| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OVERTEBRERAD, p. adj. (†) zool. om djur: ryggradslös. Sundevall ÅrsbVetA 1840—42, s. 47. Lundin NSthm 375 (1888). —
OVETANDE3~200 (ove´tande Weste), äv. (numera bl. vard. l. ålderdoml., i sht i adverbiell anv.) OVETANDES, p. adj. (o- 1525 osv. w- 1526. -ande 1541 osv. -andes 1525 osv.) [fsv. ovitande, ovitandis, i adverbiell anv., motsv. isl. úvitandi, adj., mlt. unweten(de), adj., unwetendes, adv.] (i skriftspr.) som saknar kännedom l. vetskap (om ett visst faktum l. förhållande o. d.); okunnig (se d. o. II 1); omedveten (om det l. det); äv. närmande sig bet.: som gör ngt oavsiktligt; i sht ålderdoml. äv.: som saknar kunskaper (på ett visst område), okunnig (se d. o. II 2); särsk. dels i sådana uttr. som ovetande om (förr äv. av) ngt, okunnig l. omedveten om ngt; dels i mer l. mindre adverbiell anv.; särsk.: utan att veta om det l. ana på vad sätt det skedde l. hur det förhöll sig; utan att veta hur det var fatt, utan att ana oråd l. rätta förhållandet; äv. dels: omedvetet, dels: i god tro, dels: oavsiktligt, ofrivilligt, ouppsåtligt. Ebr. 13: 2 (NT 1526). Om een siäl aff menigha folcket syndar owetandes. 3Mos. 4: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: ouppsåtligen; Vulg.: per ignorantiam). Presten skal försona sådana owetande siäl (som ouppsåtligt försyndat sig). 4Mos. 15: 28 (Därs.). ÅbSvUndH 34: 59 (1840: af). De ovetandes .. upplysning. KrigVAH 1881, s. 2. Han (hade) varit ovetande om husets obestånd. Odhner G3 2: 39 (1896). Granlund KarolinÖ 45 (1914). särsk.
a) (†) i uttr. ovetande ngt l. ovetande att l. varför, utan att ha kännedom om ngt l. att osv. SalWijsh. 18: 19 (öv. 1536). När wåra sågo fiendens afmarch, owettandes embuscaden, gingo de på fienden löss. KKD 8: 76 (c. 1710). Många fåglar sjöngo ännu om sommar, ovetande att det var höst. Almqvist GMim. 2: 130 (1842). Atterbom Minnest. 1: 319 (1844).
b) i vissa adverbiella anv.
α) i uttr. ngn (honom, mig) ovetande, utan att ngn (resp. han, jag) vet l. visste om det, utan ngns (hans, min) vetskap. G1R 2: 34 (1525). (Sultanen) fattade .. den resolution, att skicka .. sin understallmästare .. Wiziren och dem androm owetandes. KKD 5: 332 (1712). Detta af konungen mig ovetande tagna steg. De Geer Minn. 2: 103 (1892). Hasselblad BergslVärml. 83 (1929). särsk. (†) med bestämning bestående av en att-sats. Dhen första (hustrun har han) .. öf(ver)gifuit, och sedan tagit dhen andra, henne owetandes, att han war gifft. VDP 1665, s. 647.
β) (†) oförmodat, oförhappandes, oväntat, oförutsett; äv.: plötsligt. Swebilius SGHelmfeldt O 4 b (1678). D. 15 Maij kommo wi owettandes neder ibland en hop farliga sten klippor. KKD 2: 1 (1703). Emädan .. (lapparna) offta taga till bössan, då någon ovettandes till dem komer. Linné Skr. 5: 42 (1732).
