| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVINGA sviŋ3a2, v.2 -ade, äv. (i vitter stil l. i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter, numera bl. i ipf. sg.) svang svaŋ4 (svungo svuŋ3ω2) (pr. sg. svingar HC11H 10: 201 (1615) osv.; svinger Sigfridi A 6 a (1619; i vers), Broman Glys. 3: 591 (c. 1740). — imper. sg. sving Schultze Ordb. 5271 (c. 1755); svinga Scherping Cober 1: 175 (1734); imper. pl. svingen Ossiannilsson Hem. 103 (1915); svinger Visb. 1: 326 (c. 1640), BröllBesv. 532 (c. 1660; uppl. 1970). — ipf. sg. svingade Tegel E14 169 (1612) osv.; svang Wexionius Ähr. 3 (1682) osv.; ipf. pl. svungo Rydberg Dikt. 1: 160 (1882), Östergren (1951; anfört ss. ”utpräglat skönl.”). — sup. svingat Sylvius Curtius 656 (1682) osv. — p. pf. svingad Schultze Ordb. 5271 (c. 1755); svingat (-tth), m. l. f. TullbSthm 4 ⁄ 7 1548, Hamb. (1700); svungen (suung-) SkeppsgR 1546, Därs. (: osuungen)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
I. tr.; äv. med obj. ersatt av bestämning styrd av prep. med; äv. abs.
1) fasthålla (ngt, t. ex. ett redskap l. vapen l. en hatt) i handen l. händerna o. med schvung föra det (den) i luften i båg- l. kretsform l. fram o. tillbaka l. hit o. dit l. i en bestämd riktning; stundom liktydigt med: svänga l. vifta med (ngt); med avs. på hand l. arm o. d.: med schvung föra (i luften) i båg- l. kretsform osv., med schvung svänga; i förb. med bestämning betecknande riktning äv.: med schvung l. en svingande rörelse förflytta (ngn l. ngt ngnstädes); äv. med obj. ersatt av prep.-bestämning; äv. med subj. betecknande djur, särsk. fågel, med avs. på vingar: med schvung föra upp o. ned. Svinga en lans, ett spjut. (Lat.) Vibro .. (Sv.) Swinga, skaka, rista. Linc. Mmmm 5 a (1640). Eywinder .. swingade sin wäria i Luften, och högg til Konungen. Peringskiöld Hkr. 1: 160 (1697). Hon satte öfver grafvarne, svingande ridspöt, ropande åt hästen och .. lemnande honom fria tyglar. Heidenstam End. 260 (1889). (Trälarna) svingade .. med yxorna i halfmörkret. Dens. Folkung. 1: 106 (1905). (Diskuskastaren) svingar iväg diskusen, bibringande den rotation genom att låta den löpa ut framför pekfingret. Idrottsbok. 125 (1914). Hundratals familjefäder blottade sina huvuden, svingade sina hattar, hurrade. Bergman Mark. 282 (1919). Hur .. (unghöken) svang sina vingar och steg, / majestätiskt och plastiskt i höjden! Lindqvist RysslSång II. 2: 258 (1934). När man slår i en spik håller man fast den med ena handen och svingar hammaren med den andra. Lindqvist Reklam. 85 (1957). Sundsvall svingade släggan som om den var en golfklubba. Karnstedt Gnistk. 103 (1990). — jfr OM-SVINGA o. SKÖLD-SVINGANDE. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. av t. schwingen] (†) med avs. på lin o. hampa: skäkta (se SKÄKTA, v.3 1). SkeppsgR 1546. Sedan den på vanligt sätt rötta hampan är tvättad, svingad och häcklad, får man .. långa tågor. EconA 1808, maj s. 88. Lundequist Landtbr. 442 (1855). — jfr O-SVINGAD.
c) i uttr. som betecknar pokulerande l. att ngn dricker ett glas med ngn; särsk. i uttr. svinga en bägare med ngn; äv. (numera bl. tillf.) abs. Basfioler klinga. / Tag hit Bägarn, svinga. Bellman (BellmS) 1: 34 (c. 1769, 1790). Stenbeck avslöjar där att han gärna skulle vilja svinga en bägare med Hans Werthén eller Tomas Fischer, med inte med Anders Wall, som har blivit så väldigt förnäm de senaste åren. DN 2 ⁄ 4 1989, s. 19.
d) i oeg. l. i mer l. mindre bildl. anv. Björnståhl Resa 2: 6 (1773). Min stormäktigste svåger (dvs. K. XII) förer sina härar från seger till seger och svingar svenska namnets rykte till ärans spets. Crusenstolpe Tess. 4: 33 (1849). Och, ju bittrare de (dvs. skalderna) rönte qvalen / af en småklok feg och lumpen verld, / grepo fastare om idealen, / svungo djerfvare sitt sångarsvärd. Rydberg Dikt. 1: 160 (1882). Det hade aldrig legat för den sjubottnade ironikern (dvs. S. Kierkegaard) att svinga storsläggan, men det kunde Schopenhauer! Johanson Stärbh. 187 (1946). Samtidigt fortsatte .. (malteserriddarna) en tradition .. som mer än andra var förutsättningen för att svärdet i kristenhetens tjänst skulle svingas på det rätta sättet. Ruin Drömsk. 89 (1951).
