| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TYCKA tyk3a2, v. -er, -te, -t; l. TYCKAS tyk3as2, v. dep. -s, äv. -es, -tes, -ts. (pr. sg. dep. -es G1R 1: 96 (1523) osv.; -s CupVen. A 3 a (1669) osv.). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.).
A. i fråga om att förhållande l. omständighet l. förnimmelse l. upplevelse o. d. leder l. ger upphov till viss slutsats l. insikt l. förmodan o. d.
1) († utom i slutet) i opers. anv. o. med indirekt personobj.: förefalla, synas (se d. o. 2); te sig för (ngn (på ett visst sätt)); äv. ss. dep. (se slutet). Maa tw weta .. ath mig tycker ganska vnderligeth wara At om hwath ærende iak skickar tiith nidt tet skickes ganska selsynth Saa at tet komber ecke fram i tiidt och tyma. G1R 1: 60 (1523). Så tycker oss, att lenkerne (i kedjan) ähre för myckitt store och långe. G1R 24: 151 (1553). När han seer rijs eller strå, tå tycker honom at thet är hugormar och paddor. BOlavi 18 b (1578). (Bonden) var hund(ra) och tiughu år när Her Olof .. fräghadhe honom om honom tychte longsamt och ledhsamt vara liggia så ensam. Bureus Suml. 45 (c. 1600). Baakdantarenom tycker som han spricker sönder j tw, om han ey får tala ondt om sijn nästa. Bullernæsius Lögn. 210 (1619). Derifrån som mig tychte ongefähr 1 1/2 swensk mijhl war Loretto. SvBrIt. 1: 70 (c. 1700). Mig tykte .. at om jag warit på fri fot, hade jag wäl kunnat undkomma dem. Roman Holbg 19 (1746). — särsk. ss. dep.; särsk. (o. numera bl., fullt br.) med utsatt formellt subj. Hwilckidt mig tyckes ganska selsint wara. HH XXXIII. 1: 175 (1561). Mig tÿckes vppå hans kinner röödh / Han leffuer än nu och är icke dödh. Holof. 15 (c. 1580). Under min sömnlösa natt tycktes mig se Twänne Bröder. Tessin Bref 1: 2 (1751). Jag måste till barberaren .. ty mig tyckes jag är swåra luden i ansigtet. Hagberg Shaksp. 1: 66 (1847). Det tycktes Unni, som om han och Lille-Björn voro de enda människor, som funnos i världen. Melin VikSaga 202 (1910).
2) med personlig konstruktion: (med mer l. mindre säkert stöd i faktiska förhållanden) hålla för troligt (att ngt är så l. så); ha ett intryck l. en känsla (av att ngt förhåller sig så l. så); tro (se TRO, v. 6) l. förmoda; förr särsk. i förb. med prep. på, styrande ord som betecknar grunden för förmodan l. slutsats; äv. ss. dep. (se d). Helsingius Gg 6 a (1587). Gubben är hel skröplig. Men iag tycker likväl på honom, at när han får något hvila ut .. så lärer han väl en liten tid kunna hänga med. Bark Bref 1: 119 (1703). Efter vi tycke, at Solen går och Jorden står (fast det werkel(igen) sker twärt om): så tycke wi ock, at hon går i en wisz wäg på himmelen. Bergklint MSam. 1: 259 (1781). Jag tykte, att göken gol. Tavaststjerna Morg. 154 (1884). Hon tyckte, att de alla skrattade åt henne i öfvermod. Hallström Than. 40 (1900). Han tyckte han aldrig hade sett en sådan människa förr. Lagerkvist Bar. 9 (1950). — särsk.
a) i förb. med obj. med inf.; särsk. (o. numera bl.) med refl. obj.; i sht förr äv. med underförstådd inf.; särsk. i förb. med förnimmelse- l. tankeverb. Nu tykkia the (stjärnkunniga) sig see hur Drakeswantzen krökas / Hur Jungfrun går i Dantz och med sin Prydning spökas. Spegel GW 56 (1685). För hvar dag blef hans inflytande på mig större; jag tyckte mig alltid under hans ögon. Bremer Hem. 1: 22 (1839). Det bårtäcke, som vi tycka svepa sig kring land och folk, när vi först räkna grafvarnas stora nykomlingar. Cavallin o. Lysander 2: 158 (1866). Tomten lyssnar och, halft i dröm, / tycker sig höra tidens ström. Rydberg Dikt. 1: 144 (1882). (Vi) såg ut över Petersplatsen. Jag tyckte mig betrakta en tavla. Johansson GogAns. 153 (1989).
