| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
Å å4, prep. o. adv.2
Anm. Redan under ä. nysv. tid användes ordet sannol. med formellare stilprägel o. i sht i vissa fasta uttr. (i bet. som motsvaras av PÅ (jfr UPPÅ, anm.)). Det har numera en klart ålderdomlig prägel o. förekommer nästan bl. i vissa stelnade uttr. (o. i ä. texter som tillhör det levande språkarvet (t. ex. i ä. lagspråk)) samt ss. förled i vissa ssgr.
A. i rumslig bet., angivande befintlighet o. i därav nära avhängig anv.
1) (numera bl. ngn gg) för att ange befintlighet l. läge som hänför sig till ovansidan l. yttersidan av ngt o. som innebär kontakt med denna: på (se d. o. I 1–3); äv. i fråga om rörelse (l. riktning) som har sådan befintlighet osv. ss. slutpunkt l. mål l. som sker l. utförs i kontakt med ovansidan osv. av ngt: på (se d. o. I 13–15); särsk. i fråga om kontakt med dels mark l. jordyta (se särsk. a, b), dels plats där ngt är skrivet l. står att läsa o. d., dels ngt (särsk. kroppsdel) som bildar stödjande underlag åt ngt; ibland äv. utvidgat l. mera obestämt, för att beteckna befintlighet inom ett geografiskt område o. d. (se särsk. a, e). Til tess yttermere wisse och forwaring lather iak trökkie mith Signet aa Ryggen for thette breff. G1R 1: 8 (1521). Han haar en Krantz å sitt höfd. Stiernhielm Herc. 42 (1658, 1668). Dhe gamble adelige wapner, som å kyrkiewäggarne .. hängia. Schück VittA 1: 262 (i handl. fr. 1665). Ett utsprång i två våningar, som hvilade å en på marken stödd .. pelare. Rydberg Vap. 16 (1891). Ej lång stund dröjde det förrän dansens toner åter ljödo från estraden och barnaflocken i yrande lek ånyo surrade rundt å golfvet. SundsvT 29/12 1894, s. 3. Färden från Kristiania till Malmö hade företagits å hästryggen. SDS 27/5 1895, s. 3. (Jag fann) ett brunaktigt blad, som blifvit rifvet ur någon gammal bok. Å detta blad stod följande rader (osv.). WärmlLAnnonsbl. 1902, nr 16, s. 4. Ombord å fartyg. SFS 1920, s. 707. — särsk.
a) med rektion betecknande lokalitet i naturen (särsk. mark l. land o. d.); särsk. dels i uttr. å landet l. landsbygden (jfr LAND 4), dels i uttr. å land, på land (jfr LAND 6); äv. styrande dels allmänt lokalbetecknande ord (särsk. ort l. ställe), dels ord som betecknar vatten(yta). Her Steens holk aa reddhenne. G1R 1: 27 (1521). Ländz- och Fiärdingzmän åå Landzbygden. Schück VittA 1: 163 (i handl. fr. 1635). Ridderskapett åå landett. RP 8: 29 (1640). Kayan hoppar å Land, men Swanen simmer och seglar. Spegel GW 20 (1685). Kanske, at han berättar osz hwad der å orten är wärdt at omtala. Dalin Arg. 1: 44 (1733, 1754). Åkergärden, å hvilka vårarbetet redan var i gång. Rydberg Vap. 267 (1891). Så mycket dyrare blefve brobyggnaden å annat ställe än det förut bestämda. EngelhT 27/7 1903, s. 3.
b) med rektion betecknande väg l. stig o. d.; särsk. i vissa uttr. i bildl. anv. (förr särsk. i fråga om att avlägsna sig l. undkomma ngt; jfr 3 a, b, 7 a, b). Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1658). Ach Herre Gudh benåda migh / Som wandrat har å willan Stijgh. Arvidi 17 (1651). Jag visste icke, huru jag skulle kunna komma å väg med något sådant. Svedelius Lif 530 (1887). I onsdags afton observerades .. tvänne något druckne personer gående å vägen mellan Hessleholm och Vankifva. KristianstBl. 17/8 1889, s. 2.
