| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PREDIKA predi4ka, äv. prä- (predi´ka Weste; prädi`ka (uttalas af lägre folket äfv.: prä`dika) Dalin), v. -ade (G1R 1: 254 (1524: predicat, p. pf. sg. m.), Mat. 3: 1 (NT 1526) osv.) ((†) pr. sg. -er LPetri Œc. 35 (1559), Bolinus Dagb. 23 (1667); ipf. -te ConsEcclAboP 88 (1657), Topelius Dagb. 3: 384 (1838); sup. -t ConsEcclAboP 301 (1659); p. pf. n. -t Bolinus Dagb. 56 (1670: predigt)). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.); jfr PREDIKANT.
1) (†) utropa (ngt); i uttr. predika Herrans namn (jfr 2 a α). Iagh (dvs. Herren) .. wil låta predica Herrans nampn för tigh (dvs. Moses). 2Mos. 33: 19 (Bib. 1541).
2) i fråga om budskap från Gud l. religiös förkunnelse o. d.
a) (i religiöst spr.) tr.: utropa (ngt) för att göra det (allmänt) känt, förkunna l. (offentligt) framställa l. mana till (ngt) o. d.; numera företrädesvis: förkunna l. lära (Guds ord, evangelium o. d.) vid gudstjänst l. religiös sammankomst. At man widerlegger (dvs. ålägger) alle predicare, at the predica euangelium oc gudz oord al ena. G1R 1: 254 (1524). Thz iach sägher idher j mörkreth, thet sägher j liwset, och thet som huiskas idher j örath, thet prediker på taken. Mat. 10: 27 (NT 1526). Joannes döpte j öknen och predicade bätringenes döpelse till syndernes förlåtilse. Mark. 1: 4 (Därs.). Ingen har väl såsom du (Kristus) i kraft och väldighet predikat budet om att behandla alla menniskor såsom sin nästa. Wikner Tank. 80 (1872). — särsk.
α) (†) i uttr. predika ngns (särsk. Herrens) namn (jfr 1), åkalla l. förkunna ngns (Herrens) namn; predika ngns lov, förkunna ngns lov, prisa l. lovsjunga ngn (Herren). På thet the skola j Zion predica hans (dvs. Herrens) nampn, och hans loff j Jerusalem. Psalt. 102: 22 (öv. 1536); jfr OPetri 2: 423 (1531). (Abraham kom) på samma rwm ther han tilförenne hadhe bygdt altaret. Och ther predicadhe han Herrans nampn. 1Mos. 13: 4 (Bib. 1541).
β) i uttr. predika lagen (ngn gg lag), i predikan framhålla nödvändigheten av (bättring o.) att följa de bud o. föreskrifter som Gud givit människorna; ofta bildl. (jfr 6), särsk. i uttr. predika lagen för ngn, förmana ngn, läxa upp ngn, ge ngn en grundlig uppsträckning. Them (som icke kunna ”besinna” evangelium) skal man predika laghen före, til thes the warda miwke. OPetri 2: 88 (1528). Nu har jag predikat lagen för honom. UrFinlH 198 (1812). Det finns ingen som har predikat lag såsom Jesus. Beskow Pred. 372 (1901).
b) intr.: tala (offentligt) för att frambära ett budskap från Gud l. för att förkunna religiösa sanningar o. bud; numera företrädesvis: förkunna Guds ord vid gudstjänst l. religiös sammankomst, hålla ett andligt uppbyggelsetal i anslutning till viss bibeltext. Predika i högmässan, i aftonsången. I then tijdhen kom Johannes baptista, och predicade j öknenne. Mat. 3: 1 (NT 1526). (I Uppsala domkyrka) warder predigt 3 gånger hwar söndag. Bolinus Dagb. 56 (1670). Malmberg Åke 16 (1924). — särsk.
α) i uttr. predika om (ngt l. ngn).
α’) tala om (ngt l. ngn) vid religiös förkunnelse l. i en predikan. Philippus kom vthi en stadh j Samarien, och predicadhe för them om Christum. Apg. 8: 5 (NT 1526). Därs. 28: 31 (Bib. 1917).
β’) (†) skämma ut (ngn) i en predikan. Hr Matth. sade, att D. Neostadius hade predikt om honom, Hr Matth. ConsEcclAboP 301 (1659).
β) i uttr. predika på (ngt).