b) [sannol. efter motsv. uttr. i fr.; jfr Stenfors SvFrManér 96 ff. (1994)] (†) med refl. bet. (utan refl. obj.) i förb. med inf. (äv. med utsatt inf.-märke); jfr d. Ju mera jag betracktade honom, ju mera tyckte jag at hafwa sedt honom. SedolärMercur. 3: nr 22, s. 7 (1731). Så länge Ricksgälds sedlar vara, är Skuggspel, I tycken Ligga, I tycken äta .. men I Liggen intet, I äten intet. CAEhrensvärd Brev 2: 412 (1800). När dagen sedan var förgången / Och Mälarstaden för mig låg, / Jag tyckte se dig på perrongen, / Men det var i mitt bröst jag såg. CGStrandberg 3 (1874).
c) (†) förmoda (ngt), (kunna) föreställa sig; särsk. i förb. med om: (kunna) göra sig en föreställning om; i förb. med sats inledd av vad äv.: tänka på. Jag drömde om min Faders Falckar, / de voro inte mer än tre, / de såto uppå vår kloster mur, / så ynkelig låto de, / Jag tyckte ock om den flygande örn / och så den villande gam. PolitVis. 70 (c. 1700). O! jag tycker, huru then arme Mannen nu sticker vp hufwudet, och med full hals och ropande röst predikar, ur sin fördömmelses afgrund. Sahlstedt Hoffart. Bih. 31 (1720). Herrn är nyligen kommen från Landet, … vil jag tycka? Björn FörfYngl. 32 (1792). Jag tycker hvad det ska bli roligt i Stockholm, när kronprinsessan kommer hit! Blanche Våln. 313 (1847). Jag tycker vad dina kavaljerer skulle göra för min, om de fått se den avmagrade och slankiga ödla, som nyss var synlig här. Högberg Utböl. 2: 47 (1912).
d) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ss. dep., ofta med refl. bet. (jfr b); särsk. i förb. med inf.; förr äv. med indirekt refl. personobj. En Konungens Kammartjenare, som jag tyckes minnas, het Lindbom. HSH 1: 194 (c. 1730). Hon tycks at werlden har upmärksammare ögon på henne. Dalin Arg. 2: 114 (1734, 1754). Nu Vingårdsmannen kring sig såg, / Dit Skatans skratt han tycktes höra. Bellman (BellmS) 19: 141 (1793). Jag tycks mig ligga nu i rosengård. Börjesson E14Son 114 (1847). Själv var .. (författaren Th. Jonsson) då socialdemokrat, tycks jag minnas. Expressen 6 ⁄ 9 1951, s. 4.
3) ss. dep., äv. närmande sig l. övergående i anv. ss. modalt hjälpverb, för att beteckna ngt (i sht ett sakförhållande l. skeende) ss. varande mer l. mindre sannolikt l. troligt: verka, förefalla; äv. med indirekt personobj. angivande den som håller för sannolikt osv. (se a, b slutet); särsk. i förb. med predikativ: ge intryck av att vara, te sig (se särsk. a, b).
a) med personsubj.; äv. med indirekt personobj. Then som tycktes wara husböndalikaster tog til orda. Verelius Gothr. 5 (1664). I tyckens willia blifwa lika kiäp hög med mig. Lagerström Holberg PolKannstöp. 54 (1729). Mera lik en forntids kämpe / tycktes han. Geijer Skald. 143 (1815). Grim sade, att Glam-Rake tycktes honom vara en oförsagd man. Melin VikSaga 201 (1910). Van Veeteren lyfte ögonbrynen och tycktes förvånad över frågan. Nesser FallG 164 (2003).
