Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKELÖRT ʃe3l~œr2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
bot.
1) växten Chelidonium majus Lin., som förr var officinell o. hade stor användning i folkmedicinen (förr äv. [jfr ä. t. gross schellkraut, nylat. chelidonium majus] kallad stor skelört); äv. om förr använd drog beredd av roten (o. gröna delar) av denna växt; jfr REVORMS-GRÄS 1. VarRerV 57 (1538). I Engeland (har man) beste kundskap, om Wädde- Madder- Skälleört, etc. som äro färge-krydder til Tygh och Kläde. Risingh LandB 65 (1671). Lind 1: 1143 (1749: stor). Lagerhielm Robertson 160 (1772; om drog). Selander LevLandsk. 68 (1955).
2) [jfr ä. t. klein schellkraut, nylat. chelidonium minus] (†) i uttr. lilla skelört, om växten Ranunculus ficaria Lin. (av botaniker före Linné hänförd till släktet Chelidonium), svalört. Lille Skellört, Lille Swalört, Lille Flenegrääs. Franckenius Spec. B 2 b (1638). Lind 1: 1218 (1749).
2) (†) till 2, i uttr. lilla skelörtsrot, (ss. drog använd) rot av växten Ranunculus ficaria Lin. ApotT 1698, s. 62 (: Lille skelörtroot). Därs. 1739, s. 60 (: Lille skälörtzrot). —
(1) -SAFT. (-ört-) (†) ss. drog använt utdrag ur skelört. Hildebrand MagNat. 174 (1650; t. orig.: Schelkrautsafft). —
Spalt S 3726 band 26, 1970