α’) (†) i uttr. predika på bättring, i predikan mana till bättring, predika bättring. Det hjelper icke at år ifrån år prädika på bättring. Nohrborg 422 (c. 1765).
β’) (†) i predikan vända sig mot l. bekämpa (ngt). Huru offta hafwer jag ock här .. predikat på sabbathens ohelgande. Swedberg SabbRo 1653 (1689, 1712). Dens. HoTror § 1 (1709).
γ) i uttr. predika över (ngt l. ngn).
α’) predika över en text o. d., vid predikan behandla en text l. tala i anslutning till en text. Predika över dagens text. Meurman (1847). SFS 1942, s. 2003.
δ) (i sht om ä. förh.) i extas l. dvalliknande tillstånd l. på grund av oemotståndlig sjuklig drift tala för en publik om religiösa ämnen, mana till bättring o. d.; jfr PREDIKO-SJUKA. SthmDagelGodt 1775, nr 4, s. 1. Här (i Skaraborgs län) har jag sjelf sett och hört dem (dvs. de predikosjuka) predika, liggande, med tillslutna ögon, och, såvidt jag kunnat utröna, alldeles känslo- och medvetslösa. JAButsch hos Wingård ChrKyrk. 192 (1843). Krook VäckÖsterb. 1: 60 (1931).
c) med innehållsobj.
α) (†) med avs. på textställe l. bok i bibeln: behandla (ngt) i en predikan l. i predikningar; hålla predikan över (ngt). LPetri KO 7 b (1561, 1571). De vanliga Sön- och Helgedagars texters predikande och utläggande. BtRStP 1853—54, 7: nr 34, s. 2.
β) med avs. på gudstjänst: hålla predikan vid, förrätta. VDAkt. 1694, nr 692. (Stadskomministern) predikade Ottesången. Högmessan predikade domprosten. Tegnér (WB) 3: 318 (1817). Landsm. 1906, s. 16.
γ) (i vissa trakter, vard.) i uttr. predika prov, hålla provpredikan. Doctorn har nu varit i Stockholm och predikat prof i Clara (kyrka). Roos FamArkiv 292 (i handl. fr. 1823). Hertzberg Päivärinta 2: 107 (1884).
δ) (†) i uttr. predika nådåret, sköta tjänsten efter en avliden prästman under nådåret. Predika nådåhret för Sahl. Capellanens encka. VDAkt. 1700, nr 179. Därs. 1711, nr 204.
3) (†) profetera (ngt); äv. intr. l. abs. (Jeremia) är dödhen werd, ty han haffuer predicat emoot thenna stadhen. Jer. 26: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: profeterat). Herren haffuer sendt migh, at iagh thetta alt som j hördt haffuen, predica skulle, emoot thetta Hwset och emoot thenna stadhen. Därs. 12 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1858); Bib. 1917: profetera).
4) (†) utlysa (ngt). Tå troodde the Nineuitiske män vppå Gudh, och läto predica fasto. Jona 3: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: lyste ut en fasta).
5) i mer l. mindre bildl. anv. av 2 (jfr 2 a β).
a) tr., motsv. 2 a. Hvart träd predikar, hvarje blomma / Förkunnar korsets hemlighet. Stagnelius (SVS) 2: 286 (1821). Mången blind och osalig tro har blifvit predikad med eld och svärd. Tegnér (WB) 5: 317 (1825). särsk.: i tal l. skrift framställa l. utveckla (en lära) l. driva (en sats); (skarpt l. gång på gång) framhålla (ngt för ngn); framställa (ngt) ss. nödvändigt att iakttaga l. tillämpa l. förvärkliga; mana l. ägga till (ngt); propagera för (ngt). RA I. 1: 518 (1547). O Philosopher! I, som skriken / Mot verldens villor alla dar! / Mon väl den lära J prediken, / Med mera ljus, mer sällhet har? Kellgren (SVS) 2: 87 (1781). Man ansåg, att Ekman hade predikat uppror. De Geer Minn. 2: 167 (1892). Jag har predikat och predikat, att han inte får prata om folk, så de hör det. Siwertz Varuh. 334 (1926).
b) intr., motsv. 2 b. Hela naturen prädikar för oss om en Gud. Nohrborg 241 (c. 1765). Den predikar väl, som lefver väl. Granlund Ordspr. (c. 1880). särsk.