b) med saksubj.; äv. med indirekt personobj. (se slutet). Thenna reesa tyckes wara något Swåår, / Migh hoppes doch, at alt wäl tilgåår. Gevaliensis Jos. 36 (1601). Inwånarenas sedighet, tycktes giöra sielfwa ödemarcken angenäm. Ehrenadler Tel. 66 (1723). I väster skiftade .. (himlen) i ett rödt, som tycktes smutsigt af dimma och sot. Söderberg MBirck 30 (1901). Sierra Nevada tycktes som ett norrsken i fjärran. Lagergren Minn. 4: 66 (1925). Bildpunktens läge sammanfaller med den punkt, från vilken strålarna tycks divergera. Bergholm Fys. 4: 13 (1957). — särsk. med indirekt personobj. Färgen tycks mig wara blå. ÖoL (1852). Den stora gruppen il Toro Farnese tyckes mig dock knappt mycket mer än ett prosaiskt konstmakarprof. Lundgren MålAnt. 3: 71 (1872). Gator och torg tycktes mig mindre än de stodo i mitt minne. PT 1897, nr 184, s. 3.
c) opers.; särsk. dels i förb. med sats inledd av som (om), förr äv. att, dels med formellt o. egentligt subj. Hwart man går til giäst, tyckes altijdh hemma bäst. Grubb 349 (1665). Det tyckes at reglementet betager then lidande tillfälle at få klaga sin nöd, och detta borde ändras. 2RARP 6: 138 (1731). Det tyks som stora wärk äro bland oss swårare at företaga, än de woro hos de gamle. Dalin Montesquieu 188 (1755). På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd. Lagerlöf Holg. 1: 29 (1906).
B. ha en åsikt (om ngt), anse, mena.
4) ha l. omfatta viss (mer l. mindre rationellt grundad) åsikt l. uppfattning l. vara mer l. mindre fast övertygad om (ngt); anse, mena; äv.: uttala ss. sin åsikt, särsk. försvagat, ss. anföringsverb, närmande sig l. övergående i bet.: säga; särsk. i förb. med att-sats (äv. med utelämnat att); äv. med obj. ersatt av adverbiell bestämning; i sht förr äv. dels opers. med indirekt personobj. (se särsk. f), dels ss. dep. (se g). En rijk man tycker at han är wijs, men en fattigh förståndigh merker honom. Ordspr. 28: 11 (Bib. 1541). Jag tycher man skulle thetta icke utslå. RP 8: 120 (1640). När den ene tycker så och den andre annorlunda, så sättjer det gärna en daglig dispute och hemligt miszförstånd. Nordberg C12 1: 437 (1740). Therföre vil jag välment tycka och råda, at Ers Högärevördighet icke skyndar ut med thetta sitt vackra arbete .. innan all uptänkelig och mögelig Support är sökt och erhållen. Wallquist EcclSaml. 5–8: 100 (1749). Såsom jag tycker, borde en Visitations-Söndag hållas i lika helgd som en Böndag. Læstadius 1Journ. 92 (1831). Vi måste spara, mamma .. Käraste mitt barn, inte inbringar det några pengar i kassan för tillfället, tyckte mamma. Hedenstierna FruW 9 (1890). Tyckandet överlämnas i vår tid åt de professionella tyckarna, medan gemene man sällan har det moraliska modet att framträda med sina egna åsikter. SvD(A) 8 ⁄ 11 1963, s. 5. — jfr MISS-, SAM-, SMÅ-TYCKA m. fl. — särsk.
a) i förb. med obj. med inf. (l. ensamt predikativ); förr äv. med obj. ersatt av prep.-uttr. (se α). Hwar och en tycker sin wägh rettan wara, men Herren allena gör hiertan wiss. Ordspr. 21: 2 (Bib. 1541). (Prästerna skall) nämna sådane Männ (till biskop), som the til thet Embetet tyckia wara för .. Stiftet the nyttigaste. Kyrkol. 20: 1 (1686). Länsmannen .. tyckte nu tiden inne att mumla sin bekanta besvärjelseformel. Rydberg Frib. 100 (1877). Jag hade inte rätt att tycka en greve vara sympatisk, när jag själv och de mina så länge lidit under dem. Lo-Johansson Förf. 61 (1957). — särsk.
