| Publicerad 1978 | Lämna synpunkter |
SLÅ slå4, sbst.2, r. l. f. l. m. (Murenius AV 595 (1666) osv.), äv. (numera föga br.) n. (Schultze ÅkÄng. 61 (1743), Johansson García Márquez Patr. 60 (1976: tvärslåna, pl. best.)); best. -n (NorrlS 14: 47 (1698) osv.), stundom -en (Brauner Åker 161 (1752), Carlström Spinnm. 25 (1832)), ss. n. -et; pl. -ar (König Mec. 61 (1752) osv.), äv. (numera i sht i vissa trakter) -r (Comenius OrbPict. 173 (1683), Östergren (1941), (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 18 (1958; klandrat)) l. (numera föga br.) -er (Bureus Påw. B 2 b (1604), HågkLivsintr. 18: 23 (1937)), ss. n. -n (Lundequist Landtbr. 105 (1840), Johansson García Márquez Patr. 60 (1976: tvärslåna, best.)); förr äv. SLÅDA, r. l. f.; pl. -or (Lind (1749), SamlRönLandtbr. 1: 193 (1775)); förr äv. SLÅD l. SLÅN, sbst.1, r. l. f.
1) långt o. jämförelsevis smalt trästycke l. metallstycke (vanl. med fyrsidig genomskärning) som har till uppgift att förstärka en konstruktion l. utgöra en förbindelse mellan huvuddelarna av en konstruktion (särsk. om sådant trästycke osv. som är placerat tvärs över l. snett över huvuddelarna av en konstruktion); äv. allmännare, om liknande trästycke osv. som i annan funktion än förstärkande osv. ingår i l. är fastsatt vid byggnad l. föremål, ribba o. d.; i sht förr äv. om list (se LIST, sbst.2 3). Bureus Påw. B 2 b (1604). (Sv.) Slådor ofwan omkring en pelare, (t.) Leisten oben an einer Säule. Lind (1749). (Släpor) göras af 2 stadiga granstänger .., på hwilkas stor ända slåss hol, at fästas såsom skaklar wid seltyget. Par alnar bakom häftas de tilhopa med en slåd, och åter par alnar längre tilbakes, med en annan slåd på fjättrar eller stolpar. På desse slådor fastbindes likkistan. NorrlS 1—6: 57 (c. 1770). På det att arbetarne vid regnig väderlek ej må halka, spikas narar eller slåar på båda sidor om den för skottkärrhjulet nödiga bredden .. af löpbryggan. Rothstein Byggn. 352 (1857). Rig 1937, s. 139. — jfr MELLAN-, OK-, RAM-, RIKT-, RYGG-, SKAK-, SKAKEL-, SNED-, SPÄNN-, TRÄ-, TVÄR-, UNDER-, ÖVER-SLÅ m. fl. — särsk.
a) om trästycke l. (vanl.) vart o. ett av de trästycken som förbinder ben på stol l. bord; jfr KRYSS, sbst.3 2 c. HusgKamRSthm 1765, s. 493. Fötterne (på bordet) .. förenades med twänne i kors lagde slåar. Ödmann Hågk. 7 (1801). Kulturen 1941, s. 112.
b) om vart o. ett av de tvärgående trästyckena (l. metallstyckena) i en stege, stegpinne. Han såg ut .. som om han stått på öfversta slån af himlastegen. Carlén Ensl. 3: 253 (1846). IllSvOrdb. (1955).
c) (numera föga br.) på sladd l. harv o. d.: del vari pinnar l. dyl. är fästade; i uttr. slå med tinnar förr sannol. äv. i utvidgad anv., om pinnsladd l. dyl. Harff .. Schlåå m(edh) tinnar .. Wagn. InventKila 1605. Yttersta kammen el. slåen (på ”åkerräfsan” för uppluckring av jord) var dubbel och stark genom h(vil)ken såtto 8 träpinnar. Barchæus LandthHall. 20 (1773). — jfr HARV-SLÅ.
d) (förr) om vartdera av två mer l. mindre vågräta trästycken som förband två från plogs sula uppstigande lodräta (upp)ståndare; äv. om mer l. mindre lodrätt anbragt trästycke som förband de mer l. mindre vågräta delarna av plog l. årder, (upp)ståndare (äv. om vartdera av två sådana trästycken, särsk. om det främre av dessa: framståndare). Serenius EngÅkerm. 74 (1727; om framståndare på engelsk hjulplog). Plogen (bör) vara försedd med en riktig och säker stälning eller ställare, som efter tumstocken kan flyttas diupare eller grundare, och det ej allenast på bakslån .. utan äfwen på framslån, aldenstund det utan stälning på bägge slåarne icke är möjeligt at bringa en plog at flyta jemt i jorden. SamlRönLandtbr. 1: 241 (1775). Holmström Naturl. 2: 34 (1889; om trästycke mellan ås o. huvud på skånskt kärrårder). Grindplogen, d. v. s. den plogtyp, som har två från en vågrät sula uppstigande lodräta ståndare, mellan vilka gå två vågräta slåar, av vilka den övre tjänstgör som handtag. Rig 1936, s. 359. — jfr PLOG-SLÅ.
e) om rörligt (t. ex. förskjutbart l. uppfällbart l. borttagbart) trästycke l. metallstycke, särsk. om bom l. regel o. d. varmed ngt (t. ex. dörr) kan stängas; förr äv. om hjulsprint. Forsius Fosz 50 (1621). (Till en vagns delar räknas bl. a.) Hiulen för hwilka sättias Hiulspijkar och Slår. Comenius OrbPict. 173 (1683; lat. texten: paxilli & obices). Sista tingsdagens eftermiddag hörde Sveins moder hur slån togs bort utanför dörren. Fridegård Offerrök 152 (1949). — jfr PÅLÄGGAR-, SKJUT-, SKOTT-, UTDRAGS-SLÅ.
f) textil. i utvidgad anv., i selfaktor: vardera av de stagade järntrådar som har till uppgift att hålla garnet rätt under finspinning o. att sträcka garnet o. reglera dess läge under upplindning. HantvB I. 8. 1: 248 (1939). Under upplindningen har den ena av slåarna uppgiften att hålla garnet väl sträckt, den andra att reglera dess läge så att spolen får den rätta formen. Därs.
2) på klädesplagg: fastsydd remsa (ofta av annat tyg än plagget i övrigt) som tjänar till förstärkning l. kantning l. garnering; äv. om band som tjänar till att hålla samman olika delar av klädesplagg; äv. i fråga om stickat klädesplagg: stabilt, långsmalt parti som utgör en del av plaggets stomme. SthmModeJ 1844, s. 80. En baddräkt med mycket djup urringning i ryggen eller endast två korsade slåar, som hålla fast framstycket (är) det mest ändamålenliga. SDS(A) 1932, nr 161, s. 10. När det gäller knäppningen för t. ex. en sportblus är det lämpligt att sätta en slå fram på blusen och sy vanliga tränsade knapphål. MärthaskolHb. 20 (1941). Mot en slät slå maskas (vid hopfogning av maskinstickade delar till ett plagg) en mjukt blusande rygg — en liten maska på slån hopfogas med t. ex. 4 maskor och rynkningen växer fram på samma sätt som när man ökar vid stickning. LD 1959, nr 16, s. 9. — jfr RYGG-, SNED-, TVÄR-, UNDER-, ÖVER-SLÅ m. fl.
(1) -SOFFA. (förr) träsoffa med längsgående slåar i ryggen. SvGeogrÅb. 1952, s. 51 (om förh. c. 1900).
Spalt S 6952 band 28, 1978