döendes nödrop) stelnade jag såsom en sten. Humbla Landcr. 532 (1740). Månne ej hönsen af blotta förskräckelsen, utan någon annan tjusnings kraft, kunnat så väl stelna för räfven, som rapphönan för hunden och lärkan för falken. JournSvL 1799, s. 50. Stelnad af fasa stod jag ännu qvar på valplatsen. Palmblad Nov. 3: 25 (1817, 1841). Må hvar och en af Eder försöka att säga efter de orden: ”jag hafver öfvervunnit verlden” .. och jag tror, att tungan vid detta försök skall stelna i hans mun. Wikner Pred. 8 (1866). Dominikanern .. Se så orolig han blir … och nu stelnar han som en istapp … så der! Nu skall han skrika snart. Strindberg Dam. 208 (1898). Han stelnade inför de första svarta ilarna, som sedan skulle bli en världsstorm. Siwertz Fribilj. 243 (1943). — särsk.
a) (i vitter stil, mera tillf.) i uttr. stelna i givakt, inta den stela ställning som givakt innebär. Pietro återtog skyndsamt sin plats och stelnade genast i stramt gif akt. Janson Lögn. 285 (1912). Sergeanten stelnade i givakt. Cederschiöld UppNedvV 122 (1919).
b) om ögon l. blick l. (annan del av) ansikte l. ansiktsdrag; äv. i sådana uttr. som stelna i skräck l. i allvar o. d.; jfr 2 b α α’, 3 c o. 5 a α. Nu sågo hennes stelnade ögon den Man som hon älskade i likklädnad. Eurén Kotzebue Orth. 1: 27 (1793). För ögonblicket hade den förtviflan, i hvilken dragen stelnat .. gett ansigtet ett uttryck, som om det varit hugget i marmor. Hedenstierna Fideik. 4 (1895). (Den livdömde började tala) men i detsamma var det som om hans blick stelnat mot någonting bakom mig. Zilliacus Hågk. 155 (1899). Ann-Charlottes drag stelnade i allvar. Siwertz JoDr. 267 (1928). Ögonen stelnade, den rosiga hyn vitnad, tänderna gräver i läppen. A. P. Rosell låter överväldiga sig av fruktan. Moberg Rosell 256 (1932). Mary Monroe stirrade på dörren med stora, svarta ögon, och hennes ansikte var stelnat i skräck. Ljungman Eberhart Hus. 16 (1936). I månskenet syntes hans (dvs. den berusade drängens) ögon rödflammiga och stelnade. Moberg Utvandr. 73 (1949).
c) hyperboliskt l. oeg. l. bildl., motsv. STEL, adj.1 3 d. Jag kiände denne gången intet den räddhåga som .. kommer blodet i ådrorna at steelna. Ehrenadler Tel. 56 (1723). Af vädrens krig, naturen skälfver, / .. Hvar står, bland oss, med stelnad blod, / Och Styrman, utan mod, / Sitt roder kastar. Leopold 1: 447 (1814). Kors! är det du Gunnar! — utropade modern glad. — Vet du, jag blef så dann (när det knackade så sent), att hvar blodsdroppa stelnade i mina gamla ådror. Knorring Torp. 1: 38 (1843). Min ande försmäktar i mig, / mitt hjärta är stelnat i mitt bröst. Psalt. 143: 4 (Bib. 1917). SvHandordb. (1966). — särsk. (†) i uttr. känna stelning i sitt blod, betecknande att ngn känner blodet stelna av skräck l. upprördhet o. d. Jag kände stelning i mitt blod / Blott för min dyra börda. Stiernstolpe Blumauer 1: 47 (1813).
a) (numera bl. i vitter stil) om person l. kroppsdel: få l. ha den orörlighet l. stelhet som döden medför, bli orörlig l. stel av döden l. bli orörlig l. stel o. avlida; äv. om puls: upphöra att slå, stanna. Lucidor (SVS) 151 (1671). Modig Alexander allena så segrar i werlden, / Stelnar i wigare glantz, hwars ungdom trotzade Solen. Runius (SVS) 2: 9 (1699, 1724). Det har stelnat, detta hjerta, så ömt för vänner, så öppet för dygd, så lågande för allt, som är ädelt och högt i menskligheten. Stenhammar 260 (1798). Äfven den rörligaste tunga stelnar af dödens kyla. Wallin 1Pred. 2: 120 (c. 1830). Förr’n döden nådde hans unga barm, / Förr’n pulsen stelnat, som slog så varm. Runeberg 5: 90 (1860). Ännu efter fyrahundra år såg man i ansigtet (på det förtorkade liket) den hängdes stelnade dödsryckning. Ljunggren Resa 128 (1871); jfr 2 a. Stelna i döden. Östergren (1946). — särsk.
