| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OVÄGNING, r. l. f. [jfr oväg, oväga, v., ovägad] (†) förhållandet att ett område saknar ordentliga, banade vägar l. att väglaget är ytterst dåligt. VetAH 1784, s. 23. —
OVÄGRAD, p. adj. (numera knappast br.) som man icke förvägrar ngn, oförvägrad. Lind (1738). ÖoL (1852). särsk.
a) (†) i uttr. vara ngn ovägrad, icke förvägras l. förmenas ngn. Stiernman Com. 2: 754 (1653). Därs. 5: 576 (1696).
b) (†) ss. adv. ovägrat.
α) = ovägerlig II 1. Wäxeln blifwe änteligen owägrat til then betalt, som then vthtryckeligen lyder vppå. Stiernman Com. 3: 845 (1671). Därs. 854.
OVÄGSAM3~20 l. ~02, adj. [jfr d. uvejsom; efter t. unwegsam]
1) (numera knappast br.) om trakt, terräng o. d.: som saknar ordentlig(a), banad(e) väg(ar); där man icke l. endast med största svårighet kan ta sig fram, oframkomlig, oländig. En o-vägsam ort. Schroderus Liv. 574 (1626). Infanteristen, hvilken äfven i de ovägsammaste bergs-, kärr- och skogs-trakter kan framkomma. Hazelius Förel. 114 (1839). NDA(A) 1936, nr 94, s. 16.
Avledn.: ovägsamhet, r. l. f. [jfr t. unwegsamkeit] (numera knappast br.) till 1. Ekblad 329 (1764). KrigVAH 1842, s. 160. —
OVÄLD, r. l. f., förr äv. n. (numera bl. i vitter stil) opartiskhet.
a) i fråga om skipande av rättvisa l. ställningstagande till frågor av praktisk art (särsk. vid utövandet av ett ämbete); stundom allmännare, närmande sig bet.: rättrådighet. Dalin Arg. 1: 26 (1733, 1754). Skulle (konstitutions)-Utskottet anmärka .. at någon Stats-Secreterare icke med oväld, nit, skicklighet och drift sit Förtroende-Embete utöfvat, skal (osv.). RO 1810, § 29. Almquist VärldH 5: 314 (1933).
b) i fråga om ställningstagande till frågor av teoretisk art (särsk. omdöme om l. värdering l. skildring av ngt), närmande sig bet.: objektivitet. AGSilverstolpe Skald. 1: 135 (1801). Ärligheten och oväldet af hans framställning framlysa på hvar sida i hans bok. Bremer Brev 1: 222 (1833). Ahnlund GA 37 (1932). —
OVÄLD l. OVILD, adj. (o- 1526—1776. u- 1554—1558) [y. fsv. ovälder (PMSkr. 18)] (†)
1) opartisk.
a) = oväldig 1 a. Owilde och tilbörlige domare. G1R 5: 294 (1528). (Han skall) som een rätwijsz och owäld Häredzhöfdinge och Domere .. troligen ransake och retwisligen döme. SUFinlH 1: 150 (1601). Swedberg SabbRo Förmäle § 1 (1710). särsk. = oväldig 1 a α. G1R 3: 75 (1526). Om the Swenskas Godz i Danmarck och Norrige, måtte owälde Skedes-Herrar döma. Girs G1 180 (c. 1630). (Rappningen) skulle besiktigas af en oveld och förståndig murmästare ifrån Örebro. NoraskogArk. 5: 317 (1729). särsk. i uttr. vara oväld i saken, icke vara part l. jävig i saken. SvTr. V. 1: 138 (1603).
b) = oväldig 1 b. HSH 7: 65 (1587). Vnderstellande alt thens owelda läsarens rettwisa omdöme. Swedberg Schibb. 58 (1716).
