| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LOD lω4d, vard. äv. lω4, sbst.4, n. ((†) m. l. f. BlBergshV 18: 32 (i handl. fr. 1687)); best. -et, vard. äv. lot; pl. =, vard. äv. lon.
1) tekn. (smält) metall(blandning) för lödning, lödmetall. Schultze Ordb. 2804 (c. 1755). Vid lödning har .. lodet alltid en lägre smälttemperatur än lödstyckena. Ehrström Konsthantv. 56 (1924). — jfr ALUMINIUM-, BLÄCKSLAGAR(E)-, EMALJ-, GULD-, GULDSLAGAR(E)-, HÅRD-, SLAG-, SNÄLL-, TENN-LOD m. fl.
2) (numera bl. ngn gg i poesi l. i vitter stil, i sht i fråga om ä. förh.) projektil (kula) för gevär l. kanon (l. armborst). G1R 1: 94 (1523). Mann .. (måste) vette, huru storth och svårth lodh, hvart stycke (dvs. kanon) skiuter. Därs. 28: 473 (1558). Stålboge at skiuta Lodh m[ed]. ArkliR 1560, avd. 3 (1561). En myckenhet (skogsfågel), i synnerhet Hjerpar, fälles med krut och lod. VetAH 1801, s. 243. Med dödande klinga och säkert lod. Gripenberg 10: 37 (1918). — jfr BLY-, FALKONETT-, FÄLTSLANGE-, HAKA-, HAKEBÖSSE-, JÄRN-, KEDJE-, KORS-, MUSKÖT-, MÖRSAR(E)-, STÅNG(E)-LOD m. fl.
3) stycke metall av viss vikt, användt vid vägning, viktlod. VaruhusR 1541. Til Victualie vigten böra vara runda lödjer och lod. FörordnMåhlMåttVigt 29/5 1739, s. B 3 a. Med rostiga lod / Hon varorna vägt i sin handelsbod. Bååth NDikt. 91 (1881).
5) i fråga om strykjärn av äldre, ihålig typ: platt järnstycke som glödgas och placeras i strykjärnet, då detta skall användas; i vissa trakter äv. (i sht i ssgn STRYK-LOD): strykjärn (av olika typer). BoupptSthm 12/3 1655. 2NF 27: 390 (1918). — jfr JÄRN-, STRYK-LOD.
6) ss. benämning på vissa smärre vikts- l. måttsenheter; särsk. (förr) dels (ss. viktualievikt) = 1/32 skålpund = 13,3 gr., dels (ss. medicinalvikt) = 1/2 uns = 14,9 gr., dels (ss. guld- o. silvervikt) = 1/16 av 1 lödig mark = 13,9 gr. (guld) resp. 13,2 gr. (silver). XIX lodt silff. SthmSkotteb. 3: 192 (1521). 9 Top(par) Melis vägde 82 pund 6 1/2 lod. 2VittAH 8: 101 (i handl. fr. 1540). Stiernman Com. 3: 313 (1665). Falkman Mått 1: 392 (1884). Fatab. 1937, s. 118. — jfr HALV-LOD. — särsk.
a) i de bildl. uttr. väga med lod och kvintin, lägga sina ord i lod och kvintin o. d., se KVINTIN a.
b) ss. mått vid bestämmande av silvermängden i en legering, angiven i 16-delar av legeringens vikt; äv. abstraktare, om en silverlegerings finhet. SthmTb. 3/1 1575. Gustaf II Adolf 477 (1617). Silfrets finhet räknas på 16 grader, som kallas lödigt, men hvart lod är åter i 18 grän fördelt. Zettersten AnmMynt 41 (1771). 3NF 13: 120 (1930).
7) i sht sjöt. metallkropp som med en vidfäst lina (lodlinan) sänkes (”hyvas”) i ett vatten för utforskande av dess djup l. av bottnens beskaffenhet. Skepmennena .. kastadhe vth lodhit och funno tiwghu alna diwp. Apg. 27: 28 (NT 1526). Lodet kastades ungefär en fjerdedels mil från Stranden, djupet befans 25 famnar. Fréville Söderh. 1: 31 (1776). Hornborg Segelsjöf. 72 (1923). — jfr DJUP-, HAND-, SLÄP-, SÄNK-LOD. — särsk. i utvidgad anv., om apparater för indirekt djupmätning; i sht i ssgrna EKO-, FALL-LOD; jfr BonnierKL 7: 693 (1925: ekolodet), SvUppslB 17: 533 (1933: fall-lod).
8) fisk. på olika fiskredskap: (större) sänke. Carlén Köpm. 1: 454 (1860). Fem torsklinor med påträtt bete och kilotunga, avlånga lod. TurÅ 1925, s. 86.