2) bringa (ngn l. ngt) att rotera, bringa (ngn l. ngt) i roterande rörelse. Kring om dina Lador swingas / Hjul och Qwarnar i fullt spel. Bellman AllehDikt. 21 (1776). Svinga ett hjul omkring sin axel. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det blåser friskt, och vid mynningen av Singelgracht, det stora kanalstråket (i Holland), svingar en väderkvarn sina vingar i vinden. Fogelqvist ResRot 96 (1926). Den där stora triangulära träställningen, ”famnamåttet”, som svingas runt ett handtag och som liknar ett bredbent A. Jönsson ÄnSjung. 107 (1942, 1954). Kristian gick ett par ronder samvetsgymnastik. Han tyckte han svingades runt i etern. Lo-Johansson Gen. 203 (1947). — jfr OM-SVINGA.
II. refl.
1) förflytta l. röra sig med svängande rörelse (fram o. tillbaka l. av o. an l. i viss riktning l. till l. från en plats o. d.); med kraft o. schvung l. kraftig sats förflytta osv. sig l. föra kroppsdel o. d. i båge l. båg- l. kretsform (i viss riktning osv.); äv. om fågel l. insekt: med kraftiga vingslag förflytta sig (i viss riktning l. till l. från en plats o. d.). Medh sin flycht och starcke winger, / Han (dvs. paradisfågeln) sigh högt i wädret swinger. Sigfridi A 6 a (1619). Kellgren (SVS) 4: 355 (1779; om fjäril). Re’n syns Charons år sig svinga / Och den vreda böljan tvinga. Bellman (BellmS) 10: 43 (1787). Se, der borta huru fogeln / Ifrån gren till gren sig svingar. Oscar II I. 2: 33 (1859, 1886). Svinga sig i sadeln. Björkman (1889). (Svalorna) flyga ut igen och jaga varann och svinga sig mot skyn. Forsslund Djur 112 (1900). (Han) svingade sig vigt ombord. Bergman FullF 148 (1920). IllSvOrdb. (1955). — jfr UPP-SVINGA. — särsk. i oeg. l. bildl. anv. Then All-mätande Geometria, een Tusend Konsters Moder; then sig swinger öfuer alt thet Högt är, ingränssar thet Wijdaste, afräcker thet Längste, och vthöser Afgrunden. Stiernhielm Arch. A 3 b (1644). Huru lycklige ären I, om himmelen blifwer edor egendom, och edart hierta swingar sig i Högden! Bælter JesuH 5: 396 (1759). Och hoppet sig muntert svingar, / Mot saliga himlars höjd. Montgomery-Cederhielm Dikt. 73 (1881). I stora osynliga skaror myllra tonerna fram ur fiolen, svinga sig mot rymden. Forsslund Djur 109 (1900). En lodrät bergsvägg, som svingade sig till hisnande höjd. Ackté Jalander 47 (1932). — särsk. komma sig upp (i världen); avancera, stiga i graderna o. d.; förr äv. intrigera l. använda konstgrepp l. list l. vara slug (för att tillskansa sig l. uppnå ngt), slingra sig (särsk. i uttr. svinga sig till ngt); numera bl. i den särsk. förb. SVINGA UPP. HC11H 10: 201 (1615). (Greve G. O.) Douglas svingade sig sedermera til General Gouverneur öfver Lifland. BtVLand 5: 185 (1764). Han visste så svinga sig att han stod väl hos begge partierne, att man ej kunde få sak med honom. Weste FörslSAOB (c. 1817). Svinga sig (dvs.) .. Slugt rätta sig efter omständigheterna; äfv. bruka knep och ränker. Dalin (1854).
2) (numera föga br.) snurra l. svänga runt; särsk. i fråga om dans. Frese VerldslD 78 (1713, 1726). Unge hustruer och källinger eller käringar tycka ej heller illa om at få stundom svinga sig ibland kullorne. Tilas CurrVitæ 45 (1756). Långdans .. Första och 3:dje paren gjör Promenad om hwarannan och stadna Första paret emellan 2:dra och 3:dje .. Därpå tar Första paret högra handen swinga sig om 2:dra paret med wänstra handen då de förut gjordt et hwarf om sig. Walcke MbDansk. 34, Tillägg 2 (1782). Jorden svingar sig omkring sin axel, omkring solen. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hon svang sig i dans. Sigurdh RBörje 50 (1903). Arbman StämdSträng. 98 (1933). — särsk. (†) svänga l. göra helt om. Sylvius Curtius 341 (1682).
III. [möjl. ursprunglig bet.] intr.: förflytta l. röra sig hastigt i båg- l. kretsform l. i cirkel l. fram o. tillbaka l. av o. an l. i viss riktning; svänga.
