| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖJE löj3e2, n.; best. -et; pl. -en ((†) = (Linné Diet. 1: 89 (c. 1750), Nicander SalPred. 24 (1761))).
1) urspr. o. eg. ss. gemensam beteckning för skratt o. leende; numera bl. i inskränktare anv., om leende l. dämpat skratt, framkallat av iakttagelsen l. upplevelsen av ngt som man finner narraktigt l. komiskt l. ss. uttryck för ringaktning l. hån o. d.; äv. bl. med tanke på sinnesstämningen, övergående i bet.: munterhet, skämt, skoj, gäckeri, spe, förlöjligande, satir; äv. bildl.; förr äv. övergående dels i bet.: glädje, fröjd, dels i bet.: skrattande. Löjen och tårar. Lek(ar) och löje(n). Ett svagt, blekt, medlidsamt, försmädligt, hånfullt, sarkastiskt löje. Föraktets löje. Ett löje drog över hans ansikte. Utsätta sig för l. ådraga sig löje. Hennes uppträdande väcker löje, inbjuder till löje, utmanar löjet. Bekämpa ngn med löjets vapen. Idhart löye wende sigh j gråt, och glädhen vthi sorg. Jak. 4: 9 (NT 1526). Sömn, och Ruus, och Leekar, och Löye, / Föra dig inte där in (i paradiset). Stiernhielm Herc. 305 (1648, 1668). Til thes jag får Tig (Gud!) sielfwan see, / Ey mer i mörkr och dwala, / Men .. / .. med Tig tala / I ewigt lius och löye. Runius (SVS) 1: 113 (c. 1710). Det är et fel, at löjet hämma / När man så mycket löjligt ser. Kellgren (SVS) 1: 274 (1777). (Husarens) hustru, under löije, svarade .., att (osv.). HT 1918, s. 199 (1809). Utur vagnen ljöd ett löje, / Skärande och kallt som stål. Snoilsky 2: 27 (1881). Denna djerfva hypotes som skulle hafva behandlats med löje om (osv.). Strindberg NRik. 66 (1882). Det tysta löjet som fint och mångtydigt spelar i munvinklarna. Johanson SpeglL 237 (1910, 1926). — jfr AUGUR-, AVGRUNDS-, BARNA-, FARBRORS-, GAP-, GUDA-, HÅN-, JÄTTE-, SKRATT-, SPE-, SVÅRMODS-, VEMODS-LÖJE m. fl. — särsk. i vissa numera obr. uttr.
b) falla l. brista i löje, giva ut o. d. ett löje, brista i skratt; stå i löje, draga sin mun i löje o. d., skratta; (icke kunna) hålla sig för l. ifrån l. utan löje, (icke kunna) hålla sig för skratt; få löje (jfr c), känna lust att skratta. Näpliga kunna hålla sigh för löije. Linc. C 1 b (1640). Columbus Ordesk. 23 (1678; uppl. 1908: få löie). Rudbeck Atl. 2: 323 (1689: hålla sig utan löye). (Hon) gaf vt ett flatt spotskt löije. Swedberg SabbRo 668 (1692, 1710); jfr a. En vän i löje står, en smälter uti gråt. Hiortzberg YttDom. 20 (c. 1740, 1756). En ting måste jag falla i löje åt. Posten 1769, s. 750. Selma .. / Drog sin lilla mun i löje. Franzén Skald. 1: 10 (1794, 1824).
c) komma löje åstad, ge ngn löje o. d., framkalla skratt l. munterhet o. d.; få löje (jfr b), ådraga sig löje; göra ngn l. sig (ett) löje, ådraga ngn löje l. glädja ngn resp. glädja sig. Sara sadhe, Gudh haffuer giordt migh itt löye. 1Mos. 21: 6 (Bib. 1541). En dåre bedriffuer thet ondt är, och gör sigh ther itt löye aff. Ordspr. 10: 23 (Därs.). GlTer. 10 (c. 1550: komma löiä å statt). Afwunden .. giör mig löje mer än bekymmer. Swedenborg RebNat. 1: 279 (1718). Lalin Arachne 4 (1750: får). Leopold 5: 145 (c. 1820: ger mig löje).
