| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HEM hem4, sbst. n., o. adv.; ss. sbst. best. hemmet; pl. =.
Anm. Medan hem i fsv. var vanligt både ss. sbst. o. adv., synes ordet (utom i ssgr samt i förb. hus och hem) i den ä. nysv. hava varit relativt sällsynt i substantivisk anv., vilket säkerligen beror på att den dominerande substantiviska bet. varit I 1, i vilken hem icke förmått hålla sig uppe emot sådana ord som hus, gård o. hemman. Den befästa ställning hem numera (i bet. I 2 o. 4) har ss. sbst. torde bero på att man under senare hälften av 1700-talet, företrädesvis gm (i stor utsträckning av tyskan förmedlade) litterära inflytelser från England, började ingjuta en varmare känslostämning i ordet. Jfr Tegnér HemOrd 2 (1881).
I. sbst.
1) (†) bebyggd jordegendom l. tomt; fastighet; gård; hemman. Fjerdedeelz heem. Johansson Noraskog 2: 363 (i handl. fr. 1644). Hemmet som iag nu åboor är af een sådan ringheet att iag näppligen en häst mig till hielp der på föda kan. VDAkt. 1696, nr 89. Gården .. bestod af 2 hela Hem, som utgjorde 52 Stigar Kol. Hülphers Dal. 65 (1762). AdP 1800, s. 184. — jfr KRONO-, KVARN-, SKATTE-HEM. — särsk. i sammanställning med hus (jfr 2 a); svårt att skilja från 2. G1R 1: 29 (1521). Peringskiöld Hkr. 1: 326 (1697).
2) om (förhyrd l. med äganderätt bebodd) gård l. bostadslägenhet ss. stadigvarande boningsort l. bostad för en l. flera personer, i sht för (var särskild medlem av) en familj l. ett hushåll; särsk. om bostad vari man bor med egen uppsättning av möbler, husgeråd o. d.; äv. med inbegrepp av l. med tanke företrädesvis l. uteslutande på de personer som bo i ett hem, särsk. de personer (i sht make l. maka o. barn l. föräldrar o. syskon) som man har jämte sig i sitt hem; ofta mer l. mindre känslobetonat, med särskild tanke på hemmet ss. en plats där man njuter av förtroligt samliv, lugn l. trygghet l. trevnad l. där man kan öppna sitt hjärta med anspråk på att vinna förståelse l. sympati. Grunda ett (nytt) hem. Upplösa ett hem. Hava (ett) eget hem, särsk. om äkta makar l. vuxen man l. kvinna som satt eget bo. Egna hem, se EGEN 1 e δ. Hemmet är barnets värld. Lämna sitt hem l. hemmet. Vara utflugen ur hemmet. Komma från ett bildat, obildat, fattigt, rikt, godt, ordentligt hem. Hemmets (dvs. särsk. föräldrarnas) inflytande på barnet. Han hade aldrig haft något värkligt hem. Flicka med hem i staden får plats som ensamjungfru (i annons). Lucidor (SVS) 279 (1672). O hem! Hvad underfull, / Förtrollad ring, i detta lilla ord, / Allt godt, allt vederqvickligt innesluter! Atterbom Lyr. 2: 305 (1810). Det .. är att förutse, att jag ännu skall få arbeta lika mycket ännu ett år eller mera, innan jag skall kunna föra en hustru till eget hem. De Geer Minn. 1: 106 (1847, 1892). En förtrolig atmosfär av hem och sluten krets. Fogelqvst ResRot 91 (1926). Julen (har) varit och är alltjämt en hemmets och släktens fest mer än någon annan. Celander NordJul 1: 6 (1928). — jfr ALLMOGE-, ARBETAR(E)-, BACKSTUGU-, BARNDOMS-, BOND(E)-, BORGAR(E)-, DALA-, DALKARLS-, DANNE-, DANNEMANS-, DOCK-, DRINKAR(E)-, FADERS-, FÄDERNE-, FÖRÄLDRA-, IDEAL-, UNGKARLS-HEM m. fl. — särsk.
