| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYMNING ʃym3niŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera föga br.) motsv. SKYMMA 1 (o. SKYMNA 1), om handlingen att skymma l. om förhållandet att ngt skymmer; äv. oeg., om förhållandet att en ljuskälla fördunklar en annan ljuskällas ljus. (Sv.) Skymning, skymande, (t.) die Benehmung des Lichts. Lind (1749). (Kometen förblev en längre tid) nästan oförändrad, undantagande at han i Maj månad, för den mer och mer tiltagande samt ändteligen hela nätterna igenom varande skymningen af dags-ljuset, blef svår at igenfinna. VetAH 1771, s. 354. Lindfors (1824).
2) motsv. SKYMMA 4 (o. SKYMNA 4), om förhållandet att det skymmer l. (vanl.) konkretare, om det tillstånd mitt emellan fullt dagsljus o. fullt nattmörker som råder då (solen går l. nyss gått ned o.) dagsljuset försvinner l. om den tid på dygnet under vilken detta tillstånd råder; jfr DAGNING, GRYNING, sbst.1 Före, efter skymningens inbrott. Vi anlände i skymningen. När skymningen faller, inträder. Det rådde full, halv skymning. Borgerlig, astronomisk skymning (astr.), om den del av skymningen som upphör då solen står c. 6° resp. c. 18° under horisonten. VarRerV 5 (1538). Den quällen .. halp Gudh migh vnderliga i skymningen at jagh icke körde i ypnan på Bråwijken, utan för Skenäs. JBureus (1604) i 2Saml. 4: 33. (Posten vid signalkanonerna skall) alla nätter från skymningen til dagningen wara försedd med nödigt fängkrut och en brinnande lunta, at så snart eldswåda förmärkes genast .. kunna losza .. skott. PH 13: 285 (1786). Mellan wändkretsarna, der solen går nästan winkelrätt upp och ned, äro gryning och skymning korta, eller nästan inga. Hartman Naturk. 79 (1836). Hösten var en härlig årstid på Åland. .. Det underbaraste var skymningarna, den stund, då dagen och natten kämpade om herraväldet. Rönnberg Konstn. 2: 55 (1938). Skymningen — liksom även gryningen — beror på att atmosfären likt en lampskärm återkastar ljuset från solen även när denna är dold ett stycke nedom horisonten. Navis 1954, s. 52. — jfr AFTON-, BLÅ-, DAGS-, HALV-, KVÄLLS-, MOT-, OKTOBER-, POLAR-, PURPUR-, ROSEN-, SAGO-, SENHÖST-, SOMMAR-, VINTER-SKYMNING m. fl. — särsk.
a) i uttr. hålla (äv. kura l. vila l. fira o. d.) skymning, i fråga om det i sht i ä. tid förekommande bruket att i skymningen sitta (sysslolös) inomhus utan att tända ljus. Strindberg SvÖ 2: 170 (1883: höll). Ottelin BSorl. 95 (1904: firade). En kväll, när man satt och vilade skymning medan kvällsvardspotatisen kokade. Månsson Rättf. 2: 198 (1916). När de mörka vinterdagarna kommo och man ej längre såg att arbeta vid dagsljus, höll man (på 1800-talet) ganska lång skymning, för att spara på ljusen och vila ögonen. MinnGPrästh. 1: 190 (1924). Forss Skom. 136 (1965: kurade).
b) allmännare, övergående i bet.: halvmörker l. halvljus l. halvdager l. dunkel; ofta om halvdager som åstadkommes av träd l. skog; äv. om tidsperiod av halvmörker osv. Tijn skymning skal wara såsom middaghen. Jes. 58: 10 (Bib. 1541; Luther: dein tunckel, Vulg.: tenebrae tuae; Bib. 1917: din natt). Många dagslånga skymningar med kulenhet, men få ljusa, varma och fruktbärande dagar. Törneros (SVS) 1: 202 (1824). Kontoret låg i en skymning af tobaksrök, som fördunklade gaslågornas sken. Strindberg RödaR 64 (1879). I lönnens skymning står ett lutat kors. Heidenstam NDikt. 32 (1915). I rummet flöt nattljuset fortfarande in, så att föremålen därinne stod halvklara i skymning. Lo-Johansson Förf. 22 (1957). — jfr GUDA-, NATT-, SKOGS-SKYMNING.
