| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÄNNIL rän3il2, äv. rän3~i2l, r. l. m.; best. -en (BoupptSthm 11/1 1670, s. 97, osv.) l. -n (Celsius i 1SAH 1: 133 (1786) osv.); pl. -ilar (Sylvius Curtius 369 (1682) osv.), äv. rännlar (äv. att hänföra till sg. rännel, AktsamlKungsådreinst. 176 (1685) osv.) ((†) -iler SvLantmät. 1: 629 (i handl. fr. 1691)); äv. (numera föga br.) RÄNNEL rän3el2, r. l. m.; best. -n (Rålamb 8: 12 (1691), Johansson Jäg. 25 (1913)), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -en (Jes. 36: 2 (Bib. 1541: waturennellen), Widegren (1788)); pl. rännlar (se ovan) ((†) -elar Sylvius Curtius 369 (1682), Widegren (1788)); förr äv. RÄNDEL, r. l. m.; pl. -elar (Rålamb 8: 60 (1691)) l. rändlar (Carlberg SthmArchitCont. H 1 b (1740), AktsamlKungsådreinst. 337 (1766)).
1) (mindre) vattenflöde l. av framströmmande vatten bildat (smalt) vattendrag; äv. om gren av ett vattendrag l. om sund mellan två öppna vatten o. d.; särsk. (o. numera i sht) om (tillflöde till en) bäck l. om vattenflöde av tillfällig natur. Schroderus Dict. 91 (c. 1635). För Syndafloden var Mälaren en liten rännel, at man kunde komma öfver på små broar, hvar man behagade. Dalin Vitt. 5: 55 (1751). Den så kallade Prästegårds viken har endast genom en smal rännel förening med förstnämde Sjö. Hülphers Norrl. 1: 72 (1771). Landsberg .. (var) omgifvet .. af vidlyftiga träsk och många rännilar från den förbiflytande Wartafloden. Fryxell Ber. 6: 277 (1833). Uppe från bergen silade smältvattnet i små rännlar, som samlade sig till bäckar i de smala dalgångarna. Frideen LindstrSkärk. 151 (1922). Ett åskregn .. som plaskade mot rutorna och lät forsande rännilar rinna utmed glaset. Krusenstjerna Pahlen 1: 57 (1930). — jfr BÄCK-, KVARN-, KÄLL-, VATTEN-RÄNNIL m. fl. — särsk.
a) (†) flodfåra, strömfåra. En Graaff eller rännel, som watnet löper vthi. Linc. (1640; under alveus); jfr 3. På the ställen, hwarest Elfwens rännel löper Öster och Wäster på samma sätt, som emellan Ekesund och Fiskeby. Block MotalaStr. 62 (1708). Kolmodin Liv. 4: 49 (1843).
b) i mer l. mindre bildl. anv. Sjelfva källan, det är .. (människans) hjerta, är ond; derföre kunna icke heller hennes rännilar vara gode. Borg Luther 2: 639 (1753; t. orig.: die quellen). Hans rikedom rann bort i rännilar till mer eller mindre avlägsen släkt. Bergman Kerrm. 180 (1927). Till sist gjorde herr Vågberg ett försök att hejda henne med sin egen lilla snälla, lugna rännil till röst. Aronson Medalj. 24 (1935).
2) om (litet) flöde av annan vätska än vatten; särsk. om ström av blod l. svett. En liten smal rännil af ljusröd frisk blod gick ur .. (rådjurets) sår. Almqvist Törnr. 1: 124 (1839). Svetten lackade i små rännilar ned öfver de heta kindbenen. Öman Ungd. 138 (1889). Innehållet i pytsen skvalpade över och en rännil av rödfärg sköljde över .. (målarlärlingens) ansikte. Hellström Malmros 98 (1931).
3) om en med konst anordnad ledning för vätska: kanal l. dike l. ränna o. d.; förr äv. om gödselränna; numera bl. om en på enkelt sätt åstadkommen fördjupning vari en liten vätskemängd ledes fram. Wollimhaus Ind. (1652). Grannarne (ha) på både Sijdor opgräfwet 5 ränlar brede wijdh Ådren hwar uthj de bruka läggia sine Miärder, så att (osv.). AktsamlKungsådreinst. 176 (1685). (Olav Haraldsson lät) gräfva en så diup Canal eller rennel, .. at han med sin hela flotta skadeslös derigenom fara kunde. Rüdling 6 (1731). (På Ottersjö) voro små stensatte rännilar ledde så väl ifrån ladugården, under husen, som ifrån stället, där köksrännan geck ut, till ängen nedanföre. Barchæus LandthHall. 66 (1773). SamlRönLandtbr. 2: 209 (1777; om gödselränna). Om det invid ett änge rann en bäck, kunde man direkt leda dess vatten ut över änget i små rännilar. Levander DalBondek. 1: 206 (1943). — jfr AVLEDNINGS-, AVLOPPS-, VATTNINGS-RÄNNIL m. fl. — särsk. (†) takränna. BtÅboH I. 1: 68 (c. 1610). Därs. 71 (c. 1611). jfr TAK-RÄNNIL.
4) (†) vätskeledande organ i människas l. djurs kropp; äv. om lång o. smal fördjupning l. fåra l. kanal i l. på (del av) människas l. djurs kropp l. på växts yta; jfr RÄNNA, sbst. 1 b, 2 b. Triewald Bij 14 (1728; hos bi). Rosenstein Comp. 64 (1736; om fåra på revben). Stora mjölk-strengen (dvs. bröstgången), som är en mycket fin rännel, hvilken går ryggbastet upföre på högra sidan. Westerdahl Häls. 74 (1764). Brander NatH 49 (1785; hos växter).
5) [jfr motsv. anv. av nylat. rivulus, eg.: liten bäck] (†) på insekts vinge: sammanhängande band l. rad av fläckar med från omgivningen avvikande färg. Retzius Djurr. 186 (1772).
(1, 4) -FORMIG. särsk. (†) som har form av en långsträckt fördjupning l. hålighet, rännformig (äv. om brosk, i benämning på kannbrosken, vilka tillsammans bilda en kanal o. förr uppfattades ss. ett enda brosk). Ofvan vid ändan af Väderstrupen finnas 4 brosk, som genom Musklar äro rörliga. .. Rännilformiga (brosket) ligger vid öfra kanten af det Ringformiga och gör en öpning midt uti. Hernquist Hästanat. 40 (1778). Agardh Bot. 1: 219 (1830; om bladstjälk). —
-LAV. (†) = -mossa. Lichen aqvaticus (Rännil-Laf) .. Är funnen vid Norrby, nära Upsala, under vatnet ell(e)r i kärr växande. Liljeblad Fl. 335 (1792). Därs. 430 (1798; uppfattad ss. möjl. identisk med svampen Tremella mesenterica Fr.). —
-MOSSA. (†) ett slags under vatten l. i kärr växande lav l. svamp (möjl. en art av lavsläktet Peltigera Willd.); jfr -lav o. vatten-lav. Lichen (aquaticus) .. Suecis Rennil-måssa. Habitat Upsaliæ ad Norrby. Linné Fl. nr 1095 (1755). Hoffberg Växtr. 435 (1792). —
Spalt R 3927 band 23, 1961