a) (i sht i högre stil) i vissa allittererande förbindelser; särsk. (i äldre ex. svårt att skilja från 1 slutet) i sammanställning med hus; äv. i sammanställning med härd; se vidare under HULD, sbst. (Sv.) Hus och hem, (eng.) House and home. Serenius (1741). (Sv.) Ha hus och hem, (fr.) avoir un chez soi. Weste 1: 1145 (1807). Tänk om jag, så ”opålitlig” som jag är, flydde från hus och hem. Jolin Mjölnarfr. 15 (1865). Ett stort antal fattige, som saknade hem och härd. 3SkånS III. 1: 79 (1894). NDA 1913, nr 158, s. 1.
b) med tanke företrädesvis på inredning, möbler o. d.; äv. övergående i bet.: bohag (se d. o. 1), bo (se BO, sbst.1 6). Hava, sätta upp ett utmärkt vackert l. magnifikt hem. (De gingo) uppför de breda halvtrapporna dit upp där de sett, att hela hem funnos för rikt folk att köpa. Siwertz Varuh. 13 (1926). — jfr LYX-HEM.
c) med särskild tanke på hushållsgöromål o. d. Förmåga att sköta ett hem. Förestå hemmet för en ungkarl.
d) motsatt: offentlig lokal l. institution, ss. fabrik, skola, kyrka o. d. Erhålla undervisning, i hemmet l. i sitt hem. Förlägga sitt arbete till hemmet. I hemmet borde den egentliga uppfostran göras; skolan kan blott vara medhjelpare. Dahm Skolm. 160 (1846). Innan de kristna fingo egna, offentliga samlingslokaler, möttes de i hemmen till firande af sina gudstjänster. Hahr ArkitH 138 (1902).
e) i utvidgad l. bildl. anv.
α) om bostad där ngn tillfälligtvis slagit sig ned l. ställe där ngn är upptagen ss. barn i huset l. betraktas ss. medlem av familjen. Få ett nytt, ett andra hem ngnstädes. Grefve X. vill .. att du alltid har ditt hem hos honom. Knorring Ståndsp. 2: 56 (1838). Nyblom i 2SAH 57: 95 (1880). — jfr FOSTER-HEM.
β) (i sht i högre stil; jfr dock α’) i annan anv. Kom, mitt hjerta tag till boning, / Der är redt ett hem åt dig. Oscar II 2: 190 (1855, 1887). Hans batteri var hans härd, hans hem, / Han skötte dess eld, han tjente för fem. Runeberg 5: 88 (1860). Samhället bör icke blott vara en stat utan också ett hem. Grimberg SvH 544 (1909); jfr 4. Geologien var en av de fem vetenskaper, som redan vid Stockholms högskolas tillkomst vunno hem under dess tak. NordT 1929, s. 506. — särsk.
α’) [jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.] benämning på olika anstalter l. inrättningar avsedda att omhändertaga personer vilka icke kunna försörja sig l. som sakna hem l. av olika anledningar icke kunna vistas i sitt hem; äv. om vissa pensionat o. d. (särsk. för personer som behöva vila l. läkarvård); äv. om lokal med läsrum o. d. för sjömän l. beväringsmän; äv. om olika utbildningsanstalter där eleverna erhålla husrum o. mat; vanl. (fullt br.) i ssgr l. med bestämning angivande anstaltens (osv.) natur, t. ex. hem för vanföra, för obotligt sjuka o. d. VL 1895, nr 216, s. 2. — jfr ALKOHOLIST-, ARBETS-, BARN-, DIAKON-, DIAKONISS-, ELEV-, FORTSÄTTNINGS-, FÖRBÄTTRINGS-, FÖRSAMLINGS-, FÖRSÖRJNINGS-, IDIOT-, KONVALESCENT-, LÄRLINGS-, REKREATIONS-, RESANDE-, RÄDDNINGS-, SAMARITER-, SJUK-, SJUKSKÖTERSKE-, SJÖMANS-, SKOL-, SKYDDS-, SOLDAT-, STUDENT-, VÅRD-, ÅLDERDOMS-HEM m. fl.