c) i sådana uttr. som (svära) med hand å bok, betecknande att ngn vid ed l. högtidligt löfte o. d. håller sin hand på lagbok l. bibeln o. d. (se BOK, sbst.2 1 a δ, HAND 2 b γ, SVÄRA, v.2 I 1 a; jfr PÅ I 1 l (o. 30)).
e) styrande ordet sida (jfr 3 c); särsk. dels i uttr. betecknande att ngt befinner sig i l. förflyttas till en position intill l. bredvid ngt annat (särsk. i sådana uttr. som å bägge l. ömse sidor (om l. av ngt) (jfr SIDA, sbst. 14 e)), dels i fråga om föremål som har två (tydligt framträdande) sidor (särsk. mynt o. d.); jfr PÅ I 1 c, 3 b, ÅSIDO. Och woro sådane ordres stäldte, at hela Allmogen .. å bägge sidor om wägen, så långt framåt som de tilräcka kunde, sig ställa skulle. HC11H 9: 5 (1673). En Skådepenning i Guld .. föreställande å ena sidan Academiens Sinnebild, å den andra Apollo Citharædus. Kellgren (SVS) V. 1: 70 (1786). Hvarje rät linie, gående genom medelpunkten å ömse sidor ända till periferien .. (kallas) Tvärlinie (diameter, dubbelradie). Almqvist Geom. 11 (1833). Å dess (dvs. gårdens) vestra sida .. stod en rad af rymliga smedjor. Rydberg Vap. 16 (1891). Nya gångbanor av trä å ömse sidor av bron. SocDem. 17/10 1906, s. 2.
f) för att ange att ngn l. ngt befinner sig på en viss nivå l. i en viss position på en skala o. d.; särsk. i utvidgad l. bildl. anv. Att en decimaltum å skalan upptager högst 15 grader. AB 1/7 1846, s. 2. De omkring ett hundra olika årskullarna i en samtidigt lefvande befolkning befinna sig nu hvar och en å något af de olika stadier af decimation, om hvilka ofvanstående tal gifva en föreställning. EkonS 2: 6 (1894). (Handboken är) på åtskilliga punkter .. å nivå med forskningens senaste resultat. KyrkohÅ 1911, GoA. s. 190.
g) med rektion betecknande den första l. sista l. yttersta delen av ngt; särsk. i sådana uttr. som stå l. resa sig å ända, i fråga om att stå osv. på högkant l. uppsträckt o. d. (se RESA, v.2 I 1 a α γ′, b (α β’), STÅ, v. II 1 d); jfr 10 a. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1658). Å början af Pålsgatan. HbgD 15/10 1885, s. 4. (Tågvagnen) ramponerades .. betydligt, i det främre hjulparet fullständigt slets af, så att vagnen stälde sig å ända. Arbetet 8/5 1900, s. 2.
h) med rektion betecknande en konkret helhet varav ngt utgör en del; ofta i prep.-uttr. som är liktydiga med en attributiv genitiv av rektionen (l. ett poss. pron.); äv. i utvidgad anv., i fråga om ngt abstraktare som en viss egenskap o. d. anges tillhöra; jfr PÅ I 3 h, 6, 7, 12, 18. J fraa hørnit aa hans steenhuss [mwr]. OPetri Tb. 61 (1525). Så at icke allenast een Jambus hafwer sitt Rum vthi begynnelsen å hwarie Versz. Arvidi 182 (1651). Karakteren å detta system. AB 1865, nr 9, s. 4. Färgen å klädet. Norrskensfl. 19/12 1922, s. 3.
i) i vissa förb. med verb (l. vbalsbst.), med rektion betecknande föremålet för verbhandlingen o. med mer l. mindre klart framträdande bibet. av ofullbordad handling; jfr PÅ I 56. Smaka å mjölken. GHT 10/1 1889, s. 3. Damen .. fortfor i allsköns lugn att tappert bolma å sin kära cigarr. NorrlP 1899, nr 133 A, s. 3.
