| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MILITÄR mil1itä4r l. mi1-, l. -æ4r, adj. o. sbst.; ss. adj. med adv. -T; ss. sbst. i bet. II 1 m., i bet. II 2 o. 3 r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. (i bet. II 1) -er.
I. adj.
1) om person.
a) som hör till krigsmakten; särsk.: som i egenskap av krigsman hör till krigsmakten; jfr CIVIL-MILITÄR, adj. Schmedeman Just. 955 (1685). Någon militair Person, thet ware sig Officerare eller Gemen. Därs. 996 (1686). Civile och Militaire Embetsmän. Wallquist EcclSaml. 1—4: 212 (1789). Tvänne Militaire Ledamöter af Stats-Rådet. RF 1809, § 20. Militaire Läkare. BtRStP 1844—45, 4: nr 71, s. 10. Militär flygpersonal. Jungstedt Flygv. 191 (1925).
b) (†) soldatmässig, krigisk, militärisk (se d. o. 2). Prins Carl, som vill synas mycket militaire. GJEhrensvärd Dagb. 1: 264 (1779).
c) som utför visst slags (civilt) arbete samhörigt med militära förhållanden l. krigsmakten; ss. första led i ssgr; jfr MILITÄR-ARBETARE, -LÄKARE m. fl.
2) om sak: som har avseende på l. samband med l. hör till l. utföres vid l. av l. förekommer vid osv. krigsmakten; som har avseende på osv. förhållanden i krig. Militaire Boställen. VDAkt. 1781, nr 255. Militära författningar. Liljecrona RiksdKul. 93 (1840). Vårt militaira indelningsverk. Rääf Ydre 1: 25 (1856). Den militära ordningens iakttagande. TjReglArm. 1858, 2: 112. Hans militära skicklighet. Tegnér Armfelt 1: 226 (1883). Rysslands militära makt. Schybergson FinlH 2: 244 (1889). För militära ändamål finnas krigsdomstolar. Tingsten o. Hasselrot 3 (1902). Militär idrott. IdrIArmén 1926, s. 5. särsk.
a) om befattning, kår, förmån o. d.: som innehaves av l. rekryteras bland l. består av l. tillkommer osv. personal vid krigsmakten. HH XVIII. 2: 60 (1689). The här i Staden varande Militaire Corpser. Förordn. 13/2 1776, s. A 3 a. Den militära banan. Sundén (1887). Militärt resestipendium. VL 1892, nr 278, s. 2. De militära och civilmilitära beställningarna vid reserv. SFS 1893, nr 50, s. 2. Militär kyrkoförsamling. Därs. 1894, nr 64, s. 14. Jungstedt Flygv. 60 (1925; om flygkår).
b) (ngt vard.) substantiverat (jfr II), i uttr. det militära, om (livet l. tjänsten vid) krigsmakten; särsk. i uttr. i det militära, motsatt: i det civila. Hedberg Dagt. 116 (1876).
II. (i icke officiellt l. fackligt spr.) sbst.
1) om person: militärperson; krigsman, soldat; knekt. Generalen var en ståtlig gammal militär. Insigter, som gåfvo honom reputation som en skicklig militaire. GJEhrensvärd Dagb. 1: 46 (1776). Militären satt småskrämd vid åhörandet af sin öppenhjertiga väns talförmåga. Almqvist Går an 45 (1839; om en sergeant). (Knut Stangenbergs) fader var en lantbrukande militär. OoB 1932, s. 282.
2) i sg. best., om krigsväsende; krigsmakt; ”det militära” (se I 2 b); krigstjänst. PH 8: 290 (1766). En man, .. som aldrig i militairen gjort gagn. GJEhrensvärd Dagb. 1: 3 (1776). Då jag tjente vid Militairen. VDAkt. 1789, nr 175. (De) som rymt av militären. Wedberg 1HD 107 (i handl. fr. 1789). Afsked ur militairen. Wallquist EcclSaml. 5—8: 186 (1791). Alla tre (pojkarna) gingo in vid militären. Joukahainen 13: 195 (1906). Martinson Armén 61 (1942). särsk. (†) om kännedomen om vad som hör till krigstjänsten; militärt vetande, militära kunskaper. Här (dvs. i Paris) skal nu gifvas ut en märkvärdig Bok i Militairen. Björnståhl Resa 1: 38 (1769). Han skulle lära .. (kronprinsen) militairen. GJEhrensvärd Dagb. 1: 46 (1776).
