| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ÅS å4s, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (UrkFinlÖ I. 1: 5 (c. 1600) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. åsa, VDVisitP 1681, nr 322 (: muhlåserna), VDAkt. 1735, Syneprot. (: mullåser)); förr äv. ÅSA, r. l. f.; endast anträffat i pl. -or (Murenius AV 120 (c. 1643: bördåsor), TByggn. 1859, s. 17) l. -er (se ovan).
stock l. balk l. stång; särsk. (o. numera bl., utom i a o. b, om ä. förh.) om sådan som tjänar ss. underlag för l. bär upp ngt (förr särsk. liktydigt med dels: slädmede, dels: brobjälke). Petter .. fick een wäffåss och slogh honom .. medh dhet samma hade Franss wändt sigh om och nappadt sama åssen aff Pär. BtÅboH I. 9: 129 (1637). Wid wägen stod ett p[ar] drögar .. hwilkas åsar woro 3 à 4 fingers breda, näppel[igen] ett tiocka, ganska lätta och simpla, hwilka man brukar i fiällen om wintren at kiöra hem skutna renar uppå. Linné Dal. 64 (1734). Åsarna eller bjelkarna, hvarpå brokaflarne hvilade sig, voro lagde med den ena ändan på det ena hälleberget, och med den andra på det andra. Kalm VgBah. 116 (1746). På norra sidan stämmes med 12 åsar vid vatnbrynet; annars går laxen öfver. Osbeck Lah. 55 (1796). (Skogsauktion hålls) i Åsums skog, hvarest säljes ett större parti famnved .. träskoale, åsar, läkten. SDS 23/3 1896, s. 4. Midt öfver dörren är infälld en stock .. som löper fritt genom hela (sjö)boden från gafvel till gafvel. På undersidan är den försedd med krokar för upphängning af nät och redskap. Denna stock kallas ås. Fatab. 1912, s. 223. Därjämte rökes ofta köttet efter företagen höstslakt i bastun på åsarna. FolklEtnSt. 1: 78 (1916). — jfr DRÖG-, GOLV-, GRYT-, KAVEL-, LAD-, MULL-, RI-, RIKT-, RÄNN-, SLINDER-, SLÄD-, TVÄR-ÅS. — särsk.
a) om vågrätt liggande balk l. bjälke med bärande funktion i takkonstruktion med fall; i sht om sådan balk som utgör del av nock (se NOCK, sbst. 8) (äv. om nock i sin helhet, särsk. i ssgn TAK-ÅS); särsk. (o. numera i sht i vitter stil o. nästan bl. om förh. under vikingatiden) i uttr. sotad ås (se SOTA, v.2 3 a). UrkFinlÖ I. 1: 5 (c. 1600). På en stor del af (de skånska husen) .. är Skorstenen upförd, ej på åsen eller ryggen af Taket, utan på någondera sidan. Borgh Alm. 1777, s. 44. Taket .. uppehölls af en stor stock, kallad Ås. Botin Hist. 1: 142 (1789). Skall metall användas till taktäckning, så panelas åsarne med tjockare bräder. Rothstein Byggn. 475 (1859). Takstolarna voro järnkonstruktioner, varpå vi skruvade fast åsar av trä, varpå vi spikade takbräderna, varpå lades papp och tegel. ByggnArbMinn. 205 (1950). — jfr BJUR-, BÖL-, KROPP-, MITT-, RYGG-, SIDO-, STUG-, TAK-ÅS. — särsk. om motsvarande del på tält. 4 st. Under-Officers-Tält, med åsar, stänger och pinnar. PH 10: 630 (1776). Då nu Tältkärror brukas .. kunna Tältstänger och åsar, göras utan leder och derigenom beslaget å dem äfven bli mindre kostsamt. KrigsmSH 1799, s. 108. När ”tältet” ombord skulle uppsättas, restes stöttor och lades åsar på dessa. SvFlH 3: 194 (1945). jfr TÄLT-ÅS.