2) (†) för att ange befintlighet l. läge invid l. utmed ngt: intill; särsk. i (det bildl.) uttr. lägga ngt ngn å fot (se FOT 1 c κ δ’); jfr PÅ I 5, 17. Stiernhielm Cup. 3 (1649). Alsköns fruchtbare Trä .. / Alstädes, här och där wid wägen å Bäckarne finnas. Stiernhielm Herc. 264 (1658, 1668).
B. i vissa från 1 utgående utvidgade o. bildl. anv. med försvagad l. mindre framträdande rumslig bet.; jfr 1 f, h.
3) i vissa uttr., styrande ord med eg. konkret rumslig bet. — särsk.
a) (numera bl. ngn gg) styrande ordet bana, i sådana uttr. som vara å bane, bringa ngt å bane, dels i fråga om att ngt är i görningen l. för handen, dels i fråga om att ngt tas upp till diskussion (se BANA, sbst.1 4); jfr 1 b.
b) [jfr 1 b; efter motsv. anv. i mlt. o. t.] i uttr. å ngns vägnar, för ngns räkning l. i ngns ställe o. d. (se VÄGNAR 2); jfr PÅ I 8 d.
c) [utgående från 1 e] styrande ordet sida, i vissa uttr. (jfr PÅ I 8, 19). — särsk.
α) i sådana uttr. som (den l. den) å sin sida, betecknande ngns specifika synvinkel l. att ngt gäller just den aktuella personen (se SIDA, sbst. 20 a β); jfr PÅ I 8 c.
β) i sådana satsadverbiella uttr. som å ena sidan .. å andra sidan, för att framhålla l. diskutera två olika perspektiv på ett visst sakförhållande l. två olika omständigheter l. egenskaper o. d. (se SIDA, sbst. 21 c); jfr PÅ I 8 c α.
γ) i uttr. där sida betecknar var o. en av två l. flera olika människogrupper l. släktgrenar o. d.; förr särsk. i uttr. å side (se SIDA, sbst. 19 d, 20 a); jfr PÅ I 8 c, 19 d.
4) [efter t. am tage l. an (den) tag (legen l. geben)] i uttr. (lägga, förr äv. giva, ngt) å daga (äv. sammanskrivet ådaga), i fråga om att lägga ngt i dagen l. (be)visa ngt (se DAG II 6 b, 7 b).
5) (numera bl. ngn gg) med rektion betecknande räcka l. följd, i uttr. å rad, i rad (se RAD, sbst.1 5 c; jfr PÅ I 48 p); förr äv. (i fråga om tidsföljd; jfr 10) i uttr. å slag (se SLAG, sbst.1 29).
6) (numera bl. ngn gg) för att ange att ngt (mer l. mer mindre abstrakt) tänks befinna sig l. vila l. placeras o. d. på ngt l. ngn; särsk. i fråga om att ngt är betungande l. (formellt l. juridiskt) förpliktande o. d. (särsk. i fråga om avgift l. straff l. böter o. d.), i sådana uttr. som lägga ngt å ngt (jfr LÄGGA, v. I 2 b), ligga å ngn l. ngt (jfr LIGGA 2 b (δ)); äv. i sådana uttr. som grunda sig å ngt (jfr GRUNDA, v.1 III 2 b (ε)) l. bero å ngt (jfr BERO 6 b, 7 a); i vissa uttr. närmande sig l. övergående i instrumental anv., med bet.: med (hjälp av) (jfr 11); jfr PÅ I 4 c, 16 c. Stiernhielm Cup. 5 (1649). Som Dygd sig grundar å Gud, och i ähron. Stiernhielm Herc. 411 (1658, 1668). Det Kall som honom ligger å. Brenner (SVS) I. 1: 266 (1712). (De) hade, i bolag, och å egne medel, inrättat härstädes et Orgelbyggeri. SvMerc. 1765, s. 410. Presteståndet (har) ensamt godkänt förslaget att lägga tull å råg och hvete. NDA 26/4 1866, s. 2. Folkundervisningen (i Belgien) är .. betraktad såsom en angelägenhet för kommunerna och skolornas underhåll ligger å kommunalbeskattningen. Svedelius Statsk. 4: 318 (1869). (Dessa) fruktansvärda förhållanden .. lära i första rummet vara beroende å vanvård. EkonS 2: 34 (1894). En bildning .. å den (ord)stam, som ingår i .. (anglosaxiska) lis f. ’gunst, liebe’. Landsm. XX. 1: 347 (1904).