1) röra sig l. svänga o. d. i bågform l. fram o. tillbaka l. av o. an; om hängande kropp äv.: pendla, svaja, dingla.; äv. med bestämning betecknande riktning. Knöppel Mannsschol. 72 (1741). Jag satte mig i nätet, och man använde ungefär 5 minuter at hissa mig up (dvs. på klippan). Under det jag svingade i luften, såg jag (osv.). Björnståhl Resa 5: 120 (1783). Innan October månads slut svingade Svenska Flaggan på Skantsarne. Sundelius NorrköpMinne 662 (1798). Vingarna (på gåsen) svingade, och det brusade i fjädrarna som en hel storm. Lagerlöf Holg. 1: 22 (1906). (Golvet) började .. att på ett besynnerligt sätt svinga upp och ner. Dens. Mårb. 29 (1922). De unga flickorna drar fina trådar från klumpiga sländor. Den tunga tenen på vilken de nystar upp tråden är för tung för deras magra händer och svingar hit och dit. Martinson KärlekKr. 295 (1947). — särsk. [delvis med anslutning till SWING, sbst.2] i fråga om kjol l. klänning med betydande vidd som svänger vid rörelse; i ssgrna SVING-KJOL, -VIDD.
2) i fråga om förflyttning (jfr 3) med svingande rörelse l. i båg- l. kretsform l. fram o. tillbaka o. d.
α) (i vitter stil) om fågel l. bevingat väsen o. d.: förflytta sig med svingande rörelse(r), med kraftiga vingslag flyga (i båg- l. kretsform); äv. allmännare: flyga; äv. dels med bestämning betecknande riktning, dels med innehållsobj. Lenngren (SVS) 2: 33 (1791). Adlerbeth Æn. 62 (1804; om harpyor). Skjut mig två gånger, och låt fågelungen svinga! Topelius Dram. 125 (1853, 1881). Efter någon bidan kom .. en flock dufvor, som svingade ett par hvarf omkring doktorn. Scholander I. 2: 239 (c. 1870). En fink på lätta vingar / Igenom hagen svingar. Gellerstedt 2Dikt. 23 (1881). Göken ropade i väster, en annan svarade i öster, kråkorna skränade och måsarna svingade i sirliga, snabba kretsar. Koch AntHav. 37 (1907, 1918).
β) (†) om person l. hjortdjur: (med svingande rörelse) förflytta sig. Hiortar och Hinder äro qwick, och swinga på knapklöfwot Fötter. Ståhle VersVasat. 324 (i handl. fr. 1663). 1Saml. 5: 583 (1774).
b) (numera bl. tillf.) om ngt sakligt; särsk. dels om drivis: (gungande) röra sig, dels om sky: (med svingande rörelse) röra sig. Men natten kommer, och på gyllne vingar / Den ljusa skyn i månens strålar svingar. Sätherberg Dikt. 2: 68 (1841, 1863). Ett packisband, som med den västliga vinden drifvit ostvart, hade med sin ena ända tagit törn vid Törnskären och den andra ändan svingade sakta ostvart. Hufvudstadsbl. 1897, nr 51, s. 2. — särsk. i utvidgad anv., om bro: gå i valvform (över ngt), välva sig. Öfver sinad vallgraf svingar / stenbrons balustrad, / murgrönsrankors svall omslingar / tegelröd fasad. Flensburg Sång. 53 (1915).
c) (numera bl. ngn gg i vitter stil) i bildl. anv. av a o. b; särsk. om ljud (i sht toner o. d.): höja sig (upp genom luften o. d.), svinga sig. Lenberg högt din Luta klingar, / Och ditt snilles fria fart, / Till den tanke-högden svingar, / Som gör rätt förståndet klart. Nordenflycht (SVS) 3: 116 (1755). Snillet är sjelft en sjelfförtärande brand, ur hvars aska först den befriade Phenix svingar. Atterbom Minnest. 2: 117 (1847). Då, när af töcknen vikit har det sista, / Så högt jag svingar mot de blåa landen, / Att jag får skåda henne och min Gud! Kullberg (c. 1875) i 3SAH 9: 136. Om till söder hans längtan svingar / Långt från dimmor och långt från snö, / Intet hjelper. Wirsén Dikt. 6 (1876). Några gälla toner ur pipor svingade högt upp och dansade i fröjd. Vinterg. 1894, s. 40. Då ljöd en gång så skönt i stilla kvällen / den gamla sången i nybyggartjällen, / och ekot jublande mot höjden svang. Holmes Dikt. 380 (1896). Svang en stråle över fjällen / glödvit, väsande och vred, / vart det rispor blott i hällen. Olofsson Sägn. 47 (1933). — särsk. (†) i uttr. den ene svingar hit, den andre dit om ngt, för att beteckna att två personer har diametralt olika uppfattning om ngt. Fast än then ene swingar hjt then andre tjt, om thesza namn. Broman Glys. 3: 468 (c. 1740).