c) i utvidgad anv.: dagning l. gryning; i sg. l. pl. äv. sammanfattande, om dagningen o. skymningen; numera företrädesvis ss. senare led i ssgn MORGON-SKYMNING. VetAH 1760, s. 240 (i pl., sammanfattande). Dagen börjar allestädes med skymning, på ett ställe förr på et annat senare, men morgonrådnaden förebådar altid en annalkande dag. Landerbeck PVetA 1799, s. 4. Detta sken, som föregår solens uppgång och följer på dess nedgång, kallas skymning. Lindhagen Astr. 273 (1860). — jfr DAGS-SKYMNING.
d) (i sht i vitter stil) mer l. mindre bildl.; jfr DUNKEL, sbst. 1 slutet, 3. Vi af vårt hjerta städs bedragas / Och vänta på at nöjet dagas, / Som sig i evig skymning klär. Creutz Vitt. 67 (1759). Din (dvs. brännvinsbrännaren Lundholms) morgonsol brann sällan klar, / Din middag blott en skymning var, / Din näsa aftonrodnan bar. Bellman (BellmS) 2: 19 (1769, 1791). Dessa yttranden (av Akiba ben Josef) skina med en ren sedlig klarhet som gläder betraktarens öga, dess mer som de lysa fram ur en omgifning af sedlig skymning. Rydberg KultFörel. 4: 331 (1887). I kung Eriks själ bredde sig vansinnets skymning. Heidenstam Svensk. 2: 62 (1910). Sekelslutets blå skymning darrar (i P. Hallströms roman ”Våren”) över Stockholmslandskapet som på en duk av Eugène Jansson. Josephson i 3SAH LXIX. 1: 37 (1960). — jfr KULTUR-, RIKS-SKYMNING. — särsk.
α) i fråga om slutet av en enskild människas liv l. människosläktets historia l. en personlighets utveckling l. en period av ngt o. d.; i sht förr äv. motsv. c. Detta är skymningen til min lefnads afton. Bergeström IndBref 311 (1770). (Den kristna kyrkan) hwilar .. på sin fasta grundwal till domens stund, som i hwarje nedgående kyrkoårs skymning förebådas werlden. Rogberg Pred. 1: 6 (1826). Intet folk sin skymning får / Förr än emot sig sjelf det syndar. CVAStrandberg 1: 174 (1861). Det gamla Runsas historia förlorar sig in i tidernas skymning. Horn HerrRunsa 16 (1928). Efter denna lysande period av konstnärlig framgång och personlig lycka följde (för Emilie Högqvist) hastigt skymningen och natten. NFMånKr. 1939, s. 517. — särsk. [efter isl. ragna røkkr, ragnarøkkr (se RAGNARÖK)] i skildring av l. med syftning på fornnordisk mytologi, i sådana uttr. som världens l. gudarnas l. makternas skymning, ragnarök (se d. o. 1 (o. 2)). OrdbNordMyth. 112 (1815: Gudarnes). Ekelund 1FädH 1: 8 (1829: werldens). I de äldre Nordiske kämpesångerna träffas ej .. mera spår af Gudar, än .. (i Ossians sånger). Krafternas skymning (700—1000) ligger nemligen öfver den litteratur, som vi med mera säkerhet kunna kalla vår. Wieselgren SvSkL 2: 57 (1834). Ingenting är då mera heligt här i verlden! — utropade herr Wallmark, — det lider till gudarnes skymning och vi ha Fimbulvetur för dörren. Sturzen-Becker 1: 7 (1845, 1861). Strindberg Fagerv. 318 (1902: makternas). jfr GUDA-SKYMNING.