9) metallkropp l. dyl. som är upphängd i ett rep l. snöre o. dyl. o. gm sin tyngd uträttar ett visst arbete; särsk. om dylik kropp ss. drivkraft i vissa typer av ur. Lod .. til watn winden wed Sala gruff[u]o. VaruhusR 1539, s. 81 b. 1 gl. timmeKlåcka med 3 Lod. BoupptSthm 2/11 1677. HantvB I. 2: 434 (1934). — jfr DRAG-, KLOCK-, SLAG-, UR-LOD.
10) tekn. metallkropp som är upphängd i ett snöre o. dyl. o. gm att tynga därpå kommer snöret att befinna sig i en mot horisontalplanet vinkelrät linje (lodlinjen); använd av murare, timmermän m. m. Rudbeck Atl. 1: 179 (1679). HantvB I. 1: 275 (1934). — jfr SÄNK-LOD.
11) tekn. abstraktare, i uttr. i lod, i lodrätt läge. König Mec. 145 (1752). Vid tegelmurning iakttages: att i regel kryssförband användes, varvid motsvarande stötfogar skola komma i lod över varandra. Bildmark Entrepr. 119 (1921). Stakarna böra .. stå i lod, d. v. s. rätt upp och ned, utan lutning åt sidorna. SvSkog. 683 (1928).
(10, 11) -AVVIKNING~020. geod. lodlinjens avvikning ngnstädes från den riktning den skulle ha, om jorden i sträng mening vore en rotationsellipsoid med regelbunden massfördelning. NF (1885). —
(7) -BALJA, r. l. f. (i sht förr) sjöt. träbalja (med hål i bottnen) vari lodlinan efter lodning uppskjutes. Hauswolff Nav. 151 (1756). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(10, 11) -BILD. (i fackspr.) (från flygmaskin tagen) fotografisk bild rätt uppifrån av ett parti av jordytan. 3NF 7: 642 (1927). —
(7) -BLOCK. sjöt. litet kastblock som upphänges i dävert för att leda lodlinan över relingen. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Stjerncreutz (1863). —
(2) -BÖSSA. [fsv. lodhbyssa; jfr mnt. lōtbusse] (i sht förr) finkalibrigt framladdningsgevär för (bly)kulor, numera bl. ngn gg användt ss. jaktgevär (under primitiva förh.). BoupptSthm 14/5 1680. SvSkog. 1589 (1928). —
(2) -FORM; pl. -ar; förr äv. -FORMA, r. l. f. (förr) gjutform för kulor. ArkliR 1545, avd. 1. Alm VapnH 85 (1927). —
(7) -HYVNING. sjöt. utkastning av lodet vid lodning; jfr HIVA 2. SundhetscollBer. 1853, s. 195. RekrytU 1910, s. 149. —
(10, 11) -HÄNGANDE, p. adj. i sht gymn. som hänger lodrätt; äv. i överförd anv., om ställning, äntring o. d. Lodhängande äntring. Balck Idr. 3: 167 (1888). —
(2) -KISTA. (†)
1) låda för förvaring av kanonkulor o. d. SkeppsgR 1546. Lod kister opa hiull. ArkliR 1555, avd. 6. Förestellare medh lodkistor. Därs. 1558, avd. 3.
2) ett slags med sand fylld gjutform för kanonkulor o. d. Rig 1932, s. 2 (1642). Rinman (1789). Deleen (1829). —
(9) -KLOCKA, r. l. f. med lod som drivkraft. Lodklockan i köket surrade just sju slag på kvällen. Koch Timmerd. 45 (1913). —
(10, 11) -LED, r. l. f. i uttr. i lodled, i lodrät riktning, i vertikalled. EldhandvSkjutsk. 1: 63 (1876). 2NF 24: 34 (1916). —
-LINA, förr äv. -LIN, r. l. f.
1) sjöt. till 7; om den lina med vidhäftat lod som användes vid lodning. SkeppsgR 1541. Carell o. Edelstam 46 (1916).
2) gymn. till 10, 11: lodrätt hängande lina (för äntring, armgång m. m.). Hartelius Sjukgymn. 10 (1870). SvGymnFBok. 25: 21 (1935). —
(10, 11) -LINJE. (i fackspr.) riktning som ett fritt hängande snöre med ett vidfäst lod intager, då det befinner sig i vila; tyngdkraftens riktning i en viss punkt; linje som är vinkelrät mot horisontalplanet; lodrät linje; jfr PERPENDIKEL. Swedenborg Reg. 4 (1718). Erfarenheten har .. visat, att hvarje kropp, som i tomrummet lemnas att fritt falla, rör sig i lodliniens rigtning efter en bestämd lag. Holmberg Artill. 1: 5 (1881). HantvB I. 1: 118 (1934). —
(10, 11) -MALL. för kontroll av föremåls (horisontala l. vertikala) läge användt redskap bestående av en träskiva i form av en likbent triangel från vars spets ett snöre med vidfäst blykula nedhänger i en mot basen vinkelrät skåra. Stål Byggn. 1: 152 (1834). NoK 101: 13 (1930). —
(6) -NÅL. (förr) knappnål av ett slag som brukade säljas efter vikt (”lodvis”); i sht i pl. Eneberg Karmarsch 2: 679 (1862). Sundblad GBruk 243 (1881). —
(10, 11) -PLAN, n. (i fackspr.) lodrätt plan, vertikalplan. Fock 1Fys. 52 (1853). SvGeogrÅb. 1933, s. 142. —
(10, 11) -RIKTNING. (i fackspr.) lodrät riktning, lodlinje. Ekman Mek. 505 (1919). SvGeogrÅb. 1933, s. 143. —
(7) -RULLE. sjöt. varå lodlinan upprullas. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). TLev. 1913, nr 49, s. 2. —
(10, 11) -RÄT, adj., o. -RÄTT, adv., förr äv. -RÄTT, adj. (-rät, adj. 1746 osv. -rätt (-e-), adj. 1679—1888. -rätt (-e-), adv. 1679 osv.)