γ) (†) övergående i bet.: omärkligt. Kunskap kommer ovettandes på dem som äro dess begärige. Serenius L 3 a (1734). —
OVETBAR3~02, äv. ~20. (i sht i vitter stil l. med prägel av fackspr.) som man icke kan veta ngt om, om vars egenskaper (äv. eventuella existens) o. d. man icke kan veta ngt l. få ngn kunskap, icke vetbar. Rein Psyk. 1: 275 (1876). Något ovetbart, hvars tillvaro man på sin höjd kan se sig tvungen att hypotetiskt ponera. Schéele Själsl. 7 (1894). Vetenskapen kan blott flytta gränserna för det ovetbara, aldrig erövra dess rike. Beskow Enhet 36 (1916). 3SAH LV. 1: 25 (1944). särsk. (tillf.) övergående i bet.: ofantlig. Ovetbara kvantiteter .. potatisblast. HimHavJord 5: 171 (1927). —
OVETEN, adj. (oveten 1581 (i bet. b), 1836 osv. ovithne, pl. 1554) [efter mlt. unweten, ovetande, l. bildat till ovetenhet] (numera i sht i vitter stil) som saknar vetskap (om ngt), omedveten (om ett visst förhållande l. om vad som kommer att ske o. d.), ovetande; äv.: som saknar kunskaper l. insikt (i ett visst fall l. i allmänhet), okunnig; ofta med bestämning inledd av prep. om. G1R 24: 374 (1554). Den stilla slumrande, som gungar oveten öfver mörka svallet. Wallin Rel. 4: 13 (1836). Oveten som en spån. Bergman Farmor 51 (1921). Pelle låg oveten om Nisses närvaro. Karlfeldt NisseT 212 (1936). särsk. i utvidgad anv., om ngt sakligt.
b) (enst., †) präglad av omdömeslöshet l. vettlöshet. Otijdig och oweten Högfärd. Brahe Oec. 58 (1581; uppl. 1920). —
OVETENHET3~200 l. ~002 (ove´-tenhet Weste), r. l. f. (oveten- (-th-) 1529 osv. ovetten- (-tth-) 1620—c. 1755) [jfr d. uvidenhed; av mlt. unwetenheit (t. unwissenheit), till unweten (se oveten)] (i skriftspr.) bristande kännedom, obekantskap (med ett visst förhållande o. d.), ovetskap (om ngt), äv.: okunnighet, fåkunnighet; i sht förr äv. övergående i bet.: oerfarenhet, oförstånd; ofta med bestämning inledd av prep. om (förr äv. av). RA I. 1: 146 (1529). Endtskylla sigh, medh owetenheet. SthmStadsord. 1: 86 (1641). Ovetenhet af de första logiska begreppen. Polyfem II. 22: 4 (1810). August förblev i ovetenhet .. om att (osv.). Holmberg Mann Lotte 184 (1946). särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. (göra ngt) av (förr äv. genom l. i l. med l. under) ovetenhet, (göra ngt) i okunnighet om vad som är tillåtet l. rätt l. hur ngt förhåller sig o. d. (l. av oförstånd l. ouppsåtligen l. omedvetet), (göra ngt) utan att veta bättre; stundom äv.: (göra ngt) i tanklöshet l. förvirring. Om een siäl förtagher sigh, så att hon medh owetenheet syndar. 3Mos. 5: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: ouppsåtligen försyndar sig). 4Mos. 15: 27 (Bib. 1541: genom). Dömmer .. (häradshövding) af owetenheet eller glömsko orättan dom (osv.). Lagförsl. 431 (c. 1606). VDAkt. 1654, nr 33 (: i). LBÄ 44—50: 37 (1801: under). KyrkohÅ 1929, s. 322 (1846).
b) (†) i uttr. ngts ovetenhet, okunnighet om l. obekantskap med ngt. Thes godas owettenheet förer medh sigh Föracht och Försmående. Schroderus Comenius 374 (1639). Manifest 16/1 1644, s. A 2 a.
c) (†) konkretare, = ovetenhets-synd. 3Mos. 5: 18 (Bib. 1541). Så warder thet them förlåtit, ty thet är een owetenheet. 4Mos. 15: 25 (Därs.; Bib. 1917: ouppsåtlig synd).
e) (†) övergående i bet.: dårskap. (Demokritos) såsom en den der blott sökte Vishet .. hölt alt annat .. för ovetenhet och narre-spel. Bliberg Acerra 122 (1737; t. orig.: Unweissheit).