β) liktydigt med: ovisshet l. osäkerhet l. oklarhet l. villrådighet l. gåtfullhet o. d. (beroende på bristande kunskap l. avlägsenhet i tid o. rum). Half kunskap är farligare än okunnighet, skymning värre än mörker. Kellgren (SVS) 5: 137 (1787). Ni älskar, liksom jag, de gamla tider? — / O! ljufligt spökar än ur deras skymning / Den fromma hjeltesagans lif och kärlek, / I all sin enfald, och förtrollar oss. Atterbom LÖ 2: 240 (1827). Landshöfdingen sväfvar i fullkomlig skymning om hvad han skall taga sig till. Carlén Skuggsp. 2: 146 (1865). (G. W. Coyets dagbok från åren 1702—1704 finns bevarad, men från hans senare år föreligga endast spridda uppgifter.) Men vi skiljas ej alldeles från honom i sådan skymning, ty af hans egen hand veta vi något mera om hans krigarbana än hvad den här tryckta dagboken ger vid handen .. . I Eriksbergs arkiv finns nämligen ett antal brev från honom. KKD 10: XVII (1914).
γ) (†) i uttr. en skymning av ngt, en dunkel antydan om ngt. Af de under den 21 October .. ankomne ordres synes som en skymning av någon plan, men hvaruti den månde bestå, behagade Herr generalen med det första vid handen gifva. Höpken 2: 529 (1758).
δ) (numera mindre br.) om mörk (o. snabbt övergående) skiftning l. mörkt osv. uttryck i persons ansikte (l. på pannan o. d.), utgörande tecken på sinnesstämning (i sht sorg l. dysterhet l. vrede o. d.); jfr SKY, sbst.1 1 f δ. På samma sätt som skuggan af vårt jordklot kläder den klara upgående månan i et blodigt tökn, förbreddes hastigt öfver Flickans älskeliga ansigte en .. skymning. Eurén Kotzebue Orth. 2: 96 (1794; t. orig.: Dämmerung). Hans ansigte, som i detta ögonblick öfver sig antog en mörk, nästan svart skymning. Almqvist GMim. 1: 224 (1841).
3) (numera föga br.) motsv. SKYMMA 5, i uttr. skymning för ögonen l. ögat, skymling (se SKYMLA 1) för ögonen l. ögat, skymmel (se SKYMMEL, sbst.2) för ögonen l. ögat. Det fattar henne en svindel i hufvudet och en skymning för ögonen — hon dignar ned öfver Rosas hvilobädd. Atterbom FB 239 (1818). Hygiea 1839, s. 213 (: skymningen för .. ögat). jfr: Då .. (A. E. Ihre, som håller på att bli blind) hedrar mig med några rader, wittnar den eljest så sköna stilen att pennan understundom liksom gått i skymning. Beskow (1852) i 3SAH XXXVIII. 2: 132.
B: SKYMNINGS-AFTON. afton med skymning; äv. om sådan afton då några hålla skymning (se d. o. 2 a) tillsammans l. idka samvaro (jfr afton 3). Nu skulle det snart vara slut med dessa skymningsaftnar (vid brasan). Lundegård Prins. 227 (1889). Krusenstjerna Pahlen 7: 10 (1935). —
-ALF. (i vitter stil) alf som (endast) visar sig i skymningen; jfr -väsen. Karlfeldt Hösth. 47 (1927). —
(1) -APPARAT. (numera föga br.) apparat avsedd att avskärma bländande ljus, skymglas l. dyl. Cronstrand ÅrsbVetA 1823, s. 298 (på teleskop). —
-BELYSNING. belysning (se d. o. 1) som utgöres av l. ger skymningsljus; äv.: belysning (se d. o. 2) under skymning. Östergren (1940). IllSvOrdb. (1955). —
-BILD. särsk.: bild (se bild, sbst.1 1 c) med motiv från skymningen. (Nils Kreugers) skymningsbilder från Halland. TurÅ 1933, s. 202. —
-BLEK. (i sht i vitter stil) blek (se blek, adj.1 3) av l. som skymningsljuset (jfr -grå); äv. oeg. l. bildl. Bak åsen månen hvälfver / Sin skifva stor och rund, / Och i dess strålar skälfver / Den skymningsbleka lund. Saxén Dikt 57 (1902). Tegengren Pärlf. 25 (1923; om visor). Skymningsblekt kusterna sorla / Mänskorna födas och dö. Essén TidlV 20 (1934).