3) i fråga om (hastig) förflyttning (jfr 2) i cirkel l. runt o. d.; ofta liktydigt med: (hastigt) snurra l. svänga runt; särsk. i fråga om kropps rörelse runt en axel; äv. i förb. med runt l. (om)kring. KKD 5: 105 (1710). Hjulet svingar omkring sin axel. Weste FörslSAOB (c. 1817). Unge svear, sakser, britter, / äfven en och annan grek, / .. dansa där i vapenglitter, / leka där sin sista lek, / svinga rundt och storma an / mot hvarann; / lans mot svärd och svärd mot lans, / i förtviflad vapendans. Rydberg Dikt. 2: 65 (1891). Visa, som gnolas vid stockbrasans sken / om kvällen, när rockhjulen svinga. Nordling BergBuda 60 (1921). Kvarnvingarna svingade oupphörligt runt. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i fråga om dans(ande). HC11H 9: 11 (1673). Bjud opp min Bror. / Lustigt i dansen svinga; / Hurra! Valdthornen klinga. Bellman (BellmS) 1: 32 (c. 1770, 1790). (I klostren) få de ej svinga med manfolk på baler. Scholander 2: 246 (1880). Gysta och Anette svingade .. tämligen professionellt. Eklundh Läskpapp. 75 (1970).
b) (†) om dans: snurra runt. Högt klinge sång och svinge dans. Zeipel 1: 248 (1848). Hur dansen öfver tiljorna svang / I lättta, luftiga kretsar! Östergren Dikt. 109 (1871).
4) (†) göra en sväng, böja av. Sedan swingade .. (det danska amiralsskeppet) ackter om Troilus. Tegel E14 169 (1612).
IV. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., motsv. I—III.
1) motsv. I 1, II 1, III 1: som rör sig i bågform l. av o. an o. d., särsk. om fågelvinge: som rör sig upp o. ned (med fart o. schvung); svängande; äv. dels motsv. II 1, III 2 a α, om fågel: flygande med kraftiga vingslag, dels om dans: virvlande. I den förtunnade skyn högt svingande visar sig Nisus, / Och för den röfvade locken af purpur Scylla bestraffar. Adlerbeth Buc. 66 (1807). Skön hafsfrun dansar på perlesand, / Benharpan klingar i svingande hand. Atterbom SDikt. 2: 112 (1813). Lundgren MålAnt. 1: 294 (1870; om kyrkklockor). Då de svingande kjortlarna (i dansen) snuddade vid ljungen, fladdrade därur upp skaror af små grå fjärilar. Lagerlöf Länk. 79 (1894). Dahllöf LångtÅs. 33 (1908; om trädkrona). Ensam gled hennes barnasjäl i svingande dans ut över okända djup. Koch GudVV 1: 307 (1916). Svingande lärkevingar. Östergren (1951). — jfr LUFT-SVINGANDE. — särsk.
a) (†) motsv. I 1, II 1, III 2 b, om pil: som med kraft slungas l. avskjutes. En / Med skeppen spridde skräck; den andra / Mer för sin svingande pil var fruktad. Adlerbeth HorOd. 101 (1817: lat. orig.: missilibus sagittis).
b) i överförd l. bildl. anv.; särsk. dels: som utmärkes l. kännetecknas av svängande l. pendlande l. fart l. schvung o. d., dels: bågformig, böljande. Som örnen öfver sjö och land, / Med stolta vingar far: / Så flyg, min sång, till Sverges strand, / Högt svingande och snar. Franzén Skald. 2: 311 (1828). (Kathinkas) lynne blef oroligt och nervöst, skiftande som väderleken i vårbrytningens tid, svingande från ytterlighet till ytterlighet. Lundegård Prom. 1: 188 (1893). (Arbetet) gick med raska, hoppfulla, svingande tag. Hallström El. 142 (1906). Upphoppet (i höjdhopp): klacken i marken, därefter upp på tå, höger ben upp så högt som möjligt i en svingande rörelse, utan ryck. Hjertberg HbIdr. 2: 10 (1911). Fjällandskapet med dess rikedom på stora hela ytor och svingande linjer erbjuder stora möjligheter att komponera en bild. Fotohb. 1: 194 (1958). — särsk. (numera mindre br.) ss. adv., övergående i rent förstärkande anv., ungefär liktydigt med: oerhört. Min morfar var en bondspelman, / .. Om jag kunde som han / så svingande lätt / på pipan leka i gårdar ock gränder. Forsslund Arb. 4 (1902).
2) (numera föga br., vard.) i uttr. på svingande håret, på vippen, nära. Och det var på svingande håret att vi blivit stekta vi! Aurell Skill. 89 (1943). Ja att det nog var på svingande håret en gång, det har jag ju förstås hört. Dens. NBer. 118 (1949).
V. [bet. utgår från II l. III] (†) i p. pf.: snabb, rask, ilande. Barfotade ungar / Trafvade fram, kringyrde af smuts, med jublande fröjdrop / Sågo de mig och sprungo på svingade fötter omkring mig. Runeberg (SVS) 3: 91 (1832).