2) [jfr o- 3 anm.] partisk, orättvis; särsk. (ss. adv.) i uttr. ovält och oskäligen. Stiernman Riksd. 1486 (1664). Som herr Biskopen mig helt ovält och oskäligen angripit, för falska Läro-satzer .. (m. m.) beskylt. HdlVLBibl. 1740, fol. 146. —
OVÄLDIG, förr äv. OVILDIG. [fsv. ovildogher; jfr d. uvildig, nor. uvillig]
1) (numera bl. i vitter stil) opartisk.
a) i fråga om skipande av rättvisa l. ställningstagande till frågor av praktisk art (särsk. vid utövandet av ett ämbete); stundom allmännare, närmande sig bet.: rättrådig. Schmedeman Just. 590 (1669). Dom- och Befalningshafvande (skola) utan afseende på höghet .. skyldskap, oväldugt hielpa hvar man til sin rätt. Lag 1734, Stadf. s. 5 (1736). En oväldig domare. Annerstedt Rudbeck Bref LXXXI (1899). särsk.
α) med tanke tillika (l. väsentligen) på att ngn icke är part i målet l. saken l. jävig; särsk. om skiljeman, nämndsledamot o. d. SvTr. 4: 154 (1534). Frälseman må med sin frälsebonde husesyn hålla, genom tvänne ovälduga män av Nämnden, så ofta han thet nödigt finner. BB 27: 8 (Lag 1734). LAHT 1902, s. 77. särsk. (†) i uttr. vara oväldig i saken, icke vara part l. jävig i saken. HH 20: 104 (c. 1580).
β) (†) i uttr. sätta ngt i oväldiga händer, överlämna ngt till en neutral, i striden icke deltagande part. Ehrenadler Tel. 807 (1723).
γ) (†) närmande sig bet.: politiskt neutral. När någon Predikan .. (berörde politiken), wiste Hennes Majestät däröfwer så stort misznöje, som Hon eljest betygade nöje, då Guds ord rent och owäldugt förklarades. HC11H 6: 130 (c. 1700). Dalin Arg. 2: 225 (1734, 1754).
δ) (†) närmande sig bet.: oegennyttig. En .. ren och oveldug nit för det almänna Bästa. Fennia XVI. 2: 83 (1746).
b) i fråga om ställningstagande till frågor av teoretisk art (särsk. omdöme om l. värdering l. skildring av ngt), närmande sig bet.: objektiv. Swedberg SabbRo Förmäle (1710). Denna öfversättningens godhet bör underställas Allmänhetens ovälduga ompröfvande. Weise 1: Föret. 6 (1769). NF 2: 656 (1877).
Avledn.: oväldighet, r. l. f. (numera bl. i vitter stil, mera tillf.) till 1: opartiskhet, oväld.
a) till 1 a; jfr oväld, sbst. a. Gudinnan Oväldughet. Dalin Arg. 1: 63 (1733, 1754). Svea Hofrätt, som för des anseende samt namn af oväldughet är en öfver hela riket bekant domstohl. 2RARP 14: 209 (1743). Kolmodin Liv. 1: 368 (1831).
OVÄLKOMMEN3~020, p. adj. [jfr t. unwillkommen, eng. unwelcome] icke välkommen.
a) om ankommande person, gäst o. d. En ovälkommen gäst; äv. bildl. Wallin 1Pred. 3: 55 (c. 1830). 3SAH 50: 39 (1940).
b) i oeg. l. bildl. anv., särsk. om gåva, meddelande, händelse(utveckling) o. d. Crusenstolpe Mor. 3: 109 (1841). För honom var den förestående förändringen icke så ovälkommen. Hemmer Budsk. 130 (1928).
OVÄLKOMST3~02. (i vitter stil, tillf.) förhållandet att ngn icke är välkommen. Martinson VägKlockrike 47 (1948). —
OVÄLVD, förr äv. (i bet. 2) OVALVD, p. adj. (numera bl. tillf.)
2) icke försedd med valv, utan valv; vars tak icke utgöres av ett (murat) valv. SthmStadsord. 1: 152 (1661). Fornv. 1930, s. 256.
Spalt O 1715 band 19, 1951