-BLOMMA. bot. blomma som under skymningen öppnar sig l. utsänder en starkare doft o. d.; jfr -växt. Lindman NordFl. 45 (1901; i pl., om kaprifolens blommor). Snart hennes flickanletes ljuva blekhet / sjönk mot min arm, en skymningsblomma likt. Österling Idyll. 50 (1917). —
-BLÅ. (i sht i vitter stil) blå av l. som skymningsljuset; äv. i n. sg., substantiverat, om sådan färgnyans. Levertin NDikt. 36 (1894). Silfverstolpe Vard. 51 (1926; i n. sg., substantiverat). Det var högsommar med stora, dunkelgröna träd mot en skymningsblå himmel. Ekelöf Prom. 166 (1941). —
-BLÅNANDE, p. adj. (i vitter stil) som ter sig i l. förtonar i skymningsblått. Hansson Nott. 31 (1885; om sommarnatt). —
-BRASA. brasa som brinner (l. är avsedd att brinna) i skymningen. MLalin (1840) hos Dahlgren 1Ransäter 196. —
-BÅGE. [jfr t. dämmerungsbogen] meteor. ss. benämning på vart o. ett av de skymningsfenomen som bestå av bågformiga, olikfärgade bälten av ljus ovanför horisonten, vilka uppträda i viss följd i öster o. väster efter solens nedgång i olika faser av skymningen; jfr aftonrodnad. NF 1: 230 (1875: ”första östliga skymningsbågen”). Liljequist Meteor. 246 (1962). —
-DAGER. jfr dager 5 a, 6 b o. -ljus, sbst.; äv. bildl. Rydberg Faust 248 (1875, 1878). Den konstsmak, som under namn af romantik i början af detta århundrade bredde sin skymningsdager öfver Tyskland och Norden. EHTegnér i 2SAH 58: 35 (1882). —
-DAGS. i sådana uttr. som vid l. i l. framemot skymningsdags, vid l. i l. framemot skymningen; äv. utan prep.: i skymningen l. vid skymningens inbrott. Hedenstierna Bondeh. 177 (1885: vid). I skymningsdags skrapade skidor gårdsplanens skarsnö. Hemberg Kola 190 (1902). TurÅ 1953, s. 95 (: framemot). Skymnings-dags börjar otaliga mängder syrsor spela (på ön Saint-Barthélemy). Widding Major. 409 (1969). —
-DAL. (numera bl. tillf.) dal där skymning råder; äv. bildl., särsk. i uttr. betecknande att det lider mot skymningen. Dagen börjer nu til Skymnings-Dalen luta. Spegel GW 214 (1685). Bremer GVerld. 6: 64 (1862). —
-DIKT. dikt (se dikt, sbst.1 3 a) med motiv från skymningen; äv. bildl.: dikt (se dikt, sbst.1 3 a, b) l. diktning kännetecknad av skymningens dunkel o. kyla l. dyl. När du (dvs. C. D. af Wirsén) .. icke blott sökte skydda detta vackra (dvs. ”den romantiska innerligheten”) utan gick dess fiende, den gråkalla skymningsdikten med förfulningens glasskärva i blicken, aggressivt in på livet. Vetterlund Skissbl. 140 (1914). Fehrman DiktDöd. 203 (1952). —
-DIS. dis (se dis, sbst.2 1) som uppträder i l. kännetecknar skymningen; jfr -tjocka, -töcken. Johansson RödaHuv. 1: 84 (1917). —
-DJUP, adj. (i vitter stil) djup o. insvept i skymning. Beskow Enhet 171 (1911, 1916; i pl., om skogar). —
-DJUR. djur som (endast l. huvudsakligen) är i verksamhet i skymningen l. föredrar l. lever i halvdager (jfr natt-djur); äv.: djur vars form endast dunkelt kan ses. Boheman ÅrsbVetA 1849—50, s. 23 (d. orig.: Tusmörke-Dyr; om vissa i grottor levande djur). Fladdermöss äro natt- eller skymningsdjur. 3NF 7: 542 (1927). Runtomkring som ovädersmoln / skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur, / svartvingade, / fosforögda. Boye Träd. 7 (1935). —