α) i uttr. tycka ngt illa (vara), se ILLA I 3 b (jfr f), särsk. elliptiskt, utan utsatt obj. i uttr. tycka illa vara, ta illa upp, misstycka; förr äv. med obj. ersatt av prep.-uttr., i uttr. tycka illa vara över ngt, vara missnöjd med ngt. OPetri Kr. 56 (c. 1540). Du tycker illa wara däröfwer at icke någon oöfwerwinnerlig Fästning nu mera gifwes til. Posten 1769, s. 786. Ach om du nu icke tyckte illa vara, så ville jag bedja dig om någonting. Almqvist AmH 2: 250 (1840).
β) med refl. obj.; särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. tycka sig vara något (förr äv. låta sig tycka något vara (jfr b)), se NÅGON II 4 b α, tycka sig vilja göra ngt, vilja l. ämna göra ngt; förr äv. [sannol. efter motsv. uttr. i fr.; jfr Stenfors SvFrManér 96 ff. (1994)] utan refl. pron., i förb. med ensam inf.-förb. Sakena hwi the haffua sådana lefuerne taghet sich före seya somblighe wara then, at the godhe fädher tykte sich ey haffua så godh tilfelle til ath leffua epter gudz bodh j städherne. OPetri 1: 477 (1528). När en stilla och from menniskia får godh ord för lijden skada och förtreet, så tycker hon hafwa fått Satisfaction nogh. Grubb 788 (1665). Thett första Trapsteg är till nardom klook Sigh tykka. Lucidor (SVS) 284 (1672; uppl. 1997). Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. Lagerlöf Holg. 2: 279 (1907).
b) (†) i inf. styrd av låta (se d. o. I 19 d; jfr a β) o. med refl. obj.: (vilja) hävda l. göra gällande; särsk. i förb. med att-sats l. jämförande sats; äv. i vissa uttr. betecknande att ngn anser sig vara l. gärna framstår ss. betydande l. duktig l. förnäm o. d., särsk. i uttr. låta sig mycket tycka, se MYCKEN I 3 c α, jfr TYCKMYCKEN. Tweggia handa menniskor äre som göra bodhen fullest, eller låta sich tyckia ath the fultgöra them. OPetri 2: 73 (1528). (Fariséernas o. de skriftlärdas exempel) effterfölia än nu idagh, alle the som läta sigh någhot tyckia på werldenne. LPetri 2Post. 26 b (1555). Låter sigh then mäst tyckia, och then största hanan i korgen wara, som höghsta bygningen vthi Staden .. vpsättia kan. Petreius Beskr. 1: 6 (1614). Ibland thesse Philosophos (på kyrkomötet i Nicaea) war en, effter som han sigh tyckja lät, mächta spitzfundigh. Schroderus Os. 1: 289 (1635). Han lät .. så tyckia sigh / Som han skulle rättferdig wara. Ps. 1695, 209: 3. Skall jag i sanning vara värdig, och icke blott låta mig tycka, at jag är så; så fordras väl, at min öfversinliga dygdemaxim verkställes, hvarom ingen människa kan vara försäkrad. Fremling KantGrund. 19 (1798).
c) i förb. med verbet kunna, i efterställd l. parentetiskt inskjuten sats, betecknande att en uppfattning l. åsikt uttrycks med viss reservation l. försiktighet. (Min mors) sätt, det var aldrig för rart eller just rätt trefligt, kan jag tycka. Almqvist Går an 108 (1839). Bör ju ha varit likadant från andra hållet, kan man tycka .. fast det här spelar väl ingen större roll längre. Nesser FallG 449 (2003).
