| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PREDIKANT pred1ikan4t l. pre1-, äv. präd1– l. prä1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er; förr äv. PREDIKANTE, m.; förr äv. PREDIKANTER?, m., anträffat bl. i pl. predikantere.
1) person som förkunnar l. predikar ngt l. i predikningar talar om l. värkar för ngt; äv. bildl.; numera bl. ss. senare led i ssgr; förr äv. i uttr. ngts predikant; jfr PREDIKA, v. 2 a o. 5 a. Gwdtz ordtz forkunnere och predicantere. G1R 16: 107 (1544). Evangelii Predikanter. Wingård ChrKyrk. 157 (i handl. fr. 1838). — jfr BOT-, DOMEDAGS-, DOMS-, KORSTÅGS-, LAG-, LÖGN-, MISSIONS-, MORAL-, NYKTERHETS-, SANNINGS-, SEDE-, STRAFF-, VÄCKELSE-PREDIKANT m. fl.
2) person som predikar l. utövar predikovärksamhet.
a) om dylik person företrädesvis l. enbart med tanke på hans predikovärksamhet l. på att han för tillfället håller en predikan l. har så l. så stor förmåga att predika l. att göra intryck på åhörarna l. att samla åhörare o. d.; jfr PREDIKA, v. 2 b. G1R 12: 185 (1539); möjl. till b α. Någorstädes är ok seed, at Predikanten införer hela Predikan i en Bön. Ekman Siönödzl. 539 (1680). Rosenius blev snart en predikant på modet. Linder Tid. 195 (1924). jfr AFTONSÅNGS-, MODE-, PROV-PREDIKANT m. fl.
b) om dylik person företrädesvis l. enbart med tanke på att han innehar viss post l. anställning.
α) om präst i svenska kyrkan; numera bl. (i sht ss. senare led i ssgr) om innehavare av vissa prästerliga specialbefattningar (vid hovet, krigsmakten, legation, sjukhus, fångvårdsanstalt m. m.); förr äv.: sockenpräst. RA I. 1: 283 (1540). Döpelsen skal .. förrättas, utaf dhe ordinarie Predikanterne i Församlingen ther Barnen födde äre. Kyrkol. 3: 4 (1686). Predikanten (vid Venngarns alkoholistanstalt) har att svara för själavården vid anstalten. SFS 1932, s. 616. jfr AMBASSAD-, BATALJONS-, BRUKS-, BRUNNS-, FÅNG-, FÄLT-, GARNISONS-, GRUV-, HOSPITALS-, HOV-, HUS-, KAPELL-, LASARETTS-, LEGATIONS-, REGEMENTS-, SJUKHUS-, SKEPPS-, SLOTTS-PREDIKANT m. fl.
β) om (teologiskt utbildad) person i allm. som innehar dylik post l. anställning, särsk. i frikyrka l. religiöst samfund; numera ofta kallad: pastor; jfr KOLPORTÖR 2. Wingård ChrKyrk. 160 (i handl. fr. 1842). Rodén Johannelund 210 (1938). jfr BAPTIST-, FRIKYRKO-, LEKMANNA-, LÄSAR-, METODIST-, MORMON-, RESE-PREDIKANT m. fl. Anm. till 2 b β. Till denna bet. ansluter sig numera äv. (i fackspr.) ssgn FÄLT-PREDIKANT. SOU 1941, 30: 116.
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 2; jfr PREDIKA, v. 5 b. Muræus Arndt 4: 41 (1648). Hvarföre bekymren I eder för kläder? Låter blomstren blifva edra predikanter. Bælter JesuH 4: 175 (1757). Rundgren Minn. 1: 121 (1854, 1870; om samvetet).
-BEFATTNING. (predikant- 1893 osv. predikants- 1891—1895) särsk. till 2 b α. BtRiksdP 1891, 2Hufvudtit. s. 5 (vid kronohäkte). —
-BOSTÄLLE~020. (predikant- 1895 osv. predikants- 1833—1913) särsk. (förr) till 2 b α, om boställe för kapellpredikant o. d. Bonsdorff Kam. 99 (1833). PT 1913, nr 196, s. 1. —
B (numera föga br.): PREDIKANTS-ARVODE, -BEFATTNING, -BOSTÄLLE, se A.
Spalt P 1696 band 20, 1954