-DRÖM. dröm (se dröm, sbst.1 1) i skymningen; äv.: skymningsdrömmeri (jfr dröm, sbst.1 2 b). Geijerstam Sat. 40 (1892; om skymningsdrömmeri). —
-DRÖMMERI. drömmeri uppträdande under l. karakteristiskt för skymningen; jfr -dröm. Lamm i 3SAH 50: 176 (1940). —
-DUNKEL, adj. (i sht i vitter stil) dunkel (se dunkel, adj. 1 a) av l. som skymningsljuset; äv. dels motsv. dunkel, adj. 1 b, i fråga om färg, dels mer l. mindre bildl., särsk. motsv. dunkel, adj. 3. Naturen är här (i Killiecrankiepasset i Grampianbergen) skymningsdunkel, stilla, andaktsfull som ett götiskt tempel. Steffen BrittStröft. 336 (1895). (Ricarda Huch) har icke blifvit någon stammande och skymningsdunkel mystiker. SD(L) 1904, nr 254, s. 4. Koch GudVV 2: 348 (1916; om dräkt, i bild). —
-DVALA. särsk. (i vitter stil) mer l. mindre bildl., särsk. motsv. dvala, sbst. 7. Den eviga skymningsdvalan i (Norden). Fröding Eftersk. 2: 39 (1894, 1910). —
-EFFEKT. (i fackspr.) i fråga om radiopejling: effekt av mörker (i sht skymning) som yttrar sig i att radiovågornas sätt att utbreda sig avviker från utbredningssättet vid dagsljus, natteffekt. 2SvUppslB 20: 970 (1951). —
-FENOMEN. meteor. atmosfäriskt fenomen i samband med l. orsakat av skymningen; jfr -båge, -företeelse. NF 19: 190 (1895). Liljequist Meteor. 246 (1962). —
-FJÄRIL. fjäril som (huvudsakligen) är i rörelse i skymningen (jfr -djur); särsk. (zool.): fjäril tillhörande familjen Sphingidæ, svärmare, svärmarfjäril; förr äv. allmännare: fjäril tillhörande (den i ä. systematik förekommande) gruppen Crepuscularia (som bl. a. innefattade svärmarna); jfr afton-, dag-, natt-fjäril. 2:dra Afdelningen Crepuscularia. Skymnings-fjärilar. Thomson Insect. 150 (1862). En .. fiende ha orangeträden i larverna af en skymningsfjäril, häxan, (Phobetron pithecium). (Stuxberg o.) Floderus 3: 337 (1904). Även för storfjärilarna finnes en gammal, mer praktisk än vetenskaplig indelning i dagfjärilar, skymningsfjärilar .. och nattfjärilar. Nordström VFjär. 1: 6 (1934). 2SvUppslB 28: 553 (1954; om svärmare). BonnierLM 1954, s. 735. —
(2 d β) -FRI. (mera tillf.) bildl.: fri från oklarhet l. gåtfullhet o. d. Söderhjelm Levertin 2: 315 (1917). —
-FULL. (i vitter stil) inhöljd l. insvept i skymning. Rydberg KultFörel. 1: 248 (1880; om grottor). —
-FURSTE. (i vitter stil) i sg. best., om djävulen l. om en ond demon: mörkrets furste. Karlfeldt FlPom. 61 (1906). —
-FÅGEL. fågel som (huvudsakligen) är i verksamhet i skymningen (jfr -djur, -fjäril); förr äv. oeg.: skymningsfjäril. Oldendorp 1: 115 (1786; om skymningsfjäril). Skymningsfåglar, som morkullorna äro, hålla de sig om dagarna stilla. Rosenius SvFågl. 4: 141 (1933). —
-FÖRETEELSE~00200. meteor. jfr -fenomen. Lindhagen Astr. 503 (1861; i fråga om förh. på planeten Venus). —