7) (utom i b numera bl. ngn gg) med rektion betecknande verksamhet o. d. som ngn är (l. ämnar vara) sysselsatt med (urspr. om sådan knuten till viss plats på vilken man kan befinna sig): på (se d. o. I 9–11, 20–22); särsk. dels med rektion betecknande färd o. d., i vissa uttr. (se a, b), dels med rektion betecknande möte l. sammankomst o. d. (ibland övergående till att beteckna den tid då själva verksamheten osv. äger rum (jfr 10)). Ähr och samma gårda och Egor laglig åå tinge wpbudne. Rääf Ydre 1: 328 (i handl. fr. 1581). Dhe .. som sigh absentera åå rette sammankomster på Ridderhusett. RARP 1: 47 (1627). Lijke så varde I och görandes medh den Ryske rogen, seliandes den åå besthe marchnadt. AOxenstierna 7: 664 (1632). Torparen .. befann sig för tillfället ute å arbete hos en granne. SmålP 4/11 1899, s. 2. Beslut å mötet. SölvesborgsT 9/5 1955, s. 3. — särsk.
a) styrande ordet gång (jfr 10), i uttr. vara å gång (förr äv. gånge), vara i gång l. i svang, äv.: vara på gång l. å färde (se GÅNG I 6, 7, 11 d); jfr 1 b o. PÅ I 10 a α.
b) (fullt br.) styrande ordet färd, i uttr. vara å färde (äv. sammanskrivet åfärde), vara för handen, försiggå, äv.: hålla på att ske, vara att vänta (se FÄRD 1 a, 2 a); särsk. i sådana uttr. som (det är) fara å färde (se FÄRD 2 a α); jfr 1 b o. PÅ I 10 b α. Ja thet synes ingen annor vndflycht skulle hafwa waridt åfärde, än at Konungen j Danmark samt medh hela sitt hof .. gåfwe sigh vndan. Bureus Påw. B 1 b (1604).
c) (†) i sådana uttr. som gå å gifte, ingå äktenskap; jfr GIFTE 2, PÅ I 22. Gånger hon å gifto utan wetskap thera och alla Almogans, hafwi förgiort brudheskatt sin och alt thet hon skulle wara gift och gifwin till. Lagförsl. 12 (1609). Å andro gifte gå. KOF II. 2: 153 (c. 1655).
d) styrande ordet gärning, i sådana uttr. som (ertappa l. gripa ngn) å bar l. färsk (förr äv. färska) gärning, i fråga om att ngn ertappas under pågående förbjuden l. olämplig handling (se BAR, adj. 3 c, FÄRSK 1 b α); jfr PÅ I 10 h. Å färska giärning. Stiernhielm WgL Ordel. 102 (1663).