3) truppstyrka (förlagd till en viss plats o. d.); äv.: soldater (på en viss plats o. d.); äv. (om ä. förh.) i uttr. indelta militären, indelta armén (se INDELA 4 slutet). RP 10: 563 (1644). Piqueter af Militairen så til fot som häst. Palmstedt Res. 38 (1778). Indelta Militairen. KrigT 1797, s. 44. Militären var i paraddrägt. Hwasser VSkr. 1: 37 (1852). Rouen är uppfyldt af militär. Ödman VexlBild. 43 (1887, 1893). Den i går anlända militären. PT 1901, nr 172, s. 3. Kaserner m. m. (i Finland) öfvertogos af inskickad rysk militär. Fahlbeck UtrPol. 38 (1912). SvD(B) 1943, nr 291, s. 14.
Anm. I bygdemålsfärgat spr. förekommer ordet i bet. II stundom i formen melangtär. Hedberg Dagt. 33 (1876). Fröding Räggl. 2: 47 (1897).
-ALLIANS. allians mellan två l. flera stater som avser gemensamt uppträdande i krig. 2NF 34: Suppl. 518 (1922). —
(I 1 a) -AMIRAL. (förr) sjömil. benämning på den amiral i Karlskrona vilken det ålåg att föra befälet över trupperna; motsatt: varvsamiral. Tersmeden Mem. 5: 134 (1775). —
(I 1 c) -ARBETARE~0200. (numera bl. i icke officiellt spr.) icke vapenför värnpliktig (som användes till utförande av vissa arbeten inom krigsmakten). PT 1902, nr 15 A, s. 2. SFS 1936, s. 1270. —
(I 1) -ASSISTENT. officer som tjänstgör vid civilt värk för att förmedla samarbetet med de militära myndigheterna l. för att vara i militära frågor sakkunnigt biträde åt vederbörande myndighet. SFS 1905, nr 30, s. 5. SvPostv. 25 (1924; vid generalpoststyrelsen). —
(I 1 a) -ATTACHÉ. officer anställd vid diplomatisk beskickning i främmande stat med uppgift att där följa den organisatoriska o. tekniska utvecklingen på det militära området. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, AnfLandtförsv. 1: 212. —
-AVDELNING~020. särsk. (i fråga om en ä. organisation inom marinen) om avdelning inom marinförvaltningen som handlade ärenden rörande sjötruppernas proviantering, beklädnad m. m. (numera kallad: intendenturavdelning); vanl. i sg. best. SFS 1877, nr 52, s. 2. —
-BANA, r. l. f.
1) (mindre br.) till I 2, om järnväg avsedd för (l. av särskild vikt för) militära transporter; militär järnväg. 2UB 9: 268 (1905). 2NF 18: 198 (1912).
-BEFÄL.
1) till I 1, koll., om de militära befälhavarna på en viss plats, vid ett visst förband o. d.; särsk. sammanfattande, om ett militärområdes militärbefälhavare jämte dennes stab. Crusenstolpe Mor. 1: 274 (1840). Tillåter sig någon af Militär-befälet .. att (osv.). SFS 1842, nr 32, s. 44. Därs. 1942, s. 2445. särsk. (†) i utvidgad anv., om militärområde. KrigVAH 1835, s. 265. Gotland bildar ett särskildt militärbefäl. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 63 (1879).
2) (mindre br.) till I 2, om (utövande av) rättigheten att föra militärt befäl (se d. o. 3 b); militärt befäl, militärt chefskap. I fordna tider brukade den borgerliga förvaltningen och militärbefälet vara förenade hos samma person. Svedelius Statsk. 1: 14 (1868). SFS 1900, nr 40, s. 6.