d) i förb. med prep. om (förr äv. över (se slutet)); särsk. i frågesats inledd av vad (jfr g β); förr äv. dels opers. med indirekt personobj. (jfr f), dels ss. dep. (jfr g). Sten Erickson (begärde), att the godhe män i rådet ville och vette hans konglige Ma(jestä)t ett beständigt svar på the andragne besväringer emott Christoffer Anderson och hvadh them tycktis um hans handel. RA I. 1: 465 (1546). Jag sade då till en, mitt Rådh full båld, / I hafwe länge warit uti min såldh, / .. Hwad tycker Eder om detta budh? Carl IX Rimchr. 56 (c. 1600). Jag var grufligt rädd, att Tante skulle tycka något om detta morgonmöte, som varade en god stund. Knorring Cous. 1: 58 (1834). Ekelund (vet) inte riktigt vad han skall tycka om Sokrates, beroende på att han hos Nietzsche fann så skiftande uttalanden om honom. Werin Ekelund 1: 396 (1960). — särsk. i förb. med adverbiell bestämning uttryckande värdering l. omdöme o. dyl. (o. i vissa fall utan klar avgränsning från den särsk. förb. TYCKA OM); särsk. i uttr. tycka synd om ngn (se SYND 3), tycka strunt om ngt (se STRUNT, sbst.3 5); förr äv. i uttr. tycka illa över ngt, vara otillfreds med l. ogärna se ngt, (inte) tycka stort om ngt, (inte) fästa stort avseende vid ngt (jfr STOR, adj. I 11 b α α’). Tyckt väl om then resolutionen Pfuel fick. RP 4: 52 (1634). Tyck intet stoort om thet tu gör. Ty .. intet är som bör räcknas wara något wärdt eller högt, eller rätt til at berömma och åstunda, vtan thet som Ewigt är. Preutz Kempis 213 (1675). Agg i hiertat, när man sielf tycker illa om thet som man giordt hafwer. Spegel 324 (1712). Mauno tyckte så illa öfver allt detta, att han började gråta med full hals. Hertzberg Päivärinta 3: 3 (1886). Hon tyckte bra om honom, men det var ändå något sjukt i hans frikostighet. Siwertz Tråd. 55 (1957).
e) (†) försvagat, i frågesats av mer l. mindre retorisk l. ironisk karaktär, ofta ss. uttryck för tvivel l. förvåning l. överraskning o. d.; särsk. i uttr. tycker någon det, se NÅGON II 1 a α α’. Gamla Susanna, tycker ni! skulle han välja en sådan. Runeberg (SVS) 3: 115 (1836). Benoiton .. Min hustru skulle väl inte händelsevis vara hemma? Betjänten. Åh, tycker herrn det! Hedberg Sardou 106 (1866). Gunborg. Måste du passa upp honom så där hela dagen? Vendla. Å, tycker du det. Inte passar jag upp honom. Edgren Kom. 48 (1891).
f) (†) opers., med indirekt (refl.) personobj.; särsk. i förb. med dels att-sats (äv. med underförstått att), dels obj. med inf. (l. ensamt predikativ); särsk. i uttr. det tycker ngn illa vara, se ILLA I 3 b (jfr a α); jfr d. At mic tykker illa vara aff alth mith hiertha .. at (osv.). G1R 1: 32 (1521). Om tiig tycker raadt wara at tesse iiij feneker scola komme tiil hopa eller ey. G1R 1: 58 (1523). Dogh tycker honom fast orådeligt, att samme bom schall bliffwe nederlagd. PrivSvStäd. 3: 319 (1576). Petrus hölt wäl i förstonne thet han hade vthlofwat, men sedan han kom til någet Wälde, och honom tyckte sigh sittja fast, trädde han sedan ther ifrån. Schroderus Os. 1: 783 (1635). Migh tycker du äst fast sorgeligh. Dalius Valet. B 8 a (1681). Icke thesto mindre tycker mig, at man måste honom vrsächta. Humbla Landcr. Föret. 4 (1740).
g) († utom i α, β) ss. dep. l. i pass.; särsk. opers. (o. med indirekt personobj.); äv. med personlig konstruktion; särsk. dels i förb. med att-sats, dels i förb. med obj. med inf. (l. ensamt predikativ); jfr d. På then tijdhen war ingen Konung j Israel, vthan huar och en giorde hwadh honom tycktes rett wara. Dom. 21: 25 (Bib. 1541). Mig tyckes .. bätter, att man qwar dröjer till dess wintern med stormande wäder måtte lindras och sachtas. 2Saml. 1: 118 (c. 1669). Skulle något Lån intet kunna afwänta tiden af .. Inteckning på Landet, och det skulle tyckias, att samma Lån, utan bemälte föregången Intekning, med säkerhet kunde bewillias; så (osv.). Stiernman Com. 5: 708 (1698). Herr Hiertskott lär tyckas, at intet annat kan kallas Souverainetet, än en Regerings oinskränkta Enewälde. Dalin Arg. 1: 109 (1733, 1754). Mig tycks att hon är för kort för ett långt loftal. Hagberg Shaksp. 2: 10 (1847). Och en långskankspojk, klädd i kortbensbyx, / hoppar före med flaskan i hand / och ger attan och fan, hvad det tänks eller tycks, / när han tar sig en tår uppå tand. Fröding Guit. 51 (1891). — särsk.