OVETENSKAP. [jfr mnl. onwetenscap, holl. onwetenschap, t. unwissenschaft; av o- 1 o. vetenskap l. avledn. av oveten] (†) okunnighet, bristande kännedom l. vetskap, ovetenhet. Then tiockeste owettenskapen om Guddomelige Saker. Brask Pufendorf Hist. 378 (1680). KKD 10: 322 (1703). —
OVETENSKAPLIG 3~0020. som saknar (resp. vittnar om brist på) vetenskaplighet l. vetenskaplig skolning o. d.; som strider mot vetenskapens resultat l. metoder o. d., icke vetenskaplig; äv.: lekmannamässig, dilettantisk, lekmanna-. Geijer I. 5: 116 (1811). Den ovetenskapliga allmänheten. Frey 1849, s. 540. En gammal ovetenskaplig och obegåfvad adjunkt. Wieselgren Samt. 1 (1865, 1880). Ovetenskapliga hugskott. 2SAH 59: 248 (1882). Klinckowström Minn. 1: 166 (1933). särsk. (numera föga br.) allmännare: som icke har avseende på vetenskap, som icke rör vetenskapliga frågor o. d. CAEhrensvärd Brev 2: 114 (1796). Ovetenskapliga göromål (dvs. konsistorieärenden). Svedelius Lif 556 (1887).
OVETERLIG, förr äv. OVETTERLIG (ove´tterlig Weste). [fsv. oviterliker] (o- 1523 osv. u- (v-) 1537—1541)
1) (numera föga br.) okänd (för en själv l. för ngn annan l. för alla), obekant, som man icke vet l. känner till; äv.: okänd för andra än vederbörande själv, hemlighållen, hemlig.
a) (†) om person: okänd. 2 st Silfwer ringar som äro pantsatte af owitterlig ägare. BoupptRasbo 1762.
b) med sakligt huvudord.
α) ss. attribut l. apposition; numera bl. ngn gg i sådana uttr. som en mig oveterlig orsak o. d., en för mig okänd orsak. 2SthmTb. 5: 320 (1577). Så har .. Sven Pettersson .. för tilförene, ovetterlig tjufnad blifvit Lagförd. VDAkt. 1784, nr 53 (1783). Ekmanson Sterne 2: 182 (1791).
β) ss. predikatsfyllnad, i uttr. vara (äv. bliva) oveterlig, vara (förbli) okänd l. obekant; numera bl. i sådana uttr. som det är (ngn) oveterligt, om (vem, vad, när, att) osv., det är okänt (för ngn), om osv. G1R 1: 164 (1523). Hoo .. (episteln) scriffuit haffuer är owitterlighit. FörsprEbr. (NT 1526). Dedt är ingen ovitterligitt hvadh store besvär finnes i Cammaren. RP 6: 80 (1636). Auerbach (1913). jfr (†): Till dhet .. svarade rijkzcantzleren sigh sådant vara ovitterligit. HH XXVI. 1: 142 (1624). särsk.
α’) (†) i uttr. (det) är ngn oveterligt om ngt, ngn känner icke till ngt, ngt är okänt för ngn. G1R 27: 53 (1557). Efter som hr landshöfdingen icke oveterligt är om de slemma vägar, [som] mest allestädes uti bergslagerna vara plägar .., så (osv.). Johansson Noraskog 3: 46 (i handl. fr. 1638). BraheBrevväxl. II. 1: 7 (1639).
β’) (†) i uttr. icke vilja ngt vara ngn oveterligt, vilja att ngt icke skall vara okänt för ngn, vilja att ngn skall känna till ngt. Hwilket Wij ock Eder icke hafwe welat owitterligit wara. Stiernman Com. 4: 155 (1676).