α) tala vidlyftigt l. undervisande l. förmanande; (långrandigt) orda l. orera (om ngt); tjata (om ngt); hålla straff- l. förmaningstal; lägga ut texten (för ngn). Schroderus Modersch. G 7 a (1642). Vilt tu så länge Predika för migh, / Feeta Örfijlar tå gifwer iagh tigh. Chronander Bel. I 4 b (1649). När Räfwen Predikar för Gåsen, så står hennes Hals i wådha. Grubb 591 (1665). Högfärd hysa de mest, som mest prädika mot högfärd. Nicander GSann. 58 (1766). Nordström Landsortsb. 30 (1911).
β) (skämts.) hålla föredrag; hålla (långrandigt) tal (vid middag o. d.). UngKraft. 1907, s. 53 (i fråga om nykterhetsföredrag). Ska vi ta oss en grogg i smårummen, medan gubben predikar! Nordström Sönd. 249 (1910).
γ) (†) skryta, skrävla. En vagnmästare .. predikar ständigt om sina färder. JGOxenstierna Dagb. 133 (1770). Meurman (1847).
6) med obj. o. objektiv predikatsfyllnad o. d.: gm predikan (i eg. l. bildl. bem.) bringa (ngn l. ngt i visst tillstånd l. läge o. d.) l. göra (ngn sådan l. sådan). FinKyrkohSP 5: 207 (cit. fr. 1669). Jag måtte predika mig allan hes. Swedberg HoTror § 3 (1709). För döva öron har jag predikat mig trött. Hallström K11 33 (1918).
7) (†) i uttr. predika ngn i tron, övertyga ngn (om ngt felaktigt); låta sig predika i tron att osv., (felaktigt) låta övertyga sig om att osv. G1R 17: 97 (1545). (Daljunkaren) drog så till Frw Ingegiard .., predicade och henne i trone. Svart G1 106 (1561).
PREDIKA IN. (†) till 2, 5 a slutet, 7: gm predikan (i eg. l. bildl. bem.) inpränta (ngt i ngn l. i huvudet på ngn o. d.); intala (ngn ngt). Elliest prediche the honum well szå mykett in, att han (osv.). G1R 17: 113 (1545). Björnståhl Resa 1: 442 (1772). Boström 3: 282 (1864). jfr in-predika.
-STOL, se d. o. —
-STUND, se D. —
-TON, se D. —
-TÄCKE, se C.
-ÄMBETE, se D.
C (†): PREDIKE-BRODER, -DAG, -GÅVOR, pl., -MUNK, -ORD, -RUM, -SAL, -STIL, se D. —
-STUND, -STÄLLE, -TON, se D. —
-TÄCKE. (predik- 1670. predike- 1654—1667) (†) predikstolskläde? KlädkamRSthm 1654, s. 231. Därs. 1670, s. 368. —
-ÄMBETE, se D.
-ARBETE~020. särsk. (†) mer l. mindre konkret: (skriven l. tryckt) predikan, predikosamling o. d. SvMerc. V. 2: 235 (1759). Atterbom PhilH 29 (1835). —
-BITRÄDE~020. konkret; jfr biträde 5. (Kyrkoherden) skulle hålla sig predikobiträde. UpplFmT 1: 157 (1871). —
-BOK; pl. -böcker. (predik- 1709. prediko- 1737—1828) (†) bok innehållande en samling predikningar. Swedberg Ungd. 479 (1709). Heinrich (1828). —
-BRODER. (predik- 1773. predike- 1773. prediko- 1807 osv.)
1) [fsv. predika brodhir] (om ä. förh.) predikarbroder, dominikanmunk. Predik-Bröderne eller Dominicanerne i Lund. Lagerbring 1Hist. 2: 453 (1773). 2NF 28: 777 (1918).
