| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GALL gal4, ngn gg, starkt bygdemålsfärgat, GÅLL gol4, adj. oböjl. ((†) f. sg. oblik kasus -a GR 5: 66 (1528); n. sg. -t Florman HästKänned. 26 (1794); pl. -a VDAkt. 1675, nr 50, Linné Sk. 379 (1751)).
1) (i sht i fackspr.) i fråga om fruktsamhet o. d.
a) som icke är avelsduglig; ofruktsam, steril; numera nästan bl. om hondjur, i sht ko l. sto, förr äv. om kvinna. Verelius 141 (1681; om kastrerad häst). Spegel 230 (1712). Kolmodin QvSp. 1: 110 (1732; om kvinna). Ejderhonor, som äro gall eller .. mist ägg eller afvel. Jäg. 1897, 2: 211. Sådana kvigor, som blifvit gall. 2UB 4: 255 (1899).
b) som under ngn viss tid, t. ex. ett visst år, icke blir l. är dräktig; i sht om ko l. sto; ofta i uttr. gå gall; stundom (i sht förr): som ännu ej varit dräktig. VDAkt. 1675, nr 50. Koer delas .. i Bärande och Galla. En Gallko kallas den, som är ofruchtsam det åhret. Dahlman Reddej. 27 (1743). De kor .., som gå gall. Rothof 282 (1762). Florman HästKänned. 26 (1794). Düben Lappl. 297 (1873; om renko). Begge fölstona voro för året gall. TIdr. 1897, julnr s. 19.
c) († utom i ssgr) om fisk: som saknar rom l. mjölke; jfr 2. Not-Strömming .. fås mäst gall. VetAH 1748, s. 109.
d) (föga br. utom i ssgr) om växt: som icke bär blommor l. frukt, steril. Skott (av havreplantor), som .. bli gall. UtsädT 1893, s. 153. Cannelin (1921).
2) († utom i ssgr) i mer l. mindre utvidgad o. oeg. anv.: som icke lämnar beräknad l. normal avkastning l. gör beräknad nytta; i ssgr äv. allmännare: otjänlig, onyttig. — särsk.
(2) -BLÅST. (i vissa trakter, föga br.) kall o. torr blåst utan nederbörd. Deremot hörer .. den gallblåst som .. vankas om vårarne till vårt klimats olägenheter. Forsell Stat. 18 (1831). Östergren (1924). —
(2) -BRÄCKA, r. l. f. (i vissa trakter) bärgv. det slag av bärgarten bräcka som saknar malm o. ej är brytvärdt, gråbärgsbräcka. NF 2: 1243 (1878). —
(2) -BÄRG. (i vissa trakter) bärgv. benämning på hårdt, ofyndigt bärg. Rinman (1788). Landsm. V. 7: 24 (1891). —
(1 d) -HAMPA, r. l. f. [jfr nt. geljehemp] (numera föga br.) folklig benämning på hannstånd av hampa; jfr GALLER-HAMPA, GALLRINGS-HAMPA, GALLA, sbst.5, GALLRA, sbst.3 Rothof 173 (1762). Norrlänningarna .. kalla .. (hannväxten av hampa) Gall-Hampa, efter den bär inga Frön. Alm. 1771, s. 43. —
-HONA. (i sht i fackspr.) VetAH 1801, s. 241 (om tjäderhona). Holmström ResHoll. 6 (1915; om forellhona). —
(1 d) -HUMLE. (numera föga br.) folklig benämning på hannstånd av humle. Celsius HushAlm. 1744, s. 29. Hanhumlen kallas äfven gallhumle och odlas icke. Berlin Lsb. 206 (1852; ännu i den postuma uppl. 1924). Karlfeldt Hösth. 107 (1927). —
-HÖNA. (mindre br.) ofruktsam hona av hönsfågelart. Nilsson Fauna II. 2: 47 (1835). Karlfeldt Hösth. 108 (1927). —
(1 c) -ID. (i vissa trakter, föga br.) benämning på unge av id. BFFries o. CUEkström hos Wright Fisk. 61 (1837). Smitt Fisk. 767 (1895). —
-KO.
1) till 1.
a) i sht landt. ofruktsam ko; ej dräktig ko; äv. om renko. IErici Colerus 2: 12 (c. 1645). Högström Lapm. 83 (1747; om renko). En s. k. gallko, d. v. s. ett på grund af sjukligheter i könsorganen ofruktsamt hondjur. LB V. 2: 52 (1908). Karlfeldt Hösth. 108 (1927).
(2) -LOSTA. (†) gräset Bromus sterilis Lin., vilket är odugligt till foder o. vars blomfjäll jämte frukterna tidigt avfalla, så att skärmfjällen länge sitta kvar tomma. Retzius FlOec. 131 (1806). Nyman FanerogFl. 21 (1873). —
(2?) -LÖK. (†) lökväxten Allium carinatum Lin. Linné Fl. nr 281 (1755; anf. fr. Skåne). Torén Rebau o. Hochstetter 87 (1851). —
(2 b) -MARK. (numera föga br.) ofruktbar mark; förr äv.: hedmark. Serenius (1741). Cannelin (1921). —
(2) -SNÖ. (i vissa trakter, föga br.) torr, fin snö (som yr kring vid stark köld o. icke förbättrar föret). Aprilis. .. Yrväder var blott 1 gång med gallsnö d. 7. VetAH 1799, s. 123. Östergren (1924). —
(2 b, c) -STRAND. (numera föga br.) eg.: ofruktbar strand; stenig l. sandig strand(botten); äv.: strand vid vilken fisk icke uppehåller sig. SvRStBesl. 1643, s. B 4 a. Fisket vid detta hemman .. består af gallstrand. Trolle-Bonde Hesselby 378 (i handl. fr. 1731). Schultze Ordb. 5116 (c. 1755). FoFl. 1908, s. 91 (om stränderna vid Tåkern). Östergren (1924). —
(2 b) -STRANDIG. (†) om sjö: försedd med stenig l. sandig strandbotten. Många Insiögar äro Galdstrandiga eller ock öfwermåtton diupe. RARP 3: 332 (1643). —
(1 c) -STRÖMMING. (i sht i norra Sv., föga br.) strömming utan rom resp. mjölke; förr äv.: strömming fångad om våren o. bestående i sht av hannströmming. VetAH 1748, s. 108. Östergren (1924). —
-TUPP. (föga br.) i fråga om hönsfåglar, t. ex. kalkon: icke avelsduglig tupp; kastrerad tupp. Dahlman Reddej. 117 (1743). Östergren (1924).
Spalt G 42 band 10, 1928