| Publicerad 2001 | Lämna synpunkter |
SÅR så4r, adj.1 ((†) n. sg. = Brahe Kr. 42 (c. 1585), Därs. 48); adv. -A (se d. o.), -E (se SÅRA, adv.), -T (LPetri 4Post. 25 a (1555), Serenius Nnn 1 b (1734)).
(†, utom i b o. ss. förled i ssgr) som har sår; sårig, sårad; särsk. i uttr. vara l. bli sår.
a) om person l. djur: som har blivit tillfogad (o. är medtagen av) sår, sårad; äv. om kroppsdel: skadad av sår. Giffue wij tiig .. tiilkenne ath Jon smaalenningh war in j hallandt .. och bleff ther illa saar wtöffuer aff een dansch Fogte. G1R 3: 291 (1526). (Kristian av Danmark) lät beskiuta thet yttersta tornet för södhra port, och stormadhe ther någhot til, Doch kunde han ther medh intet vthretta vtan fick ther dödt folk och sårt. OPetri Kr. 313 (c. 1540). Anders Sigfridszon, som med dem war, / Blef ochså dödlig sår. Carl IX Rimchr. 34 (c. 1600). Hiorten steg fram och wiste sitt Hufwud wara blodigt och sårt. Frese Sedel. 59 (1726). Där är tagg, som blir dig hwasz och swår .. du skiämmer Rosen bort, och sielfwer blir du sår. Dalin Arg. 2: nr 51, s. 5 (1734). En Alf med gullwingar små / nu sade till stridande Gylfe så: / ”Se, falska Disor å sidorna båda / dig stånda; — de wilja dig såran skåda.” Ling Gylfe 218 (1814). — jfr DÖDS-SÅR. — särsk.
α) i uttr. göra ngn sår (jfr β), tillfoga ngn skada. Sa(m)ma dag kom ffor rette hans hess och klagade wpa Jost kÿsel at han [haffde] slaget och giort ho(nom) illa saar j armen. OPetri Tb. 29 (1524). I röfware wåld han .. strax föll, / Som honom såår giorde blott och baar. Ps. 1695, 209: 4. Icke heller skal någon af Ämbetet gjöra den sargade sår. Stiernman Com. 6: 378 (1717).
β) i sådana negerade uttr. som inte få ett finger sårt, inte göra ngn sår till ett finger (jfr α), betecknande att ngn klarar sig helskinnad undan l. inte tillfogas minsta skada. Ingen fich ett finger sårtt vten han allene. G1R 17: 306 (1545). (Fienderna) begynte .. skiuta medh sine hakebössor .. vth på the Swenske .. Doch .. kunde the icke göra någen till ett finger såår. Svart G1 33 (1561). (Kusta slott) wardt .. 1523 aff Erick och Jffwar Flemmingh .. medh storm på en dagh intagit, så att icke een aff konungh Gustaffz folck fick itt finger sårt. Gyllenius Diar. 139 (c. 1670).
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. ålderdomligt) om kroppsdel l. (inre) organ: täckt av sår, sårig; äv. närmande sig l. övergående i bet.: som vållar smärta vid beröring, öm; äv. om person l. djur, ofta i förb. med prep.-uttr. med huvudord angivande kroppsdel som är sårig. Han pratar så man blir sår i öronen. 3Mos. 13: 24 (Bib. 1541). The som hafwa kalla Inelfwor, eller elliest swaga, såra eller förderfwade, skole .. wachta sigh (för Medevi brunnnar). UHiärne Suurbr. 29 (1679). De plä säya hä läkes fölla fast dä blir litä sårt. Tidfördrijf B 5 a (c. 1695). Såra munnar (hos får) brukar man at gnida med Isop och Salt. Celsius HushAlm. 1741, s. 32. Då koerne warit Såra om Spenarne. NVedboDomb. Vårt. 1741, § 39. (Tiggarflickans) fötter voro såra, armen solbränd och näsan platt. Holmberg Nordb. 457 (1854). Det var han som lyfte opp henne (dvs. mormor, som var sängliggande) och tvättade henne på ryggen då hon vart sår. Lindgren OrmVäg 31 (1982). — särsk. i uttr. sår i bröstet l. halsen, (inflammerad o.) öm (o. med en känsla ss. av sår) i bröstet osv. Holmberg 2: 976 (1795). Sår i halsen, i bröstet. Tholander Ordl. (1872).