Ssg (till -befäl 1): militärbefäls-stab. stab med uppgift att biträda ett militärområdes militärbefälhavare vid lösandet av honom åliggande uppgifter. SFS 1942, s. 2450. —
(I 1) -BEFÄLHAVARE~00200. befälhavare över (större) truppstyrka l. över ett militärområde. Militärbefälhavaren för första (andra osv.) militärområdet. SvNorStatscal. 1819, s. 61 (på Gotland). SFS 1942, s. 2445. —
-BEGRAVNING. jordfästning på ort, där trupp är förlagd, av krigsman l. civilmilitär person som avlidit i tjänst. TjReglArm. 1858, 1: 328. —
-BESTÄLLNING. (†) militär beställning; jfr beställning 1 a β γ’. Lefrén Förel. 1: 72 (1818). SFS 1893, nr 108, s. 24. —
(I 1 a) -BETJÄNT. (†) = -person; jfr militie-betjänt o. betjänt, sbst. 2 a. LMil. 1: 55 (1680). DA 1793, nr 119, s. 3. —
-BEVAKNING. bevakning som utföres av trupp (l. soldat); äv. konkret, om trupp som utför bevakning. SFS 1859, nr 56, s. 4. Lundin o. Strindberg GSthm 592 (1882; konkret). —
-BILJETT. (järnvägs)-biljett utställd av militärmyndighet för person vid krigsmakten. SFS 1911, nr 110, s. 25. —
-BREV. post. privatbrev från krigsman i tjänst vilket befordras (i kuvert av speciell typ) portofritt för avsändaren. SFS 1929, s. 560. —
-BRO. (tillfällig) bro byggd av ingenjörstrupper för militära ändamål; krigsbro; fältbro. 2NF 2: 492 (1904). —
-BYRÅ. särsk. om byrå (se d. o. 3) vid vissa civila ämbetsvärk (t. ex. generalpoststyrelsen o. järnvägsstyrelsen) med uppgift att handha samarbetet med de militära myndigheterna. SFS 1905, nr 30, s. 3 (vid järnvägsstyrelsen). —
-BÖRDA, r. l. f. om militära utgifter o. d. betraktade ss. en tryckande börda. Schybergson FinlH 2: 302 (1889). Tryckande militärbördor. SD 1892, nr 330, s. 5. Östergren (1932). —
(I 1 a) -CHEF. särsk. (om förh. under åren 1873—1884) om chefen för militärdepån vid flottans station i Stockholm resp. i Karlskrona (motsatt: varvschef). ReglFl. 1875, 2: 7. —
-DETALJ. särsk. (i fråga om en ä. organisation inom marinen) sjömil. om värksamhetsgren vid flottan som avsåg personalens utbildning o. d. (motsatt: varvsdetalj). Hofcal. 1774, s. 77. KrigVAH 1834, s. 22. —
(I 1 a) -DIREKTÖR. sjömil. ä. titel för befälhavare vid sjökadettkåren i Karlskrona. Hamilton MilUnd. 78 (1842; om förh. 1761). —
-DISTRIKT. militärt administrationsområde; i fråga om sv. förh. 1833—1892 särsk. om vart o. ett av de sex (resp. 1847—1888 fem) förläggningsemråden vari landet var indelat; jfr arméfördelnings-område. SFS 1833, s. 63. —
-EXAMEN. (förr) examen som fordrades (utöver studentexamen) för erhållande av officersutbildning; äv. i uttr. högre militärexamen, om en högre examen (avgångsexamen) från militär högskola. KrigVAH 1838, s. 40. Därs. 1887, s. 168 (: högre). —
-EXPEDITION. avdelning av ämbetsvärk o. d. vilken handhar ärenden av militär natur. SvNorStatscal. 1817, s. 136. —
(I 1 a) -EXSPEKTANT. (förr) person för vilken fullmakt utfärdats på en ännu icke ledig militär tjänst. Henel 1729 133 (1730). —
(II 2) -FIENTLIG. antimilitaristisk.