β’) (i religiöst spr.) om himmelen (ss. ett fadershus); jfr 4 slutet. Schultze Ordb. 1875 (c. 1755). Men jag på jorden måste än / En gäst och främling vara. / Långt från mitt hem jag vandrar här: / Mitt sällskap sorg och möda är. Ps. 1819, 113: 1. Hem, hem, mitt kära hem, / Ej finns en plats på jorden / Så skön som du, mitt hem. NPs. 1921, 654: 1 [jfr eng. home, sweet home].
3) [jfr motsv. anv. i eng.] (föga br.) spelt. i brädspel: ställe (fält) varifrån man börjar spelet. Talongen (i triktrak) kallas äfven hus (hem) och bör .. utgöras af den ene spelarens venstra, den andres högra hörnpil. Wilson Spelb. 220 (1888). SvUppslB 5: 177 (1930).
4) (i sht i högre stil) fast boningsort; hemort, hembygd, hemland. Wår Börd, ock Heem wij (dvs. ”The siu Wijse af Grekland”) fordom hade, / Vthi the wijse Grekers Land. Stiernhielm Parn. 3: 3 (1651, 1668). Väljen I (dvs. ”Söner av Teukros”) åter ert hem med mig i Libyens rike, / Väl! den stad jag bygger, är er. Adlerbeth Æn. 20 (1804). Främmande jord / Länge jag trampat på färden, / .. / Längtar till hemmet i nord. Oscar II 3: 59 (1864, 1888). På vårt skepp och på några andra, som varit länge från hemmet, började maten tryta. GCederschiöld hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 47 (1901). — jfr ASA-, BY-, FORN-, FOSTER-, FÄDERNE-, STAM-, UR-HEM. — särsk. i utvidgad l. bildl. anv., om område l. plats (i eg. l. bildl. bet.) i förhållande till ngt visst som finnes där, särsk. i högre grad l. större mängd än på annat håll, l. som frodas l. omhuldas där l. utgått l. härstammar därifrån; äv. (i religiöst spr.) i sådana uttr. som fridens, ljusets hem, himmelen (jfr 2 e β β’), dödens hem, dödsriket. O Finland, trohets hem. Tegnér (WB) 2: 77 (1812). Behåll oss, Herre! vid det hopp, / Att du vår lefnads dunkla lopp / Till ljusets hem ledsagar. Ps. 1819, 7: 5. Här (dvs. på leran) är äfven Vickerns och Rödklöfverns rätta hem. QLm. I. 4: 51 (1833). I England ega .. de moraliska veckoskrifterna sitt ursprungliga hem. Warburg i 2SAH 59: 43 (1882). Den som gästat drömmens / och lyckans hem. Hallström Sagodr. 184 (1910).
II. adv.; vanl. i stående förb. med verb, varvid huvudtonen i allm. uppbäres av adverbet; se vidare under de särskilda verben.
1) motsv. I 2.
a) till ngns bostad l. hem (i bet. I 2), till hemmet l. hemmen; ofta med förtydligande tillägg angivande l. antydande det l. de hem som åsyftas; utan dylikt tillägg vanl.: till sitt (sina) hem. Begiva sig, fara, gå, komma, resa, skynda, springa, återvända hem. Gå, komma, fara hem till sig (i sht förr äv. hem till sitt, förr äv. hem till sin). Hava långt hem. Icke hitta hem. Taga ngn l. ngt med sig hem. Bjuda hem ngn. Komma sent hem om kvällarna. Längta hem. Skriva hem. Följa ngn hem (till hans bostad). Komma hem till ngn. Sända hem ett paket till ngn. Och så gick hwar och en heem till sitt. Joh. 7: 53 (NT 1526). Tu skulle haffue komett hiit hem, och talett med oss personelige. G1R 8: 321 (1533). Förgät icke, at tu i tijdh begiffuer tigh heem igen. Rothovius 1Pred. D 2 a (1623). När iag .. rest nu 3, och nu 4 mijl räknade hem och bort. VDAkt. 1714, nr 263. Spring hem til Brukspatron Hedengren, (Du vet ju hvar han bor?). Björn FörfYngl. 116 (1792). Glad han i afton väntade hem från Åbo sin enda / Älskade son. Runeberg 1: 146 (1836). Han hade köpt hem både mat och brännvin. Lagerlöf Troll 2: 37 (1921). — särsk.