8) (numera bl. ngn gg) styrande ord som betecknar ngn mot vilken l. ngt mot vilket uppmärksamhet l. viss verksamhet riktas; särsk. i fråga om dels angrepp l. jakt på ngn l. ngt, dels blick mot ngn l. ngt (jfr b), dels (i ä. juridiskt spr., i vissa uttr.) anklagelse l. yrkande l. domslut o. d. som riktas mot ngn; jfr PÅ I 23–26, 28, 32. Ingen skall göra åwerkan å H. F. N. undersåter. SvFlH 1: 510 (1570). I betragtande af det answar Författningarne härå stadga, kunde Actor icke undgå yrka säkerhet å Olof Olssons Person. TörngrenMål. 190 (1801). (Att) bestraffa den fredlige medborgaren, utan den ringaste tanke å behofvet ens af någon föregången ransakning och dom. GHT 30/3 1836, s. 3. Jag har aldrig skrifvit för massan, aldrig smutsat min penna med angrepp å mannen bakom ordet. Jolin Smädeskr. 69 (1863). Engelska räfhunden användes till hetsjagt å räf. Hahr HbJäg. 66 (1865). Jag blinkade å henne med vänstra ögat. Engström Äfv. 76 (1908). — särsk.
a) för att ange att ngn vänder l. riktar sig mot ngn med tal l. rop o. dyl. l. att ngn uppmärksammar ngt med hörseln. Jämpt osz Liwsens Folck, klagar och kärer å digh. Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668). Herrans namn iag kallad å. Rosenfeldt Vitt. 149 (c. 1690). Att lyssna å rundradiostationerna. GbgAB 23/8 1924, s. 4.
b) i utvidgad anv., i uttr. i l. med avseende å ngt, med hänsyn till l. beträffande ngt, äv. utan avseende å ngt, utan hänsyn till ngt (jfr AVSEENDE II 4 f β, g, h, 7 b, c); jfr 12. Utan afseende å detta jäf. DA 15/11 1785, s. 2. Tillika bör försvarsväsendet, också med afseende å friheten, till sin sammansättning utgå ur sjelfva folket. Bolin Statsl. 2: 143 (1871). En vigtig omständighet i afseende å möjligheten för henne att lefva. Rein Psyk. 2: 128 (1891).
9) (numera bl. ngn gg) för att beteckna att ngt fördelas mellan några l. att ngt räknas ut så att en viss del tillfaller l. utgår ifrån l. gäller var o. en av flera särskilda enheter, liktydigt med: per (se PER, prep. 4), för (varje); särsk. (o. urspr.) med tanke på att en viss andel av ngt placeras på var o. en av flera enheter; jfr PÅ I 55. Huru mycket å hwario (dvs. slags land) såås kan. Schück VittA 1: 142 (i handl. fr. 1629). Om lefreringen af kopparen skall skee i Holland, så blifver thed åå hvarje skeppund 2 rixdaler skada. RP 4: 157 (1634). Hypotekslån till belopp af circa 50,000 rdr behörigen fördeladt å de olika hemmansdelarne. SmålP 4/3 1868, s. 4.
C. för att beteckna tid l. sätt l. syftning l. finalitet o. d. i anv. där sambandet med den rumsliga bet. är mer l. mindre fullständigt försvunnet.
10) [jfr 5, 7] (numera bl. ngn gg) med rektion betecknande tid då ngt sker l. äger rum l. pågår l. varar: på (se d. o. I 36–43) l. under (se UNDER, prep. osv. I 7); förr särsk. dels i uttr. å rättan tid, i rättan tid, vid läglig l. lämplig tid (jfr RÄTT, adj.2 1 e β), dels styrande ordet gång (jfr 7 a o. GÅNG II 1), i uttr. betecknande att ngt utförs l. sker vid ett sammanhängande tillfälle o. d.; äv. i uttr. som anger tidsföljd (se b). Ath när the försth Synthe drengen Åå. ssa(m)ma dygnn, han ther hengd bleff. UpplDomb. 3: 125 (1553). Att någre haffva besvärat sigh öffver processen, att dee intett haffve varit å rättan tijdh stembde. RP 6: 79 (1636). Een springkiälla med så kalt watn att wij icke kunde dricka så mycket å gången, som wij welle. KKD 5: 322 (1712). Minne Af Regements Pastorskan .. Som, Å sit 18:de ålders år, saligen afsomnade. ASScF VIII. 2: 284 (1778). Wisst war slagtandet starkare å den tid, då man bultade ihjäl folk med spik-klubbor och pål-yxor, än nu. Blix SvFinance 146 (1797). Sådan Riksdag öpnes å Femtionde dagen efter den, då Stats-Rådet sist bordt kallelse dertill i Hufwudstadens Kyrkor låta kungöra. RO 1810 § 10. Fursten plägar hvarje år å denna dag vara tillsammans med sin familj i Koburg. GbgAB 1903, nr 169 A, s. 1. — särsk.