c) i ordspr. Bettre är ware såår, än siuk. SvOrds. A 3 b (1604). Så är stiuffmoder moot barn, som salt j såår ögon. Därs. C 2 a. Kärleken låter sig icke dölja — ögat är gärna där kärt är, som handen där sårt är. Lundegård DrMarg. 1: 139 (1905).
d) som vållar smärta, smärtsam. Peringskiöld HKr. 2: 312 (1697). Han .. beredde sig att .. låta hela skalan af såra förnimmelser utlöpa som den själf bäst gitte. Hansson Kås. 67 (1897). — jfr SAMVETS-SÅR.
e) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., i fråga om att beskriva ngt själsligt, känsla o. d., särsk. i uttr. av typen sårt hjärta. Nu äre wij alle såre, ty wij äre alle wnder syndene, men läkedomen är thet himmelska och werdigha Sacrament. KOF 1: 211 (1575). Alle Menniskior (är) siuke och såre i Andeliga måtto aff Synden. Rudbeckius KonReg. 127 (1615). Et hierta sårt, och sönderdelt / Det wor’ af ängslan, innan kort förtärt. Brenner Dikt. 1: 142 (1700, 1713). Wiken tårar hän, och gi’en min Ande rumm! / At Tid och Tolamod i såra hiertat spruta. Frese Pass. 20 (1728). Allt har sammansvurit sig till att göra denna punkt sår. Benedictsson Ber. 238 (1888). — särsk. i opers. uttr. varda ngn sårt om ngt, betecknande att ngt är angeläget för ngn. Wardt honom (dvs. Kristus) så såårt om Ordet, at han .. straffade Martham, för thet hon fick sigh så mykit skaffa medh Hwszsytzlor at hon försumade ther med Gudz ord. LPetri 4Post. 25 a (1555).
-GÖRA, v.2 (v.1, se sp. 15971). (sår- 1579—1642. sårt- 1567) [jfr sår-göra, v.1] (†)
1) till a, med avs. på person: göra sårad, tillfoga sår, såra. (De lyckades inte inta stadsporten) för the orsaker, att thå gemene knechtter sågå, thet theris egenn höfuidzmann .. skuthinn och såårgiord war .. wårdå the och förschrechtte. HSH 36: 175 (1579). (Lat.) Afficere vulneribus .. (sv.) Sarga och såår göra. Linc. C 5 a (1640).
2) till b, med avs. på kroppsdel: förse med sår, göra sår på. Effter thet at .. Ptolemeus haffuer förbudit, at man skal intet sårtgöra eller ådraslå någhot ledamoot, när Månen är j thet samma ledamootz tekn. Ps. 1567, Kal. s. C 1 a. Salbei Wijn läker alt thet som är sårgiordt i Munen. Månsson Åderlåt. 147 (1642). —
-HALS-SJUKA. (†) inflammation i svalget, halsfluss, kombinerad med sårig hals l. sår på de angripna delarna; äv. om difteri. Sårhalssjuka, ett slags halsfluss .. som fått sitt namn af den benägenhet den har, att hastigt göra de angripna delarne såra. Svalin Ordl. (1847). (Sv.) Sårhalssjuka, (fr.) angine maligne; dipthéri(t)e. Schulthess (1885). —
-TÅ. (†) sårig l. öm tå; särsk. mer l. mindre bildl., särsk. i uttr. gå på sårtån, i fråga om att precis lyckas dra sig ur en svår belägenhet l. att klara sig med nöd o. näppe. Granlund Ordspr. (c. 1880). Baggböleinspektoren kämpade mot en tydlig otur, men han lyckades ändå få sista sticket med ruter knekt. ”Det gick på sårtån”, gnäggade postisen. Hülphers Ångermanl. 120 (1900). Högberg Utböl. 1: 138 (1912). —
-TÄNT, adj. (†) särsk. om ko: som har ömma tänder l. ömt tandkött; jfr -fotad. (Somliga lantmän) sades taga Ekbark .. och gifva åt korna, som .. mjölka derefter ganska väl, men merendels blifva sårtändta deraf. Kalm VgBah. 173 (1746).
B (†): SÅRT-GÖRA, se A.
Spalt S 15977 band 33, 2001