1) adj.: vars riktning sammanfaller l. är parallell med lodlinjens; vertikal; jfr PERPENDIKULÄR. En lorett lenie. Rudbeck Atl. 1: 799 (1679). En hög, åt sjösidan nästan lodrät, granitklippa. De Geer Minn. 2: 246 (1892).
2) adv.: vertikalt; rakt (över ngn l. ngt). Rudbeck Atl. 1: 532 (1679). Vid strömmens södra strand stupa bergen nästan lodrätt ner i vattnet. Lundegård Prom. 1: 8 (1893).
Avledn.: lodräta l. lodrätta, r. l. f. (†) lodrätt läge; lodlinje. Carlberg SthmArchitCont. G 2 b (1740). Hisinger Ant. 7: 136 (1840).
(7) -SKOTT. sjöt. akt av lodning (ngnstädes), enstaka lodning; äv. konkretare, om det gm lodningen erhållna resultatet. Montan Segl. 17 (1787). SvGeogrÅb. 1933, s. 120. —
(2) -SKRUV. (förr) på laddstock: skruv varmed kulan vid behov kunde uttagas ur geväret. ArkliR 1549, avd. 2. IErici Colerus 2: 320 (c. 1645). —
(7, 9, 10) -SNÖRE. (i fackspr.) snöre till lod; fritt hängande snöre med vidfäst lod; särsk. om snöre till sänklod l. lodmall; äv. om lodmall. Hiärne 2Anl. 366 (1706). 2NF 28: 103 (1918). —
(10, 11) -STOCK. (i fackspr.) för kontroll av föremåls (horisontala l. vertikala) läge användt redskap bestående av en latta med rektangulärt tvärsnitt i vilken ett l. två vattenpass äro infällda i noggrant läge, parallellt med resp. vinkelrätt mot lattans sidor. BoupptVäxjö 1832. Sonesson HbTrädg. 1103 (1926). —
(6) -TAL. (lod- 1600—1884. lode- 1704—1758) (förr) antal lod (som ngt väger); vägning l. beräkning i lod. BtÅboH I. 10: 35 (1600). Myntordningarna angifva de olika myntens vigt i mark-, lod- och qvintintal. Falkman Mått 1: 353 (1884). —
(7) -TALG. sjöt. talg l. blandning av talg o. riven krita som fastsmetas (i håligheten) på ett lod för att sand, snäckskal o. d. på bottnen av det lodade vattnet skall fastna däri o. giva upplysning om bottnens beskaffenhet. Hauswolff Nav. 151 (1756). Hägg PraktNav. 42 (1900). —
(6) -TALS. (lod- 1638—c. 1823. lode- 1613—1641) (†) efter vägning l. beräkning i lod. Icke skall heller någon fremmande .. wara efterlåtet att sälie något godz .. lodetals .., som borde effter lagen sällies .. skålpundtaals. RA II. 1: 293 (1613). Törneros Bref 2: 1 (c. 1823). —
(9) -UR, n. med lod som drivkraft; jfr -KLOCKA. Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 200 (1852). Ett litet lodur på väggen .. pickade oförtrutet. Öberg Son. 26 (1905). —
(6) -VIKT. (lod- 1674—1884. lods- 1793)
1) (†) abstr.: vägning i lod. Ett .. (besman) justerat till Loo: och Skålpundzwicht. BoupptRasbo 1706.
(6) -VIS, adv. (förr) efter vägning l. beräkning i lod; jfr -TALS. Då varorna aln-pott- och lod-vis försäljas. Möller 1: 376 (1755). Eneberg Karmarsch 2: 679 (1862).
B (†): LODE-TAL, -TALS, se A.
C (†): (6) LODS-MÅN, n. så liten viktskillnad som ett lod. Dela och vnderdela et lods-mon. Stiernhielm Arch. D 2 b (1644). —
-VIKT, se A.
Spalt L 1021 band 16, 1941