Avledn.: militärfientlighet, r. l. f. antimilitarism. —
(II 2) -FRI. (föga br.) frikallad från militärtjänst; som avslutat sin militärtjänst. Upsala 1899, nr 77, s. 3. Östergren (1932). —
(II 2) -FRÅGA, r. l. f. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) försvarsfråga; vanl. i sg. best. Rydberg Brev 1: 184 (1870). AB 1914, nr 324, s. 9. —
(I 2, II 1) -FÖRENING. av officerare bildat samfund för diskussion av militära frågor. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 184 (1882). —
-FÖRTJÄNST. (†) i pl., om berömvärda handlingar o. d. under militärtjänstgöring; jfr förtjänst II 1. Lefrén Förel. 1: 178 (1818). Palmblad Norige 316 (1846). —
-FÖRVALTNING.
1) om handhavandet av de ekonomiska angelägenheterna o. vården av materiel o. d. vid krigsmakten. SFS 1895, nr 3, s. 1.
2) inre administration i ett land o. d. vilken (under vissa förhållanden) handhaves av militära myndigheter; äv. konkretare, om dessa myndigheter. SC 3: 203 (1822). —
-GEOGRAFI. läran om geografiska faktorers betydelse för militära operationer. ConvLex. 2: 644 (1823). —
-GRÄNS. särsk. [jfr t. militärgrenze; efter mlat. confinium militare] i sg. best., om område vid Österrike-Ungerns gräns mot Turkiet som under åren 1535—1881 hade en särskild militär organisation. ConvLex. (1823). (Jag har) erhållit ett kroatcranium från militärgränsen. Retzius EthnolSkr. 203 (1856). —
-GUDSTJÄNST~02, äv. ~20. gudstjänst (av viss utformning) för personal vid krigsmakten. IllMilRevy 1904, s. 117. —
-GYMNASTIK. särskilt avsedd för personal vid krigsmakten; förr särsk. (enl. P. H. Lings urspr. system) om fäktning. KrigVAH 1829, s. 342. —
(II 2) -HAT. antimilitarism. —
-HIERARKI. (i fackligt präglat spr.) om krigsmakten betraktad ss. en korporation som kännetecknas av skarp rangskillnad mellan de olika graderna o. sträng lydnad mot förmän; äv. om det system som kännetecknar en dylik korporation; jfr hierarki 4 a. Wieselgren Bild. 513 (1883, 1889). 3NF 9: 995 (1928). —
-HJÄLP. (mera tillf.) hjälp för upprätthållande av ordningen o. d., lämnad av personal (l. förband) ur krigsmakten. Östergren (1932). —
Ssg: militärhospitals-fond. fond avsedd för underhåll av militärsjukhus; numera bl. i uttr. Konungens militärhospitalsfond, om dylik fond bildad efter 1814 års krig. DA 1824, nr 131, s. 2. SFS 1918, s. 1872. —
-HYGIEN. om hälsovård(s-lära) som särskilt avser (sådana hälsorisker som äro förbundna med) förhållandena i militärförläggningar, livet i fält o. d.; militär hälso- o. sjukvård. Försök till en Handbok uti Militär-Hygienen. Retzius (1821; boktitel). —
-HÄKTE. till krigsmakten hörande lokal (t. ex. rum, tält) som användes ss. fängelse för krigsman. SFS 1868, nr 60, s. 92. —
-KART(E)VÄRK, n. särsk. (†) i sg. best. l. i uttr. Svenska militärkart(e)värket, ss. benämning på generalstabens kartvärk över Sverge. KrigVAH 1834, s. 131. BetKartv. 1871, s. 7. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. 5 b, s. 20. —
(II 1) -KLACK. [jfr eng. military heel, ävensom d. officershæl] halvhög, rak klack på damskodon. KatalNK 1915, Vår. s. 39. SvSkoT 1926, nr 22, s. 9. —
-KOLONI. (om utländska förh.) landområde vars befolkning till väsentlig del utgöres av personal ur ett lands krigsmakt; jfr koloni 2. Planen at förvandla (de ryska) Kronogodsen til permanenta militär-colonier. KrigVAH 1825, s. 235. Grimberg VärldH 5: 257 (1931).