α) om blick; jfr 2 b α α’, 3 c o. 4 b. Blicken stelnar, andetagen saktas. Fleming i 2SAH 2: 231 (1799). Han ler med stelnad blick igen — / Knappt andas hörbart. Börjesson E14Son 166 (1847).
β) i överförd anv., om leende; jfr 1 c o. 2 b α β’. Lundegård Prins. 29 (1889). Leendet hade ännu i döden stelnat på hans (dvs. K. XII:s) mun. Heidenstam Svensk. 2: 244 (1910).
b) (†) dö, avlida, självdö; äv.: dö av köld, frysa ihjäl. Är bäst, om man .. är så när, at man straxt, och innan et .. Brådstört Får kommer at stelna, sticker knifwen i halsen på det, så at man må kunna nyttia kiöttet. Alströmer Får. 51 (1727). Ändteligen somnar han (dvs. Sokrates) af, och stelnar under en angenäm betraktelse om sin odödelighet. Hoffman Förnöjs. 13 (1752). Under flygten öfwer is eller sniö .. blifwa (bina) nedslagne, stelna och aldeles förloras. Koch Biskiöts. 4 (1753); jfr 3 a.
1) motsv. I 1, särsk. 1 a, b. Vintern .. stelnade alla vatnen, kärr och strömar. Höpken 1: 226 (1745). (Brännvinet) stelnar och löpnar spotten i munnen. Westerdahl Häls. 239 (1768). Kölden stelnar vikarne. Sparre Frisegl. 1: 3 (1832).
2) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. av 1. Från krön till fot (av byggnaden) hade blizzardens pustar stelnat värme, vind, ljus och lif under en isgobeläng. Berger Bendel 11 (1910). — särsk.
a) motsv. I 2 b α. Under dhet grymma nordanwädret, der den stränga kiölden synnes stelna all kiärlek. Rudbeck Atl. 2: 235 (1689). Sextio vintrars frost har stelnat det fordom .. lågande hjertat. PoetK 1817, 2: 2. Så satt herr Ola och härskade stum öfver trakten. / Stelnande värre än köld breddes fruktan för makten. Hallström Skogsl. 149 (1904). Randel Myrrha 169 (1917). — särsk. i p. pr. i adjektivisk anv. En iskall, stelnande förtviflan sänkte sig öfver mig. Lundegård Stormf. 122 (1893). Han förstod inte att .. (klockans slag) för modern mätte timmar, dagar och år av stelnande grämelse. Siwertz Tråd. 25 (1957).
b) motsv. I 2 b β. Ålderdomen med dess segnande makt, dess förslöande stelnande inverkan är någonting nästan fruktansvärdt. FBremer (1842) i BremerBild 74; jfr STEL, adj.1 2 j. Hade akademien ensidigt fasthållit vid den herskande smakuppfattningen, skulle hon utan tvifvel verkat stelnande och förlamande på literaturen. Ljunggren SVH 3: 61 (1878). Intressant .. som författare .. med en stil, vars liv och kvickhet åren icke .. stelnat till en grimaserande mask. Sylwan SturzenB 5 (1919). Jag är .. fylld av ångesten inför det stelnande ödet. Hellström Malmros 86 (1931).
c) motsv. I 2 c. Att af någon som ej delar sorgen få veta en stor förlust, liksom stelnar sorgen till att börja med. Montgomery-Silfverstolpe Mem. 4: 133 (1828).
3) motsv. I 3 a. Kölden stelnade oss: så kalla vindarne voro. CFDahlgren 3: 171 (1820). Vinterkylan stelnar våra lemmar; innan våren kommer svälta vi ihjäl. Sparre Sjökad. 739 (1850). Den starka kylan stelnade våra lemmar, och regnet förvandlade stigen till outhärdlig modd. Ruhe Hurley Vild. 143 (1928).
4) motsv. I 4. Min syster? — .. tör jag nämna / det kära ordet? — nej! det stelnar / min läpp, och ordet dör på tungan. Ling Agne 102 (1812). — särsk. hyperboliskt, motsv. I 4 c. Vid sin port han stupar, / Fasan sig fördjupar, / Stelnar blodets elf. / Spöket honom hemtar, / Skrattar när han flämtar — / Det är döden sjelf. Josephson GRos. 139 (1896).
1) till I 1 c, 3 a, 5 a, b: stelna; bli stel av köld o. domna av; förr äv.: dö. (Den tiden är förbi, då) en hwar Helsingebonde fick .. föra stora, goda laszen utaf skogen, upwarmandes .. hela then politiska kropen så at en hwar lem .. kunde lefwande wara .. utan at .. stelna af och frysa ihiäl. Broman Glys. 3: 79 (c. 1730). Den döde har stelnat af. Sahlstedt (1773). Dähnert (1784).