a) [jfr 1 g] med rektion betecknande slutet av ett tidsavsnitt, i sådana uttr. som å lykton (se LYKT, sbst.1 2 a), å sistone (se SIST, adj. III 3), å slutet (se SLUT, sbst.1 I 1 a α); jfr PÅ I 36 m (α).
b) för att beteckna tidsföljd (jfr 5), liktydigt med: efter (se EFTER, prep. osv. I 11); jfr PÅ I 44–46. At Cardinalen wille dag å dag komma fram med nya konster. Nordberg C12 1: 613 (1740). Å detta följde en stunds diskussion. BoråsTidn. 10/8 1895, s. 2. — jfr HÄDAN-Å.
11) (utom i slutet o. ÅNYO numera bl. ngn gg) för att ange sätt l. form l. omständighet o. d. (ibland övergående i instrumental anv. (jfr 6)): på (se d. o. I 34, 35, 48–50); särsk. dels i uttr. som anger att ngt uttrycks med ett visst språk, dels styrande sådana ord som sätt l. vis. Damasceni Historia .. å gammal Suänska. Schück VittA 1: 92 (i handl. fr. 1651). Blifwer någon igenom Köp eller å annat sätt, ägare til en del i By (osv.). LandtmFörordn. 200 (1762). Till humeuret är .. (uleåborgaren) liflig, hurtig .. ambitieus, men ej å narri, och eij högfärdig. BtVLand 3: 74 (c. 1795). Med detsamma reste sig (mannen) .. och slog Påvel med bössan tre slag, så att denne seg å sned emot väggen. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 390 (1868). Undertecknad ber att å detta vis få hembära sin hjertliga tacksägelse. GHT 1882, nr 228 B, s. 3. Så skulle man nu .. sitta här å parad. Högberg Frib. 108 (1910). — särsk. (fullt br.) styrande adj. i n. sg. i superlativ form (numera bl. i best. form o. föregånget av best. art. det), i uttr. betecknande en synnerligen hög grad; särsk. i fråga om invändning l. protest mot ngt; förr äv. i uttr. å minstone (äv. sammanskrivet åminstone), allra minst, åtminstone (jfr MINST I 3 c). Partiledningen motsatte sig förslaget å det bestämdaste. Naturen .. wänter altijdh för sina Wälgerningar, antingen lijka eller bättre Skääl, eller å minstone Ähra och Behagh. Preutz Kempis 425 (1675). Det Jagh medh egen handh och sigill här med å krafftigst bekräfftar. VDAkt. 1683, nr 351. (Då) skull(e) iag åminstone säija (osv.). Landsm. XI. 1: 108 (1701). Man svek sina väljare å det grövsta. Arbetet 9/10 1976, s. 1. Det vill jag tillbakavisa å det starkaste. SmålP 17/6 2019, s. 7.