γ) (i sht i religiös stil) motsv. I 2 e β β’, i fråga om dödsfall: till himmelen, till fadershemmet (se d. o. 2). Min stund til at gå hem är ännu intet kommen. Swedberg SabbRo 648 (1692, 1710). Väl dem, som redan hunnit hem! De äro i Guds hand. Wallin Rel. 1: 45 (1813, 1825). Vår älskade Nanna gick hem till Gud i dag. VästerbK 1927, nr 166, s. 2 (i annons).
b) (†) hemma (se HEMMA, sbst. o. adv. II 1); ofta i uttr. hem till ngn, till sig l. sitt, hemma hos ngn resp. hos sig. SthmSkotteb. 1521, s. 224. Att the måtthe sittie wthann tunge, och bliffue heem till ssith. G1R 1: 125 (1523). Så bliffue nu huar och en heem til sigh. 2Mos. 16: 29 (Bib. 1541). STopelius (1842) hos Vasenius Top. 2: 401.
2) motsv. I 4.
a) till hemorten l. hemlandet o. d.; ofta med förtydligande tillägg angivande vilken ort l. vilket land osv. som avses; utan dylikt tillägg vanl.: till sin hemort l. sitt hemland osv. Begiva sig, fara, komma, resa, återvända hem (till Sverge). Ath komma heem i gæn tiil calmarna. G1R 1: 112 (1523). (Svenska ynglingar som besöka främmande länder) insuga (lätt) willfarande Meningar, them the sedan oförsichtigt bringa med sig hem i Landet igen. Kyrkol. 1: 6 (1686). Efter den betan pallrade apotekaren sig åter hem till Laholm. Wigström Folkd. 2: 239 (1881). En av direktionens fruar kom hem från ett besök i Wiesbaden. Nilsson FestdVard. 33 (1925).
b) (†) hemma (se HEMMA, sbst. o. adv. II 2 o. 4); hemmahörande (ngnstädes). Iag sender til idher Nådh ij (dvs. två) borghare, annan (dvs. den ene) är heem j Stocholm, och then annan j Vpland. BtFinlH 3: 35 (1534). (En marknad som Helsingfors stad har privilegium på) att hålla hem i staden om trettondagz tiden. BtHforsH 3: 22 (1655). Säg mig, hur mycket är du med dem (dvs. invånarna i Nykarleby), när du är hem? STopelius (1853) hos Vasenius Top. 3: 409; jfr 1 b.
3) i utvidgad l. oeg. anv. av 1 o. 2.
a) till den plats där man befinner sig l. har sin värksamhet o. d.; till sig, åt sig; in.
α) handel. i uttr. som beteckna ankomst l. förskaffande av varor (särsk. från annat land l. annan ort) till en affärs lager. Få, skaffa, taga hem ett parti apelsiner. Ett parti sydfrukter har just kommit hem.
β) sjöt. i fråga om halning: till sig, åt sig; in, ombord. Taga l. hämta hem (på) ett skot. Ankaret vindades hem och vi måste åter hålla sjön till andra morgonen. (Bladh o.) Hornstedt 164 (1785). Wilhelm Tall. 42 (1919).