d) göra löje av l. åt l. över ngn l. ngt o. d., skratta åt l. göra spe l. narr av ngn l. ngt, skämta om ngt; ha (sitt) löje åt l. (ut)av ngt l. ngn, ha roligt l. lustigt åt ngt l. ngn. HSH 10: 39 (1616: giorde .. löije deråht). Een part i försambl: haa sitt löije dher åth. VDAkt. 1688, nr 462. (Han) hade .. gjort löje öfver Armfelts danska orden. JGOxenstierna (1788) i MoB 1: 92. En Tysk .. som kanske bara har löje utaf oss. Palmstjerna Snapph. 1: 128 (1831). Danskarne sjelfve gjorde löje åt sin lätta eröfring (av Karlstens fästning). Holmberg Bohusl. 1: 164 (1842).
e) till löje, till gamman l. glädje l. förnöjelse. Androm til löye, androm til intet nöje. Rudbeck Atl. 2: 262 (1689). Nu vi se till vårt löje / Hans Ämbetsbroder där (i gungan). Envallsson Slått. 46 (1787).
a) (†) vad som tjänar att förnöja l. roa, förlustelse; lustbarhet; lustighet, skämt. Nordenflycht QT 1745, s. 14. En ädel handaslögd, et roligt skämt och löje, / Är mig en mera kär och nögsam hvardags-ro (än kärlekstvång). Lalin Arachne 12 (1750). Dränk vinterns minnen uti vårens löjen. Börjesson E14 29 (1846).
b) om ngt som (är avsett att) uppfattas ss. narraktigt l. komiskt; förr äv. i uttr. hålla för ett löje att (ngt förhåller sig så l. så), finna det löjligt att osv. Rudbeck Atl. 2: 343 (1689: hållit för ett löye, at). Vid själfva namnet Menelaus häftade intet löje. Rydberg Varia 264 (1890, 1894). Hallström Händ. 70 (1927). särsk.
α) (tillf.) övergående i bet.: löjlighet. (Boken) har fått ett visst rykte af löje. 3SAH 16: 242 (1901).
β) i uttr. kasta (förr äv. samka) löje l. ett lätt o. d. löje över (äv. på) ngn l. ngt, göra ngn l. ngt (i ngn mån) löjlig(t). Frese AndelD 65 (1726: samkar). Suetonius, den nitiske samlaren af allt, som kunde kasta löje på hans (dvs. Klaudius’) minne. Rydberg RomD 43 (1877). Strindberg Fjerd. 44 (1877: öfver). Tegnér Armfelt 3: 53 (1887: öfver).
c) (†) ngn l. ngt som är föremål för löje l. spott o. spe, åtlöje. Rudbeckius KonReg. 348 (1618). Rijkdom finner alstäds Nöye; / Fattigdom gör en till Löye. Stiernhielm Parn. 2: 6 (1651, 1668). At man .. ei sielf varder androm et löje. Lallerstedt Slutk. 32 (1739). Han blef ett löje, ett utskum på affischen. Strindberg RödaR 180 (1879).
B: LÖJE-LJUD. (†) muntert skratt. Fly för .. / Diäflars Tröst okk Löije-Liud. Warnmark Tuktesp. 10 (1687). Djn Syn gjr Löije-Liud, okk Löije-Liud gjr Ro. Dens. Epigr. G 1 b (1688). —
-RÖST. (†) spefullt tal, hån. Men (hon) hörer bara Spee, Förakt och löije Röst / Af them som warit ha the nämst’ och främste grannar. Lucidor (SVS) 46 (c. 1670). —
-VÄRD, adj. (löje- 1728—1822. löjes- 1736—1844) (†) värd att skratta l. le åt, löjlig, narraktig. Lundberg Paulson Erasmus 170 (1728). Critiquen bör intet vara narraktig och löjesvärd. Dalin Vitt. II. 6: 50 (1736). Atterbom Siare 3: 360 (1844).
-VÄRD, se B.
Spalt L 1825 band 16, 1942