Publicerad 1946   Lämna synpunkter
NARKOS narkå4s, r.; best. -en; pl. -er; förr äv. NARKOSIS, r.
Ordformer
(förr äv. narc-. -os c. 1875 osv. -osis 1845—1904)
Etymologi
[liksom t. narkose, eng. narcosis, fr. narcose, efter gr. νάρκωσις, förlamning, domning. — Jfr NARKOTISK]
med. allmän bedövning (medelst narkotiska medel) vid operation, sövning; äv. om tillståndet att vara sövd; motsatt: lokalbedövning. Ge narkos. Andersson (1845). Söderström LäkKvacksalv. 128 (1926). — jfr ETER-, INHALATIONS-, KLOROFORM-NARKOS m. fl. — särsk.
a) (i vitter stil) bildl. Schück VLittH 1: 394 (1899). I njutningens narkos skingras trötthetskänslan. Norström Masskult. 26 (1910).
b) i oeg. anv., om bedövning medelst narkotiska medel ss. en avsedd njutning; i ssgn NARKOS-BEGÄR.
Ssgr (med.): NARKOS-APPARAT. LbKir. 1: 430 (1920). —
(b) -BEGÄR. begär att döva nervositet, smärtor o. d. gm narkotiska medel. Ljungdahl ÄmnSj. 223 (1930). —
-GIVNING. —
-LÄKARE. jfr narkotisör. SDS 1946, nr 71, s. 10. —
-MASK; pl. -er. anordning som anbringas över ansiktet vid inhalationsnarkos; jfr mask, sbst.2 8 d. OdontT 1893, nr 4, s. 65. —
-MEDEL. KommentSvFarm. 146 (1902). —
-SKÖTERSKA. jfr narkotisör. UNT 1939, nr 290, s. 4. —
-TEKNIK. LbKir. 1: 431 (1920). —
-ÖVERLÄKARE~00200. SvStatskal. 1946, s. 771.

 

Spalt N 99 band 18, 1946

Webbansvarig