γ) (†, utom i ssgr; se dock α’, β’) i uttr. som beteckna att ngn vinner l. erhåller ngt l. att ngt tillfaller ngn l. inbringar ngt. Saaker (dvs. angelägenheter), som peninger droge hem. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 72 (1539). Doch kunde han på them intet winna, vtan bar altidh heem hugg och slagh. Petreius Beskr. 2: 30 (1614). Tå hustrun dör, eller går i annat gifte; falle morgongåfvan hem till mannens barn, eller andra hans arfvingar. GB 9: 4 (Lag 1734). — särsk.
α’) (mindre br.) i uttr. bära hem segern, förr äv. föra segern hem, hemföra segern. (Svenskarna) förde segeren heem. Svart G1 3 (1561). Äfven i Göteborg .. hafva socialisterna burit hem segern. VL 1893, nr 6, s. 2.
β’) (fullt br.) spelt. i fråga om kortspel (jfr c β); i uttr. som beteckna att man vinner ett stick l. ett spel l. att ett kort tager ett stick l. att ett stick l. spel vinnes. Gå hem, se GÅ HEM 3. Få l. ta(ga) hem ett stick. Weste (1807). Ta hem ett fint spel. Siwertz Sel. 1: 197 (1920; bildl.).
α) i uttr. som beteckna att ngt vänder sig mot den varifrån det utgått; numera bl. i uttr. gå hem (se GÅ HEM 2). Hennes spott och spee var tå kommit henne sielfva heem. LPetri Kr. 75 (1559).
β) [jfr motsv. anv. i eng.] (fullt br.) i fråga om brädspel: till det ställe (fält) varpå man hade sina brickor, när spelet började; i uttr. spela hem, hinna först hem o. d.; jfr I 3. 2NF 4: 408 (1905).
c) (†; se dock β) i uttr. som beteckna att man kommer helskinnad undan l. med heder klarar sig ur ngn svårighet o. d. Theophrastus (säger), at en lärd man alleen kan medh lyckan tråtza, och hwar han kommer, finner han heem. Palmchron SundhSp. 174 (1642). Swedberg Schibb. 220 (1716). — särsk.
β) (fullt br.) spelt. i fråga om kortspel (jfr a γ β’), för att beteckna att man tager (tagit) resp. undgår (undgått) så många stick att man slipper ”straff”; se GÅ HEM 3.
d) [jfr motsv. anv. i eng.] (vard., föga br.) i uttr. som beteckna att ngt icke förfelar sitt mål l. sin avsikt l. att ngt träffar ngn (hårdt). (Sv.) Den förebråelsen gick hem, (fr.) ce reproche l’a touché au vif. Weste (1807). Här ser du mina knytnäfvar och de hittar hem rätt så bra i mörkret. Hellström Kusk. 26 (1910).
e) [efter motsv. anv. av ä. t. heim, t. anheim] (numera bl. i ssgr) i uttr. som beteckna att man överlämnar l. erbjuder ngt åt ngn, särsk. att man överlåter l. hänskjuter avgörandet l. bedömandet av ngt åt ngn. Wij giffue thet gud i hijmelen hem, lathe thet szå skee och stelle thet vdi gudtz hender. G1R 9: 249 (1534). Nu biydz honom samma klijppinger hem jgenn. SkrGbgJub. 6: 276 (1592). Doch steller man sådantt E. M:tt ödmiukeligen hem att betenkia. AOxenstierna 2: 57 (1612). Hamarinus Bielke F 4 a (1647).
Sammansättningar.