2) kyrkl. lekman utbildad för att biträda prästen l. prästerskapet i en församling med predikande, själavård o. undervisning. Brilioth SvKyrkKunsk. 198 (1933). —
-DAG. (predike- 1590—1732. prediko- 1585 osv.) (ngt ålderdomligt) dag då predikan hålles (i kyrka o. d.), helgdag. SynodA 2: 24 (1585). Johansson RödaHuv. 1: 156 (1917). —
-EXEMPEL. särsk. om berättelse som användes ss. exempel i den medeltida predikan; jfr exempel-predikan. Schück Shaksp. 1: 71 (1916). —
-FÖRHÖR. (förr) efter gudstjänst anställt förhör, vari (de yngre bland) åhörarna utfrågades om predikans innehåll. PH 2: 1229 (1735). Brilioth SvKyrkKunsk. 261 (1933). —
-GÄLL, n. (om ä. förh. i Finl.) kapellag, kapellförsamling. Bonsdorff Kam. 99 (1833). Ramsay VägvFinl. 87 (1895). —
-HJÄLP. hjälp som en prästman får att fullgöra sin predikoskyldighet; äv. konkret: predikobiträde. SynodA 1: 462 (1769). Wieselgren Bild. 267 (1884, 1889; konkret). Moberg Rid 87 (1941). —
-HUS. (om ä. förh. i Finl.) kapell (i avsides liggande del av ett pastorat); jfr kapell, sbst.1 1. VDAkt. 1710, nr 66 (i handl. fr. Åbo konsistorium). Ramsay VägvFinl. 107 (1895). —
-LOKAL, r. (icke av kyrka bestående) lokal där predikningar bruka hållas (l. där predikan vid ngt visst tillfälle hålles). Lundin NSthm 213 (1888). —
-MUNK. (predik- 1773—1819. predike- 1635—1761. prediko- 1802 osv.) (om ä. förh.) = -broder 1. Schroderus Os. III. 1: 196 (1635). FoF 1943, s. 44. —
-ORD. (predike- 1620. prediko- 1620—1851. prediks- 1734—c. 1820) (†) om ngt (i sht ställe i bibeln) som utgör texten för en predikan; äv. allmännare, om ngt som yttras i en predikan. Wallius JEriksson 37 (1620). Skol-ungdomen, som efter Aftonsångens slut borde infinna sig i Gymnasii huset, att för någon Lärare redogjöra för prediksord. Fallén Biogr. 8 (c. 1820). Palmblad Nov. 4: 15 (1851). —
-PROV. prov som ngn avlägger på sin förmåga att predika.
b) om dylikt prov som sökande till l. aspirant på en prästerlig tjänst avlägger vid gudstjänst i den församling vartill tjänsten hör. Wallquist EcclSaml. 1—4: 289 (1789). SFS 1922, s. 747. —
-RUM, n. (predike- 1682. prediko- 1700 osv.)
1) (†) ställe där ngn predikar. (Jesus) instälte sig frivilligt på .. (Johannes’) prediko- och döpelse rum. Bælter JesuH 2—3: 7 (1756).
2) lokal för predikningar; numera nästan bl. ngn gg i uttr. (ut)-nyttja l. använda o. d. (ngt) till predikorum; äv. om rum där prästkandidater få öva sig att predika. KOF 3: 116 (1682). Cornell Gotik. 79 (1935). —
-SAL. (predik- c. 1660—1720. predike- 1581. prediko- c. 1700 osv.) (i sht om ä. förh.) sal för predikningar; predikolokal; förr äv.: kyrksal (i slott o. d.). VinkällRSthm 1/1 1581. Dagen 1898, nr 136, s. 2. —
-SAMLING. bok vars innehåll utgöres av en samling predikningar; postilla. GT 1788, nr 47, s. 3. KyrkohÅ 1937, s. 297. —
(2 b δ) -SJUK. (i sht om ä. förh.) som lider av predikosjuka. JAButsch hos Wingård ChrKyrk. 188 (1843). Gadelius Tro 1: 52 (1912). —
(2 b δ) -SJUKA. (i sht om ä. förh.) (med kramp l. dvala förenad) oemotståndlig, sjuklig drift att tala för en publik om religiösa ämnen, mana till bättring, sjunga psalmer o. d. VexjöBl. 1842, nr 29, s. 1. FrÅdalFjäll 1928, s. 122. —
-SKYLDIGHET~102, äv. ~200. med prästerlig tjänst i en församling förenad skyldighet att predika. Uppehålla ngns predikoskyldighet. Wingård 2: 392 (1842). —
-SPRÅK. dels: språk som användes vid en predikan l. predikningar, dels (o. i sht): språk (stil) som är utmärkande för predikningar l. för ngn ss. predikant. Reminiscenser ur bibelprosan och predikospråket. Uppl. 2: 510 (1908). —
-STEN. (om ä. förh.) Kyrkostenar eller predikostenar .. hvarmed förstås sådana stenar, på hvilka de första kristna lärarne (i Sverige) uppstigit, för att predika för den omkringstående menigheten. PrestHist. 14 (1854). —
-STIL. (predike- 1805. prediko- 1802 osv.) jfr -språk, -sätt. 2VittAH 8: 420 (1802, 1808). (Sven Lidmans) predikostil. GHT 1950, nr 241, s. 8. —
-STUND. (predik- 1711. predike- 1696—1715. prediko- 1687 osv.)