-GESTALT. i skymning(en) uppträdande l. dunkelt uppfattad gestalt (se d. o. 3 a). Bremer GVerld. 5: 2 (1862). —
(2 d) -HANDLING. (i vitter stil) bildl.: obskyr (se d. o. 4) handling; jfr -verk o. skumrask-affär. Molin SSkr. 56 (1891). —
-HISTORIA. historia (se d. o. 6) berättad l. avsedd l. lämplig att berätta i skymningen; jfr -saga. Samtiden 1873, s. 284. —
-KLÄDD, p. adj. (i vitter stil) klädd i skymningsfärgad dräkt; särsk. motsv. kläda 4 a α. Lagerlöf Holg. 1: 89 (1906). —
-LAND. (i vitter stil) land (se d. o. 3) med ständig skymning (särsk. bildl., motsv. land 3 k, särsk. 3 k slutet); äv.: land (se d. o. 1) höljt i skymning; jfr -rike. Ingen skymf når oss (dvs. eumeniderna), / Om än vårt rike i jorden vi hafve, / Och i sollöst skymningsland. Palmblad Aisch. 204 (1842). Hellre svälta där nere i solen (i Italien) än svälta uppe i kölden i skymningslandet. Nordensvan SvK 451 (1892). Nu mörknar det och jag kan se .. / .. åt andra sidan bortom skymningslanden / hur stugorna ha tänt i Giresta och Horn. Silfverstolpe Heml. 12 (1940). (Nyare medicinska metoder kunna) hålla döende personer, utan chans att återfå fullt liv och medvetande, svävande i ett skymningsland mellan mänsklig död och konstlat biologiskt liv. DN(A) 1963, nr 305, s. 2. —
-LIK, adj. jfr -liknande; äv. bildl. Samtiden 1874, s. 685 (bildl., om aning). Funch Temp. 90 (1921; om dager). —
-LIV. liv (se d. o. I 3) tillbringat i l. kännetecknat av skymning(en); äv. bildl. Levertin II. 2: 12 (c. 1888). IllSvOrdb. (1955; äv. bildl.). —
-LJUS, n. om det svaga ljus (se ljus, sbst. 1 a) som råder i l. kännetecknar skymningen; äv. bildl.; jfr -sken. Lindhagen Astr. 273 (1860). Koch Timmerd. 65 (1913; bildl.). —
-LJUS, adj. som kännetecknas av skymningsljus (se -ljus, sbst.); särsk. i överförd anv. Beskow FlyktPortug. 201 (1934; om tystnad). —
-MELODI. melodi (se d. o. 1, 2) som (skrivits i l.) skildrar l. är lämplig att framföras i skymningen o. d. Ahlström Ekelund 10 (1940). (V. Ekelunds diktsamling) Melodier i skymning .. är karakteriserad i den utsökta skymningsmelodien Kastanjeträden trötta luta (osv.). Werin Ekelund 1: 106 (1960). —
-MYSTIK. för skymningen kännetecknande l. om skymningen påminnande mystik (se d. o. 2). GHT 1895, nr 209, s. 3. —
-MÅLERI. måleri (se d. o. 2) som skildrar skymningar l. skymningsstämningar o. d. Werin Ekelund 1: 105 (1960). —
-MÖRKER. under skymningen rådande l. för skymningen kännetecknande mörker. Fogelström Somm. 69 (1951). —
-POST. (förr) vid fängelse: i skymningen utposterad bevakningspost (se d. o. 2) med uppgift att förhindra rymning o. andra otillåtna förehavanden. OrdnCentralfängLångh. 1886, s. 24. —
-PRAT. prat (se prat, sbst.1) under skymning(en); särsk.: (förtroligt) prat medan man håller skymning (se skymning 2 a); jfr -samtal. Tavaststjerna Inföd. 188 (1887). —
-RAND. (numera bl. tillf.) i skymning försänkt l. av skymningsljus belyst synrand. Valerius 1: 3 (c. 1850; i bild). —