Anm. 1:o Vissa ssgr till HEM ss. sbst. (t. ex. HEM-ARBETE, -GJORD) ansluta sig formellt äv. till den föråldrade adverbiella användningen av ordet i bet: hemma (se HEM II 1 b, 2 b), men hänföras i det följande, på grund av den underordnade roll denna användning spelat, enbart till substantivet. För ssgr av denna art gäller emellertid, att de i viss utsträckning kunna uppfattas ss. bildade på en gång till sbst. HEM o. adv. HEMMA, om det ock i flertalet fall icke är nödvändigt att räkna med anslutning till detta adv. (jfr likartade ssgr under sådana sbst. som FABRIK, HUS, SKOLA o. d.). Någon gg (t. ex. i HEM-STADD, -VARO) föreligga möjl. ombildningar av ssgr till HEMMA. 2:o I fråga om förhållandet mellan HEM- o. HEMMA- i ssgr märkes i övrigt, att medan fsv. företrädesvis uppvisar ssgr av typen HEMMA-, nutida sv. vanligen föredrager typen HEM-. Dock brukas HEMMA- vanl. i ssgr som beteckna (tid för) uppehåll l. kvarstannande i hemmet l. person som kvarstannar hemma (t. ex. HEMMA-BLIVANDE, p. adj., -DOTTER, -KVÄLL, -SITTANDE, p. adj., -SITTARE, -SON) samt föredrages i allm. för uttryckande av bet.: i hemorten l. hemlandet (jfr HEMMA-BOLSCHEVIK, -BY, -MARKNAD, -SVENSK). Vidare märkes, att HEMMA- ofta kommer till anv., då man på ett mera markant sätt vill uttrycka inskränkning av ngts användning l. förekomst l. försiggående osv. till det egna hemmet (jfr HEMMA-BRUK, -DRÄKT, -KLÄNNING), i vilket fall ssgrna till HEM- äro mindre uttrycksfulla, i det att de ofta rikta uppmärksamheten på ngts lokalisering till ett hem överhuvud l. till inrättning o. d. med arbetsmetoder sådana som i ett hem (jfr HEM-BAGERI, -INDUSTRI, -SLÖJD m. fl.). 3:o Vid de verbala ssgrna hava här nedan icke medtagits vbalsbst. på -ande, vilka i regel kunna bildas till varje upptaget verb utom till dem vid vilka vbalsbst. på -ende särskilt anförts. I fråga om vbalssgrnas o. de olika vbalformernas bruklighet gäller i huvudsak detsamma som anförts under BORT ssgr (se anm. sp. B 3992), FRAM ssgr (se anm. sp. F 1291), GENOM ssgr (se anm. sp. G 243). Särsk. märkes, att fullständig böjning i allm. icke är fullt vanlig annat än i sådana fall då en ssg är brukligare än motsv. fria verbförbindelse l. saknar en likbetydande fri verbförbindelse vid sin sida, vilket särsk. är förhållandet i fråga om vissa ssgr med oeg. l. bildl. bet. (ss. HEM-BJUDA 2, -BÄRA 3—6, -FALLA, -STÄLLA 5, 7, -SÖKA 3—4), men äv. ngn gg förekommer i andra fall, t. ex. HEM-FÖRLOVA, -PERMITTERA.
(I 2 d) -ARBETARE~0200. särsk. (i sht i fackspr.) om person som av en fabrik l. handtvärkare l. institution o. d. erhåller arbete att utföra i hemmet. TT 1878, s. 125. PT 1918, nr 42, s. 2. —
(I 2 d) -ARBETE~020, äv. ~200. arbete som utföres i l. vid hemmet; äv. konkretare. LBÄ 32: 37 (1799). Tenow Solidar 3: 33 (1907). särsk.
a) om handarbete l. hemslöjd o. d.; äv. konkret. Agardh BlSkr. 2: 164 (1854). Numera är detta slags väfnad (dvs. skånsk allmogevävnad) åter i gång, dock mera som handelsartikel än hemarbete. 1MinnNordM VII. 2: 2 (1884). I den stugan, där hemarbetet hade upphört, där hade hemtrevnaden och välståndet också flyttat bort. Lagerlöf Holg. 2: 446 (1907).
b) om arbete som av en fabrik, institution l. handtvärkare o. d. utlämnas åt ngn att utföras i hemmet. ArbStat. 2: 106 (1899).
c) pedag. om läxläsning, uppsatsskrivning o. d. som elev vid en läroanstalt har att utföra i hemmet. Frey 1847, s. 43. De uppgifter, som föreläggas lärjungarna till hemarbete. SFS 1909, nr 28, s. 13.
Spalt H 722 band 11, 1930