b) om (ss. fästanordning för dragdjur l. traktor o. d. fungerande) dragstång (se d. o. 1) på l. till årder l. plog; jfr ÅRDER-STÅNG. Linné Sk. 258 (1751). Från .. (plogens) centrala del .. utgår framåt åsen, vid hvilken anspänningen sker medels ett betsel. Juhlin-Dannfelt 307 (1886). Det sydskånska årdret skilde sig något från de övriga genom .. att åsen var understödd av en tvåhjulig kärra. Moberg JordbrMek. 29 (1989). — jfr PLOG-, RIST-ÅS.
c) († utom i ssgn SLIPSTENS-ÅS) om axel kring vilket ngt rör sig. Stiernhielm Fateb. E 1 b (1643). (Sv.) Ås .. på kärra .. (t.) die Achse am Karren. Lind 2: 40 (1749). VetAH 1769, s. 236. — jfr GÅNG-, HJUL-, SLIPSTENS-ÅS.
-LAG. (ås- 1927. åse- 1764) (†) lag (se lag, sbst.3 4 c) l. skikt av åsar. 4. åselag .. (med) 4. broåsa uti hwart laget. HdlÅgerupArk. 1764. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 29. —
(a) -PANNA. om taktegel (med bågformig l. rundad profil) för täckning av takås, nockpanna; jfr panna, sbst.1 3 (e), o. -tegel. Osbeck Resa 17 (1751, 1757). 220 st två-kupiga betongtakpannor, 38 åspannor, 4:-/st. GbgP 11/10 2000, Nära Väster s. 14. —
(b) -PLOG. (förr) stockplog. Barchæus LandthHall. 20 (1773). Åsen, plogstången, var helst av ek och lika lång som på kärrplogen. Med framändan vilade den på dragarnas ok. Det var alltså en s. k. åsplog. SkånHembFÅb. 1954, s. 8. —
(a) -STUGA, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -STUVA, förr äv. -STOVA. (ås- 1908 osv. åsa- 1912–1931) stuga med åstak. VgFmT II. 8–9: 101 (1908). Var stugan en åsastova och taket således försett med sidoåsar, pryddes även dessa med .. taklister. SvKulturb. 7–8: 220 (1931). —
-STÅNG. särsk. till a: stång som utgör l. är avsedd att utgöra ås (särsk. om sådan stång på tält). Holmberg 1: 828 (1795). En 4 m. åsstång upplägges och surras, hvarefter en takstomme mot vindsidan bildas af ytterligare 2:ne lutande och 7 à 8 vågrätt liggande stänger. Zethelius Fältarb. 96 (1892). —
(a) -STÖD. stöd för ås. (Eldhuset har) en tvärbjälke tvärs öfver gafveln och på denna stödja dockor, som uppbära takåsarna. Typologiskt sedt är detta utveckladt af åsstöd, som stå på marken. Fatab. 1917, s. 176. —
(a) -TAK. tak konstruerat med ås l. åsar. Taket innantil var åstak med 2ne fönster uppe i taket, et på hvardera sidan om kroppåsen och midt emot hvarandra. Kalm VgBah. 219 (1746). Märkligt nog användas (i Kila by) aldrig takstolar utan endast åstak i boningshusen, likaväl som i uthusen. EtnolKällskr. 3: 86 (1946). —
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): ÅSA-GÄRDSGÅRD~02 l. ~20, stundom äv. -GÄRDESGÅRD~102, äv. ~200. (åsa- 1715 osv. åse- 1816) om trägärdsgård bestående av stolpar som bär upp liggande slanor. Att H:r Probsten sielf låtet giärda denne nu omtwistade Åhsa gierdesgård. VDAkt. 1715, nr 294. —
-STUGA, se A.
C (†): ÅSE-GÄRDSGÅRD, se B. —
-LAG, se A.
Spalt Å 218 band 38, 2021