-RAST. (i sht förr) rast (se rast, sbst.1 II 1) som tages i skymningen, innan ljus tändes; jfr SKYMNING 2 a. Högberg Vred. 2: 344 (1906). —
-RELÄ. fyrväs. på obemannad fyr: relä (se d. o. 3) med uppgift att medelst en fotocell (fotoelektrisk cell) automatiskt tända o. släcka fyren vid skymningens resp. gryningens inbrott. BonnierLex. 5: 684 (1963). —
-RO. under skymning(en) rådande l. för skymningen kännetecknande ro (se ro, sbst.1 2, 3). Hansson Nott. 80 (1885). —
-SEENDE. (skymning- 1923—1946. skymnings- 1921 osv.) (i fackspr.) seende i skymning l. i svag belysning; särsk. konkretare: förmåga (i sht hos vissa djur) att anpassa synskärpan så att den ökas vid svag belysning. Löwegren Oftalm. 556 (1923). 2SvUppslB (1953; konkretare). —
-SPÖKE. i skymningen uppträdande spöke; äv. oeg., om skymningsfågel l. nattfågel; jfr -väsen. Rosenius SvFågl. 1: 35 (1913; om uggla). Gripenberg Johnson Saf. 25 (1928). —
-STILLHET~02 l. ~20. under skymning(en) rådande l. för skymningen kännetecknande stillhet. Svea 1905, s. 45. —
-STUND. stund då skymning råder; äv.: skymning; äv. dels motsv. skymning 2 a, dels bildl. (särsk. motsv. skymning 2 d α); jfr -tid, -timme. (Näktergalen) Söng till kärlekens lof i skymningsstunden. Phosph. 1810, s. 36. När min ålders skymningsstund är inne. Böttiger 2: 147 (1833, 1857). Fru Unker, som höll skymningsstund i salongen. Westberg Vollquartz LilD 38 (1921). Krusenstjerna Fatt. 2: 320 (1936). —
-STÄMNING. under skymning(en) rådande l. för skymningen kännetecknande stämning. (Karl Skånberg) målade .. skymningsstämningar öfver Ætna. Nordensvan SvK 620 (1892). —
-SVAL. särsk.: sval som luften i skymningen; särsk. bildl. Som en gammal sång af Händel, / darrande och skymningssval. Bergman Männ. 110 (1911). —
-SVALA. [jfr t. dämmerungsschwalbe] zool. skymningsfågel tillhörande (det amerikanska) släktet Chordeiles Swains. av familjen nattskärror. 1Brehm 2: 203 (1875). —
-SVÄRMARE. zool. svärmarfjäril; jfr -fjäril. Nordström VFjär. 1: 53 (1934: Brunsprötade skymningssvärmaren; om fjärilen Celerio galii Rott.). VäxtLiv 3: 368 (1936). —
-TID. tid då skymning råder; äv. bildl. (särsk. motsv. skymning 2 d α); jfr -stund, -timme. UpprFiskaren 29 (1847). Ju närmre åren mig bära / mot skymningstider och höst. Söderberg Höst 18 (1927). —
-TILLSTÅND~02 l. ~20. under skymning(en) rådande l. för skymningen kännetecknande tillstånd; särsk. bildl., särsk.: tillstånd av starkt nedsatt fysisk l. psykisk verksamhet l. iakttagelseförmåga o. d. (jfr skymning 2 d). Bremer Hertha 362 (1856; bildl.). SvArkPed. 1915, s. 40 (om psykiskt nedsatt tillstånd). —
-TIMME, äv. -TIMMA. timme då skymning råder; särsk. dels övergående i bet.: skymning l. skymningstid, dels bildl.; jfr -stund, -tid. Hvarje själ, som än ur jordens dimma / Mot höjden ser i sorgens skymningstimma. Wirsén Dikt. 219 (1876). Hos Geijers tog man i skymningstimman emot (visiter) i sängkammaren, där sällskapet satt och pratade i halvdunklet. Paulsson SvStad 1: 150 (1950). —