VI. ss. vbalsbst. -ning, motsv. I—III.
1) motsv. I—III (särsk. III 1): svängning; pendlande l. dinglande; vibration; äv. konkretare, om enskild omgång av svängande osv.; äv. (o. numera i sht) i bildl. anv. Linc. (1640). (En lindansare) som gjorde faseliga språng och svingningar i slänglinan. Ferrner ResEur. 478 (1761). En sällsam ånga spreds från rökekar i svingning. Wirsén Vis. 271 (1899). När hennes stolta år gått förbi .. hände något, som satte en annan sträng i svingning inom henne. Spong Kungsb. 275 (1928). Pendeln var satt i svingning från åttiotalets realism till nittiotalets romantik. Hård Af Segerstad HNorrman 123 (1948). — jfr ARM-SVINGNING. — särsk. (†) motsv. I 1 a: skäktning (se SKÄKTA, v.3 1). 9 Cap(itlet i en dansk handledning) Föreslår en liten byggnad för (linets) brytning och svingning. EconA 1807, nov. s. 151. Både bråkningen och svingningen göres i Belgien på någotnär liknande sätt, som hos oss är vanligt. Lundequist Landtbr. 497 (1855).
3) (†) motsv. II 2, III 3 a, i fråga om svängning l. snurrande i dans. Schultze Ordb. 5271 (c. 1755). Så blir Sammanlöpning med P(as) de R(igaudons). Allesammans under Chaszee och 1 ⁄ 4 Schene, då de draga sig til sit ställe med half Swingnig (felaktigt för Swingning). Walcke Dansk. 2: 27 (1785).
2) till II 1, refl., i uttr. svinga sig bort, med svingande l. svängande rörelse(r) l. med schvung förflytta sig bort; förr särsk. om ål: förflytta sig bort under svängande rörelser, ålande förflytta sig bort; äv. bildl. Fågeln svingade sig bort genom skyn. När .. (ålen) är nedlagd med salt eller i laken, så lägges en bottn på honom med en sten uppå, så at han intet får swinga sig bort. Warg Bih. 54 (1765). Hör klockan klingar till aftonbön, / hör, ljudet sig svingar bort öfver sjön. Geijer (1841) hos Marcus GeijerL 374. —
SVINGA FRAM. (†) till I 1: fasthålla (ngt) i handen o. med kraft o. schvung föra fram det (i luften). (Somliga fatta piken) medh wänstre Handen, och swinga honom fram om kring sigh. Söderman ExBook 28 (1679); möjl. icke särsk. förb. —
SVINGA IN10 4.
1) till II 1, refl., i uttr. svinga sig in, under svängande rörelse l. med schvung förflytta l. röra sig in. Walcke MbDansk. 39 (1782). Den Flygande Rosen (dvs. en dans) .. Fruentimmerne promenera in, wändandes rygg emot rygg, och Herrarne ut, då Herrarne Chargera och gjöra Pas de Regadon för andra Fruentimret, Chargera ifrån dem och swinga sig in med rygg emot rygg. Därs. 62.
2) (†) till III 2 a β: under svingande rörelse förflytta sig in. Vikarnas vasskrönta sjöjungfrur svinga / in i ditt famntag ur solljummadt bad. Flensburg Sång. 111 (1915). —
1) till I 1. a) (†) svänga om (ngt), vända (ngt) om med en svängande rörelse. Söderman ExBook 28 (1679). (Riddarna i ett tornerspel) fattade härpå, starckare stänger och swingade sina hästar om. Wexell Rol. 38 (1755). b) svingande vifta (med ngt). Swinger här om med kannor och kruuz, högtärade giäster! BröllBesv. 528 (c. 1660; uppl. 1970).
2) (numera mindre br.) till II 1, refl., i uttr. svinga sig om, om fågel: svingande flyga omkring. BröllBesv. 19 (c. 1660; uppl. 1970).
3) till III 3, dels till III 2 a α, om fågel: svingande flyga omkring, dels särsk. 2, till III 3 a: svänga om l. svänga runt (i dans o. d.). Jag swingar lustigt om, för harpe-klang och pipa. Kolmodin QvSp. 1: 120 (c. 1710, 1732). La Nouvelle. Långdans. Första paret Balancera och tager i högra handen med sin Moitie och swingar om en hel tackt. Walcke MbDansk. 34, Tillägg 2 (1782). Lärkorna .. svingade om i luften. Lönnberg Ragnf. 140 (1873).
SVINGA OMKRING10 04, äv. KRING4.
1) (i folkvisestil) till I 1, i uttr. svinga sin gångare kring, för att beteckna att ngn rider runt med schvung. Och jungfrun hon svingar sin gångare kring, / Femtusen hofmän lade hon i en ring. SvForns. 2: 123 (i folkvisa upptecknad 1810).
2) till II 1, refl., i uttr. svinga sig omkring, snurra l. svänga runt. Svinga sig omkring på hälen. Weste FörslSAOB (c. 1817).
3) till III 2 a α, om fågel: förflytta sig med svingande rörelse(r), med kraftiga vingslag flyga (i båg- l. kretsform). Svinga omkring i luften. Widegren (1788).
