| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FIX fik4s, adj. -are. adv. -T.
1) fast, stadig, orörlig, orubblig; bestämd, beständig, oföränderlig. Fixa priser, dvs. som ej medgiva prutning. Fixa löner. Fixa värden. Fixa uttryck. Annerstedt UUH Bih. 2: 49 (i handl. fr. 1661). Ett fixt .. författar-arfvode kunna de ej bestämma, förrän de fått se manuscriptet. Atterbom (1819) i 2Saml. 27: 54. Fixa punkter på termometern äro kok- och fryspunkten. NF (1881). Sememer, hvilkas betydelse .. är fix. Noreen VS 5: 65 (1904). — särsk.
a) astr. om himlakropp: stillastående i rymden, orörlig; jfr FIX-STJÄRNA. Fixa stjernor. JGOxenstierna 4: 364 (1815). Man finner snart, att månen icke är fix. VerdS 16: 8 (1889). 2NF 33: 122 (1921).
b) (numera föga br.) kem. eldfast; beständig; motsatt: flyktig. Hiärne Förb. 43 (1706). De fixa metallerne. VetAH 1744, s. 34. Det finnes vätskor, t. ex. vissa feta oljor .., hvilka .. vid vanlig temperatur .. ej i märkbar grad afdunsta. De sägas därför vara fixa. 2NF 1: 222 (1903).
c) [efter nylat. aër fixus (jfr äv. eng. fixed air), vilken benämning gavs åt kolsyran på grund av dess förekomst ss. bunden i kolsyrade salter; jfr FAST, adj.1 7 d] (†) kem. i uttr. fix luft, kolsyra. Wåhlin Bastholm 67 (1791). Den fixa luften har en större specifik tyngd än den atmosphériska. VetHLäk. IV. 3: 63 (1796). JournLTh. 1811, s. 407.
d) i uttr. fix idé; eg. psykiatr.: inrotad vanföreställning, ofta i form av tvångstanke; ofta allmännare (ibland skämts.): envist omfattad o. fasthållen idé l. föreställning l. fördom, stundom: vurm. Ha, lida av fixa idéer. (De) som en gång för alla fått den fixa ideen att de äro skalder. SKN 1841, s. 102. Thilda hade en fix idé, att ingenting klädde en flicka så väl som att alltid framstå som ett synnerligen svagt käril. Hedenstierna FruW 7 (1890). De sista åren förföll .. (Archenholtz) till fixa idéer och öfverlefde alldeles sig själf. Snoilsky i 3SAH 17: 165 (1902).
2) [efter motsv. anv. i t.; med avs. på bet.-utvecklingen jfr FÄRM] (†; jfr dock a) säker (i ngt), skicklig (i ngt); duglig; flink, rask, snabb. Spåmannen .. lätz wara fix vppå sijn konst. Balck Es. 201 (1603). (Den sjuka skall undersökas) af någhon fix doct(or). Murenius AV 429 (1660). En Carl, som uthi alt var ferdig, flink och fiks. ORudbeck d. y. Vitt. 105 (1719). Schultze Ordb. 1282 (c. 1755). Schück (1854). — särsk.
a) (i Finl., vard.) snabbtänkt, fyndig, ”kvick”, fiffig. En fixer rackare. Runeberg ESkr. 2: 125 (c. 1850). Jag hade i min tjenst en jägare, som var en satans fix karl. Wetterhoff Skog 2: 230 (1887).
b) ss. adv.: säkert; raskt, snabbt. Iagh skal tigh fixt til Hånighmarknat föhra. Fosz 55 (1621). Det första bref du afsände kom så fixt och fermt fram. Bremer Brev 2: 176 (1841).
3) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) god. Columbus Ordesk. 20 (1678; bland i talspr. vanliga ord som enl. förf. borde upptagas i skriftspr.). Den Fixa det är goda Guden Jofur. Rudbeck Atl. 3: 492 (1698). Schenberg (1739).
4) [efter motsv. anv. i t. (äv. i förb. fix und fertig] färdig, redo, ”klar”; numera bl. (vard.) i uttr. fix och färdig, alldeles färdig, i vederbörligt skick. Att hafwa sin munderingh fix och fährdigh. LReg. 278 (1676). Par gånger klockarn än med höfveln öfverskiär, / Och see, .. Pulpetn fixer är. Düben Boileau Pulp. 20 (1722). Så att han kan köpa mig en styfkjol fix och färdig. Lidforss DQ 2: 573 (1892). Söderblom StundVäxl. 1: 6 (1909).
-PUNKT. (i fackspr.) till läget noggrant bestämd l. känd punkt som tjänar till utgångspunkt vid mätning, kartläggning, indelning av en skala osv.; särsk. landtmät.: inmätt o. på särskilt sätt markerad punkt av så orubblig beskaffenhet, att den kan begagnas som utgångs- o. kontrollpunkt för vidare mätningar. JernkA 1864, s. 279. Alla höjdförhållanden hänföras till noga angifven fixpunkt. FFS 1894, nr 42, s. 16. Vattnets kokpunkt är konstant och kan användas som fixpunkt (för termometern). KemT 1899, s. 189. Gränskommissarierna betecknade ett antal fixpunkter efter gamla gränsmärken. Kjellén SvGeogr. 140 (1900). —
-STJÄRNA. (fixe- 1673) [jfr t. fixstern; efter nylat. stella fixa] stjärna vars läge i förh. till (jorden o.) övriga stjärnor på grund av det stora avståndet icke synes förändra sig (o. som förr ansågs vara stillastående på fästet l. i rymden); fast stjärna; motsatt: månar, planeter o. kometer, i vanligt språkbruk äv. motsatt: solen (som emellertid i astronomisk mening inräknas bland fixstjärnorna); i fackspr. numera ofta ersatt av det enkla ”stjärna” eller av ”sol”. Schroderus Comenius 43 (1639). Fixstjernor, hvilka, lika som solen lysa med sitt eget sken. Duræus Naturk. 143 (1759). Solen är en isolerad fixstjerna. 1NordUnivT I. 2: 5 (1855). 2UB 10: 358 (1907). bildl. Hans ur förgängelsen uppstigande namn, en ny fixstjerna bland de glesa, men ljusa, på häfdernas himmel. Wallin Rel. 4: 502 (1837).
Ssgr: fixstjärne-, äv. fixstjärn-himmel(n). stjärnhimmel(n). Melanderhjelm Astr. 1: 2 (1795). PedT 1896, s. 221.
B (†): FIXE-STJÄRNA, se A.
Spalt F 653 band 8, 1924