-KOMMENDERING. särsk. (mindre br.) om trupp beordrad till viss mera tillfällig tjänstgöring; jfr kommendering 1 b. I medlet af augusti (1773) öfverföllo .. (bönder i Kymmenegårds län) en militärkommendering. Schybergson FinlH 2: 210 (1889). SFS 1902, nr 94, s. 11. —
-KOMPANI. i uttr. stadens l. Stockholms stads militärkompani, namn på en äldre, militärt organiserad kår i Sthm för övervakning av ordning o. säkerhet; jfr -kår. SthmStCal. 1768, s. 66. KrigVAT 1853, s. 323. —
-KONTOR. (förr) om avdelning inom ämbetsvärk o. d. vilken handhade ärenden av militär natur. SthmStCal. 1806, s. 8 (i krigskollegium). Ingeniörcorpsens Militär-kontor. KrigVAT 1858, s. 418. —
-KYRKLIG. SD(L) 1893, nr 328, s. 8. Militärkyrklig själavård (inom svenska kyrkan). KyrkohÅ 1917, s. 88. —
-KÅR. särsk. ss. benämning på äldre militära organisationer inom Stockholms borgerskap; jfr -kompani. DA 1771, nr 31, s. 2. Lundin o. Strindberg GSthm 615 (1882). —
-LED, r. l. m. sjömil. hemlig farled (i skärgård) avsedd endast för örlogsflottans fartyg. SD(L) 1895, nr 288, s. 4. VFl. 1931, s. 64. —
-LIV. en persons (krigsmans) liv på den militära levnadsbanan; livet sådant det gestaltar sig inom militära kretsar. Ett sysslolöst militärlif. Braun NDikt. Föret. 1 (1840). Militärlifvet i Ryssland. IllMilRevy 1898, s. 20. —
-LYX. företeelse inom krigsmakten som (inom vissa kretsar) uppfattas ss. lyx (se d. o. 1). KrigVAT 1844, s. 443. AB 1890, nr 183, s. 1. —
Ssgr: militärläkar(e)-aspirant,
-elev,
-förening,
-kår,
-stipendiat,
-tjänst. —
-LÄROVÄRK~002. Hamilton MilUnd. 89 (1842). Militärläroverken, vari inbegripas krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan, krigsskolan och arméns underofficersskolor. SFS 1926, s. 639. —
-MAKT.
1) militärt maktspråk; militära maktmedel; äv. konkret: truppstyrka, krigsmakt (för nedslående av oroligheter o. d.); jfr makt 11. SC 1: 551 (1820). Regeringen får ej mot medborgare använda militär-makt. Palmblad Norige 241 (1846). Schybergson FinlH 1: 539 (1887).
2) om (större) stat med tanke på dess militära makt; militärt mäktig stat. Svedelius Statsk. 2: 35 (1868). —
-MARSCH.
1) (†) om trupps marsch i takt (vid exercis o. d.); militär marschövning. KrigVAH 1833, s. 81. KrigVAT 1849, s. 112.
2) tonstycke avsett att gm sina rytmer o. klanger reglera en (militär)-trupps marschtakt. Wegelius Musikl. 2: 124 (1889). —
-MAST. sjömil. på örlogsfartyg (av äldre modell): stålmast försedd med mastkorg avsedd för uppställning av lätt artilleri o. strålkastare. KrigVAH 1887, s. 201. VFl. 1915, s. 143. —
-MEDICINSK. som har avseende på den militära hälso- o. sjukvården. Militärmedicinska kongressen i Wien. Hygiea 1874, s. 112. —
-METEOROLOGISK. En militärmeteorologisk organisation för tillgodoseendet av försvarsväsendets krav på det meteorologiska området. BtRiksdP 1929, VI. 1: nr 4, s. 95. —
-MONARKI. statsv. monarkisk statsform som upprätthålles med hjälp av landets krigsmakt; äv. konkret, om stat med dylikt styrelsesätt. Frey 1844, s. 80. —
-MUSIK.