4) till III 3: (hastigt) snurra runt; äv. (motsv. III 3 a): dansa runt. Sahlstedt (1773). Du är min vän och det bör fägna dig. / At jag denna qväll får bröllop ha. / Först bland alla skal du, / Svinga kring med min Fru. Envallsson Cass. 6 (1784). Vi svingade omkring i en polska, i en vals. Weste FörslSAOB (c. 1817). Cannelin (1921). —
SVINGA SIG AV10 0 4. till II 1: med svingande ben stiga l. hoppa av (häst o. d.); äv. utan obj. (Sv.) Svinga sig af hästen (Lat.) Scite ab equo desilire. Schultze Ordb. 5271 (c. 1755). Han höll in hästen och svingade sig av. Östergren (1951). —
SVINGA SIG NED10 0 4 l. NER4. till II 1: med svingande rörelse förflytta sig (från en högre belägen plats) ned (ngnstädes); äv.: förflytta sig (från en högre belägen plats) ned (ngnstädes) medelst ett rep o. d. försatt i gungning. Klint (1906). (Cirkusdirektören) satte i alla fall på sig sin höga hatt .. öppnade luckan, grep repet och svingade sig ner på arenan. Lindgren MästBlomkv. 50 (1946). —
SVINGA SIG UNDAN10 0 32, äv. 40. (numera föga br.) till II 1: med en svingande rörelse l. med ett hastigt språng kasta sig undan; förr äv. bildl., särsk.: slugt dra sig ur spelet, slingra sig undan. VDAkt. 1708, nr 317. Jag beslöt at på hwad sätt jag ock kunde, swinga mig undan och winna tids utdrägt. Ullman Frök. 60 (1780). Svinga sig undan, (dvs.) kasta sig undan, ur vägen. Dalin (1854). —
SVINGA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till I 1: med schvung kasta l. slunga (ngn l. ngt) upp (ngnstädes). Sahlstedt (1773). Svinga något upp i höjden. Weste FörslSAOB (c. 1817). Som en fjäder svingade han henne upp på bryggan. Idun 1888, s. 267. De svingade korgen högt upp i vagnen när de tömde ur. Lundkvist FlodHav. 29 (1934).
2) till II 1, refl., i uttr. svinga sig upp, med en svingande rörelse l. med schvung l. sats förflytta sig upp; ofta med bestämning som betecknar varifrån l. vart ngn svingar sig upp. Serenius (1741). (Sv.) Svinga sig up på hästen, (Lat.) In equum insilire. Schultze Ordb. 5274 (c. 1755). (Ragnfast) svang sig dristigt upp på taket. Lönnberg Ragnf. 82 (1873). Han svingade sig upp från trappan och hamnade grensle över den breda hästryggen. Krusenstjerna Pahlen 2: 147 (1930).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 2. Tå (dvs. i morgongryningen) bör wårt Hierta up til Himmelen sig swinga, / Och låta Lof och Tack i Engla Choren klinga. Spegel GW 36 (1685). Tron kan svinga sig up långt öfver Stjernor och Himlar. Nicander GSann. 105 (1767). Understundom svinge vi oss med tankarna upp i högden, understundom sjunke vi ned i afgrunden. Lantingshausen Young 1: 126 (1787). Först hörs försångarens trådsmala diskant svinga sig upp till en svindlande höjd. Utas ViStäpp. 15 (1938). DN(A) 19 ⁄ 11 1964, s. 29. särsk.
a) i uttr. svinga sig upp, om person: (hastigt) komma i bättre förhållanden (i sht i ekonomiskt o. socialt hänseende), (hastigt) vinna framgång, (hastigt) stiga högre l. högt på samhällsstegen; om sak: (hastigt) komma i ett bättre läge; äv. i sådana uttr. som svinga sig upp i världen l. solen o. d. Lind (1749). Höpken och Gyllenborg ville undantränga Horn; kring dem samlades de, som af en eller annan orsak voro missnöjda eller ville svinga sig upp. Malmström Hist. 2: 67 (1863). Staden (dvs. Bergen) svingade sig raskt upp och dref redan före slutet af 12:te årh. en liflig handel med utlandet. NF 2: 271 (1877). (Jean:) Jaja, det fins stoff hos en och annan (dvs. dräng), så att han svingar sig opp i verlden, men hur ofta är det! Strindberg Julie 28 (1888). Vem vet om jag lever i morgon, vem vet om jag inte har mött lyckan och svingat mig upp i solen, vem vet något alls. Boye Ast. 138 (1931).