2) i adverbiell anv. av 1.
a) (†) utan att man (han, vederbörande osv.) själv vet (visste) om det l. på vad sätt (det sker l. skedde) l. hur det förhåller (l. förhöll) sig l. vad som skett l. är (l. var) påbjudet (l. beslutat) l. att det är (l. var) farligt l. förbjudet o. d.; äv.: utan att ana oråd l. rätta förhållandet; äv. närmande sig dels bet.: i god tro, dels bet.: utan ens (hans, vederbörandes osv.) egen önskan, oavsiktligt, av misstag, dels bet.: av våda. Schmedeman Just. 40 (1560). Så sköt han honom, endoch Johan sägir, at byssenn slog löst ouitterligen. VadstÄTb. 1: 61 (1582). När som een owetterligen lagde sigh på samme Lakon (på vilket ngn hade dött av pest), bleff han strax om natten befengd aff Pestilentzien. Berchelt PestOrs. D 4 a (1589). (Vi hava) emot tigh (Gud) och tin helghe bodh, både witterligha och owitterligha syndat. KOF 1: 383 (c. 1618). (Han) stupade hatten af sig, oppå hvilcken ovitterligen Profossen trödde. VDAkt. 1675, nr 4. Weise 2: 41 (1771). Ossian 3: 4 (1800). särsk. i satsförkortningen sig oveterligen, utan att själv veta om l. avse det; jfr b slutet. Hoorn Jordg. 1: 95 (1697). Bælter JesuH 5: 639 (1759).
b) (†; se dock slutet) utan att ngn (annan) vet (visste) om det, utan ngns (ngn annans, vederbörandes, andras) vetskap, i hemlighet, hemligt. SkrGbgJub. 6: 45 (1587). (Han) ankom i Engeland aldeles owitterligit. Widekindi G2A 244 (c. 1676). Telemach begaf sig om natten ovitterligen bort utur Lägret. Ehrenadler Tel. 730 (1723). Murberg FörslSAOB (1791). FoF 1931, s. 25 (1868). särsk. (numera föga br.) i satsförkortningen mig (honom, ngn) oveterligen (oveterligt osv.), utan att jag (han osv.) känner (kände) till det, utan min (hans osv.) vetskap, mig (honom osv.) ovetande; stundom äv. närmande sig bet.: utan min (mitt, hans osv.) vetskap o. tillåtelse l. samtycke; jfr a slutet. UpplDomb. 3: 118 (1541). En lesth Jern han hade tagett .. lasz olszon owytterligt. ArbogaTb. 4: 69 (1546). (De) satte håll på alla wegar, att ingen skulle them owitterligen komma vth eller in. Svart G1 143 (1561). FörarbSvLag 5: 73 (1717). Östergren (1934).
3) (enst., †) = ovetande a. Sedan jag af henne hade tagit afskeedh, owitterlig, att det skulle wara det sidsta, reste jag. Dahlberg Dagb. 228 (1680; uppl. 1912). —
OVETLIG, adj. (-lig 1673. -ligit, n. 1760, 1761) [till veta] (†) som man icke kan veta l. få kännedom om, ovetbar; som man icke vet, okänd; särsk. i uttr. det är ngn ovetligt; äv.: outgrundlig. Lucidor (SVS) 339 (1673). Dig ovetligit är hvad nöd på jordene timar. Nicander SalPred. 24 (1761). —
OVETSKAP3~02. [jfr mlt. unwitschap, ovetenhet] (numera nästan bl. i c) okunnighet; ovetenhet. Weet iagh icke huadh tu thet heller gör, aff owitskap eller wetande och wiliande. LPetri DialMess. 142 b (1542). Tenow Solidar 2: 223 (1906). särsk.
b) (†) i uttr. göra ngt uti ngns ovetskap, göra ngt ngn ovetande. Hustrun hafwer sådantt giordtt wthi mansens frånwaro och owetskaap. VRP 1619, s. 388.
c) (i skriftspr.) i uttr. (i) ovetskap om ngt, (i) okunnighet l. ovetenhet om ngt. GHT 1896, nr 109 A, s. 2. I fullkomlig ovetskap om de tyska kavalleribrigadernas närvaro. Wiedesheim-Paul KavFullbl. 11 (1929).
Spalt O 1675 band 19, 1951