1) mus. musik komponerad för militärorkester; ofta särsk. om militärmarsch (se d. o. 2). DA 1825, nr 12, s. 2.
2) (ngt vard.) till krigsmakten hörande musikkår; militär musikkår. Militärmusiken spelade en regementsmarsch. —
-MÅL. (föga br.) adm. o. jur. rättegångsmål l. ärende som skall avgöras vid militär domstol. Lefrén Förel. 1: 185 (1818). Gynther Förf. 5: 667 (1858; med hänv. till kommandomål). —
-OFTALMI. [sjukdomen förmenades vara införd till Europa av Napoleons soldater] (numera knappast br.) med. trakom, ”egyptiska ögonsjukan”. NF 4: 241 (1880). SvUppslB 3: 1096 (1929). —
-OMRÅDE~020. militärt administrationsområde; i fråga om sv. förh. särsk. om vart o. ett av de sju (före 1942 sex) militära områden vari landet indelas (förkortat milo). TjRegl. 1889, Bil. s. 28. SFS 1942, s. 2445. —
-PASS, n. (om utländska förh.) intyg om att ngn fullgjort ålagd militärtjänst. Tigerhielm 58 (1867). FFS 1919, nr 20, s. 36. —
(I 1 a) -PERSON. (militär- 1730 osv. militärs- 1808) person anställd vid krigsmakten; krigsman. Arnell Stadsl. 691 (1730; efter handl. fr. 1719). —
(I 1 a) -PERSONAL. personal vid krigsmakten; förr äv. i uttr. flottans l. sjöförsvarets militärpersonal, om personal på flottans fartyg (motsatt: varvspersonal). VetAH 1818, s. 61. Sjöförsvarets militärpersonal. SFS 1874, nr 3, s. 16. Flottans militärpersonal. BtRiksdP 1897, 5Hufvudtit. s. 17. —
-PLIKTIG. (numera knappast br.) värnpliktig. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 450 (1856; i Danmark). Östergren (1932). —
-POST. särsk. (om utländska förh.) om militärstation. Palmblad LbGeogr. 265 (1835; i det romerska riket). Mörne Elef. 194 (1931; i Burma). —
-PROMENAD. [jfr fr. promenade militaire, övningsmarsch] (†, se dock slutet) övningsmarsch. KrigVAH 1844, s. 109 (i Frankrike). särsk. (fullt br.) oeg., om fälttåg som av den anfallande (segrande) parten genomföres utan (större) svårigheter. SmålP 1893, nr 91, s. 3. —
-PRÄSTERLIG. (i fackspr.) Hans militärpresterliga verksamhet. SvLittFT 1834, sp. 636. KyrkohÅ 1918, s. 87. —
(I 1 c) -PRÄSTERSKAP~002, äv. ~200. (i fackspr.) kollektivt, om präster anställda vid krigsmakten. KrigVAT 1859, s. 428. KyrkohÅ 1918, s. 86. —
-PUNKT. (†) ort (t. ex. fästning) av stor militär betydelse. Lefrén Förel. 1: 58 (1818). KrigVAT 1840, s. 111 (om Stockholm). —
-SPECIAL, r. (i fackspr.) specialkarta för militära ändamål. SFS 1893, Bih. nr 7, s. 17. BtRiksdP 1912, 1: nr 163, s. 9. —
-STAT.
1) (†) sammanfattande, om den till (visst förband inom) krigsmakten hörande personalen; äv.: krigsmakt(en) (se d. o. 2 b); stundom särsk. om krigsmaktens krigsmän (motsatt civil-staten 2) l. flottans skeppsbesättningar (motsatt varvs-staten). VDAkt. 1713, nr 71. Henel 1729 117 (1730). Till armén hörande embets- och tjenstemän af militär-, läkare- och civilstaterna. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 26, s. 11. Därs. 1904, 4Hufvudtit. s. 6.