2) [till stelna I 2 b β l. bildl. anv. av 1] stelna, stagnera. Gentemot den düsseldorfska riktningen, som genom sin isolering alltmer stelnade af i död konventionalism, framhäfde Höckert (osv.). SvH 10: 275 (1909). —
STELNA BORT10 4.
1) till I 2 b α, β (o. 5 a); i fråga om andligt liv l. mänsklig värme o. d.: stelna o. andligen dö l. förlora sitt liv l. sin värme; förr äv. om person i fysiskt avseende: tyna bort (av sorg); äv. i fråga om mjukt o. följsamt tyg: få ett stelt fall (o. förlora sin följsamhet l. luftighet). (Om Niobe berättas) at hon af sorg aldeles stelnade bårt. Lundberg Paulson Erasmus 165 (1728). Säg Cloe! vill du vänskap skjöta / Af fri, af öm, af egen drift? / Så vill dig än et hjerta möta, / Som stelnat bort af plågors gift. Nordenflycht (SVS) 2: 405 (1759). Religion, konst och vetenskap stelna bort (i Tyskland) och visa blott företeelser af en orolig sträfvan och missbelåtenhet; något som hos folket ger sig form af likgiltighet och själfironi. RTengström (1847) i FoU 17: 74. Westermarck Ulr. 162 (1900; om tyg). Mången beklagade, att .. (Runeberg) skulle stelna bort i småstadslifvet. Söderhjelm Runebg 2: 4 (1906).
2) till I 5 b: stelna av köld o. frysa ihjäl. Sin sista vers uppstämde de (dvs. trupperna från östra Finl.) vid jultiden 1718, då de på fjällarna emellan Sverige och Norge .. stelnade bort i gräslig vinterköld till minnes- och råmärken. Cygnæus 2: 40 (1858). Ej vill han stelna bort i polens snö, / Nej, heldre stupa, värmd af stridens flamma. Runeberg 5: 113 (1860). —
STELNA IHOP10 04, äv. HOP4 l. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032.
1) till I 1: stelna o. förenas (med ngt); i sht förr äv. liktydigt med: stelna. Man lägger .. (smöret) vthi en Kettil, och låter thet .. smelta, til thesz at all Miölken har satt sigh åth bottnen, och thet klara blifwer ståendes ofwan vppå, hwilket sedan hällas vthaff .. låtandes thet .. kålna och steelna tilhoopa igen. Salé 93 (1664). (Glaciärens yta var betäckt med) jord och lera, som af laviner blifvit ditförd och sedan stelnat ihop med ismassan. Wallin Bref 193 (1849).
2) (numera föga br.) till I 3 a, i mer l. mindre bildl. anv.: stelna. Den (dvs. vägen till dödsriket) är för kall och vinterlik: / Der frysa benen straxt och stelna hop till is. Thomander 3: 426 (1826).
3) [bildl. anv. av 1] (tillf.) i uttr. stelna ihop till ngt, stelna o. (tillsammans) bilda ngt; jfr I 2. Då tyckte han att den andres skrattande ansikte förminskades, dragen förvredos .. tills alltsamman stelnade ihop till en grinande faun. Essén Bluff. 74 (1908). —
STELNA IN10 4. (i vitter stil)
1) till I 2: stelna (o. ingå i ngt). Äfven vintern är skön; ty se hur ljuset i vattnet / Stelnar in, och beströr fälten med liljor ur skyn. Franzén Skald. 1: 332 (1824).
2) till I 2 b β, i uttr. stelna in i ngt, stelnande låta sig präglas av ngt. (Den nygifta varietéflickan) hade gudskelof icke stelnat in i prudentlig och bornerad anständighet ännu. Tavaststjerna Inföd. 166 (1887); jfr stel, adj.1 8 k.
3) till I 5 a, särsk. bildl.: tyna bort l. dö. Något måste göras .. om ej mitt land skall stelna in i undergången lika visst, som nu Sparta ligger dödt i tidens djup. Hallström G3 20 (1918). —
I. intr. till I: övergå i tillståndet att vara stel, stelna, bli stel.
1) till I 1. Ett grumligit Haf har lupit in (emellan bergen) .. och lagt ther utaf sig, nu til ett hwarf af sand, nu til ett af ler och kalck, som stelnadt til i Limsten. Swedenborg RebNat. 1: 8 (1719). Allt stelnar till, fryser ihop i den kalla luften. Koch Arb. 6 (1912). IllSvOrdb. (1955).