α) (numera bl. tillf.) med refl. bet. o. personsubj.: anse sig. Hertuid Konung tycktes tå wara förswagh .. til at stå emot. Stiernhielm Fateb. B 1 b (1643). Til befordran af Swenska Ull-handelen, tyckes Landtmannen böra i akt taga följande (osv.). PH 5: 3114 (1751). Jag tycks int hava råd att leja en exerad karl för alla sysslor. Lidman Regnsp. 87 (1958).
β) (fullt br.) i pass., i uttr. vad tycks (om ngt l. ngn)?, vad anser du l. ni (om ngt l. ngn)? (jfr d). Hvad tycks om Fersen, som .. icke låter sig förtycka att dela med oss fattige? Kellgren (SVS) 6: 313 (1792). Hvad tycks, att jag sedan en månad aflagt aptitsupen, och deraf ej känner minsta saknad. Geijer Brev 331 (1839). Han hade röjt ur garderoberna och skurat med såpa. Det luktade nästan vår. ”Vad tycks?” undrade han. Östergren Gentl. 35 (1980).
C.
5) anse lämpligt l. önskvärt, ha lust, vilja; särsk. (o. numera bl.) med adverbiell bestämning, särsk. i uttr. om du l. ni så tycker, om du resp. ni vill (det) l. om det passar dig resp. er; förr äv. ss. dep. (o. med indirekt personobj.): synas lämpligt l. önskvärt, behaga. Wij .. wilia Ath .. tesse .. med borgare .. strax giffwa sig hiith ok se sig fföre med hwss .. Ok sælia teres gaarde the ther haffwa om them thet tyckies. G1R 1: 108 (1523). Wij gå i Säng och wij stå opp / När wij gitta och tycka. Lindschöld Gen. C 4 a (1669). De lefwa som de tyckas och dö som de kunna. Dalin Arg. 2: 18 (1734, 1754). Om gunst och bifall ej jag spör, / Jag sjunger som jag tycker, / Och allraminst jag lydigt hör / På sista modets nycker. Wirsén Vis. 5 (1899). Drängarna blevo odygdiga i maten och svarade husmodern. De gjorde så pass de tyckte och därmed jämt. Sjödin StHjärt. 66 (1911). Du kan använda mera kanel och ingefära (till plättarna) om du så tycker. Hufvudstadsbl. 31 ⁄ 10 2002, s. 16.
a) (†) i uttr. tycka (mycket) om sig (själv), ha höga tankar om sig själv, vara självgod l. egenkär. At the (andligen högfärdiga) tyckia mykit om sig, och försmå andra. Swedberg SabbRo 807 (1701, 1710). Denna tidens menniskior .. tycka förunderligt mycket om sig sjelfva. Melin Pred. 3: 141 (1852). Björkman (1889).
b) (†) i uttr. tycka om sig (ngnstans), finna sig väl till rätta l. trivas (på en plats). Man kan ännu få höra en eller annan tjänare .. tala om husbondens oxar och kor .. under rubriken ”vårt” .. hvilket .. bevisar, att den, som uttrycker sig så, tycker om sig på den plats där han är. LfF 1898, s. 28. Löjtnanten hade varit ute på .. (fartyget) flera gånger, och han tyckte mycket om sig där. Lagerlöf Mårb. 51 (1922). —
TYCKA TILL10 4. framföra sin (mer l. mindre ogenomtänkta l. hastigt bildade) åsikt l. uppfattning. Massor av skribenter har tyckt till om det nya TV-programmet ”Halvsju”. DN 10 ⁄ 10 1971, s. 13. Om ”sakkunskapen” bara tycker till på ett dåligt och osakligt underlag, då legitimeras osakligheten. SvD 29 ⁄ 11 1992, s. 3.
TYCKERI, n. (vard.) om mer l. mindre ogenomtänkt (o. i sht i medierna framfört) tyckande. Tyckare .. som är förfärligt rädda för att inte vara tillräckligt moderna i sitt tyckeri. SvD(A) 5 ⁄ 12 1966, s. 18. jfr små-tyckeri.
Spalt T 3415 band 35, 2009