1) tillfälle då l. sammankomst vid vilken predikan hålles. Schmedeman Just. 1151 (1687). Anordnandet av offentliga predikostunder och enskilda uppbyggelsemöten. UNT(A) 1920, nr 7661, s. 1.
-STÅND(ET). (†) prästämbete(t). Wallius 2Likpr. 143 (1628). Det H(eliga) Predijkoståndet. VDAkt. 1686, nr 212. —
-STÄLLE. (predike- c. 1690. prediko- 1784—1788) (†) plats där (gudstjänst med) predikan brukar hållas. FinKyrkohSP 2: 135 (c. 1690). Oldendorp 2: 151 (1788). —
-TEXT. (bibel)text som är avsedd att behandlas i predikningar l. som behandlas i viss predikan. Möller PredSätt 55 (1779). —
-TIMME l. -TIMMA. (†)
-TON ~tω2n. (predik- 1794—1809. predike- 1805. prediko- 1805 osv.)
1) till 2 b: sätt att framsäga l. föredraga en predikan; särsk. pregnant, om släpande, entonigt dylikt föredragssätt; äv. i utvidgad anv., om släpande, entonigt föredragssätt i allm. (Skådespelaren) föll alltför ofta in i predikoton. CLivijn (1805) hos Hjärne DagDrabbn. 166. Wifstrand AndlTal. 69 (1943).
2) bildl., till 5 b α: docerande, mästrande ton. Hasselroth Campe 278 (1794). Det finnes ingenting, man inom fantasiens alster skyr så, som en abstrakt sats, framhållen med predikoton eller pedantiska later. 3SAH 16: 236 (1901). —
-TUR.
1) predikoresa. DN 1898, nr 10086 A, s. 2. Jag var .. sjutton år och brukade följa .. (läsarpredikanten) på hans predikoturer uppåt landet. Stockenstrand Utv. 7 (1907).
2) schema för de till en församling l. ett pastorat o. d. hörande prästernas fullgörande av sin predikoskyldighet (vid olika gudstjänster o. i olika gudstjänstlokaler); vart särskilt av en prästs åligganden enligt detta schema. KyrkohÅ 1927, s. 76 (1766). Amiralitets-pastorn (uppgör), vid hvarje års början, den för samma år gällande prediko- och vecko-touren. SFS 1826, SärskBl. s. 203. Predikoturer. LD 1950, nr 232, s. 2 (rubrik). —
-VAN. van att predika. —
-VANA. Han har stor predikovana. —
-ÄMBETE~020. (predika- 1529—1596. predike- 1545—1805. prediko- 1530 osv.)
1) tjänst l. värksamhet som består i predikande; prästämbete; numera nästan bl. ngn gg (ålderdomligt) i sg. best. med generell bet.: prästämbetet; förr äv. om enskild prästerlig befattning, prästsyssla, prästtjänst. G1R 6: 154 (1529). Han kan vara en god predikant och kan med tiden emploijeras til et predikoembete, men (osv.). ConsAcAboP 12: 221 (1728). Om Invigning till Prediko-Ämbetet. Hb. 1811, s. 164 (kapitelrubrik).
2) (†) konkret, i sg. best. ss. beteckning för prästen (kyrkoherden) i en församling (i hans egenskap av själasörjare l. officiell myndighet). (Den sjuke som fick besök av prästen) tacka Gudh, at han fick predikoembetet til sig. VDAkt. 1654, nr 49. Därs. 1792, nr 403. —
-ÄMNE. i anslutning till predikotexten särskilt valt ämne för en predikan. Möller PredSätt 61 (1779). Wifstrand AndlTal. 24 (1943). —
E (†): PREDIKS-ORD, se D.
Spalt P 1689 band 20, 1954