2) i bildl. anv. av 1 (motsv. stelna I 2 (b β)). Hon stelnade mer och mer till (efter ett häftigt känsloutbrott), hon blef återigen den skygga, slutna varelse jag sett (förut). Roos Ber. 208 (1884); jfr stel, adj.1 8. Man började .. smått prisa de svenska folkhögskolorna, och följden häraf hade ju lätt kunnat blifva den, att dessa stelnat till i ganska svaga och outvecklade former. Verd. 1887, s. 77. Man lefde uteslutande på klassiska traditioner, men härigenom stelnade formerna (inom ornamentiken) till allt mer och mer. AntT XI. 1: 77 (1890). Det hela höll på att stelna till i svensk bjudningstråkighet, då (osv.). Zetterström 25År 142 (1931). Times finner i dag god grund till förhoppningar att den ryska offensiven denna vinter i motsats till förra året icke kommer att stelna till efter januari. GHT 1942, nr 297, s. 8. Upprepningen signalerar att det mitt i ett levande sammanhang gömmer sig något som inte lever, som stelnat till på något vis. Ruin SjunknH 68 (1956).
3) till I 3. Hästen utsättes .. för ny smärta, då ryttaren åter sitter upp, om hästen under tiden hunnit stelna till i ryggmusklerna. Balck Idr. 1: 241 (1886). Att .. (cyklisten) kom på efterkälken i inspurten berodde uteslutande på att ena benet stelnade till efter (kullkörningen). ST(A) 17/6 1928, s. 19. Han är gammal och börjar stelna till. SvHandordb. (1966).
4) till I 4. Carlsson stelnade till och blef uppmärksam. Strindberg Hems. 68 (1887). (Den skadade flickans) ansikte, som låg uppåtvändt, stelnade till på ett besynnerligt sätt. Hon är död, tänkte Gertrud. Lagerlöf Jerus. 2: 88 (1902); jfr 5 o. stelna I 5 a. Kungen stelnar först till; så brister han i skratt som för att släta över. Forssell Gal. 36 (1964).
5) [jfr 4 o. stelna I 5 a] (mera tillf.) om person l. djur: få den stelhet l. orörlighet som följer med döden l. döendet, bli stel l. orörlig (o. dö). (Flygfiskarna) blefvo liggande (på båten) flämtande ett par minuter, så stelnade de till medan ögonen trängde ut från deras hufvuden. Nyblom FantH 35 (1910). Man smuttar ju inte gärna på födelsedagschampagnen när jubilaren stelnat till för gott under natten. Balderson Harps. 60 (1969).
II. (mera tillf.) tr. till II 2: stelna; särsk. bildl. Lindensköld .. (Att kungen teg därför att han inte tänkte på ngt särskilt) stelnade inte till luften för en annan. Men nu! Det är som om det vore majestätsförbrytelse, att det rör sig inne i något huvud! Hallström K11 45 (1918). —
-INTERVALL. (i fackspr.) intervall mellan en högre o. en lägre temperatur under vilket stelning sker; jfr intervall 3. JernkA 1905, s. 57. TNCPubl. 30: 27 (1958). —
-KRYMPNING. tekn. krympning (se krympa, v. 1) inträdande då ett material övergår från flytande till fast tillstånd. TNCPubl. 30: 85 (1958). —
-MOMENT. moment (se d. o. 2) då stelning sker. Rinman 1: 635 (1788; i fråga om järnsmälta som lämnar masugn). —
-PROCESS.
-PRODUKT. (i sht i fackspr.) produkt av stelningsprocess (se d. o. 1); särsk. i fråga om bergarter; jfr produkt 3. Ramsay GeolGr. 1: 135 (1912). Hadding Geol. 9 (1954). —
-PUNKT. (i fackspr.) (för olika ämnen varierande) temperaturpunkt vid vilken stelning inträder; jfr -temperatur o. frys-, smält-punkt. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 185. TMatFysKemi 1920—21, s. 219. TNCPubl. 30: 27 (1958). —
-SKORPA. (i fackspr.) om skorpa av stelnad materia; särsk. om det yttre hölje av olika bergarter som omger jordens (l. annan planets) mantel o. utgör jordskorpan; jfr skorpa, sbst. 1 e. Nathorst JordH 545 (1891). —
-SPRICKA. (i fackspr.) spricka uppkommen vid stelning. SvGeogrÅb. 1937, s. 126 (om spricka i diabas). JernkA 1960, s. 109 (om spricka i gjutgods). —
-TEMPERATUR. den temperatur varvid stelning sker; jfr -punkt o. frys-, smält-punkt. Fock 1Fys. 454 (1854). TNCPubl. 38: 151 (1967). —
-ÖGONBLICK. ögonblick i vilket stelning sker, stelningsmoment. Berzelius Blåsr. 142 (1820). Fock 1Fys. 453 (1854; om is).
Spalt S 11400 band 30, 1989