b) i uttr. svinga sig upp till ngn l. ngt, (hastigt) nå upp till l. uppstiga till ngn(s rang) l. ngt; (hastigt) höja sig till ngt; (hastigt) förskaffa sig ngt. Swinga sig up til ära. Sahlstedt (1773). (En kammarherre till drottning Kristina:) Eders Maj:t törs jag i diupaste underdånighet bedia att påminna sig sin odödlige Herr faders comportement och noggranhet att allrig tilllåta en sådan simpel karls hardiesse att svinga sig upp till äreställen. HSH 9: 151 (c. 1800). Svinga sig upp till heder och ära. Heinrich (1814). Det är sålunda inte enbart Amerika, som kan uppvisa stora affärer, hvilka så att säga växt upp ur intet, äfven hos oss i .. Sverige kan en energisk och påhittig man från så godt som intet svinga sig upp till en dominerande plats inom en viss industri. VL 1908, nr 164, s. 4. (Den argentinske nationalhjälten Urquiza) var född år 1800 i provinsen Entre-Ríos, där han till en början var gauchosanförare och så småningom svingade sig upp till guvernör. Livrustk. 1943—45, s. 152. Svinga sig upp till en hög samhällsställning. Östergren 9: 312 (1965).
c) (†) om rök: ringla. Såsom Röken .. swider i Ögonen på dem som komma honom för när, swinger sig up i Lufften (osv.). Vallinus Appelbom 20 (1697).
4) (numera föga br.) till III 2, särsk. III 2 a α: svinga sig upp (ngnstädes); äv. bildl., särsk.: (hastigt) komma farande upp (ngnstädes). När dagen försvunnit med stoftets begär, / Och lampan, min trofasta vän, / Bland fornverldens dikter belyser min gång / .. Hur lycklig då är jag! hur modigt min själ / Då svingar till Ursprunget opp! Atterbom SDikt. 1: 184 (1808). (Häxorna säger:) ”opp och neder, och ingenstädes veder.” Hvaraf de som fåglar svinga upp genom skorstenen och icke stöta sig. Topelius Fält. 2: 207 (1856). Ynglingarne svingade upp på sina hästar. Rydberg Ath. 13 (1859). Man har hela stämningen i den utsökta tillfällighetsdikten Gott julamot, där bredsläden under klingande bjällror svingar upp på gården. Olsson Fröding 83 (1950). —
SVINGA UT10 4.
1) (numera föga br.) till I 1: med schvung dra ut (svärd ur skida o. d.); äv. bildl. Ulfvens ovän (dvs. Odin) gaf mig / Idrott god — att svinga / Smärtan ut med kvaden, / Som ur barmen klinga. Bååth Dikt. 158 (1879). ”I män”, kvad Styrbjörn Starke, / .. Sätten hjälmarna fast, och med manliga grepp / svingen ut era svärd! Ossiannilsson Hem. 103 (1915).
2) till II 1, refl., i uttr. svinga sig ut, med svingande rörelse förflytta sig ut; förr äv.: slingra sig ut (genom ngt). Åhlen är så wiger, at han swinger sig ut genom ganan på giäddan. Broman Glys. 3: 591 (c. 1740). Svinga sig ut i rymden. Östergren (1951).
3) (i vitter stil) till III 1, 2: svinga sig ut; äv. bildl. Puppan brister, du svingar ut / med fröjd i dagen. Melin Dikt. 1: 81 (1888). I skogsöknen rör sig icke ett lif mer än en fågel som svingar ut öfver topparna. Nyblom Österut 114 (1908). Och hon log och dansade och hennes röst svingade klar och gäckande ut i den blida sommardagen. Siwertz Sel. 1: 61 (1920). —
SVINGA ÖVER10 40.
1) till I 1: med schvung föra över (ngt) i båg- l. kretsform; förr äv.: med schvung kasta l. slunga över (ngt). Han svingade benet över cykelramen och for iväg. Ekblad 165 (1764).
2) till II 1, refl. i uttr. svinga sig över (ngn l. ngt); äv. bildl. Wil du nu lära den kånsten, at uplyfta och swinga dig öfwer .. (köttets svaghet), så måste du (osv.). Borg Luther 2: 43 (1753). (Skogsbranden) glödde och sprakade, försökte att svinga sig över till furuskogen på andra sidan bäcken, men nådde inte fram till den. Lagerlöf Holg. 2: 307 (1907). Alf svingade sig öfver staketet. Hornborg Fort. 24 (1910).
3) (i vitter stil) till III 1; anträffat bl. bildl. Då svingar plötsligt hans humör över på en annan bog. Aurell NBer. 34 (1949). All dikt klingar / inom dig som blod. / All kärlek svingar / över dig som ett lod. Forssell Telegr. 25 (1957).
