Publicerad 2003   Lämna synpunkter
TARGA tar3ja2, v. -ade.
Ordformer
(förr äv. -gh-)
Etymologi
[sv. dial. targa, hugga l. skära med slö kniv l. annat eggverktyg, slita sönder gm avstyckande av små bitar, tugga på ngt segt l. hårdtuggat, gnata, gräla o. d.; jfr ä. d. targe, reta; sannol. av lt. targen, slita, strida, sidoform till mlt. tergen, slita, reta, gnabba, varav d. tærge, reta, uppegga, nor. terge, reta gnabba, motsv. feng. tiergan, plåga, reta, till en utvidgning av roten i TÄRA; annorlunda HLindroth i FestskrSöderwall 159 f. (1911); i bet. 3 föreligger möjl. anslutning till likbetydande SARGA, v. 2 — Jfr TARG, TARGLA]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (med tänderna) slita sönder l. i stycken (ngn l. ngt); äv. gnaga på (ngn l. ngt); äv. utan obj.: bita(s); äv. bildl. (Pigan) sågh det styck (dvs. lemmen) ther liggia sarghat, som Hintz hadh affbitit och targhat. Forsius Fosz 102 (1621). Nåkas (nalkas) man .. (hund med valpar) så bijter (targar) han. Schroderus Comenius 186 (1639). HT 1912, s. 119 (1656; bildl.). Tänder, som förr targa än tugga maten. Heinrich (1814).
2) (†) om slött verktyg l. redskap: åstadkomma rispor l. fördjupning l. hack l. ojämn yta på l. i (ngt), karva; äv. i uttr. targa i ngt, åstadkomma rispor osv. i ngt; äv. om person: bearbeta berg medelst hacka; äv. i uttr. targa ngt ur ngt, hacka ngt ur ngt. Hackorna targade i Bergen. Malmen windades ur Klyftorna. Mörk Ad. 1: 134 (1743). Hwad de targat ur bergsryggarne, och smält uti ugnarne, dehlte de med sina grannar. Därs. 331. De, som med sina hackor targa i Bergsryggarne. Därs. 2: 6 (1744). En slö såg, som targar trä. Sahlstedt (1773).
3) [jfr motsv. anv. av mlt. tergen, d. tærge, nor. terge] (numera bl. i vissa trakter) reta l. förarga (ngn) (till ngt). Som balsam och ombra luckta bättre och starkare, när thet blifwer gnuggat och warmt, så warder ens menniskios fromhet thes mera kunnig och behagelig, när then samma hafwer warit länge targad af illwiljare och hätska munnar. Spegel Pass. 192 (c. 1680). Then man, med sådant spe til flere skields-ord targar / Ty ropas öfwerliudt; twi tig som hänger ther. Brenner Pijn. 110 (1727).
4) (†) gnata, älta. (Sv.) Targa på en sak, (lat.) Crebris exprobrationibus rem urgere. Sahlstedt (1773). ÖoL (1852).
Särsk. förb. (till 1; †): TARGA AV. gnaga av (ngt). Dock har iag än icke funnit .. (hackspettarna) hacka på qwistarne, än mindre bita och targa them af, såsom någre berätta. Broman Glys. 3: 408 (c. 1740).
Avledn. (till 2; †): TARGIG, adj. (-ig 1782. -ug 1763) [sv. dial. targu, tarjut; svårtuggad; ojämn; tragglande] om egg l. brottyta på stål: ojämn. Det (stål) som blir mycket targugt, då man slår af det, är bäst. SvSaml. 1: 40 (1763). Mästaren .. sätthärdar hela Saxen; hwilket wäl gör Järnet hårdt, men förderfwar Ståläggarna, så att de blifwa targige och gå trögt emot hwarannan. Rinman JärnH 987 (1782).

 

Spalt T 492 band 34, 2003

Webbansvarig