12) [möjl. utvecklat ur 8 (b)] (numera bl. ngn gg) för att ange ngt som åsyftas l. avses o. d.: i fråga om, med hänsyn till, med avseende på, gällande; särsk. i fråga om kvantitet l. värde av ngt (se slutet); förr särsk. i förb. med predikativt adj. karakteriserande rektionen (ofta utgörande beteckning för kroppsdel); jfr PÅ I (26–31, 47 o.) 52, 53. Eij skall någon tillstädies at båtla som, åå händer och Lekamen så färdigh ähr, at han därmedh sit brödh kan förtiena. CalmPriv. 61 (1620). Swagh åå Manshielp. RARP 1: 5 (1626). Å sistnämde metall (dvs. järn) är .. Sverige vida ömnigare försedt än Norige. Palmblad LbGeogr. 80 (1851). Förslag å nya arbeten. Hierta-Retzius ArbStug. 41 (1897). Innan man företar formalinbehandling av rummet, bör man .. först ha undersökt samtliga i lägenheten boende å difteribaciller. SFS 1920, s. 587. Huvudman, som blivit stämd å arvode. SvJuristT 1937, s. 26. — särsk. i prep.-attribut, styrande led som anger kvantitet l. omfattning l. värde o. d. som ngt har, liktydigt med: uppgående till, omfattande; jfr PÅ I (33 o.) 54. Ty fattas nu ett wiite tem emillan å 4 D(ale)r S(ilver)m(yn)t. OfferdalKArk. N I 1, s. 88 (1714). Ett sådant kraftprof som .. uppknyckning och segdragning af en stång å 100 kg. SD 27/10 1894, s. 5. En 3 månaders växel å 2000 kr. Hedström o. Rendahl Alg. 31 (1915).
13) [sannol. utvecklat ur 8 (o. 12)] (†) i vissa uttr. med mer l. mindre tydligt framträdande final (l. resultativ) bet.; särsk. dels i sådana uttr. som tala å ngts bästa, tala till ngts fördel o. d. (jfr PÅ I 51 a), dels i uttr. å det, inledande final bisats: på det att (se PÅ I 51 c), för att. När .. Regeringen .. talar å Ständernes bästa. HC11H 10: 204 (1636). Icke så du, min Son: dijn plicht du tager å wahra. Stiernhielm Herc. 478 (1658, 1668). Pistolen dubbelt starkare ladz å det när han loszas, / Må både pip’ och låås flyg’ stalboor i flinten. 2Saml. 35: 221 (1662). Alla fähus och stall böra anläggas åvan åkrarne eller ängarne, å det fetman måtte dädan nedflyta. Trolle-Bonde Hesselby 146 (i handl. fr. 1740).
II. ss. prep. i abs. anv. l. ss. adv., dels ss. partikel i vissa verbförb. (särsk. förb.), dels (o. i sht o. numera bl.) ss. förled i vissa ssgr. — särsk.
1) motsv. I 1, för att beteckna rumslig relation l. förbindelse, ss. förled i sådana ssgr som ÅBO, Å-BYGGA, Å-HÅLLA, Å-SITTA.
2) motsv. I 6, för att beteckna att ngt betungande l. förpliktande o. d. tänks vila l. placeras o. d. på ngn l. ngt; särsk. dels i den särsk. förb. LIGGA Å, dels (o. numera bl.) ss. förled i sådana ssgr som Å-BÖRDA, ÅLIGGA, ÅLÄGGA.
3) motsv. I 8, för att beteckna att uppmärksamhet l. viss verksamhet riktas mot ngn l. ngt; särsk. dels i fråga om tal l. rop l. blick l. hörsel (särsk. ss. förled i sådana ssgr som ÅHÖRA, v., ÅKALLA, Å-ROPA ÅSE, v.), dels för att beteckna att yrkande l. domslut o. d. riktas mot ngn l. ngt (ss. förled i sådana ssgr som Å-DÖMA, ÅKLAGA, ÅTALA, v.).
Sammansättningar.
Anm. Flera av de med å sammansatta verben kunde i ä. tid skrivas ss. två ord, o. det kan ibland vara ovisst om ssg verkligen föreligger.
Spalt Å 5 band 38, 2021