(II 1, III 2 a α) -FJÄDER. [jfr t. schwingfeder, schwungfeder] (†) fjäder som fågel använder vid flykt; jfr -penna. Möller (1807). —
(III 1 slutet) -KJOL. (numera föga br.) rundskuren kjol med betydande vidd, som svänger vid rörelse. Korta, vida kjolar, s. k. swing-kjol. SvDÅb. 17: 184 (1940). Östergren (1951). —
(I—III) -KRAFT. kraft använd vid svängande; kraft som framkallar en svingande rörelse; jfr svingnings-kraft. Arkadbågarna (på en kyrka) äga samma starka, om ett folk med svingkraft under vingarna vittnande rundning. Anholm Norm. 253 (1898). Man måste .. (vid trestegshopp) taga som regel, att låta det ben som för tillfället inte är i funktion hänga efter för att användas som svingkraft. Silverstrand o. Uggla Hopp 25 (1918). —
(II 1, III 2 a α) -PENNA. (†) jfr -fjäder. Af de innersta vingpennorna (hos Sylvia, sångaresläktet) är ingen längre än de andra sekundära (armpennorna), och alla äro mycket kortare än de primära (svingpennorna). Nilsson Fauna II. 1: 292 (1858). —
(I 1) -PLOG. [jfr eng. swing-plough, t. schwingpflug, plogen är lätt att svänga vid fårans slut] (†) plog som saknar stödhjul för plogåsen; jfr sväng-plog. På svingplogarna .. har åsen intet understöd. UB 3: 299 (1873). WoJ (1891). —
(I 1 a) -SKÄKT. (i sht förr) skäktstol. Vid svingskäkten eller skäktstolen — den vanligaste typen av skäktmaskin — sitta skäktknivarna fästade på ett roterande hjul. HantvB I. 8. 1: 67 (1939). —
(I 1 a) -SKÄKTA. (i sht förr) med avs. på lin: skäkta (se skäkta, v.3 1) gm att slå l. stryka bort skävorna med skäktträ l. skäktkniv. Vattenrött och frilufttorkat lin svingskäktas nästan ständigt på maskin. LAHT 1918, s. 486. Uti Norrland svingskäktas en stor del av linet på vad ortsbefolkningen särskilt uti Ångermanland kallar ”svärmare”, d. v. s. en vattenhjulsskäkt driven av samma axel som hammarbråkan. Därs. s. 499. —
(I 1 a) -SKÄKT-STOL. (i sht förr) om bänk- l. bockformigt underlag på vilket linhässlan hålles vid svingskäktning. Utrustningen (vid linberedningsanstalterna) är mycket primitiv, oftast bestående av en eller ett par kombinerade bråk- och skäktmaskiner .. samt en svingskäktstol. LAHT 1921, s. 420. —
(III 1, 2) -TRÅD. (†) om cilie (se d. o. 3). Nitritbakterierna förekomma i form af runda celler, försedda med en längre eller kortare svingtråd (cilie). LAHT 1907, s. 326. I likhet med Harrison och Barlow har .. (Zipfel) funnit att .. (bakterier av arten radicicola) äro i besittning af en kraftig rörelseförmåga, genom öfver hela bakteriecellen spridda cilier eller svingtrådar. KemT 1914, s. 24. —
(I 1 a) -TRÄD. (†) (sving- 1807. svinge- 1781) om skäktträ; jfr svingel, sbst.2 Livin Kyrk. 21 (1781). Bland beqvämligheter (vid linets svingning) .. är en liten spänstig kudde, hvaremot svingträdet faller i hvart slag. EconA 1807, nov. s. 151. —
(III 1 slutet) -VIDD. (numera föga br.) betydande vidd hos klänning l. kjol så att klänningen osv. svänger vid rörelse. SvDÅb. 18: 227 (1941).
B ((†) utom i ssgn svinge-dans): (II 1, III 3) SVINGE-DANS. [sv. dial. svingedans, om polka l. hambo o. d.] (numera bl. i skildring av ä. förh., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dans varvid de dansande (parvis) svingar (sig) runt, bondpolska. Landsm. XIV. 1: 72 (1895). Polska .. (dvs.) ett slags dans, äfven kallad bondpolska, slängpolska, sväng, svingedans, hambo (hamburska), i bruk hos allmogen i Sverige. 2NF 21: 1266 (1914). —
-TRÄD, se A.
1) till I 1: dels om person som svingar ngt l. ngn, dels om (del av) apparat l. maskin som lyfter l. svänger ngt.
a) (numera bl. mera tillf.) om person. Schultze Ordb. 5271 (c. 1755). Och flöjtblåsaren gäckades med svingaren af rökelsekaret. Selander Wilde DGray 196 (1905). jfr sköld-svingare. särsk.
α) (†): person som svingar en bägare, om utsvävande person, rumlare. (Sv.) Svingare .. (t.) Schwärmer. SvTyHlex. (1851, 1872). Dalin (1854).
b) om sak.
β) (i fackspr.) om sändar- o. mottagarorgan till ett ekolod. Svingare (dvs.) det under båtens botten placerade sändar- och mottagarorganet till ett ekolod. Rydholm (1967). Svingaren kan .. gyrostabiliseras elektriskt i fartyget. ForsknFramst. 1969, nr 8, s. 12.
2) (†) till II 1 slutet slutet, bildl., om person som försöker göra karriär l. komma upp sig gm list l. ränker o. d. Dalin (1854).
3) (†) till I 1, II 1, III 2 a α, om svängkolv. Balanserstänger, svingare, vågstänger .. två små på stjelk sittande knappar (småhufvuden), en på hvardera sidan på framryggen fästad hos tvåvingade Insekter under vingen. Marklin Illiger 300 (1818).
Spalt S 15181 band 32, 1999