2) (†) krigsmaktens utgiftsstat; militär budget; jfr militie-stat 2. SC 2: 431 (1822). BtRiksdP 1878, I. 1: nr 23, s. 5.
-STATION. särsk. (om utländska förh.): relativt permanent militärförläggning i erövrat land (i sht i koloni). Svedelius Statsk. 4: 435 (1869). —
-STÅND(ET). (numera föga br.) det militära ståndet; krigarstånd(et); ett lands osv. militärpersoner betraktade ss. samhällsklass; krigaryrket; jfr militar-stånd(et). Fullmakter för alla under Militairståndet hörande Officerare och betiente. CivInstr. 371 (1719). (Han) måste .. välja militärståndet. VFl. 1916, s. 143. Östergren (1932). —
-TEKNIK. läran l. den praktiska kännedomen om de metoder o. hjälpmedel som användas vid krigföring. SFS 1874, nr 3, s. 12. —
-TJÄNST.
-VAKT. militär bevakning(strupp); äv.: krigsman som tillhör dylik trupp. DA 1771, nr 31, s. 2 (om trupp). När Folket .. misshandlade de i granskapet befinteliga Militärvakter. JournLTh. 1813, nr 79, s. 4. Efterskickad militärvakt måste med våld släpa honom till fängelset. MeddSlöjdF 1896, s. 110. —
-VETENSKAP~002. vetenskap som behandlar militära problem; krigsvetenskap(en); förr äv.: kunskaper i militära ting. Lefrén Förel. 1: 188 (1818). Hamilton MilUnd. 36 (1842). —
-VETERINÄR, adj. [lösgjort ur sådana ssgr som militärveterinär-tjänst] (i fackspr.) Schmidt HbVeter. 3 (1911). —
-VÄG.
2) om den militära levnadsbanan. Gå militärvägen, bli l. vara militär (se d. o. II 1). Berndtson (1880).
3) (ngt vard.) i uttr. i militärväg, på det militära området, i militärt avseende. Almqvist TreFr. 1: 140 (1842). Om man ville se något riktigt utmärkt i militärväg, skulle (osv.). IllMilRevy 1898, s. 56. —
(II 2) -VÄGRARE. (ngt vard.) person som vägrar att göra militärtjänst; värnpliktsvägrare; ”samvetsöm”. Östergren (cit. fr. 1919). —
-VÄLDE. militärdiktatur; militarism. SvT 1852, nr 14, s. 2. Militärvälde (hade) inträdt i lagens ställe. Cronholm Bref 177 (1865). —
(II 2) -VÄN, m. (ngt vard.) person som är välvilligt inställd mot ”det militära”; jfr -hatare. Östergren (1932). —
Avledn.: militärvänlighet. —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. sammanfattning(en) av allt vad som hör till krigsmakten o. krigföringen; krigsmakt(en); förr särsk. om militärförvaltningen (motsatt: civilväsendet); jfr militar-väsende. LMil. 1: 228 (1683). SC 1: 40 (1820). —
-ÄMNE. (mindre br.) militärt (undervisnings)ämne. Hamilton MilUnd. 16 (cit. fr. 1835). Schwartz Tegnér 83 (1903; om förh. c. 1820). —
-ÖVNING.
1) (i icke fackmässigt spr.) fälttjänstövning, manöver (se d. o. 3 b). KrigVAH 1807, s. 113 (bet. oviss). NF 2: 1188 (1878). SFS 1894, nr 94, s. 19.
2) (i sht om ä. förh.) övning av militär art, bedriven med civila deltagare, i sht med skolungdom. SFS 1863, nr 3, s. 2. Skolungdomens militäröfningar. DN 1894, nr 9049 A, s. 2.
B (tillf.): MILITÄRS-PERSON, se A.
MILITÄRISK, se d. o. —
Spalt M 954 band 17, 1944