-TON. (i vitter stil) ton som ger skymningsstämning; särsk. oeg. l. bildl., i fråga om konst l. litteratur o. d. Karlfeldt i 3SAH 24: 36 (1909; i fråga om lyrik). En rad spröda kärleksdramer har .. (Maeterlinck) förlagt till en bretonsk sagovärld, som fått sin trolska skymningston av de engelska prerafaeliterna. Strömberg ModFrLitt. 176 (1928). —
-TUNG. (i vitter stil) bildl.: höljd i djup skymning, tung av skymning. Din skymningstunga, rosendoftande, madonna-afrodite alkovdröm. Bergman (o. Söderberg) KHjalleBo 82 (1891). —
(2 d) -VERK. (i vitter stil) bildl.: ond l. illvillig gärning, ”mörksens gärning”; jfr -handling. Lindström Österhus 116 (1952). —
-VIND. vind som blåser i l. kännetecknar skymningen; äv. bildl. Till ett kärl för drömmars vin / är du (dvs. ”syster Melancholica”) formad, svag och fin; / du är skymningsvind och mandolin. Karlfeldt FridLustg. 28 (1901). Ekelöf Prom. 198 (1941). —
-VISA. visa med motiv från skymningen; äv.: visa sjungen (l. avsedd l. lämplig att sjungas) i skymningen. OoB 1903, s. 302. Larin Dikt. 64 (1908). —
-VÄG. av skymningsljus belyst väg; äv. bildl., särsk. dels i fråga om en människas liv tänkt ss. en väg i skymning, dels i uttr. på skymningsvägar, ungefär liktydigt med: i hemlighet. Bremer GVerld. 3: 58 (1861; i fråga om en människas liv). Karlfeldt FridLustg. 46 (1901). Att på skymningsvägar söka utrannsaka våra militära hemligheter, är en utmaning, ett hot mot oss. Hedin 4Tal 85 (1914). —
-VÄRLD. värld kännetecknad av skymning; äv. bildl., särsk. liktydigt med: skymningsliv. (De vissnade anletsdragen) tälja tydligt / Små sanna sägner / Från stuguhärd, / Där tidt bekymmer / Som ugglor lefva / Sin skymningsvärld. Bååth GrStig. 108 (1889). Lidman HusFrökn. 144 (1918). —
-VÄSEN, äv. -VÄSENDE. väsen l. varelse som lever i ständig skymning l. som endast visar sig i skymningen (i dunkelt fattad gestalt; jfr -djur, -spöke). Med sin blekhet och sina hopknipna ögon liknade hon ett underligt skymningsväsen, som tvingats ut i den obarmhärtiga vårsolen. Siwertz Sel. 1: 46 (1920). Nathaniel Hawthorne, detta skarpögda söndagsbarn som brukade möta spöken och skymningsväsen i blanka söcknen. SvD(A) 1922, nr 68, s. 9. —
(2 d β) -ZON. [jfr amerik. eng. twilight zone] om zon beträffande vilken tveksamhet råder huruvida den tillhör den ena l. andra av två kategorier vilkas gränsområde den utgör; särsk. i fråga om unionens resp. delstaternas judiciella befogenheter i Förenta staterna. Koch EmigrLand 227 (1910; i fråga om förh. i Förenta staterna). En ny skymningszon mellan kommersiell reklam och politisk åsiktsreklam. DN(A) 1966, nr 48, s. 2. —
(2 c, d β) -ÅLDER. (numera föga br.) (förhistorisk) tidsålder om vilken man har endast dunkel kunskap; jfr grynings-tid. Bremer GVerld. 3: 20 (1861). —
-ÄLSKANDE, p. adj. som älskar skymning(en); särsk. bildl. 2RA 3: 650 (1734; bildl., om bakdantare). NatLiv. 2: 467 (1931; om blomkronor hos nattglim).
Spalt S 5578 band 27, 1974